Att använda skrattet

Storasyster hade en tuff inledning på helgen. MammaMu och pappan var orättvisa och allt var fel. Hon var arg och ledsen. Tårarna sprutade. Hon saknade Göteborg. Där var minsann allting bättre. Det skulle vi ha klart för oss. Som tur var så vände humöret ganska snart och det visade sig att lördagen skulle bli en ganska bra dag. Trots allt. Dagen slutade med att två av grannens kvigkalvar hade smitit ur hagen och ut på fältet framför vårt köksfönster. Bonden försökte på egen hand mota in de två busiga och ystra små rymmarna. En ganska rolig syn. Pappan i huset fick till Kråkungarnas stora förtjusning avbryta kvällsmåltiden och springa ut på fältet för att komma bonden till undsättning. Mitt under denna spännande underhållning från första parkett (köksbordet) frågar jag Storasyster lite försiktigt om hon fortfarandet tycker att det är hemskt att bo här. Jag menar, hur ofta fick hon se pappan jaga kalvar i Göteborg?! Storasyster tänker efter en stund. Sedan säger hon:

 "Nej mamma, för här i Linköping använder vi skrattet mycket oftare. Och så säger vi "Wow, kolla!" mycket oftare här. Det liksom händer spännande saker hela tiden."

Gissa om de orden värmde ett mammahjärta. För det är väl precis det som livet går ut på; att använda skrattet. Att ha roligt och må bra. Att se och upptäcka världen. Och roligt på vägen.

Det är inte lätt alla gånger. Kråkungarna håller på att växa upp. Det stöter på motgångar. Ibland kommer saknaden. Ibland är det något annat. Det är svårt att vara liten. Det är svårt att vara förälder. Men jag tror ändå att vi gjorde rätt. Storasyster övertygade mig om att vi gjorde rätt. För vem vill inte använda skrattet oftare?! Det vill jag i alla fall. Och jag hoppas att vi kommer att få använda skrattet ännu oftare framöver!

Besök från ett annat liv

Idag fick vi besök från ett annat liv. Det känns så avlägset. Livet i Göteborg. Men idag fick vi en påminnelse. Livet verkar rulla på även där. Det var en klasskompis till Storasyster som kom på snabbvisit med sin familj. Vi bodde nästan grannar. Tjejerna hade ett kärt återseende. Det var roligt att träffa dem. Men inte mer än så. Ingen längtan tillbaka. Inga tårar eller ledsna känslor från Kråkungarna. Bara roligt. Jag tror att det betyder att vi är hemma här. En skön känsla. En fin bekräftelse av något jag redan visste. Det här är hemma. Vi trivs här. Så det så.

Acklimatiserade!

Vi har ju som bekant flyttat ut på landet. Precis i närheten av vårt hus ligger en stor gård. De senaste veckorna har de tömt gödselbrunnen och kör fram och tillbaka med traktor och gödselsläp på vägen utanför vårt hus. Jag antar att de förbereder vårbruket. Läget var likvärdigt när vi flyttade in i augusti. Då förbereddes höstbruket. Då i augusti när Kråkungarna klev ut ur bilen på sin nya adress för första gången luktade det ordentligt av gödsel. Precis som det gör nu. Kråkungarna, tillika stadsbarnen, rynkade på sina små näsor och utbrast "Det luktar bajs! Bläää!". De var inte direkt imponerade av lukten. En lukt som dominerar omgivningarna mest hela året runt. Därför blev jag lite full i skratt nu i morse. Vi öppnade ytterdörren och gödseldoften slog emot oss. Då sprang Lillebror ut på gården och utförde någon form av lycklig morgondans samtidigt som han för full hals gastade; "Åh vad det luktar gott! Åh vad gödsel luktar gott!". Och han menade allvar. Och jag är beredd att hålla med honom. Faktiskt.

Snacka om att vi har acklimatiserat oss!

