Strömavbrott

I går kväll blev det svart. Igen. När det stormar utanför fönstret hör det liksom till. Man kan ju tycka att vi borde vara lite rutinerade vid det här laget, men ännu är vi lite för mycket storstadsbor för att vara sådär organiserat beredda. Nåväl, vi har införskaffat en mängd så ljusbehållare för värmeljus. Och kattsäkra lyktor att ha på golvet. Efter förra stormen åkte vi även till den välsorterade sportbutiken och köpte ett spritkök. Man måste ju säkra eftermiddagskaffet, liksom. Ändå. När ljuset slocknade i går kväll blev det mörkt. Väldigt mörkt. Och då var det så dags att börja fundera över var ficklamporna kan tänkas ligga. Eller tändstickorna. Då var det så dags. Likt blinda hönor fick vi känna oss fram i jakten på ljus. Men visst. Det gick bra. Ändå. Men vi har en bit kvar innan vi kan kalla oss rutinerade. En bra bit...

Älgar, lösa hästar och hysteriska ungar

I måndags var det terminsstart på ridskolan. En efterlängtad stund. Storasyster hade fuskat lite under jullovet med en ridlägerdag, men för MammaMu var jullovet långt. Alldeles för långt. Jag såg verkligen fram emot att få kravla mig upp på hästryggen igen.

Vägen till stallet var igensnöad. Minst sagt. Snöstorm och rodelbana. Vi har ett par mil till stallet. Det snöade så mycket att det inte gick att ha helljus. Trots tappra försök. Och mitt i ett sådant försök fick vi en uppenbarelse. Framför oss på vägen tornade siluetten av en jättestor älg upp. Den stod mitt i vägen. Skogarnas Konung. Snöfallet och den märkliga belysningen gjorde att vi bara såg en svart skugga. En stor svart skugga. Med lugna steg lunkade älgen över vägen. In i skogen. Det var en mäktig syn. På lagom avstånd. Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om vi kommit närmare. Eller kört fortare. Vi kom i alla fall fram helskinnade till stallet, Storasyster och jag.

Ridlektionen började bra. Eftersom det är en nybörjargrupp med flera yngre barn skulle vi ta det lugnt för att försöka komma igång efter lovet. Det kändes jättebra att äntligen vara tillbaka i sadeln. Storasyster verkade också trivas. Även om hästarna var lite väl pigga efter sitt jullov. En kvart in i lektionen är läget annorlunda. Någon slår i en dörr. En häst blir skrämd och hoppar till vilket leder till att alla hästar blir skrämda. Helt plötsligt ligger fem hysteriska småtjejer i sågspånet och fem lösa hästar springer runt i ridhuset. För hästarna är det en lek. För tjejerna är det en mardröm. För MammaMu som sitter kvar på hästryggen och som har en gråtande Kråkunge på marken är det också en jobbigt situation. MammaMu vill såg gärna fortsätta att rida, men hon inser ju att hon nog borde prioritera sin Kråkunge. Så resten av lektionen agerar hon ansvarsfull mamma och leder runt sin något skakiga Kråkunge på en av de mer stabila hästarna. Huvudsaken är att Storasyster vågar sig upp igen. Det blev en minst sagt märklig kväll. Tydligen är det vanligt att det blir kaos de första lektionerna för terminen. Hästarna är alldeles för pigga och busiga. Uppenbarligen. Jag har varit med om det förr. I min ungdom.

Efter den något märkliga lektionen var det dags att sladda hem i snöyran. Det gick bra. Storasyster klarade sig undan kvällens strapatser med ett skrapsår på benet. MammaMu fick några nya gråa hår. De märks knappt bland alla de andra gråa håren som dominerar på mitt huvud. Jag kan ändå tyckaändå att det var liiiite tråkigt att jag inte fick rida mer än en kvart, men vi gör väl ett nytt försök igen nästa måndag...

Det är tyst här

Det bloggas inte så mycket just nu. Jag riktar all energi åt att ta mig igenom mörkret. November och december. Det är jobbiga månader i MammaMu's värld. Så många måsten. Så mycket mörker. Dessutom är det hyperhektiskt på jobbet. I veckan var jag i Stockholm. Nästa vecka ska jag till Göteborg. Det känns som att jag varit borta på kurs eller konferens varje vecka hela hösten. Det sliter. Helst vill jag bara sitta hemma i soffan. Inte flänga land och rike runt med jobbet. Inte jaga runt som en galning i jakten på födelsedagspresenter. Inte fixa kalas.

