söndag 24 maj 2015

Det känns bra!


Häromdagen flyttade de här kompisarna in i hagen.













Det känns bra. Mycket bra till och med. MammaMu gillar sina kompisar. Faktiskt. Idag finns absolut ingenting att klaga på. Absolut ingenting. Gräset är grönt. Det är värme i luften. Och fåglarna kvittrar så att det gör ont i öronen. Det är fina grejer det!

"MammaMu är det du? Muuu!"

torsdag 7 maj 2015

Livstecken!

Alltså. Jag lever. Jag gör det. Även om det är svårt att tro. Jag har liksom bara inte haft någon blogglust. Det har jag fortfarande inte. Men nu vet ni i alla fall att jag lever.

Lusten tog slut efter vår underbara semester i Österrike. Som vanligt efterföljdes den underbara semestern av en "efter-semester-depression" där jag ältade de vanliga frågorna. De som ni hört mig älta så många gånger, men som jag aldrig hittar modet att hitta lösningen på. Den här gången gick det så långt att jag faktiskt börjar fundera på om det inte är enklare att hoppa över semestrarna framöver. Att harva på i samma limbo året runt. För att slippa känna efter. Tror dock att sommarsemestern lockar lite för mycket för att jag ska realisera den tanken. I vilket fall som helst hade jag ingen lust att älta det här med er ännu en gång. Tänkte att ni nog tröttnar snart. Därför blev det tyst.

Under våren har jag även fått tråkiga nyheter från en när och kär. Ovisshet. Ont i magen. Rädsla. Sånt som jag normalt behöver skriva om för att klara av att hantera. Men det känns inte rätt. Inte den här gången. Inte här.

Annars harvar livet på. Våren är här. Vi börjar forma en trädgård i tistelåkern. Det är ljust. Det är vackert. Ljuset gör mig gott. Men som vanligt är maj en hektisk månad. Allt ska hända. Lillebror ska sluta förskola och börja förskoleklass. Avslutningssamtal. Uppstartssamtal. Utvecklingssamtal. Föräldramöten. "Hälsa-på-dagar". Otaliga vårfester. Avslutningsfester. Födelsedagsfester. Och i helgen var vi på Legoland. Liksom i förbifarten. Det är precis som alltid i maj. Slutspurten mot semestern.

Jag känner att tonen i det här inlägget blev dyster. Även om jag inte känner mig särskilt dyster. Det rullar på. Jag har det bra. Jag trivs.

Jag har bara ingen lust att skriva. Inte just nu. Kanske i morgon. Kanske i övermorgon. Vi för se.

fredag 20 mars 2015

Pensionsplaner

Skidåkning i solförmörkelse. Det är inte något man får vara med om särskilt ofta. Det var häftigt. Även om vi inte kunde titta särskilt intensivt. Solen är ljus. Solen är farlig. Men vid en snabb blick gick det att se. Det kändes också. Det blev kallare.


Vi skämtade om att vi får se till att boka in en skidresa till nästa gång. Om 24 år. Vi insåg dock att vi troligtvis även blivit 24 år äldre innan dess så vi får väl se hur det blir med den saken...

tisdag 17 mars 2015

Semester

MammaMu och Kråkungarna är i Österrike.
Pappan har också fått följa med. Faktiskt. Den här gången flög vi ner. Det gick också bra.


Nu sitter jag här på hotellrummet. Mätt och belåten efter en god trerättersmiddag. Benen värker och hela kroppen är trött efter två krävande skiddagar. Kråkungarna står verkligen på nu och nåde den som tar en för lång paus i backen. Den får med Lillebror att göra!


Det här är livet. Frisk luft, sol , snö och god mat och dryck. I mitt underbara Österrike. Vilka vyer. Vilka berg. Det kan inte bli mycket bättre. Just nu är livet väldigt lätt att leva. Väldigt lätt.


Funderar bara på hur jag ska ta mig ner för trapporna till frukosten i morgon bitti. Det kommer inte att bli lika lätt. Lårmusklerna känns nämligen några decimeter för korta just nu. Men vad gör väl det. Absolut ingenting.

onsdag 11 mars 2015

By the way...

Vet ni. I morse när jag släpade mig ur sängen. Då sken solen.

Det var ljust. Jätteljust. Jättetidigt.

Helt fantastiskt.

Den mörka tiden är över. Jag överlevde. I år också.

tisdag 10 mars 2015

Hur går det här då?!