Here we go again

Jaha, då var det dags igen då. Dags att dra igång Melodifestivalcirkusen. Ni som följt mig ett tag vet ungefär vad jag tycker om det hela. Men nu är det ju så att vi har en sjuårig Storasyster i familjen. Då får föräldrarna lägga sådana åsikter åt sidan och bita ihop. Om man har en sjuårig Storasyster i familjen då är det Melodifestivalen som gäller. Vare sig vi vill eller inte. Det är bara att duka fram popcorn och genomlida spektaklet. Så är det. Har vi tur kan vi lura Kråkungarna i säng innan omröstningen. Ibland fungerar det. Ibland inte.

Nåja. Idag har vi pulsat i snö, byggt snögubbar och kokat soppa på en spik. Kylskåpet är tomt. Väldigt tomt. Dålig tajming så här inför helgen kan man tycka. MammaMu orkade bara inte åka och handla idag. Inte igår heller för den delen. Bara tanken på att trängas på ICAmaxi gav mig rysningar. Då trollar jag hellre med knäna och kokar soppa på en spik. Faktiskt. Och i morgon är lunchen i hamn. I morgon bjuder Kråkungarnas morfar på Kroppkakor. Åh vad jag längtar. Det var såå länge sedan. Det finns såå många fördelar med att flytta hem igen. Pappas Kroppkakor är en av dem. Faktiskt!

Det är dyrt att stanna hemma

Nackdelen med ett långt jullov är att det kostar pengar. Har jag märkt. I år har vi bara varit hemma. En ny erfarenhet. Vi brukar fara runt som skållade troll hela julen och efter nyår brukar vi åka en sväng till fjällen. Så blev det inte i år. Dålig planering och snöbrist är väl den främsta orsaken till att vi blev hemma. Jag har allt lite snöabstinens för vi brukar åka skidor varje år. Istället har vi varit hemma. Vi har haft all tid i världen till att göra ingenting. Eller jo. Vi har visst gjort någonting. Gjort av med pengar till exempel. Efter fem månader tyckte vi att det äntligen var dags att försöka packa upp de sista flyttlådorna och få lite ordning och reda inomhus. Men för att lyckas med det så krävdes det ett antal vändor till IKEA, byggvaruhusen och andra möbelaffärer. Så i tillägg till alla juklappsinköp före jul så har vi även köpt ny säng och bokhyllor till Storasyster, full inredning till en klädkammare, en stor förvaringsmöbel till kontoret, en bokhylla, en bänkskiva till tvättstugan, garderobsinredning och så de där tusen småsakerna som alltid följer med hem från IKEA. Dessutom är biljäveln fortfarande på verkstaden och det kommer att krävas ett femsiffrigt belopp för att få tillbaka den. Om den nu kommer tillbaka. Den skulle vara klar innan trettonhelgen. Det lovades dyrt och heligt. Men icke. I morgon börjar jag alltså arbetsveckan utan bil. Livegen. Återigen. Jag får krypa på mina knän och be om hjälp ännu en gång. Fan. Det känns inte bra.

Vi skulle även behöva köpa en ny soffa. Den gamla ser hemsk ut i det nya huset. Med en ny soffa följer nytt soffbord och matta. Kanske ett sideboard. En bäddsoffa och ny TV till barnens lekrum hade också suttit fint. Och en kamin. Lite nya tavlor kanske. Ja ni hör ju. Det är inte billigt att stanna hemma. Man får bara nya idéer. Det blir bara dyrare och dyrare. Bäst att fly fältet. Nästa år blir det en skidresa. Det är mycket billigare.

Tjugohundratretton

Ja vad ska man säga. Tjugohundratretton var i alla fall ett händelserikt år. Det började lite trevande. Vi ville så gärna ta det stora steget att flytta. Flytta från Göteborg. Flytta hem. Dessvärre visste vi inte riktigt hur. Det var så många pusselbitar som skulle falla på plats. Framförallt skulle vi hitta jobb och någonstans att bo. Det var många turer fram och tillbaka. Hopp och misströstan. Vi var nästan beredda att ge upp och så plötsligt. Plötsligt föll bitarna på plats. En efter en. Vi skulle flytta.

