lördag 30 november 2013

Hälsobullar

Idag har MammaMu bakat. Det händer ju då och då. Främst när det börjar lacka mot jul. Idag kunde jag baka i lugn och ro. Utan medhjälpare. Det är lugnast så. För nerverna. Det blev gott. Smör brukar ha den effekten. Att det blir gott. Det är svårt att misslyckas när bullarna dryper av fett. Alternativa lussebullar. Riktiga hälsobullar. Gula, vaniljdoftande, saftiga och smördrypande hälsobullar. Eller inte. Det blev i alla fall gott. Riktigt gott.

torsdag 28 november 2013

Sovmorgon, eller hur?!

Kråkungarna har studiedag idag. Mormor och morfar har bokats in sedan länge. Som den snälla och omtänksamma MammaMu jag är tänkte jag i alla fall ge Kråkungarna en välbehövlig sovmorgon utan stress och bråk. Hur tänkte jag där egentligen?! Det är svårt att svara på. Jag vet ju att Kråkungarna är sämst i världen på sovmorgon. Speciellt en inplanerad sådan. Men eftersom de varit helt omöjliga att väcka de mornar de inte har haft möjlighet att sova ut så tyckte jag ändå att det var värt ett försök. Jo, just det. De skulle få sova till halv åtta - åtta. Minst. Frukost hos mormor för att vinna tid och för att hinna få upp morgonaptiten. Jo tjena. Kvart i sex, 05:45, kommer Lillebror in i sovrummet. Tror ni han somnar om? Nä'rå. Inte en chans. Kvart i sex. Det är minst en halvtimme tidigare än han går upp i vanliga fall. Inte låter han MammaMu sova vidare heller. Nä, han kör in sina iskalla fötter mellan låren, snackar och stökar runt i sängen. En halvtimme senare kommer Storasyster inramlandes. Det var den sovmorgonen det. Att jag aldrig lär mig. Mina Kråkungar är inte bra på att sova. Allra minst på beställning. Så är det. Sovmorgon är för veklingar. Tydligen.

onsdag 27 november 2013

Uppgradering nödvändig: Adventsbelysning 3.0

Vi har flyttat. Förra julen firades i det gamla huset. I våra lagom stora fönster lyste väl anpassade stjärnor och ljusstakar. Inhandlade för att passa där. Nu är det kris. Vi behöver uppgradera. Illa kvickt. Vi behöver ljusstakar modell större. Modell modernare. Vi behöver fler. Vi har många fönster. Vi har stora fönster. Vi har låga fönster. Våra gamla stakar och stjärnor passar inte alls in här. Inte ens utebelysningen passar in. Upptäckte vi när vi skulle packa upp grejerna. Visserligen minst två dagar för tidigt. Lite tur i oturen. Att grannarna häromkring är så tidiga att vi kände oss tvungna att börja vi med. Grannarna var klara redan förra helgen. Det blir till att åka stan runt och shoppa belysning. När vi nu får tid med det. Har vi tur hinner vi innan söndag. Kanske.

Fantastiska förskola!

Ibland händer det faktiskt saker som gör mig glad. Trots mörkret. Saker som är så fina så att jag blir varm i hela kroppen. Små saker. Saker som bekräftar att vi gjorde rätt. Att flytten var ett bra beslut. Att vi fått det bra. Livskvalitet kallas det visst. I går eftermiddag kom det hästar och hälsade på hos Lillebror på förskolan. Två små ponnier. Alla barn som ville fick rida. Ett härligt föräldrainitiativ. Jag blev glad och varm i hela kroppen när Lillebror berättade om hästbesöket med tindrande ögon. Såna här överraskningar fick han aldrig i Göteborg.

lördag 23 november 2013

Positivt mörker

Tre barn. Tre ficklampor. Ett kolsvart mörker.
De har jätteroligt!

fredag 22 november 2013

Annorlunda fredagsmys

Raggmunk med bacon och lingonsylt - när födelsedagsbarnet själv får välja födelsedagsmiddag!

(Hon är alltså inte särskilt förtjust i tacos...)

Nu är frågan bara; öl eller mjölk?

Grattis på födelsedagen Finaste!

 Du är min lycka och mitt hjärta. Du är smart och klurig. Omtänksam och godhjärtad. Nyfiken och vetgirig. Du är den modigaste superhjälten som då och då ändå behöver en puff i baken. Som växer en halvmeter efter varje hjältedåd. Du är envis. Du vill kunna allt själv. Direkt. Du är en orolig själ som vill ha koll. För mycket koll. Du har humör och välutvecklade stämband. Du har lätt till tårar. Lätt till skratt. Du har humor och glittrande ögon. Du är mysig och gosig.
 Så lik mamma. Så lik pappa.
Ändå så unik.
 Du är allt fint och lite till.
 
