De e mycke nu...!

Ketchupeffekten är total just nu.

Utgå den vanliga hysterin som våren innebär i en familj med två barn i förskoleålder. Vi pratar drop-in fikor, BBQ-luncher, vårfester, skolresor, utvecklingssamtal, föräldramöten, andra möten och skolavslutningar. Lägg därtill nya projekt på jobbet och viktiga deadlines. Sedan kan vi till detta addera ett husköp på annan ort, med tillhörande kontraktsskrivningar och husbesiktningar, samt jobbsökande på annan ort med upprepade intervjuer. Dessa aktiviteter är inte förlagda till helgen utan skall utföras under normal kontorstid. Dessutom ska det fixas förskoleplats och plats i skolan. Ett besök i den nya klassen borde också planeras in. Sist men inte minst är även förberedelserna att sälja ett hus i full gång. På onsdag förmiddag kommer fotografen. Det innebär att huset ska rensas och pyntas. Tvättberget ska trollas bort och skräphögarna i trädgården forslas till soptippen. Driftkostnader ska kartläggas, blommor ska planteras och saker ska gömmas. Som grädde på moset backade en kärring in i makens bil idag. Precis vad vi behövde.

Ville bara förklara vad jag håller på med. Om ni undrar. Jag har faktiskt inte alls tid att sitta här och skriva. Jag återkommer någon gång på andra sidan. Om jag fortfarande lever.

Vi ska visst flytta!!

Idag har vi visst köpt ett hus. Ett stort. Modell lite nyare. På landet.
Bara så att ni vet.

Nu ska vi bara sälja ett hus också. Och hitta ett jobb. Småsaker.

Sommar!

Sol och vinstilla. Sommarvärme. Grillen är tänd. Kråkungarna plaskar i poolen. Det är ju precis så här det ska vara. Hela sommaren!

"Lilla tonåren"?!

Det skriks. Det stampas i golv. Det härjas. Det smälls i dörrar. Tårar. Allt är orättvist. Hon vill "vara i fred". Hon är helt oskyldig. Till allting. Alltid. Vill vara stor. Är så liten. Sex år. Det måste vara skitjobbigt. Det tycker i alla fall mamman att det är.

Lägesrapportering...

Vill bara rapportera att jag nog inte kommer att få någonting gjort på jobbet på hela veckan. Den här processen kommer att dra ut på tiden. Det är alltså inte läge att släppa tummarna förrän framåt måndag eller tisdag. Troligtvis hinner vi få kalla fötter och dra oss ur innan det är klart. Men det blir en annan historia.

Fram tills dess fördriver vi tiden med att käka Losec och dricka Samarin.

Håll tummarna!

Nu gör vi ett försök. Ett seriöst försök. Misslyckas det här så bryter vi ihop. För gott. Snälla, håll en tumme för att det ska gå i lås. Vi behöver allt stöd vi kan få just nu...!

Behöver jag tillägga att det inte blir särskilt mycket gjort på jobbet idag?!

Vi tjuvstartar sommaren!

Idag blev det sommar. För Kråkungarna startade sommaren redan i går, men sexton kalla grader var lite väl magstarkt för den äldre generationen i familjen. Dagens arton grader var på gränsen till för kalla, men vill man att det ska vara sommar så får man offra sig lite. Det blev inte långt, men det blev. Ett dopp i poolen alltså. Premiärdoppet avrundades med en riktigt skön stund i solstolen. Det var nästan så att jag trodde på det själv för en stund. Att sommaren faktiskt är här!

Miljöombyte

Ibland förstår man. Ofta tillsammans med ett sting av dåligt samvete. Men ändå. Det går upp ett ljus. Som när den lilla Kråkungen vaknar upp en lördagsmorgon och ber om att få åka till IKEA. Då förstår man. Att det är hög tid att hitta på något roligt tillsammans med sina barn. Då förstår man att alldeles för många helger har gått åt till att städa, reparera och fixa här hemma. Alldeles för många. Det förstår man när Lillebror ber om att få åka till IKEA. Den sista utflykten i närminnet. IKEA-besöket någon vecka tillbaka. Det hela blir än mer tydligt av att Lillebror jublar när hans föräldrar skojar och säger att målet för dagens hemliga utflykt är ICA Maxi. Då förstår man att det har gått lite för långt.