Våren domineras av städning och rensning. Förberedelser för att kunna sälja huset med kort varsel. Vi flänger fram och tillbaka mellan Linköping och Göteborg på jobbintervjuer och husvisningar. En ganska hektisk vår. När vi väl hittade drömhuset började nästa fas. Försäljning och packning. En sommar bland flyttlådor. En sommar av väntan. Men vilken sommar. En helt fantastisk sommar. Vi badade i poolen och försökte njuta så mycket som möjligt av den sista sommaren vid vår sommaroas. Sommaren innebar även avsked. Otröstliga Kråkungar som tar farväl av kompisar, fröknar, huset och av det enda liv de kände till.

Men Kråkungarna var även nyfikna och förväntansfulla. Nyfikna på sina nya liv. Sitt nya hus. Sin nya skola och förskola, kompisarna och korna som vi pratat så mycket om. Att få bo nära mormor, morfar, farmor och farfar. Flytta ut på landet. Lillebror fann sig snabbt. Han hade ju alla traktorer att titta på. Första veckorna sprang han som ett skott till fönstret så fort han hörde traktorerna. Det dröjde inte länge innan han hade stenkoll på varje höbalspress, slåtterkross, plog och harv. Storasyster såg fram emot att få börja skolan och åka skolbuss. Hon var nervös, men det gick bra. Mycket bra. Över förväntan. Visst saknar hon sina kompisar i Göteborg ibland, men tårarna kommer allt mer sällan. Det bästa av allt är att de trivs. Båda Kråkungarna trivs här och ingen vill flytta tillbaka. Det värmer ett mammahjärta. Vi fick det bra. Vi fick det bättre. Det var ett bra beslut. Att flytta hem.

Tjugohundratretton var ett händelserikt år. Ett bra år. Ett år fullt av förändring. Positiv förändring.

Hösten var även den fantastisk. Så varm. Så ljus. Inte en regndroppe i sikte. Vi njöt av sensommaren och hösten. Det blev många öl i eftermiddagssolen i goda grannars lag.

Hösten var också produktiv. Maken hann få upp både en ny altan, en förrådsbod och ett stort dubbelgarage. Inga lata dagar där inte. Det återstår mycket, men det lämnar vi till nästa år.

Starten av vintern blev inte riktigt lika fantastisk. Vi behöver kanske inte gå in på alla detaljer. De har ältats allt för mycket som det är. Men låt oss hoppas på att de senaste månaderna bara har varit en liten parentes. Att det faktiskt bara vore för mycket begärt att allt skulle bli perfekt från början. Det hade varit lite för bra för att vara sant. Nej vi får istället hoppas på att tjugohundrafjorton är året då jag hittar glädjen i arbetet. Ett nytt, inspirerande arbete som får mig att må bra. Ett till maken också förstås. Arbeten som kan kombineras med familjelivet. Jag hoppas även på att jag och alla i min närhet får vara friska och vara vid god hälsa. Alla nära och kära. Det är vad jag hoppas på för nästa år. Det är bara det som saknas. Tjugohundratretton var nämligen året då vi hittade hem.

Gott Nytt År 2014 önskar jag er, alla mina vänner i bloggvärlden!

Jag behöver hjälp!

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag antar att ni tycker att jag bara sitter här och gnäller. Att jag får skylla mig själv och att var och en råder över sin egen situation. Jag kan verka bitter och orkeslös, sur och grinig. Jag kan verka negativ och gnällig. Och visst, det är jag säkert. Här i bloggen. Och i familjen. Men utanför bloggen och utanför familjen. Ute i den riktiga världen är jag annorlunda. Där måste jag hålla fasaden uppe. Där är jag glad och trevlig, engagerad och social. För det mesta i alla fall.

Problemet är bara att jag faktiskt inte vet vad jag ska göra. Jag tycker att jag gör vad jag kan. Ska jag bara acceptera situationen då eller?!

