Förbannad

Jag blir så förbannad. I morse möttes pappan och Lillebror på skolan av ett barn som glatt förkunnade att hon var sjuk. Kräksjuk. Men att hon minsann var på skolan ändå för att mamma hade ett viktigt möte som hon var tvungen att gå på. Jag blev så rasande arg när jag fick höra detta. Vi har nämligen också haft kräksjuka. Alldeles nyligen faktiskt. Och vi har absolut ingen lust att börja om med det igen. Inte alls. Och tänk, när Lillebror var sjuk var han hemma mer än 48 timmar efter de sista symptomen. Jag tänker att det är ganska viktigt. För kräksjuka i familjen, det önskar jag inte ens min värsta fiende. Så tänker jag.

Ibland undrar jag hur andra tänker. Faktiskt. Om de tänker över huvud taget. Det är ju tvådelat det där. Dels sänder man ju en ganska tydlig signal till barnet att jobbet är viktigare än barnet. Att man inte har tid att vara hemma med sitt eget barn när det är sjukt. Visst, det kan vara körigt ibland, men oftast är man ju två föräldrar i en familj och då får man köra sten, sax, påse liksom. Jag har gjort det själv. Argumenterat om nätterna om vem som har det minst viktiga mötet dagen därpå. Saker är oftast inte så viktiga som man tror. Och barnen måste ju alltid gå först. Så är det. Det är också jävligt respektlöst mot resten av skolan. Mot klasskamrater och deras föräldrar. Klasskamrater som redan varit hemma och som har föräldrar som kört sten, sax, påse för att barnet skulle kunna vara hemma två extra dagar för att inte sprida skiten vidare. Det är även väldigt respektlöst mot lärare och fritidspersonal. Faktiskt.

Jag vill bara säga det. Att det här gör mig förbannad. Riktigt förbannad. Magsjuka är lite värre än en rinnande näsa. Jag fattar faktiskt inte hur folk tänker ibland. Det är allt jag säger...

För h*@%#e!!!!

Det är höstfest på skolan i veckan. Denna tillställning anordnas av tvåornas föräldrar. Tydligen tillhör vi den kategorin. Alltså anordnar vi höstfesten för hela skolan. Naturligtvis ska det bakas. Oj vad det ska bakas. Till fikaförsäljning. Till brödförsäljning. Till gud-vet-vad. Nu tillhör jag inte skaran av föräldrar som älskar att baka. Jag gillar inte ens att baka. Men ikväll var jag tydligen tvungen att baka. Inga svåra grejer. Enklast möjliga. Men ni kan ju gissa hur det gick. Åt h*&*%e. Naturligtvis. Det blev bränt. Det blev stenhårt. Det blev fiasko. Vi kan väl säga så här, att Storasysters föräldrar har inte något bidrag till brödförsäljningen. Så kan vi säga. Jag gjorde ett försök. Det gjorde jag. Men vi skulle nog få muta någon att köpa mina alster. Då försvinner ju lite av poängen. Att samla in pengar. Om man måste betala dem för att köpa. Faktiskt. Vill bara att någon ska veta att jag faktiskt försökte. Det gjorde jag. Verkligen. Två gånger. Kanske gör jag ett tredje försök i morgon. Kanske. Men det verkar rätt meningslöst. Men man vill ju inte vara föräldern som bryr sig. Som låter andra göra jobbet. Det vill man inte. För jag bryr mig. Fan vad jag bryr mig. Så mycket att jag står en hel ångestladdad kväll och bakar plåt efter plåt med bränt skit. Jag som nästan aldrig bakar. Annars.

På själva höstfesten ska jag stå i fiskdammen. Det är jag i alla fall bra på. Jävligt bra dessutom.

Tänk om andra resonerade som jag...

