Ibland går det snabbt

En vecka. En vecka på dagis. Det var allt som behövdes. Tydligen. Efter en vecka har vi en snorig och hängig Kråkunge som behöver vara hemma från dagis. Ibland går det i alla fall snabbt.

Tänk om andra resonerade som jag...

Om andra människor resonerade som jag skulle världen vara lite mindre problematisk. I alla fall för mig. Och framförallt för mina Kråkungar.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle Storasyster inte vara den enda på skolgården som går klädd efter temperatur och väder. Då skulle inte alla ungar utom min springa runt på skolgården i jeans och sommarskor en tisdagmorgon när termometern visar två plusgrader. Detta för att temperaturen kröp upp runt femtonstrecket under två soliga timmar två dagar innan. Då fick även min Kråkunge kasta mössa och vinterjacka. I dag tyckte den här usla mamman att vinterjacka och täckbyxor var mycket mer passande. Det var jag tydligen ensam om.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle inte min fyraåriga Kråkunge veta ett skvatt om Skylanders och Ninjas. Han skulle heller inte veta något om lasersvärd och andra fruktansvärda vapen. Dessvärre är hans kompisar på förskolan så snälla att de upplyser honom om deras existens och alla spel och fula gubbar som tydligen, enligt dem, innebär någon form av status att inneha. Vi snackar om fyra-femåringar. Återigen är det min Kråkunge som inte har. Som inte kan vara med i (just den) gemenskapen.

Om andra människor resonerade som jag, skulle de se att jag är som klippt och skuren för alla jobb jag söker och även de som jag inte söker. Vad är problemet liksom.

Listan kan göras lång. Men för varje ny punkt kommer jag bara närmre och närmre den insikten att andra människor inte resonerar som jag. Inte alls faktiskt. Ofta känns det som att jag är den enda som resonerar som jag.

Felplanering

I dag var ingen bra dag att cykla. Inte alls. Jag blev blöt. Jätteblöt. Regnet öste ner. Det gick att hälla in Lillebror och MammaMu på förskolan när vi kom fram. Väl där var det dags att skala av Lillebror alla kläder. Han ska ju inte frysa. Absolut inte. Och idag skulle han inte heller blir blöt. Efter att ha skalat av honom; ett ytterlager med galonbyxor och galonjacka, ett inre ytterlager av skidjacka och skidbyxor, ett par rejäla goretex-vantar, en hjälm, en väpnarluva, två fleecetröjor och ett par fleecebyxor så var även hela dagishallen blöt. Men jag tror han klarade sig. Han var torr. Och varm. På insidan. Det var ju huvudsaken.

När jag kom ut från förskolan hade det slutat regna. Dessvärre var jag redan blöt. Jätteblöt. Särskilt på insidan. Avskalning av barn efter ansträngande cykeltur har den effekten. Man svettas. Mycket.

Fantastiska förskola!

Ibland händer det faktiskt saker som gör mig glad. Trots mörkret. Saker som är så fina så att jag blir varm i hela kroppen. Små saker. Saker som bekräftar att vi gjorde rätt. Att flytten var ett bra beslut. Att vi fått det bra. Livskvalitet kallas det visst. I går eftermiddag kom det hästar och hälsade på hos Lillebror på förskolan. Två små ponnier. Alla barn som ville fick rida. Ett härligt föräldrainitiativ. Jag blev glad och varm i hela kroppen när Lillebror berättade om hästbesöket med tindrande ögon. Såna här överraskningar fick han aldrig i Göteborg.

På Östfronten intet nytt

Det finns inget att rapportera. Därför finns det heller inget att blogga om. Det är så det hänger ihop. Jag sitter på en obekväm stol och ägnar mig åt självstudier (läs: surfar, gäspar och dricker kaffe) hela dagarna. Då och då avbryts självstuderna av en ångestattack. Sen återgår jag till självstudierna.

Lillebror gör dessutom klart för oss varje morgon att det INTE är okej att bli lämnad på dagis. Jag håller med honom av hela mitt hjärta, men jag har ju mina livsviktiga självstudier som jag tydligen prioriterar över min egen Kråkunge. Ni hör att resonemanget brister lite va?! Det gör det hela tusenfalt värre!

Men vi ångrar inte flytten en sekund. Den var helt rätt. Det är så mycket som blivit bättre. Det kommer ordna sig med det andra också. Det är jag övertygad om, men tills dess fortsätter jag att gnälla lite då och då. Det får jag faktiskt.