Jag pratar främst om min arbetssituation. Allt det andra jag gnäller om är mest småsaker. De är i alla fall övergående. De sakerna ordnar sig. Det vet jag. Arbetssituationen däremot. Arbetssituationen måste fungera. Där börjar jag tappa hoppet. Jag har egentligen, mer eller mindre aktivt, sökt nya möjligheter i hela mitt arbetsliv. Utan framgång. Förut har jag aldrig riktigt suttit i sjön, men det upplever jag att jag gör nu. Båten läcker. Som ett såll.

När vi börjat prata om flytten från Göteborg till Östergötland visste vi att det till stor del hängde på att jag skulle få ett nytt jobb. Om vi skulle lyckas eller inte. Det är jag som har problem med det. Att hitta nytt jobb. Det såg länge mörkt ut, men för att få flytten att gå i lås var jag beredd att ta vad som helst. Jag var öppen för det mesta. Arbetsuppgifter som jag bara sysslat med i periferin men som jag vet att jag klarar av. När jag i sista sekunden fick ett erbjudande om en fast konsulttjänst var jag överlycklig. Jag var visserligen inte anställd inom mitt huvudkompetensområde, men jag såg möjligheterna. Möjligheterna att arbeta upp ny kompetens, att få erfarenhet inom nya branscher och nya kompetensområden. Jag såg möjligheten att knyta kontakter och om jag inte trivdes, arbeta mig fram till ett bättre jobb. Så småningom. Så långt låter ju allt riktigt bra. Dessvärre fungerar inte verkligheten alltid som man har planerat i teorin. Inte alls. För det är svårt att knyta kontakter, visa framfötterna och lära sig nya saker när man inte får chansen. När man inte ens kommer ut på en arbetsplats. När man i tre månader har suttit framför en trög dator som knappt går att surfa på. Ägnat sig åt självstudier. Det är väl bra. Till en viss gräns. Nu börjar jag bli orolig för att bli uppsagd. Bara för att de inte kan sälja mig. Det finns inga uppdrag. Eller så finns det  mängder konkurrenter med knivskarpa CV:n som får uppdragen, eftersom vi rör oss inom områden som jag egentligen bara kan i teorin. Arbetsgivaren var helt medveten om detta när de anställde mig. Jag kan alltså inte känna mig skyldig. Eller påverka. Att arbeta sig fram till ett bättre jobb verkar alltså inte fungera. Jag måste hitta på något annat. Innan jag får sparken.

Naturligtvis söker jag jobb. Jag söker med ljus och lykta och det har jag gjort sedan jag började jobba här i september. Jag insåg snabbt att det här företaget till och med hade sämre förutsättningar än jag trott. Men det är inte så lätt att hitta ett nytt jobb. Det finns inga jobb att söka. Jag skannar jobbsajterna tio gånger om dagen. Söker brett. Tänker "utanför lådan". Men det är få jobb som jag verkligen kunnat söka. Jag skickar in spontanansökningar till företag och jag ringer. Det ger heller inget resultat. Eller jo. Jag fick tid för ett "samtal" med chefen på ett företag där jag verkligen vill jobba. Ett företag som anställer människor med min utbildning. Ett företag med meningsfulla produkter och roliga arbetsuppgifter. Ett företag med rätt placering geografiskt. Jag var glad. Mitt uppsökande arbete hade gett resultat. Att få träffa chefen utan konkurrens med andra arbetssökande kändes som en klar fördel. Jag trodde verkligen att det var min chans - tills chefen under mötet sa att hon snart skulle gå ut med en jobbannons. Där sprack den chansen. Konkurrensen blev för hård. Där kom det in människor med helt rätt kompetensprofil. Inte bara rätt utbildning och social talang (som jag faktiskt har om jag vänder den sidan till). Företaget sysslade alltså inte med energi och kärnkraft. Det var inte mitt CV som valdes.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Jag har funderat på att plugga. Kanske punga ut en halv förmögenhet för en projektledningskurs (nja, jag behöver nog de pengarna till annat) eller helt skola om mig. Men det går inte. Jag har studielån upp över öronen och jag har nog förbrukat det mesta av studiemedlet jag är berättigad till. Inte heller vet jag vad jag skulle läsa i så fall. Jag brinner inte så mycket för något, att jag är beredd att lägga flera år på det. Jag har redan en bra utbildning. Jag har en så pass bred utbildning i ryggen att jag skulle kunna jobba med en massa roliga saker. Men jag saknar erfarenhet. Tydligen. Nio års arbete med likvärdiga saker, fast oändligt mycket mer komplicerade och säkerhetskritiska, och inom ett område med annat vokabulär och lite trögare processer, räknas tydligen inte.