Grattis på sjuårsdagen älskade Storasyster.
 
Du är den finaste av fina och jag älskar dig och din bror mestast av allt i hela världen och ännu mer. Faktiskt.

torsdag 21 november 2013

Att sitta löst

Det är jobbigt det här. Att ha ett jobb, men ändå inte ha något jobb. Det tär. Det är inte bara att det är tråkigt. Att inte ha något att göra. Att surfa sig igenom arbetsdagen när jag vet att jag gör bättre nytta hemma. Hos mina Kråkungar. Det är också påfrestande för psyket. Eftersom jag vet att jag sitter väldigt löst. En månads uppsägningstid är ingenting. Hittar de inga uppdrag till mig så är det bara att ge mig sparken. Så är det. Utan att jag gjort något fel. Utan att jag gjort något alls. Helt enkelt. Frågan är bara hur länge de väntar. Samtidigt betyder det här att jag heller inte kan vara kräsen. Det är också jobbigt. Det är inte läge att säga nej. Erbjuds ett uppdrag i övre Norrland är det bara att le och se glad ut. Eller att få sparken. Eller att säga upp sig. Så känns det just nu. Hittills har det varit aktuellt med uppdrag Lidköping, Katrineholm och Västerås. Dessa orter ligger inte på pendlingsavstånd från Linköping. Något som lovades vid anställningsintervjun. Jag håller alla tummar jag har för att de inte ska vara intresserade av mig för jag är absolut inte intresserad. Det funkar inte. Det är nackdelen med att vara anställd av ett litet obetydligt C-konsultbolag. Jag är dock inte förvånad. Jag visste mycket väl vad jag gav mig in i. Hade inga alternativ. Men jag hade väl ändå hoppats. Undrar när jag ska sluta med det. Att hoppas. Det leder ju tyvärr aldrig någonstans.

Hon önskar sig snö!

Meh! Vart tog snön vägen? Det såg ju så lovande ut i rapporten. Det skulle snöa hela natten. Jag hade till och med lovat Kråkungarna att i natt kommer snön. Älskade Storasyster, du önskar dig snö i födelsedagspresent och i år trodde jag att du skulle få din önskan uppfylld. Jag trodde faktiskt det. Yeh right?! Jag är en usel morsa som aldrig håller vad jag lovar. Aldrig. Inte fan kom det någon snö. Eller jo, det snöade ganska ordentligt i går kväll och säkert hela natten. Dessvärre höll sig temperaturen strax ovanför nollstrecket så det hjälpte inte mycket. Inte alls faktiskt. Istället för att vakna upp till ett vitt drömlandskap var världen gråare, skitigare och blötare än någonsin.

Jag är ledsen Storasyster. Det kom ingen snö. Morgondagens födelsedag får firas utan snölek. Förlåt.

onsdag 20 november 2013

Tre sjukdomar på en vecka

Han ligger i, vår Lillebror. Han kör ett riktigt sjukdomsrace. Nu i kväll steg febern snabbt till trettioåttaochenhalv grad. Tillräckligt hög feber för att få vem som helst att känna sig ynklig. Även för ett barn. Då ställer vi in oss på VAB i morgon igen alltså. Det gör ju faktiskt ingenting, då VAB antingen innebär att MammaMu får vara hemma och mysa eller att hon åtminstone har skjuts till jobbet, lite beroende på upplägg. Inte helt fel i dessa tider. Men ändå. Det är faktiskt synd om Lillebror. I förra veckan hade han helkass mage och var hemma i tre dagar innan han var någorlunda normal. Han hann lagom tillfriskna så svullande kissepinnen upp och blev infekterad med smärta, sveda och var. I tisdags var han så pass bra att han fick vara på dagis. Och efter två dagar av någorlunda friskt tillstånd är det alltså dags för feber.

Det är visst ingen i den här familjen som mår särskilt bra just nu. Jo kanske Storasyster. Hon verkar må bra. I alla fall fysiskt. Än så länge. Jag hoppas att hon håller sig frisk. Åtminstone i några dagar till. Över helgen. För på fredag är dagen här som hon har väntat på så länge. Sjuårsdagen. Ett elände det där med att fylla år sist på året. Ett riktigt elände.

tisdag 19 november 2013

Det är inte mysigt...

...att ligga i sängen och höra mössen springa gatlopp på vinden klockan fyra på natten.

Inte mysigt alls.
Nu är det krig.

