För h*@%#e!!!!

Det är höstfest på skolan i veckan. Denna tillställning anordnas av tvåornas föräldrar. Tydligen tillhör vi den kategorin. Alltså anordnar vi höstfesten för hela skolan. Naturligtvis ska det bakas. Oj vad det ska bakas. Till fikaförsäljning. Till brödförsäljning. Till gud-vet-vad. Nu tillhör jag inte skaran av föräldrar som älskar att baka. Jag gillar inte ens att baka. Men ikväll var jag tydligen tvungen att baka. Inga svåra grejer. Enklast möjliga. Men ni kan ju gissa hur det gick. Åt h*&*%e. Naturligtvis. Det blev bränt. Det blev stenhårt. Det blev fiasko. Vi kan väl säga så här, att Storasysters föräldrar har inte något bidrag till brödförsäljningen. Så kan vi säga. Jag gjorde ett försök. Det gjorde jag. Men vi skulle nog få muta någon att köpa mina alster. Då försvinner ju lite av poängen. Att samla in pengar. Om man måste betala dem för att köpa. Faktiskt. Vill bara att någon ska veta att jag faktiskt försökte. Det gjorde jag. Verkligen. Två gånger. Kanske gör jag ett tredje försök i morgon. Kanske. Men det verkar rätt meningslöst. Men man vill ju inte vara föräldern som bryr sig. Som låter andra göra jobbet. Det vill man inte. För jag bryr mig. Fan vad jag bryr mig. Så mycket att jag står en hel ångestladdad kväll och bakar plåt efter plåt med bränt skit. Jag som nästan aldrig bakar. Annars.

På själva höstfesten ska jag stå i fiskdammen. Det är jag i alla fall bra på. Jävligt bra dessutom.

Beslutsångest

Ska man. Eller ska man inte.

Krångla till det.

Ibland är det ju liksom så att saker och ting inte alls går som man vill. Att man möter motgång på motgång under en väldigt lång period. Sen helt plötsligt vänder det. Då går saker och ting precis som man vill. Fast ändå inte. För helt plötsligt ställer det oväntade flytet istället till besvär.

Ett angenämt problem kan tyckas. Men det går att grubbla sig gråhårig över det mesta om man är lagd åt det hållet. Jag lovar.

Låt säga att du precis börjat ett nytt jobb. Ett jobb som har sina fördelar, men som även skulle kunna ha sina nackdelar. Beroende på hur saker och ting utvecklar sig. Det finns vissa orosmoln. Vi kan säga att det är lite tidigt att avgöra ännu. Låt oss då också säga att du har sökt ett annat jobb. Innan det blev klart med det nya jobbet. Vi kan också säga att det sökta jobbet är ett intressant jobb. Ett jobb med större koppling till det du jobbat med innan. Troligtvis skulle det jobbet även innebära en väsentligt  högre lön och något bättre förmåner som klämdagar och fler semesterdagar. Det är bara ett litet problem (förutom att du precis börjat ett nytt jobb där de har höga förväntningar på dig), den sökta arbetsplatsen ligger sex mil bort. Fyrtiofem minuter med bil. Den nuvarande arbetsplatsen ligger i samma stad. Tjugo minuter bort. Låt oss i alla fall säga att du blev kallad till intervju till det jobbet. Hur skulle du göra?

Visst skulle det vara spännande att se ditt värde. Se om din kompetens räcker för att få jobbet. Se vad de eventuellt erbjuder. Samtidigt är det otroligt jobbigt att påbörja en sådan process. Dessutom oärligt om du inte alls kan tänka dig att pendla. Eller så är jobbet så pass intressant att du faktiskt på allvar överväger möjligheten att byta jobb. Och att börja pendla. Då är det en ännu jobbigare process. Att ta beslutet att säga upp dig efter bara några månader. Tänk om du sedan tröttnar på att pendla. Tänk om du ångrar dig. Lika jobbigt skulle det nästan vara om de sedan inte alls är intresserade av dig. Men tänk om du struntar i allt ihop. Om du inte ens försöker. Och sedan ångrar dig för det. Tänk om alla tänkbara farhågor om det nuvarande jobbet besannas. Då är det ju bra om du byter jobb. I tid. Innan misslyckandet är ett faktum. Tänk om jag bara flyr. Tänk om.

