söndag 19 oktober 2014

Möss i mössan

Katten. Vår nya familjemedlem. Han har numera egen ingång och kommer och går som han vill. Det har sina nackdelar det där. Att han kan komma och gå som han vill. Han kan nämligen även ta med sig gäster in. När vi inte ser. I morse var det en mus. En högst levande mus. Storasyster, som i morse vaknade runt halv sju, informerade oss om läget. Hon börjar bli van vid möss. Även vid att inte blir trodd. För innan klockan sju en söndagsmorgon är föräldrarna inte mottagliga för den sortens information. Faktiskt inte. Men det var ju ändå bra. Att Storasyster var uppe med tuppen även denna söndag. Trodde aldrig att jag skulle säga det. Men okej. Det var bra att Storasyster vaknade halv sju den här söndagen. För då kunde jag sparka på pappan strax efter sju och be honom ta hand om problemet. Precis som jag brukar. Speciellt när det gäller musproblem. Därav kom det sig att pappan var ute på musjakt även denna morgon. Den här gången tillsammans med Storasyster och Katten. Det hela slutade med att den stackars skrämda musen försökte gömma sig i Storasysters mössa. Där tog jakten slut och pappan kunde bära ut musen i mössan. Man kan alltså säga att vi hade tur även här. Tur att Kråkungarna har för vana att slänga sina ytterkläder innanför dörren på golvet i hallen . Tur också att Kråkungarnas föräldrar för länge sedan har tröttnat på att hänga upp Kråkungarnas ytterkläder som ligger slängda innanför dörren på golvet i hallen. Det var riktig tur det. För annars hade vi kanske aldrig lyckats fånga den stackars musen. Tänk på det ni föräldrar som har väluppfostrade barn som hänger sina ytterkläder (och andra kläder) på därför avsedda krokar. Och tänk på det ni stackars föräldrar som fortfarande inte gett upp, utan fortfarande plockar undan efter era barn, om ni nu mot förmodan också skulle ha såna barn som slänger sina ytterkläder innanför dörren på golvet i hallen. Då skulle det faktiskt kunna vara så att ni inte lyckas fånga musen. Tänk på det ni!

onsdag 15 oktober 2014

Ännu ett tecken....

Att jag inte lär mig. Jag vet ju att det inte funkar. Ändå drack jag en liiiten kopp kaffe till middagen. Och nu ligger jag här. Klarvaken. Jag vrider och vänder på mig. Tankarna snurrar. Jävla kaffe. Jag bor på hotell. Jag borde sova som en lycklig gris precis just nu. Sedan länge. Men inte. Vad hände. Förr. När jag var ung kunde jag bälja i mig kaffe vid vilken tidpunkt som helst. Jag hade aldrig några problem att somna. Den tiden är förbi. Jag börjar bli gammal. Tydligen. Tecknen blir fler och fler. 

Det konstiga är att jag sällan märker av koffeinets effekter på morgonen. Eller på eftermiddagen heller för den delen. Då hjälpen varken två eller tre koppar. På morgonen är jag alltid lika trött. Kaffe eller inte. 

Men nu börjar jag bli frustrerad. Jag måste sova för att orka med en tredje dag i skolbänken. Jag funderar på om inte en flaska rödvin från minibaren kan få önskad effekt. Det borde funka. Fast det är klart, det är ju inte fredag. Det är väl bara då ett glas vin har den där sövande effekten. Förstås. 

fredag 10 oktober 2014

Fick en hälsning från mitt 18-åriga jag!

Igår fick jag brev. Ett riktigt brev. Ett handskrivet brev på åtta A4-sidor. Från mig själv. Skrivet för tjugo år sedan. Det var en häftig känsla.

Inte ofta jag får handskrivna brev nu för tiden. Allra minst från mig själv. Från mig själv som 18-åring.

Jag gick sista året på gymnasiet. Skoltrött. Hade precis tagit körkort och skulle rösta för första gången i riksdagsvalet. Och i EU-valet. Jag var allmänt förvirrad över min framtid. Men det är jag ju fortfarande. Så det var ju inget nytt. Tydligen tog hösten och mörkret hårt på mig redan då. Det minns jag inte idag.Men så skrev jag. Att jag inte hade någon motivation, att allt kändes deprimerande, att ingenting går som det ska och att det troligtvis berodde på årstiden. Jag känner igen det på något sätt. Undrar varför jag inte har gjort någonting åt det på tjugo år. Ljusterapi. Lyckopiller. Någonting. Men det är väl så jag fungerar. Jag har tydligen en tendens att dra ut på saker. Skjuta upp. Förhala. Ignorera.

