Var ska jag börja?

Jag fick visst skrivkramp här ett tag. Då är det svårt att komma igång igen. Det är liksom svårt att fånga alla händelser i ett inlägg. I flera också för den delen.

Jag skulle exempelvis kunna blogga om den helt fantastiska semesterresan till Italien. Om skidåkning på soldränkta alptoppar och femrättersmiddagar. Om Kråkungar som har mer ork och energi än både mamman och pappan tillsammans. Kanske lägga in lite lockande bilder.

Eller så kan jag skriva ett inlägg om Storasysters första mordhot i mobilen och blev upptryckt mot väggen i skolan. Jag skulle kunna berätta om hur en rasande MammaMu reagerade på det. Det skulle bli en ganska stark kontrast mot den blåa himmelen i alpreseinlägget.

Jag skulle även kunna skriva ett väldigt långt inlägg om sjukvården i Sverige. Om kränkande behandling och försenade diagnoser. Om felbehandligar. Och om hur det är att ha en multisjuk mamma med obotlig skelettcancer. Det blir kanske en extra nerv i inlägget om jag vinklar det utifrån att jag själv arbetar inom den organisation som jag så starkt misstror och inte har det minsta förtroende för. Det kan funka. Som inlägg alltså. I övrigt funkar det ganska dåligt. Faktiskt.

Fyrtionårsdagen kan jag ju inte glömma. MammaMu har ju fyllt år. FYRTIO. 40. Nu har ingen missat det. Jag försökte få dagen att passera som vilken födelsedag som helst. Och lyckades. Nästan.

Ja ni, jag skulle kunna skriva en massa saker. Men jag orkar inte riktigt. Orkar inte gräva i djupet. Inte nu. Så ni får nog hålla till godo med små vardagliga uppdateringar om mysiga ridturer och annat ointressant. Vi börjar så. Så får vi se sen...

Allt hänger på katten...

Pappan och Lillebror är på benen. Väskorna är nästan packade och tanken är att vi ska åka mot Arlanda i natt. Det är bara ett problem. Kattskrället. Jag råkade visst nämna för honom i går att han skulle få vara hos mormor och morfar när vi var bortresta. Jag råkade visst också nämna att han inte skulle få gå ut på en vecka. Det skuller jag alltså inte ha gjort. Han är smart vår misse. I natt försvann han ut och har inte kommit tillbaka. Detta trots snöfall. Hans rundor utomhus har snittat tio minuter förut i vinter. Han avskyr snö. Men alltså inte idag. Idag har han försvunnit ut på obestämd tid. Lite jobbigt det. Han borde ha varit levererad till mormor och morfar nu. Jag känner ett visst behov av en plan B och plan C just nu. Bara så att ni vet.

Det går nog bra...

Om tre dagar åker vi. Då är skidorna packade. Då lyfter planet. Tanken är att vi ska följa med. Planet alltså. Tråkigt bara att Lillebror hostar och snorar som en tok och att pappan ligger nerbäddad med feber och halsont. Jättetråkigt. För även om de hinner bli friska så är det troligtvis så att jag och Storasyster hinner bli sjuka. Men vem är jag att måla fan på väggen. Ingen alls. Jag är bara vis av erfarenhet. Men om tre dagar åker vi. I alla fall om jag får bestämma. Det här har vi sett fram emot länge nu.

Italien - here we come!

(Jo, ni läste rätt. Jag överger mitt älskade Österrike. Men språket är det samma och troligtvis kommer jag typ se över gränsen in i Österrike. Men visst. Rent tekniskt är det Italien. Vi provar det i år. Det gör vi faktiskt.)

Dä ska va gött å leva...

Jag väntar på snön. Det kan jag inte förneka. Så här års är det liksom det jag har att se fram emot. Lite ljus i tillvaron. En anledning att ta sig ut. Sånt som det normalt sett finns väldigt lite av så här i oktober november. Därför måste jag säga att jag idag fick en positiv överraskning. En utomhusupplevelse som varken inbegrep snö eller frost. Den siste oktober. Idag satt vi nämligen ute på altan och fikade. Utan ytterkläder. Jag och Kråkungarna. Vi hade en sommarfika mitt i vintern. MammaMu solade. Och njöt. Det var helt okej. Helt okej. På åkern blommar blåklinten och i diket blommar klöver. I morgon är det november. Ska det inte vara snö så här års, typ...