Ska man. Eller ska man inte.

Krångla till det.

Jag behöver hjälp!

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag antar att ni tycker att jag bara sitter här och gnäller. Att jag får skylla mig själv och att var och en råder över sin egen situation. Jag kan verka bitter och orkeslös, sur och grinig. Jag kan verka negativ och gnällig. Och visst, det är jag säkert. Här i bloggen. Och i familjen. Men utanför bloggen och utanför familjen. Ute i den riktiga världen är jag annorlunda. Där måste jag hålla fasaden uppe. Där är jag glad och trevlig, engagerad och social. För det mesta i alla fall.

Problemet är bara att jag faktiskt inte vet vad jag ska göra. Jag tycker att jag gör vad jag kan. Ska jag bara acceptera situationen då eller?!

Jag pratar främst om min arbetssituation. Allt det andra jag gnäller om är mest småsaker. De är i alla fall övergående. De sakerna ordnar sig. Det vet jag. Arbetssituationen däremot. Arbetssituationen måste fungera. Där börjar jag tappa hoppet. Jag har egentligen, mer eller mindre aktivt, sökt nya möjligheter i hela mitt arbetsliv. Utan framgång. Förut har jag aldrig riktigt suttit i sjön, men det upplever jag att jag gör nu. Båten läcker. Som ett såll.

När vi börjat prata om flytten från Göteborg till Östergötland visste vi att det till stor del hängde på att jag skulle få ett nytt jobb. Om vi skulle lyckas eller inte. Det är jag som har problem med det. Att hitta nytt jobb. Det såg länge mörkt ut, men för att få flytten att gå i lås var jag beredd att ta vad som helst. Jag var öppen för det mesta. Arbetsuppgifter som jag bara sysslat med i periferin men som jag vet att jag klarar av. När jag i sista sekunden fick ett erbjudande om en fast konsulttjänst var jag överlycklig. Jag var visserligen inte anställd inom mitt huvudkompetensområde, men jag såg möjligheterna. Möjligheterna att arbeta upp ny kompetens, att få erfarenhet inom nya branscher och nya kompetensområden. Jag såg möjligheten att knyta kontakter och om jag inte trivdes, arbeta mig fram till ett bättre jobb. Så småningom. Så långt låter ju allt riktigt bra. Dessvärre fungerar inte verkligheten alltid som man har planerat i teorin. Inte alls. För det är svårt att knyta kontakter, visa framfötterna och lära sig nya saker när man inte får chansen. När man inte ens kommer ut på en arbetsplats. När man i tre månader har suttit framför en trög dator som knappt går att surfa på. Ägnat sig åt självstudier. Det är väl bra. Till en viss gräns. Nu börjar jag bli orolig för att bli uppsagd. Bara för att de inte kan sälja mig. Det finns inga uppdrag. Eller så finns det  mängder konkurrenter med knivskarpa CV:n som får uppdragen, eftersom vi rör oss inom områden som jag egentligen bara kan i teorin. Arbetsgivaren var helt medveten om detta när de anställde mig. Jag kan alltså inte känna mig skyldig. Eller påverka. Att arbeta sig fram till ett bättre jobb verkar alltså inte fungera. Jag måste hitta på något annat. Innan jag får sparken.

