Det går nog bra...

Om tre dagar åker vi. Då är skidorna packade. Då lyfter planet. Tanken är att vi ska följa med. Planet alltså. Tråkigt bara att Lillebror hostar och snorar som en tok och att pappan ligger nerbäddad med feber och halsont. Jättetråkigt. För även om de hinner bli friska så är det troligtvis så att jag och Storasyster hinner bli sjuka. Men vem är jag att måla fan på väggen. Ingen alls. Jag är bara vis av erfarenhet. Men om tre dagar åker vi. I alla fall om jag får bestämma. Det här har vi sett fram emot länge nu.

Italien - here we come!

(Jo, ni läste rätt. Jag överger mitt älskade Österrike. Men språket är det samma och troligtvis kommer jag typ se över gränsen in i Österrike. Men visst. Rent tekniskt är det Italien. Vi provar det i år. Det gör vi faktiskt.)

Där rök femton år av mitt liv

Det gick snabbt. På några få sekunder fick två kråkungar MammaMu att åldras femton år. Minst. På riktigt. Det är nämligen det som händer när två kråkungar åker alldeles för snabbt i en livsfarlig skicrossbana och gör kvadrupla saltomortaler och landar i två oformliga högar medan skidor och stavar sprutar åt alla håll. Står man då som mamma till dessa två kråkungar och tittar på, lite vid sidan av, då hinner många tankar fara genom huvudet medan man kastar sig genom terrängen för att samla ihop spillrorna. Alla ben och armar som måste sättas tillbaka. De måste ju bli hela igen.

Jag åldrades femton år på dessa sekunder. Minst.

Benen satt kvar. Armarna också. Det kunde vi konstatera när chocken lagt sig. Storasyster hade landat olyckligt på huvudet och fick ont i huvudet. Och nacken. Men i övrigt var hon hel. Vi får hoppas att det inte blir några komplikationer. Lite otäckt när nacken är inblandad. Hon verkar rätt okej nu i kväll. Lillebror klarade sig helt oskadd. Han verkar klara det mesta den kråkungen.

Det kunde gått illa det där. Men det gick bra. Den här gången. Jag antar att det kommer fler krascher. Fler fall. Men just nu vill jag bara låsa in dem i ett vadderat rum.

I morgon åker vi hem. Hundrasjuttio mil. Troligtvis kommer jag åldras ytterligare femton år av den resan. Autobahn är inte direkt något ställe för vila och rekreation. Nä, där gäller det att vara med. Bäst att krypa ner under täcket nu så att jag är en pigg åldring i morgon.

Angenäma problem

Just nu är livet väldigt lätt att leva. Hemma är hemma. Nu har vi semester. Och vilken semester sen. I två dagar har solen skinit från en himmel med en så intensivt blå färg, att jag sällan sett något liknande. Vårt största huvudbry i denna tillvaro är hur lite kläder man egentligen kan ha på sig. Skalkläder med samtliga ventilationsluckor öppna med endast t-shirt under är uppenbarligen för mycket. Vi har haft sommarvädrt här idag. En man körde iväg från lunchrestaurangen i backen endast iklädd shorts. Skidåkningen blir ju därefter, men vi njuter ändå. Kråkungarna ramlar mjukt i de stora, sockriga vallarna.

För att tona ner inlägget något kan jag faktiskt erkänna att vi hade ett riktigt skitväder första dagen. Spöregn. Vi blev dränkta som katter. Kråkungarnas så kallade funktionskläder och goretex-vantar gick att vrida ur. Efter den skiddagen hängde det dyngsura skidkläder från golv till tak i hela hotellrummet. Det var som att sova i en ångbastu. På morgonen fick vi paniktorka klädet med hjälp av hårtorken (som blev överhettad). Detta är dock helt glömt. Nu har vi bara sol i minnet.

Vi har det bra. Fantastiskt bra. Faktiskt.

Yes, äntligen något som går i rätt riktning!