Om andra människor resonerade som jag skulle världen vara lite mindre problematisk. I alla fall för mig. Och framförallt för mina Kråkungar.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle Storasyster inte vara den enda på skolgården som går klädd efter temperatur och väder. Då skulle inte alla ungar utom min springa runt på skolgården i jeans och sommarskor en tisdagmorgon när termometern visar två plusgrader. Detta för att temperaturen kröp upp runt femtonstrecket under två soliga timmar två dagar innan. Då fick även min Kråkunge kasta mössa och vinterjacka. I dag tyckte den här usla mamman att vinterjacka och täckbyxor var mycket mer passande. Det var jag tydligen ensam om.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle inte min fyraåriga Kråkunge veta ett skvatt om Skylanders och Ninjas. Han skulle heller inte veta något om lasersvärd och andra fruktansvärda vapen. Dessvärre är hans kompisar på förskolan så snälla att de upplyser honom om deras existens och alla spel och fula gubbar som tydligen, enligt dem, innebär någon form av status att inneha. Vi snackar om fyra-femåringar. Återigen är det min Kråkunge som inte har. Som inte kan vara med i (just den) gemenskapen.

Om andra människor resonerade som jag, skulle de se att jag är som klippt och skuren för alla jobb jag söker och även de som jag inte söker. Vad är problemet liksom.

Listan kan göras lång. Men för varje ny punkt kommer jag bara närmre och närmre den insikten att andra människor inte resonerar som jag. Inte alls faktiskt. Ofta känns det som att jag är den enda som resonerar som jag.

Det kan bara bli på ett sätt

Katastrof. Så kan vi sammanfatta det. Vi har alltså två dagar på oss att ställa allt till rätta. Två dagar. På onsdag är det skolstart. På onsdag ska båda Kråkungarna vakna glada och kvittrande någonstans runt sexsnåret. Inte halv elva. Inte ens halv tio. Nej. Klockan sex. Möjligen halv sju. Det kan bara sluta på ett sätt - i katastrof. Ikväll skulle Kråkungarna i säng tidigt. Jag vet inte om elva kan klassas som tidigt. Det var i alla fall då som Lillebror äntligen lyckades slappna av och knoppa in. Storasyster någon halvtimme tidigare. Det är ju helt lysande. Tidig sänggång - totalt misslyckande. I morgon är det vi som får ställa väckarklockan. Det är allt bra tur att Kråkungarna har studiedag på tisdag och kan mjukstarta hos mormor och morfar. Men ändå. Att gå upp klockan åtta kommer vara en bedrift det också. Tro mig. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle skriva ett inlägg som det här. Aldrig. Att långa, slöa jullovsmornar skulle bli ett ämne för diskussion. Aldrig. Tänk så fel man kan ha ibland.

Kyrkan - det kan fan inte skada i alla fall!

I morgon bitti bär det av till kyrkan på julavslutning. Jag minns inte när jag satte min fot i en kyrka senast. Något enstaka doptillfälle sedan jag själv gick i grundskolan. Inte mer. Jag tänker att det är bra. Mycket bra att MammaMu ska följa med sin Kråkunge till kyrkan. Det borde göra gott. Speciellt nu när jag snart avtjänat mitt straff och allt. Det kan ju i alla fall inte göra någon skada. Att blidka honom däruppe en aning. Utifall han faktiskt har något med allt som händer att göra. För i så fall kan han inte ha varit särskilt glad på mig under hösten. Inte alls. Jag tänker att han kanske blir på lite bättre humör om MammaMu kliver in i hans enkla boning så här i juletider. Överraskad lär han åtminstone bli. Det är alltid något.

Nej det blir nog bra det här. Jag jobbar för ett bättre 2014. Helt enkelt.

Sovmorgon, eller hur?!

Kråkungarna har studiedag idag. Mormor och morfar har bokats in sedan länge. Som den snälla och omtänksamma MammaMu jag är tänkte jag i alla fall ge Kråkungarna en välbehövlig sovmorgon utan stress och bråk. Hur tänkte jag där egentligen?! Det är svårt att svara på. Jag vet ju att Kråkungarna är sämst i världen på sovmorgon. Speciellt en inplanerad sådan. Men eftersom de varit helt omöjliga att väcka de mornar de inte har haft möjlighet att sova ut så tyckte jag ändå att det var värt ett försök. Jo, just det. De skulle få sova till halv åtta - åtta. Minst. Frukost hos mormor för att vinna tid och för att hinna få upp morgonaptiten. Jo tjena. Kvart i sex, 05:45, kommer Lillebror in i sovrummet. Tror ni han somnar om? Nä'rå. Inte en chans. Kvart i sex. Det är minst en halvtimme tidigare än han går upp i vanliga fall. Inte låter han MammaMu sova vidare heller. Nä, han kör in sina iskalla fötter mellan låren, snackar och stökar runt i sängen. En halvtimme senare kommer Storasyster inramlandes. Det var den sovmorgonen det. Att jag aldrig lär mig. Mina Kråkungar är inte bra på att sova. Allra minst på beställning. Så är det. Sovmorgon är för veklingar. Tydligen.

