Tjugohundratretton

Ja vad ska man säga. Tjugohundratretton var i alla fall ett händelserikt år. Det började lite trevande. Vi ville så gärna ta det stora steget att flytta. Flytta från Göteborg. Flytta hem. Dessvärre visste vi inte riktigt hur. Det var så många pusselbitar som skulle falla på plats. Framförallt skulle vi hitta jobb och någonstans att bo. Det var många turer fram och tillbaka. Hopp och misströstan. Vi var nästan beredda att ge upp och så plötsligt. Plötsligt föll bitarna på plats. En efter en. Vi skulle flytta.

Våren domineras av städning och rensning. Förberedelser för att kunna sälja huset med kort varsel. Vi flänger fram och tillbaka mellan Linköping och Göteborg på jobbintervjuer och husvisningar. En ganska hektisk vår. När vi väl hittade drömhuset började nästa fas. Försäljning och packning. En sommar bland flyttlådor. En sommar av väntan. Men vilken sommar. En helt fantastisk sommar. Vi badade i poolen och försökte njuta så mycket som möjligt av den sista sommaren vid vår sommaroas. Sommaren innebar även avsked. Otröstliga Kråkungar som tar farväl av kompisar, fröknar, huset och av det enda liv de kände till.

Men Kråkungarna var även nyfikna och förväntansfulla. Nyfikna på sina nya liv. Sitt nya hus. Sin nya skola och förskola, kompisarna och korna som vi pratat så mycket om. Att få bo nära mormor, morfar, farmor och farfar. Flytta ut på landet. Lillebror fann sig snabbt. Han hade ju alla traktorer att titta på. Första veckorna sprang han som ett skott till fönstret så fort han hörde traktorerna. Det dröjde inte länge innan han hade stenkoll på varje höbalspress, slåtterkross, plog och harv. Storasyster såg fram emot att få börja skolan och åka skolbuss. Hon var nervös, men det gick bra. Mycket bra. Över förväntan. Visst saknar hon sina kompisar i Göteborg ibland, men tårarna kommer allt mer sällan. Det bästa av allt är att de trivs. Båda Kråkungarna trivs här och ingen vill flytta tillbaka. Det värmer ett mammahjärta. Vi fick det bra. Vi fick det bättre. Det var ett bra beslut. Att flytta hem.

Tjugohundratretton var ett händelserikt år. Ett bra år. Ett år fullt av förändring. Positiv förändring.

Hösten var även den fantastisk. Så varm. Så ljus. Inte en regndroppe i sikte. Vi njöt av sensommaren och hösten. Det blev många öl i eftermiddagssolen i goda grannars lag.

Hösten var också produktiv. Maken hann få upp både en ny altan, en förrådsbod och ett stort dubbelgarage. Inga lata dagar där inte. Det återstår mycket, men det lämnar vi till nästa år.

Starten av vintern blev inte riktigt lika fantastisk. Vi behöver kanske inte gå in på alla detaljer. De har ältats allt för mycket som det är. Men låt oss hoppas på att de senaste månaderna bara har varit en liten parentes. Att det faktiskt bara vore för mycket begärt att allt skulle bli perfekt från början. Det hade varit lite för bra för att vara sant. Nej vi får istället hoppas på att tjugohundrafjorton är året då jag hittar glädjen i arbetet. Ett nytt, inspirerande arbete som får mig att må bra. Ett till maken också förstås. Arbeten som kan kombineras med familjelivet. Jag hoppas även på att jag och alla i min närhet får vara friska och vara vid god hälsa. Alla nära och kära. Det är vad jag hoppas på för nästa år. Det är bara det som saknas. Tjugohundratretton var nämligen året då vi hittade hem.

Gott Nytt År 2014 önskar jag er, alla mina vänner i bloggvärlden!

Huset

Jag har ju lovat att berätta. Inte för att det är så mycket att berätta. Egentligen. Vi hade nästan gett upp. Gav flytten och husletandet ett sista försök. Bestämde oss för att åka och tittade på ett hus som egentligen låg helt fel, var alldeles för stort och kostade lite för mycket i förhållande till vad som var kvar att göra. Typ. Men vi åkte dit. Kanske i ren desperation. Sista försöket. Liksom.

Det kändes bra. Huset är byggt relativt nyligen. Ljust. Fräscht. Utsikten från köksfönstren fick mig på fall. Böljande fält. Åkrar. Jag kommer att sitta vid länge frukostbordet. Jag kommer till och med kunna njuta av disken. I alla fall av utsikten från diskbänken. Baksidan av huset blickar ut mot en stor ekhage. På sommaren går det kor där.

På landet men ändå nära till stan. Närmare till centrum och jobb än vi har idag. Lantligt läge men med flera hus runt omkring. Flickor i Lillebrors ålder i grannhusen. Skolan en kilometer bort.