Jag har funderat på att starta egen firma. Göra något helt annat. Bli min egen. Brinna för något och lägga tid på något som är mig själv till nytta. Det är bara funderingar. Jag ser ingen lönsamhet i de få idéer jag har. Egentligen har jag inga idéer alls. Utan affärsidé blir det svårt. Att starta eget.

Så vad ska jag göra. Jag vet faktiskt inte. Jag fortsätter väl att skanna jobbsajterna tio gånger om dagen och hoppas på att det ska komma in mer jobb efter nyår. Jag får väl hoppas på att min chef ska hitta ett roligt och utvecklande uppdrag i närområdet. Men tills dess får jag väl fortsätta att surfa och blogga på arbetstid och hålla tummarna för att jag får ha kvar min anställning i några månader till.

Jag vet faktiskt inte vad annat jag kan göra.

Uppgradering nödvändig: Adventsbelysning 3.0

Vi har flyttat. Förra julen firades i det gamla huset. I våra lagom stora fönster lyste väl anpassade stjärnor och ljusstakar. Inhandlade för att passa där. Nu är det kris. Vi behöver uppgradera. Illa kvickt. Vi behöver ljusstakar modell större. Modell modernare. Vi behöver fler. Vi har många fönster. Vi har stora fönster. Vi har låga fönster. Våra gamla stakar och stjärnor passar inte alls in här. Inte ens utebelysningen passar in. Upptäckte vi när vi skulle packa upp grejerna. Visserligen minst två dagar för tidigt. Lite tur i oturen. Att grannarna häromkring är så tidiga att vi kände oss tvungna att börja vi med. Grannarna var klara redan förra helgen. Det blir till att åka stan runt och shoppa belysning. När vi nu får tid med det. Har vi tur hinner vi innan söndag. Kanske.

Fantastiska förskola!

Ibland händer det faktiskt saker som gör mig glad. Trots mörkret. Saker som är så fina så att jag blir varm i hela kroppen. Små saker. Saker som bekräftar att vi gjorde rätt. Att flytten var ett bra beslut. Att vi fått det bra. Livskvalitet kallas det visst. I går eftermiddag kom det hästar och hälsade på hos Lillebror på förskolan. Två små ponnier. Alla barn som ville fick rida. Ett härligt föräldrainitiativ. Jag blev glad och varm i hela kroppen när Lillebror berättade om hästbesöket med tindrande ögon. Såna här överraskningar fick han aldrig i Göteborg.

