lördag 24 januari 2015

Det gäller att passa på...

MammaMu och Kråkungarna är lite mysigt trötta i kväll. Sådär trött som man bara kan bli av frisk luft och motion. Idag har vi nämligen;

Åkt spark - check
Åkt skidor - check
Åkt skridskor - check
Åkt pulka - check
Byggt snögrotta - check

Jorå. Det gäller att passa på. Ingen vet ju hur länge det varar.

onsdag 21 januari 2015

Älgar, lösa hästar och hysteriska ungar

I måndags var det terminsstart på ridskolan. En efterlängtad stund. Storasyster hade fuskat lite under jullovet med en ridlägerdag, men för MammaMu var jullovet långt. Alldeles för långt. Jag såg verkligen fram emot att få kravla mig upp på hästryggen igen.

Vägen till stallet var igensnöad. Minst sagt. Snöstorm och rodelbana. Vi har ett par mil till stallet. Det snöade så mycket att det inte gick att ha helljus. Trots tappra försök. Och mitt i ett sådant försök fick vi en uppenbarelse. Framför oss på vägen tornade siluetten av en jättestor älg upp. Den stod mitt i vägen. Skogarnas Konung. Snöfallet och den märkliga belysningen gjorde att vi bara såg en svart skugga. En stor svart skugga. Med lugna steg lunkade älgen över vägen. In i skogen. Det var en mäktig syn. På lagom avstånd. Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om vi kommit närmare. Eller kört fortare. Vi kom i alla fall fram helskinnade till stallet, Storasyster och jag.

Ridlektionen började bra. Eftersom det är en nybörjargrupp med flera yngre barn skulle vi ta det lugnt för att försöka komma igång efter lovet. Det kändes jättebra att äntligen vara tillbaka i sadeln. Storasyster verkade också trivas. Även om hästarna var lite väl pigga efter sitt jullov. En kvart in i lektionen är läget annorlunda. Någon slår i en dörr. En häst blir skrämd och hoppar till vilket leder till att alla hästar blir skrämda. Helt plötsligt ligger fem hysteriska småtjejer i sågspånet och fem lösa hästar springer runt i ridhuset. För hästarna är det en lek. För tjejerna är det en mardröm. För MammaMu som sitter kvar på hästryggen och som har en gråtande Kråkunge på marken är det också en jobbigt situation. MammaMu vill såg gärna fortsätta att rida, men hon inser ju att hon nog borde prioritera sin Kråkunge. Så resten av lektionen agerar hon ansvarsfull mamma och leder runt sin något skakiga Kråkunge på en av de mer stabila hästarna. Huvudsaken är att Storasyster vågar sig upp igen. Det blev en minst sagt märklig kväll. Tydligen är det vanligt att det blir kaos de första lektionerna för terminen. Hästarna är alldeles för pigga och busiga. Uppenbarligen. Jag har varit med om det förr. I min ungdom.

Efter den något märkliga lektionen var det dags att sladda hem i snöyran. Det gick bra. Storasyster klarade sig undan kvällens strapatser med ett skrapsår på benet. MammaMu fick några nya gråa hår. De märks knappt bland alla de andra gråa håren som dominerar på mitt huvud. Jag kan ändå tyckaändå att det var liiiite tråkigt att jag inte fick rida mer än en kvart, men vi gör väl ett nytt försök igen nästa måndag...

fredag 16 januari 2015

Felprioriteringar

Det blir inte mycket skrivet här. Det blir det faktiskt inte. Anledningen är att jag jobbar. Mest hela tiden. Däremellan kippar jag efter luft. Som en vilsen guldfisk som hoppat ur sitt akvarium. Och sover. Dock alldeles för lite. Det finns alltså inte så mycket roligt att skriva om. Det händer inte så mycket. Mer än att det vanliga grubblet sätter fart. Det som alltid sätter fart efter en tids ledighet. Det ständiga grubblet. Det som aldrig leder till några handlingar. Felprioriteringarna.

Är det verkligen meningen med livet. Att i januari ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet inför den stora deadlinen på jobbet i mars. När maken är dessutom beordrad utomlands i två och en halv vecka. Och att i mars ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet fram till semestern. Den hektiska perioden i april och maj. Är det meningen med livet att jobba livet ur sig fram till semestern och sedan starta hösten med att få ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet under hösten. För att inte tala om hur man ska få ihop det under de överjävliga månaderna november och december med alla sina måsten. Ska det vara så att man går med knutna tummar och rabblar besvärjelser i hopp om att ens Kråkungar inte ska bli sjuka. För i vabruari finns inte något utrymme i livspusslet för att vabba. Det går bara inte. Det kommer troligtvis inte funka i maj eller december heller. Är det så det ska vara. Hela livet.