Under visningen fick jag ett infall. Ropade på grannarna. Ville fråga dem om det bor mycket barn i området. Jag brukar inte ropa på främmande människor. Jag brukar inte prata med grannar när vi är på visning. Men den här gången gjorde jag det. Jag ropade. Mot mig kommer en man. Ett bekant ansikte. Väldigt bekant. Det visar sig att de som bor i huset bredvid är gamla vänner till oss . Inga nära vänner, men vänner vi umgåtts lite med under en period. Vänner som vi i stort sett tappat kontakten med. Ett kärt återseende. Det avgjorde liksom hela saken. Vi skulle flytta. Och så blev det.

Huset är stort. I ETT plan. Alldeles för stort. Troligtvis även  helt omöjligt att möblera. Våra möbler kommer i alla fall inte att räcka till och vi kommer att behöva installera interntelefon för att kunna kommunicera med varandra. Men det löser sig. Vi får se det som ordentligt tilltagen springyta för rastlösa Kråkungar.

Tomten är också stor. Jättestor. Och inte mycket till tomt. Egentligen. Vi kommer få börja helt från början. Just nu består den mest av grus. Och ogräs. Tistlar. Meterhögt. Tomten är aldrig iordninggjord. Vi (läs: maken) har alltså en hel del markarbete att se fram emot. Dessutom måste vi få upp ett garage. Det blir höstens stora projekt. Men fördelen med en stor och helt oplanerad tomt är att den är öppen för alla möjligheter. Vi har ju till exempel vant oss vid pool. Och uterum. Så utomhusprojekt kommer vi INTE sakna de närmaste åren. Skönt i alla fall att huset är i toppskick så att vi kan vila upp oss om vintrarna...

Nu börjar flytten närma sig. Om tre veckor får vi nyckeln. Tre veckor. Tre veckor känns jättelångt borta när man längtar och väntar. På att få börja sitt nya liv. Men tre veckor är egentligen ingenting. Inte när man har ett helt hus att packa ihop och en flytt att planera. Nej, då går nog tre veckor ganska fort. Det får vi hoppas i alla fall.

Rensa ut allt det gamla!

Jag rensar. På jobbet. Tömmer pärm efter pärm. Rätt ner i pappersåtervinningen. Snart nio års arbete. Det blir en del papper. Väldigt mycket papper. Tuggen får jobba. Det är en skön känsla. Att få rensa ut allt gammalt. Lägga de här åren bakom mig. Att få ge plats för något nytt. Äntligen.

För er som undrar - det sket sig inte i måndags. Inte fullständigt i alla fall. Bara en liten motgång som kändes nog så tuff i vårt nuvarande mentala tillstånd. Med lite perspektiv kunde det faktiskt varit värre. Mycket värre. The game is on.

Nu tar vi helg. Vi ska faktiskt fixa lite grejer vid det nya huset i helgen och är inbjudna på fika hos våra nya grannar. Lillebror ska äntligen få träffa den jämnåriga grannflickan som han även ska gå på dagis tillsammans med. De har inte träffats tidigare. Jag hoppas så att de kommer finna varandra. Det vore så skönt. I det andra grannhuset bor ytterligare en jämnårig tjej, så Lillebror kommer att vara omringad av tjejmaffian. I morgon ska  Lillebror även få besöka sin nya förskola. Jag tror verkligen att han behöver det. Han har en hel del funderingar  kring den här flytten. Tankar som han tyvärr inte alltid delar med oss andra. Det är inte så himla lätt att vara liten...

Ha en härlig Midsommar allesammans!

Det borde berättas lite mer, jag vet!

Jag förstår att några av er väntar på att jag säga någonting om någonting. Eller helst om allting. Någonting mer i alla fall. Bloggen har ju varit ganska fåordig och gåtfull på senaste tiden. Nu igen.

Den här gången beror det faktiskt inte på att jag inte vill avslöja några detaljer. Nej, det handlar snarare om ork. Eller brist på ork. Det har varit fullt upp hela våren. Jag har helt enkelt inte haft orken att sätta mig ner och skriva om allting. Jag är lite för mitt uppe i allt för att kunna reflektera.

Snart är det värsta över. Snart finns det tid för återhämtning och andrum. En liten stund i alla fall. Innan vi ska börja packa. Snart är försäljningen av huset klar. Vi ska skriva kontrakt i morgon och sedan är det bara att hålla tummarna för att besiktningen går bra. Försäljningen har faktiskt gått långt över förväntan. En bekräftelse på att det är ett himla fint och mysigt hus som vi lämnar. Sorgligt, men det är ändå skönt att det gått bra.

När allt lugnat ner sig ska jag berätta om det nya huset. Om korna i ekhagen utanför fönstret och om våra nya grannar. Det var nog tack vare grannarna som vi förstod att det var där vi skulle bo. En ganska osannolik historia.