Vi har redan knipit fem.
Fyra fällor står laddade bara på vinden.
För ett år sedan hade detta fått mig att flytta ur huset.
Idag är jag mest uppgiven.

Men nog fan ska de dö.

söndag 17 november 2013

I väntan på ljusare tider...

Man ska göra det man kan. Just nu finns det inte mycket hopp om ljus, men jag tror att det återvänder. Nästa år. Det brukar det ju göra. Varje år. Därför har jag varit ute och förberett. När solen och värmen kommer åter är jag redo. Då kommer jag att bli glad. Glad över alla små vårblommor som kämpar sig upp ur gräset. Jag kommer att vara glad över att jag under årets allra mörkaste dagar hade sinnesnärvaro nog att peta ner vårlökar i gräsmattan. Det betyder ju att jag faktiskt tror på att jag åter kommer att sikta ljuset och känna glädje över en liten snödroppe. Och det. Det är en bra sak.

onsdag 13 november 2013

Dåliga besked är också besked

Idag kom ett av de besked som jag väntat på. Jag hade innerst inne i min molande mage hoppats på ett lite mer positivt besked, men samtidigt visste jag ju att det var att hoppas för mycket. Dåliga besked var liksom väntade besked. Det var väl bra att det kom till slut i alla fall. Bättre att veta än att inte veta. Dessvärre blev molvärken i magen ännu starkare och klumpen i magen ännu större. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar nu.

Det är ju ganska illa när VAB med en Lillebror som är risig i magen är dagens positiva händelse. Det är ju för fan inte klokt när man tycker att det är bra att ens barn är sjuka. Den här mamman håller på att balla ur.

tisdag 12 november 2013

Oflyt i kubik

Oflyt är en mild benämning. Men det är liksom det vi har just nu. Tydligen har det även smittat av sig på maken. Han mår inte heller bra just nu. Han har haft oflyt. Ännu en gång. En gång för mycket. Och tyvärr är det Kråkungarna som blir lidande i slutänden. Även denna gång.

Vad är det som händer?! Varför?!

Vi hade en allt för bra sommar. Tydligen.
All skit på en gång.
Det räcker nu. Faktiskt.

Still waiting

Det är fantastiskt. Verkligen. Hur lång tid saker kan ta. Det är "processer som drar ut på tiden", allmän idiotibyråkrati och människor som inte gör sitt jobb. Allt i en salig röra.

Snälla kan jag inte bara få besked. Om någonting. Snart. Jag blir knäpp av det här. Av alla öppna frågor utan några svar.

Allra helst vill jag förstås ha positiva besked. Åtminstone i två fall av tre. Jag vet dock att det är för mycket begärt. Jag är inte dum. Det gäller ju mig.

söndag 10 november 2013

Avancerad sängmatematik

Svår logik 1: Låt säga att fyra av fyra av familjens medlemmar ligger och trängs i föräldrarnas 180 centimeter breda (smala) säng. Logiskt sätt borde varje familjemedlem ha minst 45 centimeter säng var. Hur kommer det sig då att mamman alltid försöker få ner sin överviktiga kropp på en bredd av 20 centimeter. Inte ens den ytan är utan begränsningar, nej för den delas alltid med ett ben, en arm eller ett huvud från godtycklig Kråkunge. Det märkliga är att pappan alltid kan ligga bekvämt på rygg med händerna under nacken utan att någon Kråkunge för in sina iskalla fötter mellan låren på honom eller bestämt knackar honom på axeln och befaller; "Du ska ligga vänd åt mitt håll". Mycket märkligt!

Svår logik 2: Låt säga att två av familjemedlemmarna lämnar sängen en tidig helgmorgon. Jo, två av familjemedlemmarna gör faktiskt det. Ibland. Oftast  bara en. Men ändå. Jag tror att de går under benämningen morgonpigga. Men låt säga att två av de inte fullt lika morgonpigga familjemedlemmarna ligger kvar i sängen. Då borde de ju ha tillgång halva sängen var. Minst. Nittio härliga centimetrar att somna om på. Men så är det inte. Så är det aldrig. Nog sjutton ligger mamman och balanserar på de tjugo sista centimetrarna av sängen i alla fall. Tätt sammanklistrad med den minst morgonpigga Kråkungen. Det är svettigt. Jättesvettigt. Det hjälper inte att flytta på den heller. Inom trettio sekunder har den rullat tillbaka. Hur är det möjligt?! Jag fattar inte...

fredag 8 november 2013

Att be om hjälp

Att be om hjälp. Jättesvårt. I alla fall för mig. Jag vill klara mig själv. Jag ska klara mig själv. Jag vill absolut inte vara till besvär. Inte störa. Inte krångla. Då avstår jag hellre. Jag hatar att be om hjälp. Just precis därför växer klumpen i magen. Den blir större och större. För jag inser. Inser att jag kommer tvingas att be om hjälp ett tag framöver. Ta emot hjälp. Ofta. Det är jobbigt.

