Alltså...

Jag älskar min nya hobby. Jag vill bara säga det. Alla borde skaffa sig en hobby i fyrtioårspresent. Det tycker jag. Faktiskt. Den här hobbyn är extra mysig när kvällarna blir ljusare och värmen ligger i luften. På riktigt. Den tar lite tid bara. Lite jättemycket tid. Och ändå kan jag inte få nog. Vill bara ha mer. Det ger energi. Det ger glädje.

Jösses vad jag har saknat detta. Djuren. Närheten. Avkopplingen.

Nu har jag dragit in Lillebror också. Då tar det extra mycket tid. Men shit va kul!

Jag ville bara säga det.

Allt hänger på katten...

Pappan och Lillebror är på benen. Väskorna är nästan packade och tanken är att vi ska åka mot Arlanda i natt. Det är bara ett problem. Kattskrället. Jag råkade visst nämna för honom i går att han skulle få vara hos mormor och morfar när vi var bortresta. Jag råkade visst också nämna att han inte skulle få gå ut på en vecka. Det skuller jag alltså inte ha gjort. Han är smart vår misse. I natt försvann han ut och har inte kommit tillbaka. Detta trots snöfall. Hans rundor utomhus har snittat tio minuter förut i vinter. Han avskyr snö. Men alltså inte idag. Idag har han försvunnit ut på obestämd tid. Lite jobbigt det. Han borde ha varit levererad till mormor och morfar nu. Jag känner ett visst behov av en plan B och plan C just nu. Bara så att ni vet.

En bra start på dagen!

Dagar som startar på det här viset, kan bara bli bra! Så det så!

Blå himmel och ett tunt, vitt snötäcke.
MammaMu på en hyperpigg Älg och Storasyster på en glad liten Lurvboll. MammaMu gillar sin nya hobby! Måste kanske snart döpa om bloggen till "MammaMu, Kråkungarna och Älgen"

Liten skvätt av livskvalité!

Idag klarade vi oss utan missöden. Inga vildsvin. Inga jägare. Inga skott. Inga älgar. Bara en och annan ilsken hund, men de skrämmer oss inte. Idag hade vi en härlig långtur i skogen. I dagsljus. Äntligen. Nästan två timmar på hästryggen. Frisk luft. Avslappning. Mor- & dottertid utan tjafs. Två timmars härlig uteritt följt av lite hederligt kroppsarbete - ett ganska bra sätt att spendera en lördagsförmiddag. Så det så.

Lite otur...

Vi har haft lite otur, jag och Storasyster.

Vi har en ny hobby. Tillsammans. Sedan några månader tillbaka är vi medryttare på var sin häst i ett stall väldigt nära där vi bor. Det betyder att vi får ta hand om dem och rida dem, egentligen hur mycket vi vill. MammaMu har tagit upp det stora barndomsintresset och jag älskar det, även om medryttarhästen kanske inte är den häst som jag valt om jag skulle skaffa egen häst. Men jag testar. Samtidigt får Storasyster känna på om det är verkligen är hennes grej. Om intresset för hästar är så stort som hon faktiskt tror. Än så länge känns det lite som att mammans intresse är större än barnets. Bara en reflektion.

Storasyster är lite försiktig. Hon har inte ridit så länge och innan vi började rida i det här stallet hade hon knappt ridit utomhus. Därför har MammaMus ambition varit att vi ska ta det lite lugnt till att börja med. Lugna turer i skritt och trav där Storasyster känner att hon har kontroll. Och där den fega mamman också känner att hon har kontroll. Storasyster sitter på det snällaste gotlandsruss man kan få tag i. Så bättre läromästare finns nog inte. Därför känner jag mig lite motarbetad. Inte minst för att kylan, halkan, mörkret och de eviga stormarna kanske inte har gjort kvällsturerna till de tryggaste. Men detta hör ju till. Om vi fortfarande hänger i till våren, känns det som att vi är på rätt väg. Då har intresset varit så starkt att det i alla fall överlevde slitmånaderna. Nä, det är andra händelser som gör att jag känner mig riktigt motarbetad. Som att vi under en av de allra första turerna red rakt på en familj med vildsvin. Den upplevelsen kunde Storasyster varit utan. Nu vägrar hon rida längs den vägen igen. Eller som igår när vi red rakt in i en pågående jakt. Med hundar och ett tjoande drev. Lagom när vi trodde att vi kommit i säkerhet och klarat oss ifrån vettskrämda hästar, då kom skottet. Skottet skrämde hästarna. Men det gick bra. Trots allt. Men Storasyster kanske tyckte att det blev lite väl spännande. Så nu har hon storgråtandes deklarerat att hon aldrig mer kommer rida i närheten av den skogen. Så det så.