Naturligtvis söker jag jobb. Jag söker med ljus och lykta och det har jag gjort sedan jag började jobba här i september. Jag insåg snabbt att det här företaget till och med hade sämre förutsättningar än jag trott. Men det är inte så lätt att hitta ett nytt jobb. Det finns inga jobb att söka. Jag skannar jobbsajterna tio gånger om dagen. Söker brett. Tänker "utanför lådan". Men det är få jobb som jag verkligen kunnat söka. Jag skickar in spontanansökningar till företag och jag ringer. Det ger heller inget resultat. Eller jo. Jag fick tid för ett "samtal" med chefen på ett företag där jag verkligen vill jobba. Ett företag som anställer människor med min utbildning. Ett företag med meningsfulla produkter och roliga arbetsuppgifter. Ett företag med rätt placering geografiskt. Jag var glad. Mitt uppsökande arbete hade gett resultat. Att få träffa chefen utan konkurrens med andra arbetssökande kändes som en klar fördel. Jag trodde verkligen att det var min chans - tills chefen under mötet sa att hon snart skulle gå ut med en jobbannons. Där sprack den chansen. Konkurrensen blev för hård. Där kom det in människor med helt rätt kompetensprofil. Inte bara rätt utbildning och social talang (som jag faktiskt har om jag vänder den sidan till). Företaget sysslade alltså inte med energi och kärnkraft. Det var inte mitt CV som valdes.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Jag har funderat på att plugga. Kanske punga ut en halv förmögenhet för en projektledningskurs (nja, jag behöver nog de pengarna till annat) eller helt skola om mig. Men det går inte. Jag har studielån upp över öronen och jag har nog förbrukat det mesta av studiemedlet jag är berättigad till. Inte heller vet jag vad jag skulle läsa i så fall. Jag brinner inte så mycket för något, att jag är beredd att lägga flera år på det. Jag har redan en bra utbildning. Jag har en så pass bred utbildning i ryggen att jag skulle kunna jobba med en massa roliga saker. Men jag saknar erfarenhet. Tydligen. Nio års arbete med likvärdiga saker, fast oändligt mycket mer komplicerade och säkerhetskritiska, och inom ett område med annat vokabulär och lite trögare processer, räknas tydligen inte.

Jag har funderat på att starta egen firma. Göra något helt annat. Bli min egen. Brinna för något och lägga tid på något som är mig själv till nytta. Det är bara funderingar. Jag ser ingen lönsamhet i de få idéer jag har. Egentligen har jag inga idéer alls. Utan affärsidé blir det svårt. Att starta eget.

Så vad ska jag göra. Jag vet faktiskt inte. Jag fortsätter väl att skanna jobbsajterna tio gånger om dagen och hoppas på att det ska komma in mer jobb efter nyår. Jag får väl hoppas på att min chef ska hitta ett roligt och utvecklande uppdrag i närområdet. Men tills dess får jag väl fortsätta att surfa och blogga på arbetstid och hålla tummarna för att jag får ha kvar min anställning i några månader till.

Jag vet faktiskt inte vad annat jag kan göra.

Jaha, vad gör jag nu då?

Så kom det. Det sista beskedet jag väntat på. Resultatet av mitt "livsavgörande möte". Det var så klart negativt. Det också. Nattsvart. Vi kan alltså summera att mötet gick åt helvete. Inte för att jag är förvånad. Även om själva mötet faktiskt kändes bra, så dök det naturligtvis upp en massa andra faktorer som jag inte kunde styra över. Så klart. Det hade ju varit för bra för att vara sant. Och något sånt ska jag ju inte få uppleva. Tydligen.

Inget nytt jobb i sikte alltså.

Jag får väl sitta här och ruttna ett tag till. Tills jag blir uppsagd på grund av arbetsbrist eller skickad på uppdrag till norra Norrland. För något nytt jobb finns inte i sikte. Inte heller något vettigt konsultuppdrag i närområdet. De verkar inte vilja ha mig.

Å det kan jag ju förstå.

Ett tips. Om ni läser en fyraårig, ganska ovanlig universitetsutbildning som ger en fin Magisterexamen och goda möjligheter till att skaffa sig spetskompetens och bli eftertraktad på arbetsmarknaden - gå då för helvete inte och förstör allting genom att ödsla bort nio år inom "fel" kompetensområde. Håll er för fan borta från Kärnkraften om ni nu inte brinner för den och planerar att stanna där resten av livet! Ett litet tips bara.