Första delmålet avklarat. Det gick vägen. Första intervjuomgången tog mig vidare i processen. Jag ser det som en framgång. Äntligen lite flyt. Nu ä det den "vanliga" intervjun kvar. Tjugofem procents chans att jag har den bästa erfarenheten och kompetensen. Sjuttiofem procents risk att jag inte har det. Om man väljer att se det från den sidan. Dessvärre lär det dröja ett tag innan vi vet vilket. Nästa intervju är inbokad längre fram i tiden. Det blir mer spännande så.

Den här gången är det min tur. Det ska gå vägen.

Nu fokuserar jag på resan. På packningen. Hoppas på att den också ska få lite flyt. Oceaner av tid har sinat till en liten bäck som snart förångas. Det går inget vidare. Skulle hellre suttit i solstolen.

Om sexton dagar!

Om drygt två veckor drar vi. Om sexton dagar sätter vi oss i bilen och kör 150 mil söderut. Vi gör det igen. Trots att jag lovade mig själv att vi skulle ta flyget nästa gång. Man glömmer fort. Vi visste inte om det skulle bli någon resa i år. En massa frågetecken och svårigheter att planera gjorde det hela ganska osäkert, men nu har vi bestämt oss  Om två veckor kör vi. Jösses vad jag längtar. Det ska bli skönt med semester. Även om det är av den lite mer ansträngande sorten. Skönt att bara koppla av allt. Alla osäkerheter. Alla frågetecken. Framtiden. Vi behöver det här. Jag behöver det här. Snö. Sol (förhoppningsvis). Skidåkning. Mitt älskade Österrike.

Gårdagens insikt

Jag behöver träna. Jag menar hårdträna. Eller åtminstone röra på mig. Ibland. Det känner jag. Inte minst idag. För idag kan jag inte röra mig. Ett tecken så gott som något.

Vi åkte till skidbacken igår. En heldag i backen utan liftköer. Det sätter sina spår. Speciellt när man har Kråkungar som inte vill vila och allra minst åka hem efter sju timmar i backen. MammaMu ville vila. Hela tiden. Hon tyckte också att det var dags att åka hem. Före alla andra. Det var så jag insåg att jag måste träna. För att orka med. Kråkungarna har blivit stora. De orkar mer. De orkar massor. MammaMu har också blivit stor. Jättestor. Men jag orkar ingenting. Orättvist kan tyckas. MammaMu har blivit så stor att skidbyxorna har krympt och avståndet till pjäxspännena har ökat. Märkligt. Sorgligt. Men det blir väl så. Det är lätt hänt när man äter för att man är glad, äter för att man är leden, äter när för att man har tråkigt, äter för att man är stressad och däremellan äter för att man är hungrig. Då blir det nog så. Speciellt efter den här hösten. Det har funnits många ursäkter. Det vill jag lova. Jag är bra på ursäkter. Helt klart.

Nu har vi börjat fundera. Fundera på om vi inte ska försöka komma iväg till Österrike i år igen. Vi har inte bestämt oss än. Inte riktigt. Det är en lång resa. Men så värt den. Men då måste MammaMu vara i bättre fysisk (och psykisk) kondition än igår. Helt klart. Träningsvärken gör sig påmind idag. I allra högsta grad. Vadmusklerna och lårmusklerna är minst en decimeter för korta. Det gör ont. Dessutom vill jag inte bli frånåkt. Inte av en fyraåring. Där går gränsen. Nä, är det så att vi faktiskt får tummen ur och bestämmer oss för en favorit i repris så antar jag utmaningen. Då har jag fem veckor på mig. Om fem veckor ska jag kunna knäppa de där förbannade skidbrallorna. Om fem veckor ska jag kunna knäppa pjäxorna som vanligt folk utan att stånka och frusta för att magarna är i vägen. Om fem veckor ska jag orka betydligt mer än jag gjort de i går. Om fem veckor ska jag orka hänga med mina Kråkungarna nerför backarna. Så är det.