Vi börjar få slut på ridvägar. Så kan man säga.

Jo, så jag tycker att vi har haft lite otur, Storasyster och jag. Lugna turer. Jovisst. Det går ju sådär med det...

Strömavbrott

I går kväll blev det svart. Igen. När det stormar utanför fönstret hör det liksom till. Man kan ju tycka att vi borde vara lite rutinerade vid det här laget, men ännu är vi lite för mycket storstadsbor för att vara sådär organiserat beredda. Nåväl, vi har införskaffat en mängd så ljusbehållare för värmeljus. Och kattsäkra lyktor att ha på golvet. Efter förra stormen åkte vi även till den välsorterade sportbutiken och köpte ett spritkök. Man måste ju säkra eftermiddagskaffet, liksom. Ändå. När ljuset slocknade i går kväll blev det mörkt. Väldigt mörkt. Och då var det så dags att börja fundera över var ficklamporna kan tänkas ligga. Eller tändstickorna. Då var det så dags. Likt blinda hönor fick vi känna oss fram i jakten på ljus. Men visst. Det gick bra. Ändå. Men vi har en bit kvar innan vi kan kalla oss rutinerade. En bra bit...

När Lillebror flyttar ut flyttar mössen in...

Vi hade magsjuka i huset förra veckan. Lillebror flyttade då tillfälligt ur sitt rum och in i föräldrasängen. Tydligen passade då en mus på att överta Lillebrors rum. Den flyttade in i byrålådan. Och i garderoben. Det upptäckte vi idag. Fullt med musskit och muspiss i garderoben. Jättemysigt. Verkligen. Kan bara konstatera att den vinterdeprimerade katten INTE gör sitt jobb. Inte alls. Kan även konstatera att två och ett halvt år på landet kan göra underverk med vem som helst. MammaMu tar det hela med ro. Vem kunde tro det för tre år sedan när hon höll på att flytta hemifrån på grund av möss i köket. Vi har haft en hel del möss i det här huset de senaste åren. Katten är en fenomenal jägare när han inte är deprimerad. Men jag måste säga att det är maken som har ihjäl flest. Katten drar in dem och maken dödar. Han har blivit riktigt bra på det. Och tänk, idag fick han återigen visa prov på sin talang. Musen är död och Lillebror har återtagit sitt rum. Fällor är bara för amatörer. Liksom.

Det känns bra!

Häromdagen flyttade de här kompisarna in i hagen.

Det känns bra. Mycket bra till och med. MammaMu gillar sina kompisar. Faktiskt. Idag finns absolut ingenting att klaga på. Absolut ingenting. Gräset är grönt. Det är värme i luften. Och fåglarna kvittrar så att det gör ont i öronen. Det är fina grejer det!

"MammaMu är det du? Muuu!"

Hur går det här då?!

Jo tack. Kråkungarna lever fortfarande. De har till och med fått näringsriktig mat. Det är inte illa. För en av de största riskerna när pappan åker iväg från den här familjen, det är att vi ska svälta ihjäl. Eller åtminstone att vi ska få skörbjugg. MammaMu är inte så bra på det där med matlagning. Framförallt inte på "efter-dagis-tid" när blodsockret är nere vid fotknölarna. Men idag överträffade jag mig själv. Tror inte ens att jag blev irriterad. Nu när jag tänker efter.

Storasyster är fortfarande förkyld. Det hänger på gärsgår'n. Så att säga. Det löser sig.

Det nya orosmolnet är avloppspumpen. Naturligtvis. Den tycker inte om när vi spolar i toaletten, duschar eller använder tvättmaskinen. Typ. Då larmar den. Det känns inte särskilt tryggt. Men jag gör mitt bästa att ignorera det hela. En bra lösning. Än så länge. För jag har inga planer på att gå ut i trädgården och öppna upp avloppet och undersöka pumpen. Det har jag faktiskt inte. Då går jag hellre oduschad fram till helgen. Det gör jag. Värre är det med tvättmaskinen. Den skulle behöva gå varm hela veckan. Faktiskt. Vi drar ju till Alperna på söndag och rena kläder i resväskan vore önskvärt. Vi får väl se hur det blir med det.