I början på juli slutar jag äntligen mitt nuvarande jobb. I september börjar jag på ett nytt. Inget höjdarjobb. Men ett jobb. Omväxling. Nya erfarenheter. Troligtvis precis vad jag behöver just nu.

Men innan vi börjar jobba har vi en hel del arbete att ta itu med. Det kommer att bli en slitig höst. I alla fall för maken. Huset är i toppskick, men trädgården är ett helt oskrivet blad. Och vi har stora planer. Alldeles för stora. Det här kommer jag också att skriva mer om. När orken kommit tillbaka.

Men tills dess, tills orken kommit tillbaka, får ni hålla tillgodo med de få fragment som förmedlas. Det kommer mer. Jag lovar.

En hektisk dag - husbesiktning, skolbesök & sommarfest - i två städer

Vi började med en tidig tur till mäklaren inne i Linköping för att kvittera ut en nyckel till Huset. Därefter åkte vi ut till Huset för en besiktning innan köpet blir definitivt. Inga stora anmärkningar (phu!). Det var även första gången Kråkungarna fick se Huset på insidan. Jag tror att det fick godkänt. De har i alla fall redan valt ut sina rum och ville flytta in på stört. Efter husesynen åkte Storasyster och jag och hälsade på i hennes nya klass och fick en rundvandring på den nya skolan. Det är en liten mysig landsortsskola med 130 elever. Granne med hästhagen. Jag tror den fick godkänt. Det var en pirrig Storasyster som åkte dit och en glad Storasyster som åkte därifrån. Det kommer att bli bra det här. Det är jag säker på. Efter diverse småärenden och en snabblunch hos mormor och morfar satte vi oss i bilen och åkte de dryga trettio milen hem till Göteborg. På exakt utsatt tid bromsade vi in framför Lillebrors förskola. Dags för sommarfest. Lillebror fick sjunga sina sånger tillsammans med sina kompisar. Vi hann. Vilken lycka. Pappan hann till och med springa hem och rafsa ihop en improviserad fikakorg. Det är imponerande.

Nu sitter jag här och pustar. En kvälls andrum. Det är snart dags att dra igång städracet igen inför helgens visning.

De e mycke nu...!

Ketchupeffekten är total just nu.

Utgå den vanliga hysterin som våren innebär i en familj med två barn i förskoleålder. Vi pratar drop-in fikor, BBQ-luncher, vårfester, skolresor, utvecklingssamtal, föräldramöten, andra möten och skolavslutningar. Lägg därtill nya projekt på jobbet och viktiga deadlines. Sedan kan vi till detta addera ett husköp på annan ort, med tillhörande kontraktsskrivningar och husbesiktningar, samt jobbsökande på annan ort med upprepade intervjuer. Dessa aktiviteter är inte förlagda till helgen utan skall utföras under normal kontorstid. Dessutom ska det fixas förskoleplats och plats i skolan. Ett besök i den nya klassen borde också planeras in. Sist men inte minst är även förberedelserna att sälja ett hus i full gång. På onsdag förmiddag kommer fotografen. Det innebär att huset ska rensas och pyntas. Tvättberget ska trollas bort och skräphögarna i trädgården forslas till soptippen. Driftkostnader ska kartläggas, blommor ska planteras och saker ska gömmas. Som grädde på moset backade en kärring in i makens bil idag. Precis vad vi behövde.

Ville bara förklara vad jag håller på med. Om ni undrar. Jag har faktiskt inte alls tid att sitta här och skriva. Jag återkommer någon gång på andra sidan. Om jag fortfarande lever.

Vi ska visst flytta!!

Idag har vi visst köpt ett hus. Ett stort. Modell lite nyare. På landet.
Bara så att ni vet.

Nu ska vi bara sälja ett hus också. Och hitta ett jobb. Småsaker.

Lägesrapportering...

Vill bara rapportera att jag nog inte kommer att få någonting gjort på jobbet på hela veckan. Den här processen kommer att dra ut på tiden. Det är alltså inte läge att släppa tummarna förrän framåt måndag eller tisdag. Troligtvis hinner vi få kalla fötter och dra oss ur innan det är klart. Men det blir en annan historia.

Fram tills dess fördriver vi tiden med att käka Losec och dricka Samarin.

Håll tummarna!

Nu gör vi ett försök. Ett seriöst försök. Misslyckas det här så bryter vi ihop. För gott. Snälla, håll en tumme för att det ska gå i lås. Vi behöver allt stöd vi kan få just nu...!

Behöver jag tillägga att det inte blir särskilt mycket gjort på jobbet idag?!

Alltså, det här går ju sådär...