En Ida med ompa ompa touch

Idag har Storasysters skola internationellt besök. Barn från olika europeiska länder är och hälsar på. Dagen till ära skulle barnen klä ut sig till figurer från Astrid Lindgrens sagor. Fint så. Det kan dock vara lite svårt att se vem Storasyster föreställer. Emils lillasyster Ida är idag iklädd lila Dirndl och gympaskor. Närmre en Idaklänning än så kommer inte den Kråkungen. Hennes mamma är lite tråkig på det sättet. Hon är fin. Men jag kan tro att de tyska barnen undrar en smula över Ida'n i Tysklands nationalutstyrsel. Men Storasyster kände sig fin. Ville inte ha det på något annat sätt. Det är gott så. Kan jag tycka.

Oro

Det börjar långsamt gå upp för mig, att jag i rollen som mamma till världens finaste Kråkungar aldrig kommer att kunna koppla av och sluta att oroa mig. Oron finns där. Ständigt närvarande. Som en oformlig klump. Som ständigt antar nya former. Ibland är det mest en sorts allmän oro för att de har för långa dagar på förskolan eller att de ska få allvarliga men av att ha en mamma som är konstant sur och gnällig, över uppfostran eller otillräcklig frukost. Ibland handlar det om oron för fysiska skador, inte minst när det gäller Lillebror. Han klättrar och ramlar. Gråter en skvätt och är snart på benen för att anta nya utmaningar. Oftast går det bra. Men tänk den dagen det inte går lika bra. Den dagen oroar jag mig för. Den värsta oron är ändå den som gnager i magen när jag märker att en Kråkunge inte mår bra. Inombords. När något tynger. När något är fel. När det inte hjälper med ett plåster eller en pannkaka. När jag vill hjälpa men inte vet hur. Den oron är den värsta. 

MammaMu är glad!

Jätteglad!

Tänk att det kan vara sån milsvid skillnad mellan två skolor i Sverige. Tänk att det kan vara sån milsvid skillnad mellan en lågstadielärare och en annan lågstadielärare. Tänk att det kan vara sån skillnad på klasskamrater. På barn. Det är faktiskt ganska otäckt. Eftersom det helt enkelt bara gäller att ha tur. Ingenting annat är tur. Vi har haft tur. Så känns det precis just nu i alla fall. Nu när Storasyster precis har börjat skolan. Hon är glad. Hon har fått en helt fantastisk fröken. En som planerar, informerar och bryr sig om. Och det bästa av allt - hon har fått nya kompisar. Redan efter andra skoldagen kom en ny klasskamrat hem till oss och lekte. Och idag är hon bjuden på kalas.

MammaMu andas ut. Gråter en skvätt av lycka. Det kommer att gå bra det här. Det kommer det. Jättebra till och med.

I morgon börjar Storasyster i ettan!

Jag är inte redo. Inte alls. Min lilla Kråkunge börjar skolan. På riktigt. Hon börjar i första klass. Nu är det allvar. Skolplikt kallas det visst. Inga extra lediga dagar som bonus när lillebror är sjuk. Inga fler oplanerade sovmornar. Inga skidresor mitt i terminen. Inget tjafs. Nu har Kråkungen blivit stor. Nu väntar läxor och skolbuss. Jag är inte redo. Inte alls. Däremot är jag övertygad om att Storasyster själv är redo. Mer än redo. Och det är väl huvudsaken, kan jag tänka...

Låt våra barn få vara barn!

Jag läste en krönika av Frida Boisen i Expressen idag. Den gör mig arg, ledsen och förbannad. Antagligen träffar den mig rätt i hjärtat eftersom jag själv funderat på det här. Undrat. Hur andra föräldrar egentligen resonerar. Funderat över hur jag ska hantera problemet. Jag har haft min sexåring i en F-2 klass. Alltså en klass där förskolebarn, ettor och tvåor går gemensamt. Här märks det extra tydligt. Här kryper tonårsinfluenserna ner ända till förskolebarnen. De hör vad de äldre tjejerna pratar om, vad som är inne, vad som är tufft. De små tjejerna lyssnar, tittar och lär.