Jo tack. Kråkungarna lever fortfarande. De har till och med fått näringsriktig mat. Det är inte illa. För en av de största riskerna när pappan åker iväg från den här familjen, det är att vi ska svälta ihjäl. Eller åtminstone att vi ska få skörbjugg. MammaMu är inte så bra på det där med matlagning. Framförallt inte på "efter-dagis-tid" när blodsockret är nere vid fotknölarna. Men idag överträffade jag mig själv. Tror inte ens att jag blev irriterad. Nu när jag tänker efter.

Storasyster är fortfarande förkyld. Det hänger på gärsgår'n. Så att säga. Det löser sig.

Det nya orosmolnet är avloppspumpen. Naturligtvis. Den tycker inte om när vi spolar i toaletten, duschar eller använder tvättmaskinen. Typ. Då larmar den. Det känns inte särskilt tryggt. Men jag gör mitt bästa att ignorera det hela. En bra lösning. Än så länge. För jag har inga planer på att gå ut i trädgården och öppna upp avloppet och undersöka pumpen. Det har jag faktiskt inte. Då går jag hellre oduschad fram till helgen. Det gör jag. Värre är det med tvättmaskinen. Den skulle behöva gå varm hela veckan. Faktiskt. Vi drar ju till Alperna på söndag och rena kläder i resväskan vore önskvärt. Vi får väl se hur det blir med det.

Men är det inte konstigt. Pumpen har inte krånglat en enda gång sedan vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Men när maken åker iväg, då händer det. Jag är inte förvånad. Det är jag inte.

söndag 8 mars 2015

(Inte för att jag är den som målar fan på väggen eller så, men...)

Maken flög iväg till Frankrike nu i eftermiddag.

Storasyster visar tydliga tecken på annalkande förkylning.
Katten har precis dragit in första musen i vardagsrummet.
Ska snart knöla mig ner sängen i ett ormbo av armar, fötter och rufsiga kalufser. Förväntar mig en hel del sparkar, knuffar och svettattacker under de kommande nätterna.

Bara så att ni vet.

Men ännu har jag absolut ingen anledning att klaga. Än så länge har hon ju ingen feber. Musen var för övrigt redan död. Och faktiskt somnade båda Kråkungarna inom en timme. I samma säng. Så nä, än har jag inte någon anledning att klaga. Ingen som helst.

Men det kanske kommer. Vi får se.

lördag 14 februari 2015

Jag har inte somnat än...

...men jag har funderat på en sak. Borde inte ett av kriterierna för att få vara med i melodifestivalen åtminstone var att man kan sjunga? Hålla en ton? Jag bara undrar...

Felkalkulering

Idag har vi åkt skidor. Utförs. När det inte går att åka slättförs får man se till att njuta av en solig vinterdag i skidbacken istället. Helt fantastiskt. Den lilla anläggningen några mil från där vi bor duger alldeles utmärkt för en dag då och då när suget blir för stort. Kråkungarna njuter. Familjen njuter.

MammaMu och pappan hade även en hemlig agenda med dagens aktivitet. Så här i efterhand var planen eventuellt bättre i teorin än i praktiken. Planen var nämligen att köra slut på Kråkungarna med hopp om att de skulle somna gott före melodifestivalen. På så sätt skulle pappan och MammaMu slippa genomlida detta spektakel som tydligen blivit en obligatorisk del av familjens lördagskvällar. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna inte är mycket tröttare än efter en vanlig dag på skolan eller på dagis. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna med all sannolikhet inte kommer att somna före melodifestivalen drar igång. De enda personerna i den här familjen som kommer att sova gott klockan åtta är pappan och MammaMu. Faktiskt. Vi är banne mig inte pigga. Inte alls faktiskt. Så, så här i efter han kan vi väl säga att det slutade bra ändå. Vi vuxna kommer att sova och slipper på så sätt genomlida spektaklet i alla fall. Och Kråkungarna, de får väl vara uppe då...

onsdag 11 februari 2015

Uppdatering av läget

Alltså. Nya stavar är visserligen inköpta, men de kommer väl antagligen inte till användning. Inte i år.  Jag får väl utgå ifrån att min årliga (läs: årslånga) viloperiod redan har startat. En vecka för tidigt. Den slutsatsen drar jag utifrån rådande väderförhållanden. Sex plusgrader. Sol. Lite regn. Ni förstår ju. Skidsäsongen verkar vara över för i år. Skidsäsongen som startade förra helgen. Typ...