Som ni förstår går det inget vidare. Så mycket för att vi tagit ett beslut. Ett stort beslut. Ett jättestort beslut. Mäklaren är kontaktad. Hon kom med jättebra besked. Mycket bättre än väntat. Banken är kontaktad. De kom kanske inte med jättepositiva besked. Men det visste vi ju redan. Att det är önskvärt (läs: förutsättning)  att MammaMu hittar ett jobb. En liten detalj. Men några månader hit och dit går nog att spela med. Jobbet behöver heller inte vara särskilt välbetalt. Vad spelar det för roll när vi ändå inte kan genomföra våra planer. Tiden rinner ifrån oss. Deadline är augusti. Då börjar skolan. Storasyster ska börja i första klass. Då måste vi vara på plats. På rätt ställe. Det har hela tiden varit en förutsättning. Kråkungarna ska inte behöva byta skola och förskola mer än en gång. Och inte mitt i terminen eller mitt i läsåret. Tiden rinner iväg. Augusti kommer fortare än vi tror. Speciellt när mäklaren satte deadline. Att vi måste påbörja en försäljning inom två veckor för att hinna sälja innan semestern. En liten detalj bara. Vi har ingenstans att flytta. De finns inga hus. Inte ett enda. Det är total hustorka. Det har faktiskt inte funnits något vettigt hus på hela våren. Alltså kan vi inte påbörja en försäljning inom två veckor. Även om drömhuset skulle komma ut till försäljning i morgon så har vi inte det köpet klart inom två veckor. Vi vet ju heller inte om vi vinner en budgivning. Lägenhet tänker ni. Jo, det finns många som säljer sina hus och flyttar till en lägenhet i väntan på drömhuset. Problemet är att vi inte vet var drömhuset kommer ligga. Om vi inte vet var huset kommer att ligga så vet vi heller inte var Kråkungarna ska gå i skola och förskola. Alltså spricker det. Vi kan inte bosätta oss i en stadsdel och bara vänta på att drömhuset ska bli ledigt just där. Hur stor är den chansen liksom. Visst går allting att lösa. Visst kan vi sänka kraven. Visst går det. Problemet är att vi faktiskt bor jättebra idag. Vi behöver inte flytta. Det är ingen kris. Ska vi flytta så ska vi få det lika bra eller bättre. Det har också varit en förutsättning. Därav kraven. Vi vill flytta för att komma närmare släkten. Komma bort från storstaden. Få mer nyanserade årstider. En vinter med snö istället för storm och regn. Miljöombyte. Det handlar om livskvalitet. Därför är det extra jobbigt att det faktiskt verkar som att vi måste ge upp. Redan. Vi hann ju knappt börja...

Planer är till för att ändras...

... (läs: misslyckas).

Eller?!

Får jag be om lite tålamod, tack!

Ni kanske undrar hur det går med allt. Varför lägesrapporterna uteblir. Varför jag dillar om städning hela tiden. Hav tålamod. Någon gång. Snart. Kanske. Eller om ett tag. Då. Kanske. Just nu har jag inte tid. Eller ork. Och ingenting händer. Mer än att vi försöker få huset redo för försäljning. Det går långsamt. Listan på saker som vi inte har gjort är fortfarande avsevärt mycket längre än listan på saker som vi faktiskt gjort. Jag börjar tvivla på tidplanen. Ordentligt. Vi kommer aldrig få det här att klaffa. Aldrig. Så känns det just nu.

Och så måste vi ju faktiskt hitta någonstans att bo. Det är ganska viktigt. Så viktigt att det upptar större delen av min tankeverksamhet. För mycket. Jag hänger på Hemnet. Knarkar Hemnet. Ni som någon gång hängt där vet att det är som en drog. Kanske nu. Eller snart. Eller i morgon. Då. Då kommer drömhuset. Eller i alla fall senast i övermorgon. Det måste komma. Annars faller ju allting. Precis allting. Tyvärr ser det ganska mörkt ut. Om huset är perfekt så ligger det i fel område eller på fel tomt. Om läget och tomten är perfekt så är huset oftast ett ruckel. Kravlistan är ganska lång, men så vill vi ju faktiskt få det bra. Till och med bättre. Annars kan vi ju lika gärna bo kvar. Och huset är ju en av de saker som vi faktiskt trivs med här i Göteborg. Det är tufft.

Så snälla ni. Ha lite tålamod. Ni får stå ut med gnäll och städrapporter ytterligare en tid. För ännu har ingenting hänt. Ingenting. Jag har inte fått något nytt jobb. Inte ens nära. Vi har inte kontaktat mäklare. Bara städat och röjt. Snart är vi redo. Snart. Vi har alltså inte heller köpt något hus. Inte alls faktiskt. Vi har inte ens kontaktat banken. Veckorna bara flyger iväg. Helgerna likaså. Tiden bara försvinner. Och snart är det sommar...