Det är faktiskt inte roligt att jobba

Inte ett dugg. Jag försöker leta efter de positiva infallsvinklarna, men det går dåligt. Mycket dåligt. Kanske beror det på att jag inte fått något att göra ännu. Inget uppdrag. Jag sitter och surfar efter saker som kan vara bra att lära sig inför ett eventuellt uppdrag. Jag har heller ingen aning om vad som kan vara bra att kunna, eftersom jag inte har en aning om vad jag kommer att få för uppdrag. Lite av ett moment22 där. Att surfa och läsa lite dokument på måfå åtta timmar om dagen är hyfsat långtråkigt. Inga roliga kollegor finns att tillgå heller. De få jag träffat på klassificeras lätt under kategorin "torr som fnöske". Jomenvisstserru. Hade gärna kommit med ett positivt inlägg här idag, men jag är ledsen. Det mest positiva är väl att vi har kommit igång med jobbsökandet igen. Både jag och maken. Det gick lite fortare än planerat, men vi är väl inte förvånade. Vi visste ju att det inte var några höjdarjobb vi tog. Någon av oss. Det var bara nödvändigt för att få flytten att gå i lås. Så var det. Vi skulle faktiskt söka nya jobb. Så småningom. Men kanske inte efter första dagen. Kanske inte.

Till råga på allt har Lillebror varit tvungen att bändas loss från sin förälder varje morgon vid dagslämningen den här veckan.

Så där har ni en summering av veckan. Det suger att jobba. That's a fact!

MammaMu är faktiskt en hemma-ko

Dagens konstaterande. Jag är en hemmamänniska. Jag trivs bäst hemma. Jag mår bästa hemma. Jag vill ha mina när och kära runt omkring mig. Det är så det är. Jag trodde att det skulle kännas bättre att starta om med ett nytt jobb. Jag trodde faktiskt det. Men nu, sista dagen på mitt underbara sommarlov, känns det precis som det alltid har gjort sista dagen på semestern. Jag vill inte jobba. Jag vill vara hemma. Jag vill inte lämna bort mina barn till dagis och fritids. Jag vill inte stressa runt som en galning om kvällarna och helgerna. Då kvittar det vad man har för arbete. Naturligtvis känns det troligtvis lättare om man har ett arbete som är roligt och som man trivs med, men det hjälper inte. Jag vill vara hemma. (Inte för att jag vet om jag har ett arbete som jag trivs med och som är roligt heller för den delen. Det vet jag inte. Ännu.)

Återigen börjar hjärnan arbeta på högvarv. Jag måste komma på en idé. Jag måste hitta något som jag brinner för. Som gör att jag själv kan bestämma mer över min tid. Hitta en idé. Något jag vill hålla på med i resten av mitt liv. Annars kommer det här inte att funka.

Man kan ju alltid drömma.

Festival, konsert och kalas

Inskolningen går bra. Inte för att jag trodde något annat. Men ändå. Den går så bra att Lillebror deklarerat att han klarar sig själv i morgon. Då så.

Vi har haft en bra helg. Hektisk, men bra. Det är sommarfestival här i stan. Alla städer av rang har ju sin egen fest och i helgen hade alltså turen kommit hit. Vi var inne på stan både i fredags och i lördags för att avnjuta konserter, träffa folk och avnjuta feststämningen. Det fina vädret gjorde sitt till. Höjdpunkten för Kråkungarna var lördagens konsert med Mojje. Kråkungarnas favorit. Framförallt Lillebrors. Han älskar Mojje. Kan alla låtar utantill. Det kan vi alla, eftersom Mojje alltid spelas flitigt i bilen på våra turer genom landet. Konserten blev uppskattad. Att Kråkungarna dessutom fick autograf och en kram efter konserten gjorde inte saken sämre. Lillebror var överlycklig.

Lillebror fortsatte att fira. Idag var det dags för Lillebrors första egna barnkalas. Visserligen "bara" för granntjejerna (eftersom han inte känner så många andra kompisar ännu), men det blev lyckat. Det första kalaset är alltid något stort.

Efter kalaset blev grannarna kvar. En öl, ett glas vin och några överblivna kalaskorvar i sensommarsolen är aldrig fel. Inte ens en söndagkväll. Speciellt inte för oss som har en hel veckas ledighet kvar.