Jag hör till den sortens mammor som tycker ett min sexåring ska se ut som en sexåring. Leka som en sexåring och bete sig som en sexåring. Men det är svårt. Försök bara att hitta kläder till en sexårig tjej som har 134 i klädstorlek. Det är nästan omöjligt. Om man inte är ute efter midjekorta trasor som visar både axlar och mage. Svart ska det tydligen vara. Eller möjligtvis grått. Med dödskallar eller kors. Och tajt. Byxorna som säljs till sexåriga tjejer är så tajta att de skulle få vem som helst att hoppa över lunchen bara för att kunna andas resten av dagen. Bikinis som säljs i storlek 134 och uppåt har ingen topp utan består av små trekants-BH:ar. Jag kan rabbla upp många fler exempel. Så snart man går från storlek 128 till 134 förvandlas flickorna till sexobjekt och modellaspiranter.

Kalla mig gnällig. Kalla mig trångsynt. Kalla mig tant. Kalla mig vad som helst. Jag spyr på barnmodet som finns i butikerna. Blir irriterad. Arg. Jag har slutat gå dit. Jag har blivit nätshoppare. Det är enklare så.

Det är svårt att uppfostra sin sexåriga dotter som en sexåring. Min dotter får inte leka med smink. Jag försöker undvika midjekorta toppar och dödskallar så långt det är möjligt. Hellre Hallo Kitty och idel rosa. Faktiskt. Men hur långt ska man gå? När jämnåriga kompisar har lösnaglar och eget smink på rummet och när "alla andra" går klädda som tonåringar. Vart går gränsen? Barn kan vara väldigt grymma mot varandra. Särskilt om någon sticker ut från mängden. Om någon har en mamma som alltid säger nej. Eller om någon går klädd som en barnunge. Då är det lätt hänt att denna någon får höra det. Att någon far illa. Barn är grymma. Även förskolebarn. Vi vet.

Allt är en tävling. Vem har finast kläder. Finast leksaker. Finast frisyr. Finast allt. Även för min dotter. Jag försöker att få henne att förstå att utsidan inte spelar någon roll. Men det är svårt. Det är så mycket som talar emot det som jag försöker få min dotter att förstå.

Jag vet inte om detta är ett storstadsproblem. Jag vill att det ska vara det. Men jag tror inte att det är så. Jag vill att saker ska vara annorlunda nu när vi ska flytta till "landet". När Storasyster ska gå i en renodlad klass med jämnåriga klasskamrater. Jag hoppas. Men jag tror att detta är ett problem som vi får fortsätta brottas med. Jag tror inte att det blir någon skillnad.

Jag önskar bara att mina barn ska få vara barn. De blir vuxna tids nog ändå. Varför ska vi skynda på processen? Vad är poängen med det? Jag förstår inte. Verkligen inte.

Skolavslutning!

Idag har vi firat skolavslutning. Den första utav många. Jag kunde konstatera att det i all fall inte är mycket som förändrats under trettio år. Firandet innehåller samma obligatoriska inslag nu som då. Blockflöjterna, sångerna, de pinsamma lärarna, rektorns tal och naturligtvis "Den blomstertid..." Det enda som ändrat sig under trettio år är kanske att av alla dessa barn som sjunger om att skolan är slut och om bad och långa sovmornar så är det nog inte så många som verkligen får sitt tio veckor långa sommarlov. Nej för följande morgon så är de allesammans tillbaka på fritids igen. Precis som vanligt. Lite mer lek och lite mindre lektioner. Annars är det samma långa dagar. Samma lokaler. Samma sak, liksom. När jag var liten var det fler som verkligen fick sitt långa välförtjänta sommarlov. Tio veckor. Den välbehövliga ledigheten. Man hann till och med ha lite långtråkigt när alla kompisarna försvann ut till sina lantställen. Och så hann man riktigt längta efter att skolan skulle börja igen. Det var helt enkelt så mycket bättre förr. Tror till och med att vädret var bättre. Det känns så i alla fall.