Men är det inte konstigt. Pumpen har inte krånglat en enda gång sedan vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Men när maken åker iväg, då händer det. Jag är inte förvånad. Det är jag inte.

Nöjd. Trots komplikationer. Det ni!

Tog mig ut i spåret idag. Igen. För andra dagen på raken. Det blir ju lite tokigt. När den enda motionsform som jag verkligen kan njuta av och som jag faktiskt utövar frivilligt, endast är möjlig att utöva ungefär två veckor om året. I dagsljus. På helgen. Då blir det lätt lite intensivt under en period. En intensiv träningsperiod på två gånger två dagar som efterföljs av ungefär femtio veckors vila. Det blir ju lite tokigt. Ändå är jag sjukt nöjd att jag faktiskt tagit mig ut i spåret två dagar på raken. Solsken och fina spår. Humöret i topp trots lite halvdåliga vallningsinsatser från vallateamet (läs: maken).

Den köttbulleliknande skuggfiguren mitt i spåret är jag. Här var turen fortfarande underbar. Det var eventuellt innan solen gick ner bakom grantopparna och eventuellt innan skuggfiguren bröt staven. Skuggfiguren har fortfarande två stavar på bilden. Det ser jag. Jag önskar att jag kunde säga att stavbrottet berodde på min aggressiva körstil och min kämparglöd, men det berodde nog snarare på lite halvdålig backteknik. Vi behöver inte gå in på några detaljer. Stavjäveln gick av. Ni fattar. Det ni kanske inte förstår är hur svårt och vingligt det blir för en köttbulle med en och en halv stav och bakhalt att ta sig tillbaka till bilen. Att ta sig i mål. Jättesvårt. Och jättevingligt. Men det gick. På något vis var det skönt att spåret var i det närmaste folktomt. Det var det. Faktiskt.

Nu måste jag skaffa nya stavar innan jag kan ge mig ut igen. Fan också. Jag som precis börjat min intensiva träningsperiod. Jag har ju säkert två träningsdagar kvar innan vilan börjar. Minst.

Bloggen är tillfälligt stängd pga VINTER!

Fantastiskt väder! Fantastiska spår! Härliga vinter!

 

Motion och Ljusterapi. Det är inte illa det!

Det gäller att passa på...

MammaMu och Kråkungarna är lite mysigt trötta i kväll. Sådär trött som man bara kan bli av frisk luft och motion. Idag har vi nämligen;

Åkt spark - check
Åkt skidor - check
Åkt skridskor - check
Åkt pulka - check
Byggt snögrotta - check

Jorå. Det gäller att passa på. Ingen vet ju hur länge det varar.

Gott Nytt År!

Jag har egentligen inte haft tid att reflektera ordentligt över året som gått. Jag kan ändå konstatera att det har varit ett bra år. Detta trots att jag började året med ett överhängande hot om arbetslöshet. Som tur var löste sig problemet i elfte timmen och veckorna som arbetslös kunde till slut utnyttjas som en skön ledighet. En ledighet som bland annat utnyttjades till en vecka i Österrike. En vecka med underbar skidåkning, strålande sol och sommartemperaturer. Vilken energiboost. I maj började jag ett nytt jobb. Nytt område. Nya uppgifter. Mycket att lära. Fick ändå en mjukstart vilket jag är mycket tacksam för. Att hösten blev väldigt mycket mer hektisk, det är bara att konstatera. Sommaren var helt fantastisk. Vilken sommar vi hade. Mannen slet som tokig med att få poolen på plats och med att skruva trall. Kvadratmeter efter kvadratmeter. Jättemycket trall. Hela sommaren. Men oj så bra det blev. Helt fantastiskt. En underbar sommar gjorde projektet än mer lyckat. Så kom hösten. Den var mörk. Och lång. Och varm. Sommarblommorna blommade långt in i december. En konstig höst. Verkligen. Men ack så mörk. Ljuset i mörkret har varit mina och Storasysters måndagskvällar. En stunds andhämtning. En stund av välmående. En stund av total närvaro. Lycka. Det är på måndagskvällarna vi rider. Storasyster och jag. Åh vad glad jag är att jag tog mod till mig och klättrade upp i sadeln igen efter tjugofem år. Jag har inte skrivit så mycket om ridningen. Det har inte blivit av. Men det kanske kommer. Det finns ju en del roliga ögonblick att återge. Det händer liksom grejer när  överviktiga medelålders otränade kylskåp ska kravla sig upp och ner från hästryggar. Och rida barbacka. Eller hoppa. Men det tar vi en annan gång...

