Nöjd. Trots komplikationer. Det ni!

Tog mig ut i spåret idag. Igen. För andra dagen på raken. Det blir ju lite tokigt. När den enda motionsform som jag verkligen kan njuta av och som jag faktiskt utövar frivilligt, endast är möjlig att utöva ungefär två veckor om året. I dagsljus. På helgen. Då blir det lätt lite intensivt under en period. En intensiv träningsperiod på två gånger två dagar som efterföljs av ungefär femtio veckors vila. Det blir ju lite tokigt. Ändå är jag sjukt nöjd att jag faktiskt tagit mig ut i spåret två dagar på raken. Solsken och fina spår. Humöret i topp trots lite halvdåliga vallningsinsatser från vallateamet (läs: maken).

Den köttbulleliknande skuggfiguren mitt i spåret är jag. Här var turen fortfarande underbar. Det var eventuellt innan solen gick ner bakom grantopparna och eventuellt innan skuggfiguren bröt staven. Skuggfiguren har fortfarande två stavar på bilden. Det ser jag. Jag önskar att jag kunde säga att stavbrottet berodde på min aggressiva körstil och min kämparglöd, men det berodde nog snarare på lite halvdålig backteknik. Vi behöver inte gå in på några detaljer. Stavjäveln gick av. Ni fattar. Det ni kanske inte förstår är hur svårt och vingligt det blir för en köttbulle med en och en halv stav och bakhalt att ta sig tillbaka till bilen. Att ta sig i mål. Jättesvårt. Och jättevingligt. Men det gick. På något vis var det skönt att spåret var i det närmaste folktomt. Det var det. Faktiskt.

Nu måste jag skaffa nya stavar innan jag kan ge mig ut igen. Fan också. Jag som precis börjat min intensiva träningsperiod. Jag har ju säkert två träningsdagar kvar innan vilan börjar. Minst.

Lycka!!

Lycka är att få sitta här uppe och kika ner mellan de här små luddiga öronen varje måndag!!

 

Men HJÄLP så otränad jag är.

Längdskidspremiär och skridskopremiär

Första rundan i längdspåret för den här säsongen. Förra året blev det ingen alls. Det fanns liksom ingen snö. Vi får väl se om det blir bättre i år. Om det blir fler gånger. Eller om den första gången även var den sista. En sak är i alla fall säker. Kondisen är det inget vidare bevänt med. Jag blev trött. Och i morgon kommer jag ha en brutal träningsvärk i ljumskarna. Gött.

Kråkungarna har haft ispremiär. Första gången på hal is. Med skridskor. Det gick faktiskt över förväntan. För Kråkungarna alltså. För MammaMu gick det sämre. Hon har nämligen inte stått på ett par skridskor på nästan tjugo år. Det gick inte alls. Det skulle man kunna säga. Utan att överdriva. Det var tur att Kråkungarna klarade sig (nästan) själva så att MammaMu kunde hänga sig fast vid morfars arm. Nä. Jag vet inte om jag kommer göra något nytt försök på skridskorna. I så fall behöver jag en stadig rullator, eller åtminstone en stabil sarg att hålla mig i.  Och hjälm. Det är ju faktiskt totalt livsfarligt.

God fortsättning!

Hela huset för mig själv

Idag åkte maken och hämtade två glada men trötta Kråkungar hos mormor och morfar och tillsammans åkte de för att tillbringa några dagar hos farmor och farfar. Kvar i storstan är MammaMu. Ensam. Jag är rätt nöjd med den lösningen. Ovant men åh så skönt. Visserligen börjar jag sakna mina små monster. Det gäller att inte tänka för mycket. Det är lätt att längtan efter att köra ner näsan i deras nackar för att snusa och snuffa på dem tar över. Börjar få lite abstinens efter lukten av mina Kråkungar och deras varma kramar. Jag hoppas att det är nyttigt att längta.

Efter jobbet sjönk jag ner i solstolen. Tog mig ett dopp och guppade faktiskt runt en stund på luftmadrassen (tack vare total avskanad av insyn från grannarna). Totalt avslappnande.  Perfekt nedvarvning efter en arbetsdag. Därefter gjorde jag i ordning en liten sats flädersaft. Har aldrig gjort flädersaft förut. Ville testa i alla fall. Tänk vad en MammaMu kan hitta på när hon faktiskt hör sina egna tankar.

Nu finns det till och med en liten chans att jag faktiskt kan drista mig till ett träningspass, innan jag sjunker ner i soffan med den efterlängtade boken som jag inte börjat läsa ännu. Nu gäller det bara att jag inte hinner hitta på några dumma ursäkter.