Det fanns saker jag glömt. Detaljer. Stora saker då. Mindre nu. Mycket mindre.

Jag var klok på den tiden. Jag skrev att jag hoppades att jag levde lycklig med en man och barn som jag älskar och har ett jobb som jag trivs med. Då skulle jag ha lyckats i livet. Men som tillägg lade jag till att om jag nu inte har fått allt det om tjugo år så skulle det inte vara försent. Livet är långt. Tydligen. Jag tror att det var ett försök till att trösta mitt framtida jag. Ifall jag nu inte hade hittat mannen i mitt liv och fått mina fina Kråkungar. Jag skulle bara vetat. Vem mannen i mitt liv verkligen var. Tänk om jag vetat. Men det kanske jag redan visste. Egentligen.

Jag måste få citera en favoritmening ur brevet från mig själv:
"Du får ursäkta alla virriga tankar och oläsliga kråkfötter, men det är ju faktiskt du själv som har skrivit det!"
Den meningen får man inte läsa ofta. Men tji fick jag. Liksom.

Just nu har jag bara en enda önskan. Jag önskar att jag kunde svara. Jag vill skicka ett lugnande svar till den förvirrade, höstdeppiga artonåringen som skrev ett brev till mig. Jag vill berätta att det faktiskt gick bra. Att polisen inte kom och tog det nyvunna körkorten från henne. Inte förrän 19 år senare. Jag vill berätta om alla roliga minnen från framtiden. Om den framtida resan till Cypern som väcker skratt än i dag. Om året i Österrike. Om Kråkungarna. Om att Lillebror springer på samma stigar som hans mormor gjorde som barn. Om att hon nu äntligen har hittat hem. Om allt som hon faktiskt inte hade en aning om. Tänk om hon visste.

onsdag 1 oktober 2014

Måtte hösten bli kort

Urk! Jag är så trött. Hösten har, enligt gårdagens väderrapporter, inte ens börjat här i Östergötland och redan känner jag mig totalt höstdeprimerad. Ja är så trött. Å då skiner ändå solen. Men vad hjälper det när jag sitter inomhus. Det är mörkt när jag kliver upp. Det är kolsvart om kvällen. Det känns inte okej. Idag är det den första oktober. Nu väntar två slitmånader. De värsta på hela året. Förra året blev ju dessa månader tyngre än någonsin på grund av mitt oförlåtliga lagbrott. Jag tänker på det ibland på morgonen när jag sur, stressad och trött flänger iväg med Kråkungarna i bilen. Det är så lätt hänt. Speciellt i oktober. I år har jag istället skrapat hela bilen mot en garageport i infarten till ett klaustrofobiskt parkeringsgarage. Det var också just en sådan morgon. Lätt hänt. Tydligen. Det konstiga är att det inte har hänt en enda grej tidigare under mina tjugo år bakom ratten. Nu händer allt. Jag har väl blivit tant. Tanter kan inte köra bil. Har jag hört.

Nåväl. Såna här händelser gör mig inte direkt piggare. Inte alls faktiskt. Jag är så trött. Nu börjar gnället. Ni som följt mig ett tag kan se mönstret. När hösten kommer går MammaMu in i gnälltillstånd och kommer inte ur detta förrän snön kommer. Tidigast.

söndag 28 september 2014

En skitsöndag

Det är synd att säga att den här söndagen har varit en bra söndag. Det hade varit en ren lögn. Att påstå något sådant. För den här söndagen har varit en riktig skitsöndag. Om man fyller en söndag med bråk, skrik och ännu mera bråk. Då är det ingen bra söndag.

Det tror jag inte att Lillebror tycker heller.

lördag 27 september 2014

Helgens är alldeles för kort.

Det slog mig nu. Bara sådär. Som en blixt från klar himmel. Eller inte riktigt. Men ändå.

Helgen är på tok för kort. Alldeles för kort.

När ska man egentligen hinna med alla saker som man inte vill förstöra helgen med att försöka hinna med.

Jag bara undrar.

torsdag 25 september 2014

Guess what???

Sjukgymnastiken vill inte heller ta emot mig. Nä'rå såattee. Det går bra det här. Verkligen.