En hektisk dag - husbesiktning, skolbesök & sommarfest - i två städer

Vi började med en tidig tur till mäklaren inne i Linköping för att kvittera ut en nyckel till Huset. Därefter åkte vi ut till Huset för en besiktning innan köpet blir definitivt. Inga stora anmärkningar (phu!). Det var även första gången Kråkungarna fick se Huset på insidan. Jag tror att det fick godkänt. De har i alla fall redan valt ut sina rum och ville flytta in på stört. Efter husesynen åkte Storasyster och jag och hälsade på i hennes nya klass och fick en rundvandring på den nya skolan. Det är en liten mysig landsortsskola med 130 elever. Granne med hästhagen. Jag tror den fick godkänt. Det var en pirrig Storasyster som åkte dit och en glad Storasyster som åkte därifrån. Det kommer att bli bra det här. Det är jag säker på. Efter diverse småärenden och en snabblunch hos mormor och morfar satte vi oss i bilen och åkte de dryga trettio milen hem till Göteborg. På exakt utsatt tid bromsade vi in framför Lillebrors förskola. Dags för sommarfest. Lillebror fick sjunga sina sånger tillsammans med sina kompisar. Vi hann. Vilken lycka. Pappan hann till och med springa hem och rafsa ihop en improviserad fikakorg. Det är imponerande.

Nu sitter jag här och pustar. En kvälls andrum. Det är snart dags att dra igång städracet igen inför helgens visning.

Alltså, det här går ju sådär...

Som ni förstår går det inget vidare. Så mycket för att vi tagit ett beslut. Ett stort beslut. Ett jättestort beslut. Mäklaren är kontaktad. Hon kom med jättebra besked. Mycket bättre än väntat. Banken är kontaktad. De kom kanske inte med jättepositiva besked. Men det visste vi ju redan. Att det är önskvärt (läs: förutsättning)  att MammaMu hittar ett jobb. En liten detalj. Men några månader hit och dit går nog att spela med. Jobbet behöver heller inte vara särskilt välbetalt. Vad spelar det för roll när vi ändå inte kan genomföra våra planer. Tiden rinner ifrån oss. Deadline är augusti. Då börjar skolan. Storasyster ska börja i första klass. Då måste vi vara på plats. På rätt ställe. Det har hela tiden varit en förutsättning. Kråkungarna ska inte behöva byta skola och förskola mer än en gång. Och inte mitt i terminen eller mitt i läsåret. Tiden rinner iväg. Augusti kommer fortare än vi tror. Speciellt när mäklaren satte deadline. Att vi måste påbörja en försäljning inom två veckor för att hinna sälja innan semestern. En liten detalj bara. Vi har ingenstans att flytta. De finns inga hus. Inte ett enda. Det är total hustorka. Det har faktiskt inte funnits något vettigt hus på hela våren. Alltså kan vi inte påbörja en försäljning inom två veckor. Även om drömhuset skulle komma ut till försäljning i morgon så har vi inte det köpet klart inom två veckor. Vi vet ju heller inte om vi vinner en budgivning. Lägenhet tänker ni. Jo, det finns många som säljer sina hus och flyttar till en lägenhet i väntan på drömhuset. Problemet är att vi inte vet var drömhuset kommer ligga. Om vi inte vet var huset kommer att ligga så vet vi heller inte var Kråkungarna ska gå i skola och förskola. Alltså spricker det. Vi kan inte bosätta oss i en stadsdel och bara vänta på att drömhuset ska bli ledigt just där. Hur stor är den chansen liksom. Visst går allting att lösa. Visst kan vi sänka kraven. Visst går det. Problemet är att vi faktiskt bor jättebra idag. Vi behöver inte flytta. Det är ingen kris. Ska vi flytta så ska vi få det lika bra eller bättre. Det har också varit en förutsättning. Därav kraven. Vi vill flytta för att komma närmare släkten. Komma bort från storstaden. Få mer nyanserade årstider. En vinter med snö istället för storm och regn. Miljöombyte. Det handlar om livskvalitet. Därför är det extra jobbigt att det faktiskt verkar som att vi måste ge upp. Redan. Vi hann ju knappt börja...