Inskolning påbörjad

Idag påbörjades Lillebrors inskolning på nya förskolan. Det var jobbigt. MammaMu blev trött. Som klubbad av släggan, faktiskt. Gick hem och sov middag. Blev ändå inte människa igen på hela dagen.

Det troliga är att allt släppte nu i eftermiddag. Alla anspänningar från den senaste veckan. Oron för hur Storasyster skulle trivas och mottagas i den nya skolan, rädslan för att hon inte ska få några vänner, alla nya möten med föräldrar, barn och lärare, avslutning av försäljningen av huset i Göteborg, flyttstädning och städfirmor som inte gör sitt jobb, snabbt färdigställande av förrådsbod för att slippa ha röjsågen i tvättstugan, firande av Lillebrors fjärde födelsedag och slutligen dagens inskolning på dagis. Lillebror måste ju trivas på sitt nya dagis. Det måste han. Idag släppte all anspänning. MammaMu blev trött. Mycket trött.

Lillebror?! Han tog första inskolningsdagen med ro. Han ville stanna kvar längre. Och i morgon tyckte han att han kunde vara där själv. Honom är jag inte ett dugg orolig för. Inte nu längre.

Nedräkning - mot rörligt mål...

Nedräkning pågår. Önskar bara att jag visste hur långt jag ska behöva räkna. Viss oklarhet råder. Huruvida jag slutar jobba nu på fredag eller på onsdag. Min mycket kompetenta (läs: in-) chef har lite svårt att ta detta ofantliga beslut. Om jag får ta ut tre semesterdagar i nästa vecka eller om jag ska sitta och rulla tummarna. Det är svåra grejer. För en chef. Av hans kaliber. Jag skiter i vilket, bara jag får ett besked. I vilket fall kommer jag att gå (eller springa) därifrån med lätta steg och ett ännu lättare hjärta. Visst är det lite tråkigt att lämna kollegorna, men de jag har något utbyte av kommer jag försöka att hålla kontakten med. Svårare än så är det inte.

Familjen tar i alla fall sommarlov. En efter en. Pappan slutade sitt jobb idag och i morgon är det Kråkungarnas tur. Sista dagen på dagis och fritids. I höst väntar ny skola och nytt dagis. Spännande. Läskigt. Sorgligt. I morgon ska de bjuda alla kompisar på glass och till dagis har vi förberett en liten sommarpresent till personalen. Båda Kråkungarna har haft samma avdelning och (i stort sett) samma personal genom alla år. Det blir många år. Många år som de har uppfostrat och tröstat mina Kråkungar när jag inte har haft tid att göra det själv, liksom...

Rensa ut allt det gamla!

Jag rensar. På jobbet. Tömmer pärm efter pärm. Rätt ner i pappersåtervinningen. Snart nio års arbete. Det blir en del papper. Väldigt mycket papper. Tuggen får jobba. Det är en skön känsla. Att få rensa ut allt gammalt. Lägga de här åren bakom mig. Att få ge plats för något nytt. Äntligen.

För er som undrar - det sket sig inte i måndags. Inte fullständigt i alla fall. Bara en liten motgång som kändes nog så tuff i vårt nuvarande mentala tillstånd. Med lite perspektiv kunde det faktiskt varit värre. Mycket värre. The game is on.

Nu tar vi helg. Vi ska faktiskt fixa lite grejer vid det nya huset i helgen och är inbjudna på fika hos våra nya grannar. Lillebror ska äntligen få träffa den jämnåriga grannflickan som han även ska gå på dagis tillsammans med. De har inte träffats tidigare. Jag hoppas så att de kommer finna varandra. Det vore så skönt. I det andra grannhuset bor ytterligare en jämnårig tjej, så Lillebror kommer att vara omringad av tjejmaffian. I morgon ska  Lillebror även få besöka sin nya förskola. Jag tror verkligen att han behöver det. Han har en hel del funderingar  kring den här flytten. Tankar som han tyvärr inte alltid delar med oss andra. Det är inte så himla lätt att vara liten...

Ha en härlig Midsommar allesammans!

Pusslet är snart komplett!

Bitarna faller på plats en efter en.

Idag fick vi förskoleplats till Lillebror. På önskat alternativ. Har egentligen ingen aning om ifall det är en bra förskola, men det hoppas jag.