Att sitta löst

Det är jobbigt det här. Att ha ett jobb, men ändå inte ha något jobb. Det tär. Det är inte bara att det är tråkigt. Att inte ha något att göra. Att surfa sig igenom arbetsdagen när jag vet att jag gör bättre nytta hemma. Hos mina Kråkungar. Det är också påfrestande för psyket. Eftersom jag vet att jag sitter väldigt löst. En månads uppsägningstid är ingenting. Hittar de inga uppdrag till mig så är det bara att ge mig sparken. Så är det. Utan att jag gjort något fel. Utan att jag gjort något alls. Helt enkelt. Frågan är bara hur länge de väntar. Samtidigt betyder det här att jag heller inte kan vara kräsen. Det är också jobbigt. Det är inte läge att säga nej. Erbjuds ett uppdrag i övre Norrland är det bara att le och se glad ut. Eller att få sparken. Eller att säga upp sig. Så känns det just nu. Hittills har det varit aktuellt med uppdrag Lidköping, Katrineholm och Västerås. Dessa orter ligger inte på pendlingsavstånd från Linköping. Något som lovades vid anställningsintervjun. Jag håller alla tummar jag har för att de inte ska vara intresserade av mig för jag är absolut inte intresserad. Det funkar inte. Det är nackdelen med att vara anställd av ett litet obetydligt C-konsultbolag. Jag är dock inte förvånad. Jag visste mycket väl vad jag gav mig in i. Hade inga alternativ. Men jag hade väl ändå hoppats. Undrar när jag ska sluta med det. Att hoppas. Det leder ju tyvärr aldrig någonstans.

På Östfronten intet nytt

Det finns inget att rapportera. Därför finns det heller inget att blogga om. Det är så det hänger ihop. Jag sitter på en obekväm stol och ägnar mig åt självstudier (läs: surfar, gäspar och dricker kaffe) hela dagarna. Då och då avbryts självstuderna av en ångestattack. Sen återgår jag till självstudierna.

Lillebror gör dessutom klart för oss varje morgon att det INTE är okej att bli lämnad på dagis. Jag håller med honom av hela mitt hjärta, men jag har ju mina livsviktiga självstudier som jag tydligen prioriterar över min egen Kråkunge. Ni hör att resonemanget brister lite va?! Det gör det hela tusenfalt värre!

Men vi ångrar inte flytten en sekund. Den var helt rätt. Det är så mycket som blivit bättre. Det kommer ordna sig med det andra också. Det är jag övertygad om, men tills dess fortsätter jag att gnälla lite då och då. Det får jag faktiskt.

Jobbpanik!!!

Inte många dagar kvar nu av mitt långa, underbara, fantastiska sommarlov. Inte många dagar kvar alls. Paniken börjar så smått komma krypandes. Paniken över att rulla igång ekorrhjulet. Att lämna in Kråkungarna på instans majoriteten av dygnets vakna timmar. Men framförallt paniken över att börja jobba. Nytt jobb. Okända marker. Helt okända arbetsuppgifter på okänd plats. Det hela eskalerade nu när min nya chef ringde och ville ha kompletterande uppgifter för att kunna "sälja in" mig på ett uppdrag. Ett uppdrag som i mina öron lät helt bort i stöll och långt utanför mitt kompetensområde. Arbetsuppgifter som han under intervjun tidigare sagt troligtvis inte kommer vara aktuella och som jag påpekat att jag inte har direkt erfarenhet av. Tjoho. Det känns bra det här. Eller inte. Tilläggas bör att jag mest satt och yrade i telefonen och febrilt försökte erinra mig om vad jag höll på med tidigare. Innan semestern. Hjärncellerna var inte aktiverade. Inte i någon synaps. Måste ha gjort ett hejdundrande intryck. Ett dåligt ett alltså. Fan. Hur ska jag lyckas aktivera mina hjärnceller och få dem hjälpligt på banan fram till på måndag. Hur?! Panik!!!

Inskolning påbörjad

Idag påbörjades Lillebrors inskolning på nya förskolan. Det var jobbigt. MammaMu blev trött. Som klubbad av släggan, faktiskt. Gick hem och sov middag. Blev ändå inte människa igen på hela dagen.

Det troliga är att allt släppte nu i eftermiddag. Alla anspänningar från den senaste veckan. Oron för hur Storasyster skulle trivas och mottagas i den nya skolan, rädslan för att hon inte ska få några vänner, alla nya möten med föräldrar, barn och lärare, avslutning av försäljningen av huset i Göteborg, flyttstädning och städfirmor som inte gör sitt jobb, snabbt färdigställande av förrådsbod för att slippa ha röjsågen i tvättstugan, firande av Lillebrors fjärde födelsedag och slutligen dagens inskolning på dagis. Lillebror måste ju trivas på sitt nya dagis. Det måste han. Idag släppte all anspänning. MammaMu blev trött. Mycket trött.