De hävdade att de hade lite mycket att göra och hänvisade mig till privata alternativ. Jomenvisst. Jag vill inte klaga eller så, men fungerar det här bra eller dåligt? Jag bara frågar....

onsdag 24 september 2014

Katten

Kommer ni ihåg vår nya familjemedlem? Han som skulle bo i en låda på altanen, eller på sin höjd i garaget, eftersom maken i huset är allergisk.

Jag pratar ju naturligtvis om kissen. Han som aldrig gav sig. Han som övertalade oss.

Han mår bra.

Det ser i alla fall så ut där han ligger i soffan. På bästa platsen. På hans plats.

Det är konstigt det där. Hur han hamnade där. I soffan. Utan att ens titta åt garaget eller tvättstugan.

Det är också lite märkligt att jag låg på knä ute på verandan klockan halv sex i morse, endast iklädd nattlinne, för att på ett kattpedagogiskt vis försöka lära kissen att gå ut genom kattluckorna. Det är märkligt för i normala fall hade jag helst legat och sovit istället för att krypa omkring halvnaken mitt i natten. Men nu har kissen fått en egen ingång. Tydligen. Och är det klockan halv sex katten vill gå ut, då är det klockan halv sex vi får lära honom. Han brukar gå ut halv fyra. Så där har vi utsikterna för den här natten. Fråga mig inte hur det gick till, men i helgen sågade maken alltså upp en halvmeters tunnel genom väggen. Till katten. Med en lucka i varje ände. Än har han inte riktigt fattat galoppen, men han gillar godiset i tunneln. Men nu är det alltså fritt fram att släpa in mössen i huset. Det ser jag faktiskt inte fram emot. Vi har haft tillräckligt med möss i det här huset.

Som ni förstår så mår han bra. Katten alltså.

Hur det är med maken har jag väl inte riktigt vågat fråga. Men han gillar kissen. Det gör han. Faktiskt.

lördag 20 september 2014

Årets sista bad?

Idag har vi njutit av årets sista sommardag. I morgon blir det höst. På riktigt. Därför kändes det extra bra att få njuta av sol och total tystnad. Helt vindstilla. Ingen trafik. Inga grannar. Bara vi. Idag tog vi troligtvis årets sista bad i poolen. I alla fall jag. Det är ju möjligt att någon tokig Kråkunge hoppar i ytterligare några gånger, men då är det antagligen inte riktigt lika njutningsfullt.

En bra dag. En fin kontrast till gårdagens sammanbrott. Nu är det bara att bita ihop och komma igen.

fredag 19 september 2014

MammaMu och den förbannade sjukvården

Ni som följt det här bloggen ett tag vet att MammaMu inte är den som går till läkaren i första taget. Egentligen inte alls. Om jag inte måste. Inte ens med mina Kråkungar. Jag har inte direkt några höga tankar om sjukvården. I det här fallet är det väl främst vårdcentralerna jag talar om. Det är främst där som jag mött sjukvården.

(Förutom att jag nu tydligen jobbar mitt i sjukvården då. Men det är en annan historia. Efter idag börjar jag tvivla på att jag kan arbeta kvar i en organisation som jag har så låga tankar om. Men det hör väl egentligen inte hit.)

Jag har haft problem med ryggen ett tag. Närmare tio år eller så. För ungefär fem år sedan hade jag kontakt med sjukvården i ärendet. Jag röntgades i ett par omgångar och remitterades till reumatologen. Där tog det stopp. Reumatologen hittade inget anmärkningsvärt. Jag fick aldrig veta vad som var fel. Eller om något gick att göra åt mina problem. Mitt ärende föll mellan stolarna. Det följdes aldrig upp. Jag blev gravid med Lillebror och orkade inte ta tag i saken. Därefter kom tvåbarnchocken och tiden då livet som tvåbarnsmamma upptog hela min tillvaro. Ryggen blev aldrig bättre. Snarare sämre. Jag hankade mig genom tillvaron knaprandes värktabletter. Jag vet att det fanns mornar då jag stod på knä och grät när jag skulle få ner två barn i vinteroveraller och vinterkängor. Få ner Lillebror i barnvagnen eller få in barnvagnen i bilen. Så här i efterhand låter det inte klokt. Men då orkade jag inte ta tag i det. Livet rullade på. Jag lärde mig leva med problemen. Smärtan. I takt med att Kråkungarna blev äldre så blev det lättare att undvika aktiviteter som gjorde mina besvär värre. Smärtan blev mer en allmän stelhet och en diffus molande värk till skillnad mot ischias, domningar och ilande, huggande smärta. Den molande värken kunde jag  leva med. Blir det extra jobbigt är det bara att knapra en näve piller. Så här har jag haft det de senaste fem åren. Det har blivit vardag. En bra dag är jag bara stel. Jättestel. Alltid balanserandes på gränsen. En snedvridning från misär. En ojämnhet i marken. Det finns till och med bra veckor. Det finns det. De senaste fem åren har jag inte sökt hjälp en enda gång. Det har känts utsiktslöst. Jag kommer bara bli hänvisad till sjukgymnast och rådd att gå ner minst tjugofem kilo i vikt. Det är så jag har resonerat. Att problemen fanns innan jag gick upp i vikt är inte relevant. Att ryggproblemen snarare bidragit till min viktuppgång på grund av att jag undvikit träning som gör ont. Det är inte relevant.