2014 har även innehållit en del tråkigheter. Jävla skitcancer. Ofattbar förlust. Oro för nära och kära. Föräldrar som blir äldre. Men vi har ändå varit förskonade från olycka i den närmaste familjen. Tack och lov. I år har jag även blivit lite bekymrad över vart Sverige är på väg. Men det behöver vi inte gå in på här. Jag tror att ni förstår vad jag menar.

I stort har det här året varit ett bra år. En fantastisk sak som hände var ju att vi fick en ny familjemedlem. Vi blev med katt. Efter ihärdiga övertalningar av katten själv. Nu är han en fullvärdig familjemedlem med egen ingång och veterinärkonto. Möss i vardagsrummet och håriga fåtöljer har blivit vardag. Och katten. Han mår som en prins.

Framförallt känner vi att vi har hittat hem. Och det kära vänner, det är en skön känsla.

Gott Nytt År!

Dä ska va gött å leva...

Jag väntar på snön. Det kan jag inte förneka. Så här års är det liksom det jag har att se fram emot. Lite ljus i tillvaron. En anledning att ta sig ut. Sånt som det normalt sett finns väldigt lite av så här i oktober november. Därför måste jag säga att jag idag fick en positiv överraskning. En utomhusupplevelse som varken inbegrep snö eller frost. Den siste oktober. Idag satt vi nämligen ute på altan och fikade. Utan ytterkläder. Jag och Kråkungarna. Vi hade en sommarfika mitt i vintern. MammaMu solade. Och njöt. Det var helt okej. Helt okej. På åkern blommar blåklinten och i diket blommar klöver. I morgon är det november. Ska det inte vara snö så här års, typ...

I kväll får vi i alla fall leta upp långkallingarna. Ikväll blir det kallt. Ikväll värmer vi Glühwein och glögg på spisen. Det gör vi. För i kväll ska grannungarna göra grannskapet osäkert. Vi vuxna hänger på. Vem vill inte ha en anledning att dricka Glühwein, liksom...

Möss i mössan

Katten. Vår nya familjemedlem. Han har numera egen ingång och kommer och går som han vill. Det har sina nackdelar det där. Att han kan komma och gå som han vill. Han kan nämligen även ta med sig gäster in. När vi inte ser. I morse var det en mus. En högst levande mus. Storasyster, som i morse vaknade runt halv sju, informerade oss om läget. Hon börjar bli van vid möss. Även vid att inte blir trodd. För innan klockan sju en söndagsmorgon är föräldrarna inte mottagliga för den sortens information. Faktiskt inte. Men det var ju ändå bra. Att Storasyster var uppe med tuppen även denna söndag. Trodde aldrig att jag skulle säga det. Men okej. Det var bra att Storasyster vaknade halv sju den här söndagen. För då kunde jag sparka på pappan strax efter sju och be honom ta hand om problemet. Precis som jag brukar. Speciellt när det gäller musproblem. Därav kom det sig att pappan var ute på musjakt även denna morgon. Den här gången tillsammans med Storasyster och Katten. Det hela slutade med att den stackars skrämda musen försökte gömma sig i Storasysters mössa. Där tog jakten slut och pappan kunde bära ut musen i mössan. Man kan alltså säga att vi hade tur även här. Tur att Kråkungarna har för vana att slänga sina ytterkläder innanför dörren på golvet i hallen . Tur också att Kråkungarnas föräldrar för länge sedan har tröttnat på att hänga upp Kråkungarnas ytterkläder som ligger slängda innanför dörren på golvet i hallen. Det var riktig tur det. För annars hade vi kanske aldrig lyckats fånga den stackars musen. Tänk på det ni föräldrar som har väluppfostrade barn som hänger sina ytterkläder (och andra kläder) på därför avsedda krokar. Och tänk på det ni stackars föräldrar som fortfarande inte gett upp, utan fortfarande plockar undan efter era barn, om ni nu mot förmodan också skulle ha såna barn som slänger sina ytterkläder innanför dörren på golvet i hallen. Då skulle det faktiskt kunna vara så att ni inte lyckas fånga musen. Tänk på det ni!

Katten

Kommer ni ihåg vår nya familjemedlem? Han som skulle bo i en låda på altanen, eller på sin höjd i garaget, eftersom maken i huset är allergisk.

Jag pratar ju naturligtvis om kissen. Han som aldrig gav sig. Han som övertalade oss.

Han mår bra.