Lillebror?! Han tog första inskolningsdagen med ro. Han ville stanna kvar längre. Och i morgon tyckte han att han kunde vara där själv. Honom är jag inte ett dugg orolig för. Inte nu längre.

MammaMu är glad!

Jätteglad!

Tänk att det kan vara sån milsvid skillnad mellan två skolor i Sverige. Tänk att det kan vara sån milsvid skillnad mellan en lågstadielärare och en annan lågstadielärare. Tänk att det kan vara sån skillnad på klasskamrater. På barn. Det är faktiskt ganska otäckt. Eftersom det helt enkelt bara gäller att ha tur. Ingenting annat är tur. Vi har haft tur. Så känns det precis just nu i alla fall. Nu när Storasyster precis har börjat skolan. Hon är glad. Hon har fått en helt fantastisk fröken. En som planerar, informerar och bryr sig om. Och det bästa av allt - hon har fått nya kompisar. Redan efter andra skoldagen kom en ny klasskamrat hem till oss och lekte. Och idag är hon bjuden på kalas.

MammaMu andas ut. Gråter en skvätt av lycka. Det kommer att gå bra det här. Det kommer det. Jättebra till och med.

Flyttkaos råder...

...fortfarande! Men jag tackar (!) dagens hällregn att det faktiskt packats upp ett par lådor under dagen. Inte många. Men några. I den här takten har vi nog packat upp lagom till jul.

Kaos

Idag kom äntligen hela bohaget på plats. Allt står i en enda röra. Ingenting hittas. Ouppackade flyttlådor, möbler och leksaker överallt. Det är totalt kaos.

Då väljer vi att fly till stranden.

Det har varit en alldeles fantastisk sommardag idag. Väl hemma från stranden letade vi fram grillen, hällde upp en kall öl och njöt med alla sinnen av lugnet på landet. Sommardagar som denna ska inte slösas bort med flyttbestyr. Det är den svenska sommaren alldeles för kort för.

MammaMu´s nya poolare!

Våra nya grannar!













Väldigt beskedliga och trivsamma.

Känner ett visst släktskap, faktiskt!

 
 

Flyttlasset har gått!

Flyttlasset, eller egentligen flyttlassen, har gått. Vi har flyttat in. Allt är en salig röra och familjen är trött. Nu är det alltså tänkt att någon (?) ska packa upp alla lådor och bringa ordning i kaoset.

 Det kan nog ta ett tag.

Mammaångest över ledsen Kråkunge

Det är inte lätt att vara mamma när man har en liten tjej som är ledsen trettio mil bort. Inte lätt att vara en liten tjej när man är ledsen och har sin mamma trettio mil bort. Som väl var hade hon sin pappa med sig hos farmor och farfar igår kväll. Hon somnade. Till sist. I morse var hon vid bättre mod. Och tur är väl det för nu har pappan åkt hem. I natt ska de sova själva hos farmor och farfar för första gången. Det är också läskigt. I tillägg till allt det andra. Flytten. Saknaden. Oron för hur det ska bli. Oron för att inte gilla det nya huset. Inte få några nya kompisar. Usch. Jag vill ha min stackars Kråkunge hos mig. Nu. Trösta. Krama.

Det blir fyra långa dagar av längtan, saknad och oro.

Bloggen borde byta namn...

...till "MammaMu och Ekorrungarna" - för det finns absolut ingen hejd på hur mycket skit Storasyster samlar på i sina lådor. Gamla glasspinnar, papperslappar, kottar, stenar, pärlor, plastbitar och trasiga grejer. Har just ägnat halva kvällen åt att försöka sortera ut det värsta. Problemet är att det måste ske med finess för hon har säkerligen koll på vartenda litet ekollon den Ekorrungen...