Att tygla den inre Lejoninnan

Livet som förlälder innebär så många nya känslor. Den enorma Lyckan och den gränslösa Kärleken. Naturligtvis. Men det finns något annat också. En urkraft. Lejoninnan som gör sig redo för strid. Beredd att försvara den egna avkomman till varje pris. Urkraften som gör att en vuxen människa är beredd att sätta klorna i den eller det som gör avkomman illa. Även om det bara är en sexårig snorunge.

Jag har kommit i kontakt med den här känslan flera gånger det senaste året. Minsta tecken på fara och känslan sköljer över mig. Klorna fälls ut och jag gör mig redo för strid. Ingen ska få göra mitt barn illa.

Än så länge kan jag hantera den. Urkraften. Faran är inte så stor. Troligtvis överreagerar jag. Hittills bara små varningssignaler. En röd flagga som blir ett rött skynke framför mina ögon. Men jag agerar ändå civiliserat och pedagogiskt. Än så länge. Avvaktar. 

Jag funderar och jag blir lite rädd. Om kraften och känslan är så stark nu. Vad eller vem ska hålla mig tillbaka den dagen då det verkligen finns ett hot. Den dagen då faran är ett faktum och avkomman verkligen måste skyddas och försvaras. Vilken kraft kan då vara större. Vad kan hålla en förälder tillbaka. Det undrar jag.

Dagens Lusserace

Idag var det liksom ingen idé att gå till jobbet. Gjorde en timme eller två hemifrån, men sen tog jag ledigt. Eller. Ledig förresten. Morgonen började extra tidigt för att få Storasyster klar inför sitt luciatåg. Det första luciatåget för dagen. Klockan kvart i åtta infann sig hela familjen på skolan. MammaMu, pappan, lillebror och den fina skönsjungande tärnan med glitter i håret. Luciatåget var fint. Fina sånger, fina dikter, fina barn. Ett tåg där alla fick vara precis det de ville. Till och med pepparkakor. Det fanns många av varje sort. Säkert åtta lucior. Minst. Precis som det ska vara i ett luciatåg på lågstadiet alltså.

Därefter lämnades Lillebror på dagis och med en fösäkran om att hela familjen skulle infinna sig på dagis kvart i tre med tomtedräkt och fika i ryggsäcken för dagens andra luciatåg. Vi var där på utsatt tid. MammaMu, Storasyster och pappan. Tomten fick på sig sin tomtedräkt och sällade sig till de andra tomtarna. De var säkert arton tomtar. Å så tre pepparkakor. Och en lucia. Och så några mammor. Precis som det ska vara i ett luciatåg i förskolan alltså. Sånginsatsen var precis som den brukar vara i ett luciatåg i förskolan den också. Men de var otroligt söta. Allihop.

Väl hemma snidade tomten om till stjärngosseutstyrsel och gjorde tillsammans med Storasyster dagens tredje luciaframträdande. Som följdes av ytteligare ett straxt efter. Det senare i en lite poppigare version. Därefter satte vi på tv:n och såg det femte luciatåget för dagen. Det från Uppsala domkyrka. Det luciatåget innehöll inte en enda tomte. Eller pepparkaka. Inte så länge vi tittade i alla fall. Det är väl precis som det brukar vara i ett traditionellt luciatåg från en domkyrka det också kan jag tänka mig.

Jag kan i alla fall med gott samvete säga att vi har firat Lucia i alla fall. Det har vi gjort. På alla tänkbara sätt och det verkar nästan som att Lillebror planerar att fortsätta firandet i morgon. Det var i alla fall vad han sa innan han somnade.

Jaha, men vad sysslade MammaMu med annars på sin "lediga" dag då. Jo, mellan de två första luciatillställningarna jobbade jag som sagt en (liten) stund. Sen jäktade jag till ett av stadens större köpcentrum och byggde på julklappsångesten lite. Som ni förstår blev jag inte färdig med julklapparna idag heller. Tiden (läs: fantasin) räckte inte riktigt till. Jag som ändå hade hoppats.

I kväll har julen äntligen fått ta över i huset. Granen är klädd och tomtarna fått komma ner från vinden. Just nu är hela huset fyllt med julens härliga dofter av ljus, gran och hyacint. Och glögg. För nu ska MammaMu dricka årets första glögg. Det är hon värd efter den här "lediga" dagen.