Julen har jag inte ens börjat tänka på. Men jag har förstått att den är på väg. Det har jag.

I januari vänder det. Första skidresan är inbokad i trettonhelgen. Då får jag min vila. Då får jag mitt ljus. I mars åker vi iväg igen. Vi vet inte exakt vart. Men alperna blir det. I år flyger vi. Åh vad jag längtar.

Helg

Så kom helgen. Äntligen. Den som vi längtat till hela veckan. Och mantrat som jag upprepat om och om igen varje jobbig vardagsmorgon. "Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är...."

Jo men oj så bra vi var på det då. Att sova ut. Inte alls bra faktiskt. Och mamman fick visst inte sova så länge hon ville. Inte på långa vägar. Jag förstår inte vad någon levande varelse ska göra uppe före klockan sju en lördagsmorgon. Jag förstår det verkligen inte.

Dessutom har det pissregnat hela eftermiddagen. Det har det förövrigt gjort varje eftermiddag hela veckan. Det har börjat precis lagom till familjen kommit hem. Varje eftermiddag. Hösten kom fort. Alldeles för fort. Det är bara att konstatera.

Som ni hör är humöret på topp hos MammaMu. Ekorrhjulet, dåligt väder och för lite sömn verkar ha den effekten hos MammaMu. Det är också bara att konstatera.

Men alltså...!

Det går ju inte att ägna sig åt bloggande när den ena medelhavsvarma dagen återföljs av en till. Och en till. Och en till. Det går bara inte. Särskilt inte när även kvällarna är härligt ljumma. Då kan man inte sitta inne och blogga. Det har ni säkert märkt. Att jag inte bloggar alltså. Nej, istället hänger jag mig helt och fullt åt vår underbara sommar. I år finns ingenting att klaga på. Absolut ingenting. Vi har haft en helt fantastisk sommar. Jag njuter. Vi njuter.

I morgon är det den sista dagen på semestern. Snart är de lata dagarna över. Det är absolut ingen njutning. Ingenting jag vill tänka på. Så jag gör mitt bästa att ignorera. Jag ska försöka ignorera ända fram till söndag kväll. Det är precis vad jag ska göra.

Vi hörs igen på andra sidan.

Snö... i maj

Jag gillar snö. Jag brukar dansa snödans av glädje när det vita guldet faller från himlen under årets mörka månader. Gärna redan i oktober. Jag brukar gråta när nederbörden från himlen kommer i form av regn istället för snö under dessa månader. Det brukar jag. Men. Till och med en snöälskare som jag kan tillstå att det är lite väl sent med snö i maj. Jag är nämligen även en sol och sommarälskare. Faktiskt. Därför var det väl inte med direkt glädje som jag konstaterade att det snöade i förmiddags. Snö. I maj. I början av veckan var vi liksom på stranden. Kråkungarna badade. Det gör de inte idag. Verkligen inte. Idag har de vinterkläder.

Svensk vår. Den är som den är. Helt enkelt. Bara att dra på sig täckjackan och gilla läget.

Kontraster

I fyra härliga dagar har min blick fått vila på vyer likt den här.













Klarblå himmel mot kritvit snö. Metervis med snö. Vinter. Strålande sol.  Vi har haft en helt underbar påsk i fjällen. Helt fantastiskt underbar. Ljusterapi i kubik. Ingen ville åka hem igår.

Idag är vi hemma. Även här skiner solen och temperaturen klättrar snart över tjugostrecket. Idag vilar ögonen på utslagna björkar, gullvivor och en helt fantastisk grönska.  Ljusterapin fortsätter - i solstolen. Fågelkvittret är öronbedövande.

Fantastiska kontraster.
Jag mår faktiskt rätt bra idag.
Äntligen!

 

Tänk om andra resonerade som jag...