Visst, jag kanske överdriver en smula. Men i det stora hela är det just precis så här det känns. För både mig och maken. Då kanske det är dags att omprioritera.

onsdag 31 december 2014

Gott Nytt År!

Jag har egentligen inte haft tid att reflektera ordentligt över året som gått. Jag kan ändå konstatera att det har varit ett bra år. Detta trots att jag började året med ett överhängande hot om arbetslöshet. Som tur var löste sig problemet i elfte timmen och veckorna som arbetslös kunde till slut utnyttjas som en skön ledighet. En ledighet som bland annat utnyttjades till en vecka i Österrike. En vecka med underbar skidåkning, strålande sol och sommartemperaturer. Vilken energiboost. I maj började jag ett nytt jobb. Nytt område. Nya uppgifter. Mycket att lära. Fick ändå en mjukstart vilket jag är mycket tacksam för. Att hösten blev väldigt mycket mer hektisk, det är bara att konstatera. Sommaren var helt fantastisk. Vilken sommar vi hade. Mannen slet som tokig med att få poolen på plats och med att skruva trall. Kvadratmeter efter kvadratmeter. Jättemycket trall. Hela sommaren. Men oj så bra det blev. Helt fantastiskt. En underbar sommar gjorde projektet än mer lyckat. Så kom hösten. Den var mörk. Och lång. Och varm. Sommarblommorna blommade långt in i december. En konstig höst. Verkligen. Men ack så mörk. Ljuset i mörkret har varit mina och Storasysters måndagskvällar. En stunds andhämtning. En stund av välmående. En stund av total närvaro. Lycka. Det är på måndagskvällarna vi rider. Storasyster och jag. Åh vad glad jag är att jag tog mod till mig och klättrade upp i sadeln igen efter tjugofem år. Jag har inte skrivit så mycket om ridningen. Det har inte blivit av. Men det kanske kommer. Det finns ju en del roliga ögonblick att återge. Det händer liksom grejer när  överviktiga medelålders otränade kylskåp ska kravla sig upp och ner från hästryggar. Och rida barbacka. Eller hoppa. Men det tar vi en annan gång...

2014 har även innehållit en del tråkigheter. Jävla skitcancer. Ofattbar förlust. Oro för nära och kära. Föräldrar som blir äldre. Men vi har ändå varit förskonade från olycka i den närmaste familjen. Tack och lov. I år har jag även blivit lite bekymrad över vart Sverige är på väg. Men det behöver vi inte gå in på här. Jag tror att ni förstår vad jag menar.

I stort har det här året varit ett bra år. En fantastisk sak som hände var ju att vi fick en ny familjemedlem. Vi blev med katt. Efter ihärdiga övertalningar av katten själv. Nu är han en fullvärdig familjemedlem med egen ingång och veterinärkonto. Möss i vardagsrummet och håriga fåtöljer har blivit vardag. Och katten. Han mår som en prins.

Framförallt känner vi att vi har hittat hem. Och det kära vänner, det är en skön känsla.

Gott Nytt År!

måndag 29 december 2014

När det äntligen vänder!

Jag har skrivit det ett par gånger nu. Att det blir bättre. Efter jul. Efter alla måsten. När julhelgen är över vänder det. Det har jag påstått flera gånger. Är det då inte märkligt. Att precis när julhelgen är över. Då kommer snön. Då kommer ljuset. Då kommer solen. Då kan inte ögonen få nog. Av allt det vackra. Av allt det vita. Av kyla och klar luft. Av rimfrost och snö. Ett bländande ljus. Som får den frusnaste människan att tina. Trots att termometern visar sjutton minusgrader. Nu har jag kämpat mig igenom mörkret och kommit ut på andra sidan. I ljuset. Dessutom är jag utsövd. Jösses som jag har sovit. Jag har sovit bort halva jullovet, men det var precis det jag behövde. Så skönt.




















Nu väntar ett exemplariskt lugnt nyårsfirande med familjen och sedan drar vi till fjällen för ännu mer ljusterapi och massor av frisk luft.

Nu mina vänner. Nu har det vänt.

onsdag 24 december 2014

måndag 22 december 2014

Inte alls perfekt, men rätt bra ändå!