Tur att jag har så fina människor omkring mig. Människor som vill hjälpa. Hjälpa mig.

onsdag 6 november 2013

Behov av ljus

Idag har det gjorts stora inköp. Saker som saknats i hemmet. Saker vi aldrig riktigt haft behov av förut när vi bodde i stan. Idag har vi inhandlat stora mängder ficklampor, extra stark strålkastare till cykeln och reflexväst modell vuxen. Å så musfällor förstås. Det är mörkt på landet. Jättemörkt. Jag hittar knappt soptunnan i mörkret och vid brevlådan riskerar man livet utan att vara utrustad med ficklampa och reflex. Nu är vi redo. En ficklampa i handväskan. Det trodde jag aldrig jag skulle känna behov av.

Mörkret är mörkt. Jättemörkt. Även utomhus.

Gott Nytt År!

Nåväl, jag är kanske lite tidigt ute. Må så vara, men jag tänkte faktiskt på Dig kära läsare. Som Du kanske har märkt så är den här bloggen inte vidare munter just nu. Deppiga och gnälliga inlägg, som skapar dålig stämning. Om Du tröttnat (vilket Du borde vid det här laget) så är mitt tips till Dig att ta en paus från den här bloggen och titta in igen någon gång efter nyår. Då borde det ha vänt. Humöret. Jag hoppas att tonerna är lite ljusare efter att garagebygge, födelsedagar, helger och julfester är avklarade och överstökade, när min livegenhet är slut och vi åter går mot ljusare tider. Förhoppningsvis får vi lite snö kring jul. Snö har alltid en positiv effekt på MammaMu's dystra höstsinne. Just i år hoppas jag att snön infinner sig lite senare än vanligt dock. Tyvärr. Det är lite svårt att cykla i snödrivorna. Liksom. Cykel är ju tydligen min grej nu för tiden.
Den av Er som stannar kvar får i alla fall anse sig varnad. Jag har inga garantier för att tonen kommer förändras de närmaste månaderna. Faktiskt inte. Jag kommmer fortsätta spy galla ett tag till. Om du orkar så får du alltså stanna kvar. Jag kör inte bort någon. Men det gör Du alltså på egen risk. Jag kan inte garantera att det inte smittar.

Nåväl, om vi inte råkas innan så önskar jag Dig en fin Jul och ett riktigt Gott Nytt År och så hoppas jag att Du återvänder någongång under 2014. Då skulle jag bli riktigt glad!

tisdag 5 november 2013

"Inget ont som inte har något gott med sig"

Åh vilken rubrik! Ser ni?! MammaMu gör ett tappert försök att krysta fram en positiv rad. Det finns fler uttryck hon skulle kunna använda sig av, till exempel "Efter regn kommer solsken", "Det som inte dödar det härdar" och "Idel solsken gör öken", men det är ju att gå lite väl långt med snusförnuftigheterna. Vi nöjer oss med det onda som på något sätt skulla påverka det goda. Ja, ni fattar.

Vad är det då som har hänt?! Jo, MammaMu har cyklat till jobbet! Den överviktiga kossan har alltså trampat sig framåt för egen maskin. Med en alldeles för tung och stor Kråkunge i lasten. En mil med stopp halvvägs för avlastning av Kråkunge (thank god). Två mornar till och med. Jösses, det var länge sedan hon var så nära döden. Big time. Är bara glad att skjutsen går hem i eftermiddag. För två mil på en dag, det är faktiskt att överdriva.

Jag säger inte att det inte är välbehövligt. Det är det. Men det är fan inte roligt. Tre grader. Regn och mörker. Det kunde ju åtmingstone varit sommar. Jag hade faktiskt föredragit motionscykeln hemma framför tv:n. Det hade jag.

fredag 1 november 2013

Att tänka positivt...

...det är verkligen inte min grej. Inte alls. Jag har försökt. Varje gång slutar det bara med att jag blir så mycket mer besviken än jag skulle blivit om jag tänkt som jag brukar. Alltså att allt kommer gå åt helvete från början. Så att jag är beredd. För inte hjälper det mig att må bättre eller att nå mitt mål i alla fall. Det positiva tänkandet. Inte det negativa heller för den delen. Dit kommer jag nog aldrig. Så känns det just idag. Motgång på motgång. Magont och illamående. Dåligt humör och tårar. Det är jobbigt nu. Kanske lika bra att sluta tänka på det hela taget.