I kväll får vi i alla fall leta upp långkallingarna. Ikväll blir det kallt. Ikväll värmer vi Glühwein och glögg på spisen. Det gör vi. För i kväll ska grannungarna göra grannskapet osäkert. Vi vuxna hänger på. Vem vill inte ha en anledning att dricka Glühwein, liksom...

Jaha, då var det dags igen...

Nu sitter jag här. Sista kvällen på semestern. Och grubblar över meningen med livet. Samma visa varje år. För det kan inte vara meningen att livet. Att inte få spendera tiden med sina nära och kära. Med sin familj. Att lämna bort det käraste man har och stressa sig igenom tillvaron dag ut och dag in. Det kan inte vara meningen. Jag drar samma slutsats varje år. Ändå forsätter jag. Det är väldigt märkligt. Jag hittar liksom inte lösningen. Jag kan i alla fall konstatera att den här familjen mår som bäst när vi är tillsammans. När vi får ta det lugnt. Tillsammans. Familjen mår bra nu. Det är bara att försöka hålla fast vid den känslan. Försöka behålla lugnet när hela familjen ska försöka komma iväg före klockan åtta i morgon bitti. Det kommer inte gå så bra. Det vet jag. Men jag ska försöka behålla lugnet och inte tänka på hur trötta och griniga alla kommer att vara i slutet av veckan. Det blir svårt. Men jag ska i alla fall försöka...

Men alltså...!

Det går ju inte att ägna sig åt bloggande när den ena medelhavsvarma dagen återföljs av en till. Och en till. Och en till. Det går bara inte. Särskilt inte när även kvällarna är härligt ljumma. Då kan man inte sitta inne och blogga. Det har ni säkert märkt. Att jag inte bloggar alltså. Nej, istället hänger jag mig helt och fullt åt vår underbara sommar. I år finns ingenting att klaga på. Absolut ingenting. Vi har haft en helt fantastisk sommar. Jag njuter. Vi njuter.

I morgon är det den sista dagen på semestern. Snart är de lata dagarna över. Det är absolut ingen njutning. Ingenting jag vill tänka på. Så jag gör mitt bästa att ignorera. Jag ska försöka ignorera ända fram till söndag kväll. Det är precis vad jag ska göra.

Vi hörs igen på andra sidan.

Tillfälligt avbrott

Vi gör en liten paus i allt byggande och poolbadande och drar till Västkusten. Några salta bad. Återseende av gamla vänner. Lite nostalgi. Det ska bli skönt med ett avbrott. Efter tre veckors semester på hemmaplan är några nätter på hotell precis vad som behövs.

Nattligt nödanrop från Kråkunge!

I natt klockan 02:00 kom anropet. Kråkunge i nöd. Storasyster i nöd. Jag är förvånad att det inte kom tidigare. Riktigt förvånad. Nästan stolt. Det var ändå skönt att det kom. På ett sätt. Eftersom MammaMu omöjligt kunde sova. Inte i vetskapen om att en Kråkunge saknades i boet. Med den vetskapen är det svårt att sova. Klockan 02:00 fick således pappan dra på sig kläder och pannlampa och traska iväg genom kohagen. På räddningsuppdrag. På andra sidan kohagen låg nämligen Storasyster och frös i ett tält. Utan att kunna sova. Då är det bra att ha en walkie-talkie i direktkontakt med sovrummet. Det måste man ändå medge. Lilla tappra Storasyster. Kråkungen som till och med tycker att det är läskigt att sova över hos farmor och farfar. Hon skulle sova i tält. För första gången. Någonsin. Utan mamma, pappa eller Lillebror. Bara med den lite äldre granntjejen. Det ni. Vilken grej. Jag beundrar hennes mod. Att hon faktiskt vågade. Hon påstår till och med att hon somnade. Efter många timmars prat, historier och fnitter. Men hon vaknade. Och frös. Och längtade hem. Vilken tur då att den varma sängen bara var en kohage bort!

Är det inte precis såna här upplevelser som hör sommarlovet till? Jo, faktiskt är det så!

Världens största glass!

Ibland behövs det en extra push. Ett lockbete. En muta. Ett löfte. Särskilt när man vet att om Lillebror bara vågar släppa kanten och försöker simma utan puffar, då kommer han kunna simma. Han är ett vattendjur. Han har tillbringat stora delar av sitt snart femåriga liv i vatten. Både under, över och i luften på väg ner. Inte rädd för något. Bara han har puffarna på. Därför vet en MammaMu när det är dags att ta till mutor och lockbete. Faktiskt.

Det krävdes en dag av övertalning. Nu simmar han och hoppar i poolen som aldrig förr. Utan puffar.