Jetlag och bakfylla

Vi är hemma. Tråkigt. Vi har haft en superfin vecka i Österrike. Ingen av oss ville åka hem. Eller jo. Lillebror möjligtvis. Han längtade hem till sina bilar. Men "på fredag" åker han enligt egen utsago gärna skidor igen. Tråkigt bara att han får vänta längre än så. Troligtvis till nästa år.

Jag har sagt det förr och jag säger det om och om igen. Jag har världens finaste Kråkungar. I går tillbringades större delen av dygnet, nämligen tjugoen timmar, på vägen. I bilen. Totalt har vi åkt över 310 mil den här veckan. Inte en enda gång har någon av Kråkungarna bråkat, gnällt eller tjatat. Jag skojar inte. De har haft humöret på topp hela tiden. Tålmodiga. Glada. Inte ett enda "är vi framme snart". Jag är sååå imponerad. De klarade den här bilturen bättre än MammaMu.

Själv har jag tillbringat dagen som i koma. Jag känner mig jetlaggad och bakfull. Tankarna måste bearbetas seriellt för att hjärnan inte ska överhettas. Igår streckkörde vi hem från Österrike. Tjugoen timmar på vägen. Klockan fem i morse kom vi hem. Då hade jag inte sovit någonting på över ett dygn. Dessutom fick vi motorstopp precis när vi kört ner från rampen på tysklandsfärjan i Rödby. Det är inget drömscenario att få motostopp klockan tolv på natten i ett ödsligt färjeläge på danska landsbygden. Dessutom med två trötta Kråkungar i lasten. Ingen dröm alls. Men vi fick igång bilen och körde hem med felindikerande motorlampa. Det gick vägen. Men den incidenten tog hårt på kraftreserven kan jag lova. Nästa gång tar vi nog flyget.

Men nu är vi hemma. Välbehållna. Armar och ben är hela och bilen står i garaget. Den får vi (läs: maken) ta itu med i morgon. Nu är det "bara" uppackning och tvätten som ska tas omhand. I morgon väntar vardagen och jobbet. Och de närmaste veckorna ska stora beslut tas. Det är dags nu. Nu är det dags att sätta fart. På riktigt. Vågar inte ens tänka på det. Det har varit så skönt med semester. Jag har verkligen lyckats koppla bort alla tankar och jag har bara fokuserat på ha semster och att njuta av mitt älskade Österrike. Semester var precis vad jag behövde just nu.

Nu skulle jag förstås bara behöva en veckas semester till för att vila upp mig efter den här bilresan.

Jahopp, men jovisst...

Ikväll gick Storasyter och lade sig med halsont. Tjoho. Bara det att hon somnade snabbt och utan trams kvällen innan en stor händelse tyder på att allt inte står rätt till. Inte alls faktiskt.

Fan, fan, fan. Inte nu. Hon har inte varit sjuk på hela våren. Inte nu. Snälla, snälla, snälla.

Österrike i mitt hjärta!

Nu är det nära. Inte ens två veckor kvar. Som vi har väntat. I snart sju år faktiskt. Det är sju år sedan vi var där sist, maken och jag. Precis innan jag blev gravid med den första Kråkungen.

Österrike är speciellt för oss. För mig och maken. Av flera olika skäl.

För ganska precis tjugo år sedan åkte jag och några tjejkompisar på en skidresa till just Österrike. En bussresa. Första gången i Alperna och den roligaste resan i mitt liv. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde den veckan. Kvällen då vi kom ner fyllde jag sjutton år. Det var också den kvällen som vi träffades för första gången. Jag och maken. Min första riktiga kärlek. Ni kan kanske förstå att det här är en resa vi minns och att vi har skapat speciella band till landet där vi träffades.

För er som undrar så höll inte förhållandet så länge den gången för tjugo år sedan. Men vi förblev vänner och sju år senare blev vi tillsammans igen. På riktigt. Nu har vi varit tillsammans i över tretton år. Men det är egentligen en helt annan historia.