Om andra människor resonerade som jag skulle världen vara lite mindre problematisk. I alla fall för mig. Och framförallt för mina Kråkungar.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle Storasyster inte vara den enda på skolgården som går klädd efter temperatur och väder. Då skulle inte alla ungar utom min springa runt på skolgården i jeans och sommarskor en tisdagmorgon när termometern visar två plusgrader. Detta för att temperaturen kröp upp runt femtonstrecket under två soliga timmar två dagar innan. Då fick även min Kråkunge kasta mössa och vinterjacka. I dag tyckte den här usla mamman att vinterjacka och täckbyxor var mycket mer passande. Det var jag tydligen ensam om.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle inte min fyraåriga Kråkunge veta ett skvatt om Skylanders och Ninjas. Han skulle heller inte veta något om lasersvärd och andra fruktansvärda vapen. Dessvärre är hans kompisar på förskolan så snälla att de upplyser honom om deras existens och alla spel och fula gubbar som tydligen, enligt dem, innebär någon form av status att inneha. Vi snackar om fyra-femåringar. Återigen är det min Kråkunge som inte har. Som inte kan vara med i (just den) gemenskapen.

Om andra människor resonerade som jag, skulle de se att jag är som klippt och skuren för alla jobb jag söker och även de som jag inte söker. Vad är problemet liksom.

Listan kan göras lång. Men för varje ny punkt kommer jag bara närmre och närmre den insikten att andra människor inte resonerar som jag. Inte alls faktiskt. Ofta känns det som att jag är den enda som resonerar som jag.

Dagens vårtecken...

AC:n i bilen fick jobba idag. Det tar jag som ett vårtecken. Inte för att jag är överlycklig. Jag tycker att det är en månad för tidigt. Det är fortfarande februari. Februari är en vintermånad. Då ska vi ha snö och minusgrader. Inte 12 plusgrader. Inte alls. Vårtemperaturerna får gärna vänta en månad till. Solen är välkommen. Det kan jag tycka. Och ljuset. Det var ljust halvsju i morse. Det gillar jag.

Men snön. Var fan är snön. Hur ska vi nu kunna lyssna på takdropp och glädjas åt snödropparna som gräver sig upp genom snön längst in till husknuten. Det finns ju ingen snö.

Ur led är tiden.

Vart tog vintern vägen?

Ute är det grönt. Och grått. Och skitigt. Och tråkigt.

Jag förstår att många är glada nu. Rent av lyckliga. Många verkar föredra lera, mörker och slask framför snö, krispig kyla och livsgivande ljus. Det har jag förstått. Jag hör det överallt. I affären. På Facebook. På jobbet och på gatan. Folk som småpratar över vädret. Beklagar sig. Letar vårtecken i början av januari. Folk som säger att det minsann räcker med snö nu. Att de är trötta på all snö. Att våren gärna får komma.

Jag förstår ingenting. Vår i början av februari. När hände det senast. Jag hade förstått det bättre om vi befann oss i början av april. Det hade jag.

Själv är jag ledsen. Vi fick inte många veckor med snö. Kanske kommer vintern tillbaka. Kanske inte. Februari och mars är ju de allra bästa vintermånaderna. När solen tittar fram och faktiskt värmer. När dagarna blir längre. Dagsmeja. Takdropp. Fantastiska vinterdagar när det till och med går att sitta ute i en snödriva och fika. Snön försvann alldeles för tidigt. Nu går vi miste om allt det fina. Nu är allt grått. Skitigt. Kråkungarna går knappt att ta in i huset efter att de varit ute i tio minuter. Det är blött och lerigt. Sandigt. Överallt. Och regn. Deprimerande. Usch.

Nej ge oss ytterligare en månad av rejäl vinter. I slutet av mars kan v kanske börja tala om våren. Det är då den ska börja göra sig påmind. Inte nu. Februari är en vintermånad och snart är det sportlov. Ett sportlov som borde tillbringas i pulkabacken, på skidor eller skridskor men som tyvärr ser ut att få tillbringas inomhus i år...

Omysigt

Takdropp. Snöras. Fyra plusgrader. Regn.
På något sätt är det så mycket mysigare i slutet av mars än i början på februari. Just nu är det inte alls mysigt. Bara tråkigt. Okej, regnet är väl aldrig mysigt. Inte ens i slutet av mars. Men lägg till en sol i stället då. Det är ändå så mycket omysigare i början på februari än i slutet på mars. Så det så.