Tvångstankar á la MammaMu

Är det någon mer än jag som drabbas av tvångstankar lite då och då? Till exempel, jag har ju som bekant cyklat till jobbet ett par gånger den senaste månaden. Eftersom jag inte vill sitta hela dagen i svettiga kläder så smiter jag in på toa för att byta kläder när jag kommer fram. Det är lite jobbigt. Jag gillar inte att stå halvnaken på jobbtoaletten. Det känns märkligt. Det är just här jag drabbas av en återkommande tvångstanke; "Tänk om brandlarmet går". Jag stressar upp mig och försöker sno på mig strumpbyxorna så snabbt som möjligt för att slippa stå där utan byxor om brandlarmet går. Naturligtvis resulterar det i att det tar ännu längre tid att få på sig de där jävla strumpbyxorna. Eller jeansen. Eller tröjan. Eller vad det nu kan vara. Jag vet inte varför jag har hakat upp mig på det. Brandlarmet går ju inte särskilt ofta. Nästan aldrig faktiskt.

När barnen var små och jag var ute och promenerade med dem i vagnen drabbades jag av tvångstankar när jag kom till en brant nerförsbacke. (Tänk backarna i Slottsskogen för er som känner till Göteborg). Jag var livrädd för att jag skulle ramla i backen och tappa vagnen. Eller bara tappa taget. Att vagnen och barnet skulle rulla ner för backen och jag stå kvar där uppe. Hade jag möjlighet lämnade jag över vagnen till pappan.

I tillägg så lider jag dagligen av en hel massa småsyndrom, vardagsångest, telefonskräck och säkert en och annan tvångstanke som jag glömt av just nu. Det är inte lätt att försöka verka normal.

Å så irriterar jag mig på Storasyster som ligger och funderar och stressar upp sig över saker när hon ska sova om kvällarna. Jag vet ju var det kommer ifrån. Att hon oroar sig. Att hon vill ha koll. Att hon vill ha en plan B och gärna en plan C. Jag vet var det kommer ifrån. Vi är så lika Storasyster och jag. Så lika. Lite för lika. Det finns liksom inte så mycket tålamod och förståelse i att se sig själv. Så tydligt. Tyvärr går det ut över Storasyster. Jag blir irriterad. Stackars älskade Kråkunge. Jag hoppas du växer ifrån allt mammatrams och blir lite mer som pappa.

Det gick OK!

Det gick okej. Det gjorde det faktiskt. Borde ha lite större tilltro till mig själv ibland. Det borde jag.

Så. Nu. Nu kan vi börja fokusera på de verkliga problemen. De stora problemen som har med livet och tillvaron att göra. Problemen som jag egenligen borde formulera om till möjligheter. Det är bara lite svårt just nu. Att se det som möjligheter. Eftersom möjligheterna har gömt sig någonstans i dimman. Vi får hoppas att det klarnar. Snart.

Svarta regnmoln

Det är tungt nu. Stora mörka moln har tornat upp sig och cirkulerar över mitt huvud. Regnet strilar ner och tynger mina kläder. Kroppen suger åt sig vattnet som en svamp. Varje steg blir tungt och jag kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Det är mycket nu. På jobbet. Det känns om avslöjandet är nära nu. Att någon är på väg att syna bluffen. Att allt kommer att rasa. Oundvikligen. Det är svårt att försvara något som man inte tror på. Otroligt svårt. Det kan nog bara sluta på ett  sätt. Om mot alla odds skulle överleva veckans prövningar, väntar nästa prövning runt hörnet. Det är bara en tidsfråga. Jag måste därifrån. Innan det är för sent.

Jag sitter fast och kommer inte loss. Bristen på alternativ gör det svårt att andas.

Vad gäller de livsavgörande besluten så låter de vänta på sig. Jag hatar att vänta. För varje dag som går känns planerna som allt mer omöjliga att genomföra. Det kommer att vara jag som raserar alltihop. Lite komiskt faktiskt, att den som behöver förändringen mest av alla, kommer att vara den som gör förändringen omöjlig att genomföra.

Jag sitter fast och kommer inte loss. Bristen på alternativ gör det svårt att andas.

Det är tungt nu. Dessutom är maken på tjänsteresa. Jag måste rycka upp mig och skärpa till mig. Visa ett leende utåt, ingjuta ett falskt lugn och intala mig själv och min omgivning att allt kommer att ordna sig. Livet måste ju gå på som vanligt. Just nu finns det ingen här hemma som kan plocka upp spillrorna och ta hand om livet om jag skulle bryta ihop. För säkerhets skull får jag skjuta fram härdsmältan några dagar. Det ska nog gå bra det här. Det kommer att ordna sig. Det gör det ju alltid. Eller?!