Det var nog där och då. För tjugo år sedan som jag utvecklade någon sorts besatthet av det underbara landet och språket med de förtrollande dialekterna. Vem kan inte bli besatt av ett land med hisnande vita alptoppar. En syn som kan få vem som helst att tappa andan. Kanske beror min besatthet på det lilla pensionat som vi bodde på. Det hade ladugården i bottenvåningen och gästrummen på övervåningen. Hela pensionatet luktade ko och när vi glömt nyckeln en kväll smög vi fnittrandes in via lagårn. Helt underbart. Kanske beror den på de kilometerlånga pisterna med mysiga små Hütter som genom en uställd solstol bjuder in till en välbehövlig paus för trötta ben. Kanske beror det på den kalla, läskande Zipfern eller den värmande Glühweinen. Två drycker som alltid smakar bäst i Alperna. Kanske beror den på något annat. Eller alltihop.

Efter gymnasiet åkte de flesta av mina vänner som au-pair till USA. Själv åkte jag till Österrike. Till Vorarlberg. I ett år bodde jag i en familj och tog hand om deras fina barn. På helgerna åkte jag skidor. Varje morgon när tittade jag ut genom mitt sovrumsfönster kunde jag på håll se de snötäckta bergen. Långt in på våren. En fantastisk utsikt att vakna till. Jag lärde känna ett land och ett språk och kärleken växte.

Maken och jag har återvänt till Österrike flera gånger. Innan Kråkungarna kom till världen åkte vi ner på skidsemester varje år. Alltid till Österrike. Nu har vi inte varit där på sju år. Som vi längtar. Vi längtar efter att få inviga Kråkungarna i vår kärlek till landet. Vi vill visa dem ett alplandskap som flödar i sol. Spännande gondoler och backar som aldrig tar slut. Vi vill dansa pjäxdans till Österrikisk schlager och visa dem hur riktig kälkåkning går till. En spännande rodeltur ner för berget en mörk kväll. Vi vill inviga dem i Knödelns, Späzlens och Käsekuchens värld. Och vi hoppas. Vi hoppas att de ska gilla det. Lika mycket som vi.

Iskall, eller inte...

Att släppa lös en treåring i pisterna kräver ett stabilt psyke. Det är inget för hönsmammor med klena nerver. Jag avsäger mig allt ansvar och överlåter med varm hand den biten åt pappan. MammaMu tar bara åt sig av äran och öser beröm över sina fina Kråkungar. Jösses vad bra det går och shit pommesfrites vad roligt det är att åka skidor nu. Snart blir jag frånåkt av BÅDA mina Kråkungar. Jag hävdar med bestämdhet att det beror på att jag faktiskt svänger, något som den yngsta familjemedlemmen glömmer av emellanåt. Åtminstone när han är lite trött. Jag hävdar även att någon (läs: MammaMu) bör hålla sig lite bakom för att plocka upp eventuella spillror. Vi har verkligen haft två toppendagar här på Trysilfjället. Bra väder, mycket snö och lyxigt boende.

Kråkungarna står på skidorna hela dagarna (jag fattar faktiskt inte hur de orkar) och hänger med runt hela berget. Det här är ju egentligen bara en liten försemester till årets riktiga skidsemester. Den till Alperna senare i vår. Vi var lite rädda att vi tagit oss vatten över huvudet, men det kommer att gå hur bra som helst. Bara vi fixar bilresan ner så.

Ikväll har båda Kråkungarna somnat också. Det har varit (lite) si och så med det hittills. Ser ut att kunna bli en lugn kväll och en morgondag som startar med utvilade Kråkungar. Gött mos.

Hej då 2012. Välkommen 2013!