Kommer ni ihåg?

Solen. Kommer ni ihåg den? Den är rund och lyser starkt. När den väl visar sig alltså. Oftast värmer den. Åtminstone nio månader om året. När den väl är framme. Kommer ni ihåg den?!

Jag vill bara berätta att jag såg den idag! Solen. Klart och tydligt. Så klart att det gjorde ont i ögonen. Kritvit snö och klarblå himmel.

Och vet ni vad?! Det bästa av allt. Den värmde!!

Tänkte ni på det, eller?!

I morse gick det att se ut genom fönstret och ana konturerna av snögubbar och trädstammar redan innan klockan sju. Det är fan inte illa. Jag säger bara det. Vi går mot ljusare tider. Det gör vi. Faktiskt.

Ha en underbar dag.

(Nästan) allting har en baksida...

Å ena sidan är jag glad för att jag faktiskt inte fått sparken. Ännu. Jag har en lön. Och jävligt mycket surftid.
Å andra sidan är det fortfarande skittråkigt att inte ha något att göra och humöret blir sämre för varje dag som går. Och det känns väldigt onödigt att ta sig till jobbet varje dag.

Å ena sidan är jag tokglad för att vi har vinter och snö.
Å andra sidan är det rent livsfarligt att köra bil på överblåsta småvägar. Jag är van vid översaltade motorvägar och blask. Inte packad snö, is och drivbildningar.

Å ena sidan är jag oerhört glad och tacksam över att kunna köra bil igen.
Å andra sidan var det ju det här med snön. Snart ligger bilen i diket.

Å ena sidan ignorerade jag glasögonångesten. Jag blundade, pekade och valde. Skönt att det är gjort.
Å andra sidan är ångesten ännu större nu. Tänk om jag valde fel. Snordyrt blir det också.

Å ena sidan är det fredag idag. Så nu tar jag helg!

Skolkade från jobbet idag

Gissa vad jag gjorde istället?!

Jag utnyttjade den timmen som solen var framme idag till något mycket bra. Motion för kroppen och balsam för själen. Att glida fram i vårt eget skidspår. Precis utanför dörren. Det som bara delas med harar och rådjur och som spåras av maken i pannlampans sken om nätterna. Själv fördrar jag dagsljus. Och sol.
 

Den kom till slut!

Det är vitt ute. Vi har fått snö. Inga mängder. Men det är vitt. Vilken skillnad. Det blir ljust. Vi kan vara ute. Idag har vi varit ute och lekt hela dagen. Vi har gått igenom hela repertoaren - längdskidor, pulka, snowracer, surfplatta, slalomskidor och stjärtlapp. Med varierande framgång. Men ändå. Vi ha lite ont om ordentliga backar häromkring. Dessutom var det blött under snön så allt frös fast. Decimetertjocka islager under skidor och medar. Men skam den som ger sig. Vi hade roligt i alla fall. Vi har ju snö. Söndagen blev en riktig hit.

Tänk vad lite snö kan göra för humöret.

Regn, regn, regn

Grått, grått, grått.
Lera, lera, lera.

Det utlovade snöfallet som vi sett fram emot i flera dagar, det kommer inte. Istället får vi mer regn. Man kan tro att vi bor kvar i Göteborg. Jag börjar faktiskt ledsna nu.

Men det är inte lätt

Det är inte lätt. Att vara positiv.

Inte när bilfirman ringer och säger att min slang har skickats till fel kontor. Inte lätt alls. "Den kommer med posten imorgon", meddelar bilfirman. Jo, men det var just det där med att det inte går att lita på att posten levererar paketet i morgon. Det är inte ens troligt att det levereras i morgon.Snarare på måndag eller allra tidigast på fredag. Men vad vet jag. Under har skett tidigare. På Jesus tid var de vanliga. Har jag hört. Det gäller ju förstås att tro på dem också. På undren alltså, inte på posten.