Och visst. Har MammaMu lovat "världens största glass" när han tagit av puffarna och lärt sig simma, då får ju faktiskt MammaMu hålla sitt löfte.

 



Det här måste väl vara världens största glass?! Lillebror var i alla fall mycket nöjd!

Åh neej! Inte semester nu igen...

...men okej då!
Jag kan väl försöka stå ut i fem veckor.
Jag lovar att försöka!

Ha en fantastisk sommar allesammans!
Vi hörs när vi hörs!

Splittrad

Idag känner sig MammaMu något splittrad. Hon varvar sköna stunder i solstolen med att rota fram underställ och mössor. Det känns något märkligt. Det var för övrigt mycket varmt och gott i solstolen.  

Och vi, vi gör som vi alltid brukar göra!

Det rapporteras om sommartemperaturer till påskhelgen. Strålande sol och varma temperaturer upp mot arton grader. Låter bra det. För alla som stannar hemma. Själv håller jag precis på att plocka fram vintervantar, fleecetröjor och täckbyxor. Igen. Det är alldeles för mycket vinter kvar i fjällen för att vi ska låta det bero. Över en meter snö och mestadels kallföre. Fina skidspår och fint underlag i backarna. Fina chanser till solsken finns det tydligen också. Då kan vi bara inte stanna hemma. Då måste den här familjen upp och krama ur det sista ur vintern. Det måste vi bara. Det är ju sista chansen. Det är ju så långt till nästa vinter.

Det blir en påskhelg i fjällen. Det blir det.

Berg mot berg

Hemma.
Har bytt sagolika berg mot andra, mindre glamorösa berg. Alperna mot berg av smuts- och stryktvätt.
Då så. Då vet ni vad jag håller på med.

Där rök femton år av mitt liv

Det gick snabbt. På några få sekunder fick två kråkungar MammaMu att åldras femton år. Minst. På riktigt. Det är nämligen det som händer när två kråkungar åker alldeles för snabbt i en livsfarlig skicrossbana och gör kvadrupla saltomortaler och landar i två oformliga högar medan skidor och stavar sprutar åt alla håll. Står man då som mamma till dessa två kråkungar och tittar på, lite vid sidan av, då hinner många tankar fara genom huvudet medan man kastar sig genom terrängen för att samla ihop spillrorna. Alla ben och armar som måste sättas tillbaka. De måste ju bli hela igen.

Jag åldrades femton år på dessa sekunder. Minst.

Benen satt kvar. Armarna också. Det kunde vi konstatera när chocken lagt sig. Storasyster hade landat olyckligt på huvudet och fick ont i huvudet. Och nacken. Men i övrigt var hon hel. Vi får hoppas att det inte blir några komplikationer. Lite otäckt när nacken är inblandad. Hon verkar rätt okej nu i kväll. Lillebror klarade sig helt oskadd. Han verkar klara det mesta den kråkungen.

Det kunde gått illa det där. Men det gick bra. Den här gången. Jag antar att det kommer fler krascher. Fler fall. Men just nu vill jag bara låsa in dem i ett vadderat rum.

I morgon åker vi hem. Hundrasjuttio mil. Troligtvis kommer jag åldras ytterligare femton år av den resan. Autobahn är inte direkt något ställe för vila och rekreation. Nä, där gäller det att vara med. Bäst att krypa ner under täcket nu så att jag är en pigg åldring i morgon.

Jag tar tillbaka't

Jag hade fel. Om att hemma är hemma. Vardagen kan visst hälsa på även i himmelriket. Tydligen. Idag har hela familjen varit ur fas. På dåligt humör. Detta kan tydligen hända även i på semestern. Antagligen beror det på bristen på sömn i kombination med en överdos av frisk luft och fysisk aktivitet. Väderomslaget kan också spela roll. I alla fall i mammans fall. Halvmeter höga berg av snömos är lättare att forcera när solen skiner och sikten är god. Helt klart. Idag sken inte solen. I alla fall har dagen innehållit en hel del vardagliga inslag som exempelvis tjat. Tjat om toalettbesök, tjat om mat, tjat om det mesta. Tjat på Lillebror som börjar bli övermodig och lägger iväg som en pil i alldeles för hög fart. Utan att lyssna. Tjat på Lillebror om sömn. Det är inte helt lätt att övertyga en övertrött fyraåring att det är en bra idé att sova middag. Eller åtminstone vara stilla. I fem minuter. Vi förlorade den striden. Trots våld. Om han får bestämma ska han vara i ständig rörelse. Det är det säkraste sättet att hålla sig vaken. Om han fick bestämma skulle han åka skidor tills han stupade. Utan paus. Utan stopp. Dessvärre är det mer än en fyraåring klarar av. Det är definitivt mer än en mamma klarar av. Därför måste vissa inslag av mat, dryck och vila förekomma. Till Kråkungarnas stora förtret.