Det ser i alla fall så ut där han ligger i soffan. På bästa platsen. På hans plats.

Det är konstigt det där. Hur han hamnade där. I soffan. Utan att ens titta åt garaget eller tvättstugan.

Det är också lite märkligt att jag låg på knä ute på verandan klockan halv sex i morse, endast iklädd nattlinne, för att på ett kattpedagogiskt vis försöka lära kissen att gå ut genom kattluckorna. Det är märkligt för i normala fall hade jag helst legat och sovit istället för att krypa omkring halvnaken mitt i natten. Men nu har kissen fått en egen ingång. Tydligen. Och är det klockan halv sex katten vill gå ut, då är det klockan halv sex vi får lära honom. Han brukar gå ut halv fyra. Så där har vi utsikterna för den här natten. Fråga mig inte hur det gick till, men i helgen sågade maken alltså upp en halvmeters tunnel genom väggen. Till katten. Med en lucka i varje ände. Än har han inte riktigt fattat galoppen, men han gillar godiset i tunneln. Men nu är det alltså fritt fram att släpa in mössen i huset. Det ser jag faktiskt inte fram emot. Vi har haft tillräckligt med möss i det här huset.

Som ni förstår så mår han bra. Katten alltså.

Hur det är med maken har jag väl inte riktigt vågat fråga. Men han gillar kissen. Det gör han. Faktiskt.

Årets sista bad?

Idag har vi njutit av årets sista sommardag. I morgon blir det höst. På riktigt. Därför kändes det extra bra att få njuta av sol och total tystnad. Helt vindstilla. Ingen trafik. Inga grannar. Bara vi. Idag tog vi troligtvis årets sista bad i poolen. I alla fall jag. Det är ju möjligt att någon tokig Kråkunge hoppar i ytterligare några gånger, men då är det antagligen inte riktigt lika njutningsfullt.

En bra dag. En fin kontrast till gårdagens sammanbrott. Nu är det bara att bita ihop och komma igen.

Frivillig!

Alltså. Jag hävdar bestämt att någon bör stanna inne och hålla sängen varm. Någon måste ju ta emot de stelfrusna kråkungarna när de ramlar in i huset framåt småtimmarna. Det måste någon. Faktiskt.

Jag anmäler mig till och med frivilligt. Att stanna inne alltså. Det gör jag.

Fyrtioårskris?!

Några börjar cykla, åka skidor, springa och simma. Långt. Andra skaffar MC-kort. Eller husvagn. Alla verkar vi ha olika sätt att hantera det faktum att vi kommer närmare och närmare fyrtioårsdagen. Själv ska jag börja rida. Tydligen. Tillsammans med min dotter. Efter drygt tjugo år är det åter dags att klättra upp i sadeln. Det lär behövas både stege och lyftkran, men upp i sadeln det ska jag. Jag fick tydligen en sådan idé någon gång i våras. Den lät bra. Då. När jag efter något års tjat från Storasyster kollade upp möjligheterna. För henne att börja rida. Helt plötsligt var vi båda anmälda. I samma grupp. Det ska bli otroligt roligt. Tror jag. Finner det ganska skönt att börja om från början. I en riktig nybörjargrupp. Då kanske den fega mamman kan komma ikapp mental och bli lite modig. Och kanske håller den trasiga ryggen om jag börjar lugnt och fint. Kanske. Vi får väl se. I morgon kväll är det dags. Då ska MammaMu och Storasyster börja på ridskola. Det blir minsann en syn för gudarna när den tjocka kossan ska upp på hästryggen. Men roligt, det ska vi i alla fall ha. Jag och Storasyster.

Men alltså...!

Det går ju inte att ägna sig åt bloggande när den ena medelhavsvarma dagen återföljs av en till. Och en till. Och en till. Det går bara inte. Särskilt inte när även kvällarna är härligt ljumma. Då kan man inte sitta inne och blogga. Det har ni säkert märkt. Att jag inte bloggar alltså. Nej, istället hänger jag mig helt och fullt åt vår underbara sommar. I år finns ingenting att klaga på. Absolut ingenting. Vi har haft en helt fantastisk sommar. Jag njuter. Vi njuter.

I morgon är det den sista dagen på semestern. Snart är de lata dagarna över. Det är absolut ingen njutning. Ingenting jag vill tänka på. Så jag gör mitt bästa att ignorera. Jag ska försöka ignorera ända fram till söndag kväll. Det är precis vad jag ska göra.

Vi hörs igen på andra sidan.