Vinterns roligaste lek: "Gissa storleken"

Jag förstår inte. Inte alls faktiskt. Varför vår-, och sommarkläderna säljs på vintern och vinterkläderna på sommaren. Om vårkläderna säljs på våren och sommarkläderna på sommaren skulle det ju vara så mycket enklare. Då hade jag inte suttit här med en hel hög nyinköpta (alltså i vintras) sommarkläder som fortfarande är för små. Ni vet när man står där i provhytten och tänker att det nog är bäst att ta en storlek mindre som nästan passar eftersom "jag kommer ha gått ner fem(ton) kilo innan plagget ska användas". Eller ännu värre, att man köper "rätt" storlek och plagget helt plötsligt krympt i garderoben. Ni fattar läget va?!

Å som om inte det är nog - förra årets kläder har definitivt krymt. Allihop...

Till och med jag fattar att det blir till att jobba jävligt hårt om jag ska komma i de där plaggen till sommaren (som började typ idag).

Dagens erkännande..., eller kanske snarare insikt

Ni vet ju att MammaMu spelade Xbox med Kråkungarna igår. Ni vet också att MammaMu blev lite svettig. Spelpasset innehöll så att säga en hel del knäböj, upphopp, sidohopp och andra små hopp. Vill bara meddela att MammaMu har träningsvärk idag. I ljumskarna. Jepp. Av att spela TV-spel. Jorå.

Vad kan vi nu dra för slutsats av detta? Man skulle kunna dra slutsatsen att MammaMu är hyfsat otränad och behöver komma igång med träningen pronto. Det skulle man. Men jag nöjer mig med att konstatera att vi investerat i en väldigt bra leksak och att MammaMu borde spela mer Xbox med sina Kråkungar. Det var ju roligt ju!

Orgie i fett och socker

Avrundade den här i övrigt så fett- och sockerfria (yeh right) påskhelgen med våfflor. Frågor på det?

Därefter tryckte MammaMu ner grädden som stod henne upp i halsen med lite Xbox360 Kinect. Det kan ju nästan räknas som riktig träning. MammaMu blev helt svettig och flåsig. Egentligen alldeles för svettig och flåsig. Men nu känns det i alla fall liite bättre igen.

Fördelen med helgens (läs: veckans) orgie i fett och socker kan väl vara att jag för närvarande knappt vill se åt en godisbit. Känns mer som att jag är redo att leva på sallad och vatten i flera månader. (Eller åtminstone fram tills grillsäsongen börjar. Å det kan ju i och för sig vara ganska snart). Ska kanske försöka ta tillvara på den här känslan...

Nya vanor och gamla ovanor

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Eller?! Jag hoppas det. För i så fall har jag skaffat mig en ny vana. Och en bra sådan! Nu återstår bara att göra sig av med några gamla ovanor också. Sen förstår ni, sen är jag på banan igen. Då kör jag i alla fall åt rätt håll. Sen gäller det bara jag håller mig i från alla diken och farthinder, så ska det nog gå bra det här!

Jag ska bara göra en sak i morgon först...

Partiell styrketräning!

Satt i bilkö i morse. Bra träning. I alla fall för vänsterbenet.

Krypkörning - ni kopplar va?!

Pulsträning?!

Låt oss säga att jag har varit på ett möte. Mötet varade ungefär en timme. Under den timmen hade jag en kraftigt förhöjd puls. Vi snackar hjärtslag som hördes tvärs över hela rummet och en hjärtrytm som närmar sig maxpuls. Låt oss säga att jag gjorde allt jag kunde för att lägga band på mig själv. Att inte skrika rakt ut, precis det som jag tyckte att mötesorganisatören borde höra. Fula ord. Bland annat. Låt oss säga att jag verkligen ansträngde mig. Att kroppsdelar skakade och spändes. Svettdroppar bröt fram. Låt oss säga att jag lämnade mötet helt urlakad och torr i munnen. Och låt oss säga att jag suttit orkeslös i timmar efter detta möte. Låt oss säga det.

Skulle man i så fall inte kunna säga att jag faktiskt har motionerat i kväll? En rejäl pulsträning med inslag av styrka? Jo, det tror jag nog. Låt oss säga det. För i så fall är jag igång!

Man skulle i alla fall kunna säga att det rättfärdigar godispåsen som jag nallade ur Kråkungarnas lördagsgodisförråd..., eller?!

Vem lurar jag?

Tusen ursäkter att inte göra det jag borde. Att inte ta tag i det som måste tas tag i. "Ska bara..." "Nej, nuuu går det inte..." "I morgon, jag lovar..." "På onsdag, då är jag nog motiverad..."