Nåväl. Dagen har även innehållit en del ovardagliga saker. Det har den. Skidåkning, alper och gluhwein till exempel. Det är ju inte helt fel det.

Nä, i morgon tar vi nya tag. I morgon är alla pigga och glada igen. I morgon sägs det att solen ska komma tillbaka. Det låter bra. Mycket bra.

Angenäma problem

Just nu är livet väldigt lätt att leva. Hemma är hemma. Nu har vi semester. Och vilken semester sen. I två dagar har solen skinit från en himmel med en så intensivt blå färg, att jag sällan sett något liknande. Vårt största huvudbry i denna tillvaro är hur lite kläder man egentligen kan ha på sig. Skalkläder med samtliga ventilationsluckor öppna med endast t-shirt under är uppenbarligen för mycket. Vi har haft sommarvädrt här idag. En man körde iväg från lunchrestaurangen i backen endast iklädd shorts. Skidåkningen blir ju därefter, men vi njuter ändå. Kråkungarna ramlar mjukt i de stora, sockriga vallarna.

För att tona ner inlägget något kan jag faktiskt erkänna att vi hade ett riktigt skitväder första dagen. Spöregn. Vi blev dränkta som katter. Kråkungarnas så kallade funktionskläder och goretex-vantar gick att vrida ur. Efter den skiddagen hängde det dyngsura skidkläder från golv till tak i hela hotellrummet. Det var som att sova i en ångbastu. På morgonen fick vi paniktorka klädet med hjälp av hårtorken (som blev överhettad). Detta är dock helt glömt. Nu har vi bara sol i minnet.

Vi har det bra. Fantastiskt bra. Faktiskt.

Ombytta roller

Förra året var det fortfarande Storasyster som fick vänta på Lillebror i backarna. I år är det Lillebror som får vänta på Storasyster. I alla fall när han är pigg. Oj vad det händer grejer på bara ett år. I år kör de tillsammans. De kör fort. De har roligt. Vi har roligt.

Om några timmar kör vi!

Sitter och väntar på att Storasyster ska sluta skolan för dagen. Sen kör vi. Vi har en lång natt framför oss. Vi får väl se i efterhand om idén att sträckköra under natten var en bra idé eller inte. Just nu lutar det åt inte. Men vi är laddade. Snart får jag återse mitt andra hemland. Mycket snart.

Off season

Det precis som vanligt. När alla andra postar cykel- och snödroppeinlägg på fejjan och deklarerar vårens ankomst, då förbereder vi oss som bäst för vinter och snö. Så är det alltid. Här provas det skidpjäxor och tvättas skidställ. Så gör vi. Visserligen har jag även hunnit med att krypa upp i lä för lapa i mig några efterlängtade solstrålar. Det har jag. Det var härligt. Å cyklat det har Kråkungarna gjort halva vintern så det var liksom inget särskilt med det idag. Dessutom kan det ju diskuteras hur mycket vinter det egentligen är dit vi ska. Prognosen visar tio plusgrader och strålande sol nästa måndag. På 1700m höjd. Perfekt om man gillar slush och vattenskidåkning. Det gör jag. Jag gillar allt. Bara solen skiner. Särskilt mycket gillar jag att svänga in till en solstol och beställa in en stor kall öl när fötterna värker och strupen är torr. Det gör jag.

Men visst, prognosen hinner nog ändra på sig. Det gör den alltid.

Om sexton dagar!

Om drygt två veckor drar vi. Om sexton dagar sätter vi oss i bilen och kör 150 mil söderut. Vi gör det igen. Trots att jag lovade mig själv att vi skulle ta flyget nästa gång. Man glömmer fort. Vi visste inte om det skulle bli någon resa i år. En massa frågetecken och svårigheter att planera gjorde det hela ganska osäkert, men nu har vi bestämt oss  Om två veckor kör vi. Jösses vad jag längtar. Det ska bli skönt med semester. Även om det är av den lite mer ansträngande sorten. Skönt att bara koppla av allt. Alla osäkerheter. Alla frågetecken. Framtiden. Vi behöver det här. Jag behöver det här. Snö. Sol (förhoppningsvis). Skidåkning. Mitt älskade Österrike.