Inte heller när köparna av vårt gamla hus hör av sig om "problem" med huset. Just nu känner jag att det i allra högsta grad är deras problem. Inte vårat. Vi är kanske inte helt överens där. Efter minst två orkanstormar på västkusten den här hösten kan det ju faktiskt hända att ett altantak i plast börjar läcka. Även om vi tätat en tidigare läcka innan vi flyttade. Men, visst. Vi kan ju bestämma med en gång att vi åker dit efter varje höststorm de närmaste tio åren och lägger en ny silikonsträng på taket. Det kan vi. Men det verkar jävligt fel. Inkompetenta idioter ska inte ha hus. That is a fact. Och vi skulle inte ha sålt till inkompetenta idioter. En magkänsla som mer och mer börjar ge oss rätt. Det här är väl bara början.

Som sagt, i morgon är en annan dag. Kanske kommer det ett inlägg i positiv anda då. Eller i övermorgon. Inte helt troligt, men ändå. Speciellt inte nu när helgens utlovade snöfall som hela familjen sett fram emot så mycket, enligt prognoserna mer och mer ser ut att övergå i regn. Skit ska skit ha som det heter.

Jag ser ljuset i tunneln

Jag börjar skymta det. Långt, långt där borta. Ljuset i tunneln. Jag kommer ta mig igenom den. Det kommer jag. Årets mörkaste månad är snart förbi. På lördag vänder det. Då går vi mot ljusare tider. På riktigt. Bara vetskapen om det gör livet lite lättare.

På fredag checkar jag ut från jobbet och tänker inte sätta min fot där förrän helgerna är över. Det ska bli skönt att vara ledig. Kanske ordnar det sig på jobbet 2014. Det finns i alla fall lite uppslag. Kanske får jag något att sätta tänderna i. Vi får hoppas det.

På måndag får jag dessutom friheten tillbaka. Om fem dagar. Då är det slut på min tid som livegen. Jag har tagit mitt straff. På måndag sätter jag mig åter bakom ratten. Jag vet inte om jag någonsin kommer våga köra samma väg igen. Tänk om jag skulle missa skylten en gång till. Hua. Det ska i alla fall bli skönt att kunna förflytta sig för egen maskin. Att slippa bli skjutsad. Att kunna hämta och lämna på dagis utan att behöva blanda in halva släkten. Att slippa ta med hela familjen för att storhandla. Att slippa planera varje rörelse. Det ska bli skönt. Mycket skönt.

Alla julens julfester, luciafester, aktivitetsavslutningar, julbord och andra energikrävande "måsten" är avklarade. De har varit extra jobbiga och planeringskrävande i år. Nu har vi bara några julklappsinköp kvar. Det har varit svårt att få till julklappsinköpen i år med hela familjen i ständigt släptåg. Kanske kan vi till och med få tid att mysa lite de sista dagarna innan julafton. Kanske. Tanka energi innan cirkusen sätter igång. I år kan vi sova hemma. Förr har hela cirkussällskapet kajkat runt hos släkten över jul. I år slipper vi. I år kan vi vakna upp hemma. Åka till och från julfirandet när vi vill. Åh vad jag ser fram emot det. Jag kommer överleva den här julen också. Det trodde jag nog inte för några veckor sedan.

Jag ser ljuset. Ljuset i en lång och mörk tunnel. Åh, härliga ljus.

Felplanering

I dag var ingen bra dag att cykla. Inte alls. Jag blev blöt. Jätteblöt. Regnet öste ner. Det gick att hälla in Lillebror och MammaMu på förskolan när vi kom fram. Väl där var det dags att skala av Lillebror alla kläder. Han ska ju inte frysa. Absolut inte. Och idag skulle han inte heller blir blöt. Efter att ha skalat av honom; ett ytterlager med galonbyxor och galonjacka, ett inre ytterlager av skidjacka och skidbyxor, ett par rejäla goretex-vantar, en hjälm, en väpnarluva, två fleecetröjor och ett par fleecebyxor så var även hela dagishallen blöt. Men jag tror han klarade sig. Han var torr. Och varm. På insidan. Det var ju huvudsaken.

När jag kom ut från förskolan hade det slutat regna. Dessvärre var jag redan blöt. Jätteblöt. Särskilt på insidan. Avskalning av barn efter ansträngande cykeltur har den effekten. Man svettas. Mycket.