Vi har flyt nu. Det går nästan lite väl bra. Det är kanske läge att vänta in det stora bakslaget. Det kommer nog snart. Kanske redan på måndag. Japp. På måndag. Då kan faktiskt allting skita sig. Det kan det. Bara att förbereda sig på det då...

Äntligen!!

Äntligen lite (fler) goda nyheter! Nu har det vänt. På riktigt. Nu faller bitarna på plats. En efter en. Det blir bra det här.

Fy fan så jävla skönt!!!

Nu är det bara Lillebror som väntar på en dagisplats, men det ska väl inte vara så himla svårt. Eller?!

Alltså, det här går ju sådär...

Som ni förstår går det inget vidare. Så mycket för att vi tagit ett beslut. Ett stort beslut. Ett jättestort beslut. Mäklaren är kontaktad. Hon kom med jättebra besked. Mycket bättre än väntat. Banken är kontaktad. De kom kanske inte med jättepositiva besked. Men det visste vi ju redan. Att det är önskvärt (läs: förutsättning)  att MammaMu hittar ett jobb. En liten detalj. Men några månader hit och dit går nog att spela med. Jobbet behöver heller inte vara särskilt välbetalt. Vad spelar det för roll när vi ändå inte kan genomföra våra planer. Tiden rinner ifrån oss. Deadline är augusti. Då börjar skolan. Storasyster ska börja i första klass. Då måste vi vara på plats. På rätt ställe. Det har hela tiden varit en förutsättning. Kråkungarna ska inte behöva byta skola och förskola mer än en gång. Och inte mitt i terminen eller mitt i läsåret. Tiden rinner iväg. Augusti kommer fortare än vi tror. Speciellt när mäklaren satte deadline. Att vi måste påbörja en försäljning inom två veckor för att hinna sälja innan semestern. En liten detalj bara. Vi har ingenstans att flytta. De finns inga hus. Inte ett enda. Det är total hustorka. Det har faktiskt inte funnits något vettigt hus på hela våren. Alltså kan vi inte påbörja en försäljning inom två veckor. Även om drömhuset skulle komma ut till försäljning i morgon så har vi inte det köpet klart inom två veckor. Vi vet ju heller inte om vi vinner en budgivning. Lägenhet tänker ni. Jo, det finns många som säljer sina hus och flyttar till en lägenhet i väntan på drömhuset. Problemet är att vi inte vet var drömhuset kommer ligga. Om vi inte vet var huset kommer att ligga så vet vi heller inte var Kråkungarna ska gå i skola och förskola. Alltså spricker det. Vi kan inte bosätta oss i en stadsdel och bara vänta på att drömhuset ska bli ledigt just där. Hur stor är den chansen liksom. Visst går allting att lösa. Visst kan vi sänka kraven. Visst går det. Problemet är att vi faktiskt bor jättebra idag. Vi behöver inte flytta. Det är ingen kris. Ska vi flytta så ska vi få det lika bra eller bättre. Det har också varit en förutsättning. Därav kraven. Vi vill flytta för att komma närmare släkten. Komma bort från storstaden. Få mer nyanserade årstider. En vinter med snö istället för storm och regn. Miljöombyte. Det handlar om livskvalitet. Därför är det extra jobbigt att det faktiskt verkar som att vi måste ge upp. Redan. Vi hann ju knappt börja...

Dagens Lusserace

Idag var det liksom ingen idé att gå till jobbet. Gjorde en timme eller två hemifrån, men sen tog jag ledigt. Eller. Ledig förresten. Morgonen började extra tidigt för att få Storasyster klar inför sitt luciatåg. Det första luciatåget för dagen. Klockan kvart i åtta infann sig hela familjen på skolan. MammaMu, pappan, lillebror och den fina skönsjungande tärnan med glitter i håret. Luciatåget var fint. Fina sånger, fina dikter, fina barn. Ett tåg där alla fick vara precis det de ville. Till och med pepparkakor. Det fanns många av varje sort. Säkert åtta lucior. Minst. Precis som det ska vara i ett luciatåg på lågstadiet alltså.