Desto skönare att släppa alla tankar och ge sig ut i det underbara vårvädret. Hela familjen. Vi åkte inte till ICA Maxi. Vi åkte till Slottsskogen. Red ponny. Klappade getter. Tittade på sälar och pingviner. Åt glass. Lekte och njöt av att våren är i antågande. På riktigt. Det kändes bra. Väldigt bra.

Den här familjen mår inte bra just nu

Inte alls faktiskt. Hela familjen mår skit. Vi skriker åt varandra. Bråkar. Vi gråter och grubblar. Har ont i magar och huvuden. Någon har andnöd. Alla grubblar, funderar och undrar. Frågorna är fler än svaren. Alla försöker hantera situationen. Var och en på sitt sätt. Det går inget vidare. Vi mår inte så bra just nu. Ingen av oss.

Det var ju inte så här det skulle bli.

Stackars mina små Kråkungar.
Förlåt.

Alltså, det här går ju sådär...

Som ni förstår går det inget vidare. Så mycket för att vi tagit ett beslut. Ett stort beslut. Ett jättestort beslut. Mäklaren är kontaktad. Hon kom med jättebra besked. Mycket bättre än väntat. Banken är kontaktad. De kom kanske inte med jättepositiva besked. Men det visste vi ju redan. Att det är önskvärt (läs: förutsättning)  att MammaMu hittar ett jobb. En liten detalj. Men några månader hit och dit går nog att spela med. Jobbet behöver heller inte vara särskilt välbetalt. Vad spelar det för roll när vi ändå inte kan genomföra våra planer. Tiden rinner ifrån oss. Deadline är augusti. Då börjar skolan. Storasyster ska börja i första klass. Då måste vi vara på plats. På rätt ställe. Det har hela tiden varit en förutsättning. Kråkungarna ska inte behöva byta skola och förskola mer än en gång. Och inte mitt i terminen eller mitt i läsåret. Tiden rinner iväg. Augusti kommer fortare än vi tror. Speciellt när mäklaren satte deadline. Att vi måste påbörja en försäljning inom två veckor för att hinna sälja innan semestern. En liten detalj bara. Vi har ingenstans att flytta. De finns inga hus. Inte ett enda. Det är total hustorka. Det har faktiskt inte funnits något vettigt hus på hela våren. Alltså kan vi inte påbörja en försäljning inom två veckor. Även om drömhuset skulle komma ut till försäljning i morgon så har vi inte det köpet klart inom två veckor. Vi vet ju heller inte om vi vinner en budgivning. Lägenhet tänker ni. Jo, det finns många som säljer sina hus och flyttar till en lägenhet i väntan på drömhuset. Problemet är att vi inte vet var drömhuset kommer ligga. Om vi inte vet var huset kommer att ligga så vet vi heller inte var Kråkungarna ska gå i skola och förskola. Alltså spricker det. Vi kan inte bosätta oss i en stadsdel och bara vänta på att drömhuset ska bli ledigt just där. Hur stor är den chansen liksom. Visst går allting att lösa. Visst kan vi sänka kraven. Visst går det. Problemet är att vi faktiskt bor jättebra idag. Vi behöver inte flytta. Det är ingen kris. Ska vi flytta så ska vi få det lika bra eller bättre. Det har också varit en förutsättning. Därav kraven. Vi vill flytta för att komma närmare släkten. Komma bort från storstaden. Få mer nyanserade årstider. En vinter med snö istället för storm och regn. Miljöombyte. Det handlar om livskvalitet. Därför är det extra jobbigt att det faktiskt verkar som att vi måste ge upp. Redan. Vi hann ju knappt börja...