Man tycker ju att jag, om någon, borde vara smart nog att se igenom mina egna ursäkter. Tydligen inte. Jag går ju på dem VARJE gång....!

Det här är ingen viktblogg

Det här är ingen viktblogg och kommer aldrig att bli en viktblogg. Däremot är det här ett viktinlägg.

Jag är överviktig och behöver gå ner i vikt. Jag mår inte bra i min kropp. Utan att gå in på några detaljer kan jag säga att jag har ett BMI på 29 (det bör helst ligga under 25), så jo, jag är överviktig och behöver gå ner i vikt. Kort, tjock och utan ork, så kan jag summera det hela. Om jag lyckas gå ner tio kilo så får jag en vikt som jag trivs med. Då kommer jag i storlek 38/40 igen. Helst skulle jag vilja gå ner 13 kg, men hey - don't push it!

Problemet är inte att jag inte kan. Jag vet att jag kan. Är jag bara är tillräckligt motiverad och ger mig sjutton på att klara det, så kan jag. Jag har gjort det förr. "I min ungdom" gick jag ner runt 14 kg och under en period hade jag storlek 36. Fatta! Sen flyttade jag till en annan stad och började jobba, blev sambo och gick långsamt upp igen pga feta middagar, jobbluncher och utebliven träning och vardagsmotion. Sedan kom två graviditeter. Jag gick upp lika mycket efter graviditeterna som under dem. Hemmalivet bjöd på många fikapauser och tillfällen för frestelser. Ett problem är att jag äter i alla sinnestämningar. Jag äter när jag är glad. Jag äter när jag är ledsen. Jag äter när jag har tråkigt. Och jag äter alldeles mycket. Det andra problemet är att jag är lat och rör på mig alldeles för lite. Inte heller finns tiden till att springa på gym eller åka och simma. Jag är för sjutton en yrkesarbetande småbarnsmamma...!

Förra våren bestämde jag mig. Då gick jag ner tio kilo. Kände mig riktigt nöjd till sommaren. Kom i gamla kläder som inte använts på länge. Köpte många nya sommarkläder. Sen kom sommaren. Semester. Glass. Öl. Grillkvällar. Vikten ökade. Några kilo i taget. Till hösten fanns inte orken att ta tag i det. Några motgångar gjorde att jag intalade mig själv att jag lika gärna kunde sitta framför tv:n med en godisskål i knät istället för på motionscykeln. Och här är jag nu. Allt jag gick ner i våras är tillbaka. Jag är tillbaka på ruta noll. Jag är inte stolt. Snacka om jojobantning.

Jag fattar att jag måste göra någonting. Att jag måste ta tag i det här igen. Inte för mitt utseende eller för att jag typ inte har några byxor som går att knäppa. Utan för att mitt humör ska bli bättre. För att jag ska börja må bra igen och för Kråkungarnas skull - för att jag ska orka leka med dem och kunna njuta av deras spring i benen. Jag vet ju att det går. Jag gjorde det för ett år sedan. Jag mådde ju såå mycket bättre då...

Problemet är att jag saknar motivation, ork och jävlaranamma. Jag tycker bara synd om mig själv. Jag har tusen ursäkter och tänker att det är ogjort arbete att jag kämpa som en tok för att gå ner till sommaren om jag sen lägger på mig allt igen på hösten... Sund inställning va?! Det blir jobbigt med familjen som ska äta som vanligt. De har absolut ingent behov av att lägga om kosten. Min man har en ämnesomsättning som kan få vem som helst att bli avundssjuk. Efter en semesterresa, säg en vecka i Grekland, så har han vanligtvis gått ner ett kilo och jag gått upp två. Så är det alltid. Jag ber till gudarna att Kråkungarna ärvt pappas ämnesomsättning! Det blir jobbigt med luncherna på jobbet. Jag kommer behöva stå och laga särskilda matlådor. Det blir jobbigt att få in tid för motion. Allt känns just nu jobbigt och oövervinnerligt helt enkelt...

Jag var på väg att börja mina nya vanor för två veckor sedan. Kvällarna blev kaotiska och träningen uteblev. Förra veckan blev jag förkyld. Behöver jag säga att mina planer gick helt i stöpet?

Men. Jag ska ta tag i det. Snart. Måste bara samla ihop lite jävlaranamma först...

Skulle gärna poppa lite popcorn oxå...

Tänker sätta mig i soffan framför Biggest Loser och deppa över att jag inte kommit igång med träningen den här veckan heller. Saknar helt motivation just nu. Skippar popcornen i tv-soffan alla fall. Det är väl karaktär så säg 😉.