Därefter lämnades Lillebror på dagis och med en fösäkran om att hela familjen skulle infinna sig på dagis kvart i tre med tomtedräkt och fika i ryggsäcken för dagens andra luciatåg. Vi var där på utsatt tid. MammaMu, Storasyster och pappan. Tomten fick på sig sin tomtedräkt och sällade sig till de andra tomtarna. De var säkert arton tomtar. Å så tre pepparkakor. Och en lucia. Och så några mammor. Precis som det ska vara i ett luciatåg i förskolan alltså. Sånginsatsen var precis som den brukar vara i ett luciatåg i förskolan den också. Men de var otroligt söta. Allihop.

Väl hemma snidade tomten om till stjärngosseutstyrsel och gjorde tillsammans med Storasyster dagens tredje luciaframträdande. Som följdes av ytteligare ett straxt efter. Det senare i en lite poppigare version. Därefter satte vi på tv:n och såg det femte luciatåget för dagen. Det från Uppsala domkyrka. Det luciatåget innehöll inte en enda tomte. Eller pepparkaka. Inte så länge vi tittade i alla fall. Det är väl precis som det brukar vara i ett traditionellt luciatåg från en domkyrka det också kan jag tänka mig.

Jag kan i alla fall med gott samvete säga att vi har firat Lucia i alla fall. Det har vi gjort. På alla tänkbara sätt och det verkar nästan som att Lillebror planerar att fortsätta firandet i morgon. Det var i alla fall vad han sa innan han somnade.

Jaha, men vad sysslade MammaMu med annars på sin "lediga" dag då. Jo, mellan de två första luciatillställningarna jobbade jag som sagt en (liten) stund. Sen jäktade jag till ett av stadens större köpcentrum och byggde på julklappsångesten lite. Som ni förstår blev jag inte färdig med julklapparna idag heller. Tiden (läs: fantasin) räckte inte riktigt till. Jag som ändå hade hoppats.

I kväll har julen äntligen fått ta över i huset. Granen är klädd och tomtarna fått komma ner från vinden. Just nu är hela huset fyllt med julens härliga dofter av ljus, gran och hyacint. Och glögg. För nu ska MammaMu dricka årets första glögg. Det är hon värd efter den här "lediga" dagen.

Den vilda jakten på Ugglorna

Favorit i repris. I alla fall för Kråkungarna. De känner väl ett visst släktskap kan jag tänka. Utrustade med var sin ficklampa gick vi alltså ut i skogen på årets Ugglejakt!

Lite lerigare än vanligt. Lika kallt som vanligt. Lika regnigt som vanligt.

Tandtrauma

Ja så kallas det visst. Det som Lillebror råkat ut för. Egentligen är det väl inte så oväntat eller konstigt att just han ska drabbas av ett tandtrauma. Vår klättrande Lillebror. Det kunde varit värre. Det kunde varit huvudet. Eller armarna. Nu är det mjölktänderna som råkat illa ut. Det jobbiga är bara att ingen egentligen vet vad som hänt. Eller när det hände. Eller jo. Det var på dagis. Han slog tydligen tänderna i en bordskant. Eller möjligen var det en stolsrygg. Det har han i alla fall berättat själv. Vår Lillebror. Ingen annan har märkt någonting. Vi borde väl reagerat när han hade ont i tänderna vid tandborstningen. Det borde vi. Men vi avfärdade det som det gamla vanliga gnället och bråket. Lite värre än vanligt bara. Så bra föräldrar är vi. Det är först nu vi förstår hur det var. Att han faktiskt hade ont. Att tänderna kanske till och med satt lite lösa. Nu förstår vi det. Nu när framtänderna sakta börjar anta en gråaktig ton. Nu när tandläkaren fått röntga skadan. Än vet vi inte hur allvarligt det är. Vi får avvakta och se. I bästa fall läker det ut och tänderna blir vita igen. I sämsta fall. Ja i sämsta fall blir han tandlös vår fina Lillebror. I flera år. I värsta fall blir rötterna infekterade och då måste de dras ut. Med tång. Han skulle i alla fall få behålla tänderna över jul. Det var vad tandläkaren sa. Tandläkaren som tydligen trodde att även jag var på det skämtsamma humöret idag. Nja, inte direkt.

Men, vi får väl hoppas på det bättre alternativet då...

Post Vacation Stress

Frågan är om inte den här veckan är den jobbigaste och längsta veckan på året. Andra veckan efter semestern. Det är i alla fall en av årets jobbigaste veckor. Åtminstone för MammaMu.