Föräldramöte eller Företagskonferens?

Som förälder står man ständigt inför nya val. Nya prioriteringar. Som den här. Föräldramöte på nya skolan eller företagskonferans med middag (och vin). Både och är liksom inget alternativ när man bor trettio mil från närmaste släkting och saknar barnvakt.

Nu kan väl en företagskonferens (med mycket vin) mer eller mindre liknas vid ett föräldramöte. Fast utan föräldrarna. Om ni fattar hur jag menar. Och förstår ni inte, så behöver vi inte gå in djupare på det.

Nej, som den ansvarsfulla och engagerade förälder jag nu är så väljer jag naturligtvis att närvara vid kvällens föräldramötet. (Eller så blir det pappan som får gå dit och jag som får (drömuppgiften) att stanna hemma och tjafsa med barnen. Vi är inte helt klara med den förhandlingen. Ännu). Vin kan jag ju dricka en annan gång. Och så kan jag ju alltid åka ner till själva konferensen (den tråkiga delen) i svinottan i morgon bitti och utge mig för att vara en god och intresserad medarbetare (vilket jag nu alltså inte är). Jag kommer ju i alla fall känna mig piggare och fräschare än någon av mina kollegor. Ja, så får det väl bli då...

En tuttstorlek till på fredag..., eller panik i kubik!

MammaMu ska på fest. Midsommarfest. En tillställning där jag inte känner en enda människa. Visst, jag har hälsat på någon av dem. Det har jag. Men jag har aldrig träffat deras fruar. Eller barn. För varje normal människa låter det här säkert som en trevlig tillställning. För MammaMu är det inte riktigt så. Jag gillar inte fester. Definitivt inte fester med mycket folk och folk som jag inte känner. Fester där man inte har en aning om vad det är för människor man ska umgås med. Vilken klädkod som gäller. På ytan kan jag nog verkar självsäker och det ser säkert ut som att jag stortrivs. Jag kan nog emellanåt till och med framstå som en underhållande festprisse som skämtar och bjuder på mig själv. Men på insidan är det uppror. Jag känner mig malplacerad. Passar inte in. Jämför mig med andra. Har fel kläder. För många valkar. Pratar och garvar för högt. Det känns som att alla synar mig från topp till tå och undrar vad jag är för en idiot. Ungefär så. Allra värst är det innan. Innan man vet om man har valt helt fel kläder eller fel present. Jag kan gruva mig i veckor. MammaMu är knäpp i huvudet. Det bara är så. Tror att det kan kallas dålig självkänsla (eller är det självförtroende? Blandar alltid ihop de två) också.

Inför årets Midsommarfest har jag inte hunnit fundera så mycket. Det var idag som tanken slog mig. Att det är Midsommarafton på fredag. Nu på fredag!! Vad ska jag ha på mig?? En tillställning med okända människor och en hel drös med barn. Troligtvis kommer det att vara storm och horisontellt regn. Klänning låter som en dålig idé. Å andra sidan kanske alla har klänning. Det är ju liksom Midsommarafton. I ren desperation provade jag de (två) klänningar som jag faktiskt äger (men typ aldrig använder). De passade förra sommaren. Chanserna är alltså inte jättestora att de passar den här sommaren. Mycket riktigt. Den ena gick bort direkt. Den andra passade. Nästan. Den gick att knäppa - utan BH. Med BH var den för trång. Gah. Jaha. Det blir till att minska en BH-storlek till på fredag alltså. Fast klänningen var ju å andra sidan ganska ful. Såg ut som en grillrig sopsäck. Faktiskt. Förstår inte att jag tyckte den var fin förra året. Men förresten kom jag ju precis fram till att klänning är en dålig idé. Kallt och opraktiskt. Kvällarna fram till fredag är fulltecknade så det finns inte utrymme för någon shoppingtur heller (shopping är å andra sidan en ännu större ångest). Tillbaka på ruta noll alltså.

Joggingdress kanske??