Första discot!

Det finns en tid för allt. Ikväll var det dags för skoldisco. Storasysters första. Lämnade just av en spänd och förväntansfull storasyster på skolan. Ny klänning, glittrig bolero och lockat hår dagen till ära. Hon provade kläderna hemma framför speglen, vickade hon på höfterna, slängde med håret och sjöng samtidigt "sexy lady, sexy lady". Jeezezz! Var ska det här sluta?! Hon är bara sex! Det var med lättnad som jag konstaterade att hon faktiskt inte hade en aning om vad hon sjöng, eftersom hon senare frågade vad "sexy lady" betydde. Phu! Vet dock inte hur mycket det dansas ikväll. Antagligen inte särskilt mycket. Det som upptagit Storasysters hjärnverksamhet mest de senaste dagarna är det faktum att det skulle bjudas popcorn, salta pinnar och läsk på discot. Fattar ni vilken lycka?!

By the way...

Helt rätt prioriterat igår!
Fast det är klart. Nu är har tankarna kring framtiden, livssitustionen och en eventuell flytt börjat surra runt i MammaMu's huvud igen. Men de tankarna får jag nog försöka sätta ord på en annan dag...
God natt!

Post Vacation Stress

Frågan är om inte den här veckan är den jobbigaste och längsta veckan på året. Andra veckan efter semestern. Det är i alla fall en av årets jobbigaste veckor. Åtminstone för MammaMu.

Lillebror är ledsen vid dagislämning. Visserligen inget allvarligt. Bara en markering. Han vill visa oss att det absolut inte är okej det här med att tillbringa hela dagarna på dagis. I år utan Storasyster dessutom. Han vill bara hemma med sin mamma, pappa och Storasyster. Dessbättre (eller dessvärre) är han så klok att han förstår att han inte har något val. Så efter att han sagt sitt, efter att han klängt sig fast runt halsen som en apa med tårarna sprutandes, fortsätter han att gråta tills MammaMu (eller pappan) gått ut genom grinden. Därefter är allt okej. Eller nej, det är inte alls okej. Min Kråkunge är ledsen. MammaMu´s hjärta värker. Min Kråkunge ska inte vara ledsen. Bara att han har en anledning att visa sitt missnöje är så fel.

Själv är jag trött. Så in i norden trött. Streptokocker och ledsna Kråkungar gör inte saken bättre. Idag på jobbet var jag helt oförmögen att utföra något vettigt. Jag bara satt och gäspade. Alla går omkring i någon sorts "efter-semestern-koma". När man kommer in i lunchrummet råder nästan en tryckt stämning. Folk sitter tysta och utbrister i en och annan suck. Det är som om luften gått ur. Semesterminnena avhandlades under förra veckan. Då var stämningen en helt annan. Glad och avslappnad, men den här veckan verkar verkligheten ha kommit i kapp. Nu har man liksom inget kvar att prata om. Det är jättemärkligt.

Den som är gladast det är Storasyster. Hon har börjat i förskoleklass, vilket nästan är som att börja skolan. På riktigt. Hon har bytt skola och hon går nu i en F-2:a. Det betyder att hon har schema och lektioner. Precis som ettorna och tvåorna. Ibland till och med tillsammans med dem. Det är så spännande. Till och med att gå på fritids är en helt annan upplevelse än att gå på dagis. Skönt i alla fall att en av Kråkungarna trivs och inte verkar ha några som helst problem att känna sig hemma bland nya kompisar och i ny skola.

Det kan i alla fall konstateras att MammaMu ser fram emot den kommande helgen. Jättemycket.

Svamprygg...

...är en åkomma som lätt uppstår om man ligger för länge och guppar runt på en luftmadrass. Förekommer ofta tillsammans med en grisskär, knallröd eller i bästa fall brun nyans i ansikte och framsidan av kroppen. Fast inte så här års kanske...

MammaMu lider gärna av Svamprygg.
Om jag jobbar?! Njae, inskolning på fritids kallas det visst. Inte särskilt betungande uppgift idag. Faktiskt. Jo, förresten inskolningssamtalet mitt på dagen kunde ju planerats in lite bättre förstås.