Lillebror är ledsen vid dagislämning. Visserligen inget allvarligt. Bara en markering. Han vill visa oss att det absolut inte är okej det här med att tillbringa hela dagarna på dagis. I år utan Storasyster dessutom. Han vill bara hemma med sin mamma, pappa och Storasyster. Dessbättre (eller dessvärre) är han så klok att han förstår att han inte har något val. Så efter att han sagt sitt, efter att han klängt sig fast runt halsen som en apa med tårarna sprutandes, fortsätter han att gråta tills MammaMu (eller pappan) gått ut genom grinden. Därefter är allt okej. Eller nej, det är inte alls okej. Min Kråkunge är ledsen. MammaMu´s hjärta värker. Min Kråkunge ska inte vara ledsen. Bara att han har en anledning att visa sitt missnöje är så fel.

Själv är jag trött. Så in i norden trött. Streptokocker och ledsna Kråkungar gör inte saken bättre. Idag på jobbet var jag helt oförmögen att utföra något vettigt. Jag bara satt och gäspade. Alla går omkring i någon sorts "efter-semestern-koma". När man kommer in i lunchrummet råder nästan en tryckt stämning. Folk sitter tysta och utbrister i en och annan suck. Det är som om luften gått ur. Semesterminnena avhandlades under förra veckan. Då var stämningen en helt annan. Glad och avslappnad, men den här veckan verkar verkligheten ha kommit i kapp. Nu har man liksom inget kvar att prata om. Det är jättemärkligt.

Den som är gladast det är Storasyster. Hon har börjat i förskoleklass, vilket nästan är som att börja skolan. På riktigt. Hon har bytt skola och hon går nu i en F-2:a. Det betyder att hon har schema och lektioner. Precis som ettorna och tvåorna. Ibland till och med tillsammans med dem. Det är så spännande. Till och med att gå på fritids är en helt annan upplevelse än att gå på dagis. Skönt i alla fall att en av Kråkungarna trivs och inte verkar ha några som helst problem att känna sig hemma bland nya kompisar och i ny skola.

Det kan i alla fall konstateras att MammaMu ser fram emot den kommande helgen. Jättemycket.

Man vet att man inte trivs med sitt jobb när...

...man får ångest över att semestern snart är slut en dryg vecka innan den faktiskt är det. Det verkar inte helt sunt...

Jag vill inte börja jobba. Jag vill inte skicka iväg Kråkungarna till dagis och fritids för förvaring. Jag vill inte börja stressa. Jag vill inte sparka igång ekorrhjulet. Jag vill verkligen inte...

Tårtverkstad

MammaMu har gjort tårtor. MammaMu är egentligen inte en sån person som gör tårtor. Fredagsfika på jobbet håller jag mig undan (är även det bästa alternativet för figuren). Jag bakar inte. Inte så ofta i alla fall. Oftast blir det köpebröd. Typ. Men ikväll gör jag jordgubbstårtor. Vad gör man inte för sina Kråkungar. Tårtorna har Storasyster har beställt. I morgon är hennes sista dag på dagis. Någonsin. Från och med i morgon har jag bara ett förskolebarn. Och ett förskoleklassbarn. Vad nu skillnaden är. Egentligen. Men visst är det skillnad. Storasyster ska ju faktiskt börja skolan. Men innan dess ska hon bjuda sina kompisar och fröknar på jordgubbstårta. MammaMu undrar i sitt stilla sinne om det gör något att det faktiskt är lite jord i jordgubbstårtan. Sköljde kanske inte gubbarna så jättenoga insåg jag när en halvjordig gubbe hamnade i grädden. Ja, ja. Förskolebarn är ju vana att äta sand så det gör nog inte så mycket. Eftersom MammaMu inte brukar baka tårtor (obs! plural) så är inte hemmet utrustat med tårtfat i plural heller. Då får ett ostbricka och den gamla trotjänaren popcornmaskinen (skålen) vikariera som tårtfat och kupa. Är så jäkla nöjd att jag kom på det liksom. Fattar bara inte hur jag ska transportera två Kråkungar och två gigantiska tårtkupor till förskolan i morgon, men det får väl visa sig. Nu är det dags för sängen för i morgon bitti ska jag tydligen upp och garnera de där tårtorna också. Fatta! MammaMu ska vispa grädde och garnera tårtor i svinottan. Innan jobbet. Jag hoppas verkligen att en viss Kråkunge blir nöjd med sina tårtor...!