Den senaste tiden har vänner och arbetskamrater fått mig att tänka över min situation. Kanske är den inte helt optimal. Kanske är det så att problemen påverkar mitt liv. Jag undviker situationer. Saker. Jag får ont av trädgårdsarbete. Av städning. Av att leka med barnen. Jag kan inte lyfta. Inte knyta skorna. Varken mina eller Kråkungarnas. Inte klättra på stegar eller tvätta bilen. Egentligen kan jag inte göra ett jävla skit. Och om jag ändå är tvungen att göra något så måste jag knapra piller i förebyggande syfte. För jag vet att jag kommer att få ont.

För en tid sedan bestämde jag mig för att försöka trotsa problemet. Sluta undvika. Jag tänkte att om jag börjar lugnt så kanske ja bygger upp muskler och får det att funka. Så jag började rida. Efter tjugofem år. En dröm. Så roligt. Så avslappnande. Men ack så förödande. Efter tre lektioner insåg jag varthän det skulle barka. Efter lite galopp och några varv i trav insåg jag att det inte skulle gå vägen. Jag försökte en fjärde lektion. Då blev jag rädd. Det är något som är fel i min rygg. Riktigt fel.

Så idag bestämde jag mig för att ta tag i problemet. Ta reda på vad som är fel. Jag bestämde mig för att ringa till vårdcentralen och be dem starta en ordentlig utredning. Jag vill ha en diagnos. Jag vill veta. Just nu inbillar jag mig att det kan vara allt ifrån en ryggtumör, diskbråck, en reumatisk sjukdom eller kanske är det bara en allmänt trasig rygg. När jag vet vad det är, kan det kanske fixas. Tränas upp. Stärkas. Kanske finns det mediciner eller operationer. Vad vet jag.

Alla som känner mig vet att det är ett stort steg för mig att ringa till vårdcentralen. Väl där ska man ju ändå bara "gå hem och vila". Så varför gå dig över huvud taget. Lika bra att stanna hemma och vårda sig själv. Det är ju så jag har resonerat de senaste fem åren. Uppenbarligen har inte den taktiken fungerat. Uppenbarligen.

Idag ringde jag till vårdcentralen.

Jag fick ingen tid.

Sjuksköterskan tyckte att jag skulle ringa till sjukgymnastiken. Sjukgymnasten skulle vara precis lika bra på att ställa diagnos som doktorn. Hos sjukgymnasten ska man börja. När man har ont i ryggen. Inte på vårdcentralen. Tydligen.

Dessvärre remitterar inte sjukgymnasten till röntgen eller till reumatologen. Inte heller skriver de ut värktabletter. Inte alls faktiskt.

Idag bröt jag ihop. Idag skyndade jag gråtandes ut från jobbet. Idag förstod jag vilket stort problem min rygg faktiskt varit för mig. För mitt liv. För min omgivning. Så idag bröt jag ihop.

Naturligtvis förstår jag att jag måste träna upp ryggen. Att jag måste träna upp muskler som inte använts på tio år. Att jag måste gå till en sjukgymnast. Det förstår jag. Men först vill jag veta vad som är fel. När MammaMu söker hjälp för sin rygg. Då är det något som är fel. Mycket fel. Jag vill bara att någon ska ta mig på allvar. För en gångs skull.

Idag bröt jag ihop.

Nu vet jag faktiskt inte hur jag ska gå vidare. Uppenbarligen är vårdcentralen inte rätt väg in i sjukvården. Uppenbarligen inte. Men snälla, berätta något som jag inte redan vet...