Vi har jullov. Vilken vinstlott. Att vi bestämde oss för långledighet. Sån lyx. Helt plötsligt hinner vi göra några av de där sakerna som vi inte hunnit göra tidigare. Vem bryr sig om alla andra gjorde sina pepparkakshus i november. Vem bryr sig om alla andras pepparkakshus är perfekta. Vi gjorde vårat tre dagar innan julafton. Det blev inte alls perfekt. Men alldeles jättecharmigt, det blev det. Faktiskt. Ett litet torp med istappar och bågnande tak.


Det är faktiskt den här familjens första pepparkakshus. De ni. MammaMu överlät hela projektet till pappan och Kråkungarna. På så sätt behöll hon lugnet under hela processen. MammaMu gick mest omkring och fnissade och tjyvade deg. Ett väldigt lyckat projekt. Faktiskt.

Igår hann vi även med en tur till skridskobanan. MammaMu höll sig vid sidan av, men Kråkungarna roade sig med vinterfeeling. Kämpen Lillebror ramlade och ramlade och ramlade, men behöll hela tiden sitt goda humör. Han är helt otrolig. Inte en sur min. Inte ens när han slog näsan i isen med näsblod som följd. Han bara fortsatte. Framåt. Själv tog jag bara ett endaste vingligt varv. På Storasysters skridskor. Vi har tydligen nått dit nu. Att MammaMu kan låna sin stora Kråkunges skridskor. Hur gick det till. Jag fattar ingenting.

De flesta av julklapparna är inköpta och inslagna. Granen är huggen och klädd sedan länge. Huset är fyllt med julgodis. Till största delen köpt, men vad gör väl det. Huvudsaken är att det är gott. Årets andra julskinka är snart uppäten och snart även julköttbullarna. Visst, vi missade julkorten. Förra året kom de fram efter jul och i år skippade vi dem helt. Tydligen. Men det ser ju faktiskt ut som att det blir jul ändå. Jag tror till och med att vi kan börja hoppas på en riktigt harmonisk jul. Det ni. Det hör banne mig inte till vanligheterna.

Om vi inte hörs innan så önskar jag er en riktigt, riktigt God (och harmonisk) Jul!

lördag 20 december 2014

Äntligen jullov!

Jag trodde inte att jag skulle komma hit. Att det någonsin skulle bli fredag innan jul. Och skulle dagen dyka upp var jag övertygad om att jag ändå skulle bli tvungen att jobba även nästa vecka. Men så blev det inte. Fredagen kom. Och helt utpumpad och urblåst tackade jag för mig och välkomnade en mycket välbehövlig långledighet. Jag tog mig hem. Jag gick raka vägen in i sovrummet. Till sängen. Och somnade. Så skönt. Att få sova. Utan drömmar. Utan måsten.

Det tar på krafterna. Att gång på gång behöva röra sig utanför sin comfort zone. Att försöka räcka till. På alla plan. Det sliter. Hårt. Det senaste halvåret har jag dessutom arbetat heltid. Det har jag inte gjort på åtta år. Det känns i kroppen. Framförallt i huvudet. Jag har aldrig varit i så stort behov av julledighet som i år.

Nu har jag sovit. Nu ska jag vila. Ända fram till trettonhelgen. Vi har en hel del julstök kvar att klara av, men jag sänker ribban. I eftermiddag tar jag med familjen på bio. Efter nyår har vi några dagar i fjällen. Det känns bra. Fina förutsättningar till återhämtning. Det behövs.

tisdag 16 december 2014

In i kaklet...

Nu kör vi. Tre dagar kvar. Vi kör rätt in i kaklet. Med huvudet före. Jag kippar efter luft. Jag hyperventilerar. Det är mycket nu. Överallt. Hela tiden. Men nu kör vi. Om tre dagar är det jullov. Förhoppningsvis.

torsdag 4 december 2014

Om tid

Julstress.

Jag förstår inte hur alla andra har så mycket tid. De har tid att göra allt. Facebook är full av bakande familjer som myser  på julmarknader och äter hemmagjord knäck och slår in julklappar till former av konstverk. Det visas upp julkalendrar med små omsorgsfullt inslagna paket med genomtänkta innehåll. Ett för varje dag. Det är julfester och dansavslutningar. Tomtar och lucior. Det finns så mycket tid. Så mycket energi. Så mycket mys. I andra familjer.

Jag förstår inte vad de får sin tid ifrån.