Det har varit ett bra år. Absolut inget bottenår. Inte heller något toppenår. Det var lite för många saker som aldrig hände för att 2012 ska få klassas som ett toppenår. Jag hade ju så stora förväntningar på 2012. På nytt jobb. På förändring. Dessvärre blev det inte riktigt som jag hoppats. Målsnöret trasslade sig kring fötterna. Jag är kvar där jag alltid varit. Jag gör det jag alltid gjort. Det jag aldrig tyckt varit riktigt roligt. Eller ens är kompetent till. Så känns det i alla fall. Vissa dagar. Nu ser vi istället fram mot 2013. Året då saker kommer att hända. I alla fall om jag får bestämma. Familjen kan stå inför stora förändringar. Kanske. Dessvärre vet vi fortfarande inte. I tanken har vi nog redan bestämt oss. Förändring är nödvändigt. Tyvärr vet vi ännu inget om förutsättningarna. Om förutsättningarna för att vi ska få det att gå i lås. Kanske går det inte alls. Inte så smidigt som vi från början hoppats på i alla fall. På något vis känns det ändå som att 2013 är året då vi kommer att ta stora beslut. Vilket beslut det än må vara. Att stanna kvar eller flytta. Nu eller aldrig. Jag är full av tillförsikt. Och nyfikenhet. Vem vet vad som händer nästa år?!

Tjugohundratolv var året då Kråkungarna blev stora. Då slutade Lillebror med blöja, napp och välling. Han deltog i sin första slalomtävling, lärde sig att cykla och åka skridskor. Lillebror kan för övrigt väldigt mycket själv just nu. Allting faktiskt. I alla fall om han själv får bestämma. Det var under det här året som han åkte Rabalder tio gånger på raken och njöt av att åka Flumeride och andra läskigheter. Det går inte att förklara, men Lillebror har blivit stor. Han har en otrolig humor och är förskolans clown. Han är fantastiskt omtänksam, ger de finaste komplimangerna och han beundrar sin Storasyster. Storasyster som under 2012 började i förskoleklass. Kråkungen som under året utvecklat sina läs- och skrivkunskaper på ett fantastiskt sätt. Det är så häftigt att få vara med om. Under året har hon hittat nyckeln in till böckernas värld. Idag läser hon korta böcker med små bostäver. Siffrorna börjar ta allt mer plats i hennes kloka lilla huvud. Måtte hon bara finna mer glädje och självförtroende i matematikens värld än MammaMu. Jag tror att hon fixar det. Att hon löser den koden också. Barn blir stora när de börjar i förskoleklass. Särskilt när det går i en klass tillsammans med ettor och tvåor (F-2). Storasyster har blivit stor. Dessvärre var det en sak som inte hände Storasyster under 2012. En viktig sak. En stor sak i en sexårings liv. Hon tappade ingen tand. Storasyster är den enda i hennes klass som ännu inte har tappat någon tand. Hon har inte ens någon som sitter löst. Alla andra. Alla andra har tappat minst en tand. Måtte 2013 bli året då Storasyster tappar sin första tand.

Jo, 2012 var ett bra år. Härliga vintersemestrar med skidåkning. Sommaren med härliga dagar hemma vid poolen. Fina minnen. Av trotsproblem, psykbryt och sömnbråk minns jag ingenting. Inte idag. Tjugohundratretton inleder vi på ungefär samma sätt som tjugohundratolv. I morgon åker vi till Norge. Året ska inledas med några dagars härlig skidåking. Som vi har längtat!!

Jag önskar er allesammans ett fantastiskt 2013!!

Gott Nytt År!!

Mörkret

Nu ser jag inte ljuset mer i år. Det är så det känns varje år när klockorna ställs om till vintertid. Det är mörkt när jag vaknar på morgonen och mörkt när jag kommer ut från kontoret på eftermiddagen. Har jag tur kan jag skymta solen en stund på helgen, men har jag otur så är regnmolnen så tjocka och gråa att ljuset aldrig bryter igenom.

Mörkret påverkar mig. Och det mer och mer för varje år som går. Jag blir trött, deppig och håglös. Jag har ingen lust till någonting. Inte till någonting annat än att drömma mig bort.

Så här års börjar jag drömma om att emigrera till ett land som faktiskt har fyra årstider. Ett land med sol om sommaren och snö om vintern. Där dag är dag och natt är natt.

Så här års börjar jag desperat hitta anledningar till att fly mörkret. Jag surfar som besatt efter utlandsresor. Längtar efter sol och värme. Och efter snö och ljus. Jag känner ett desperat behov av att ha något att se fram emot. Något att längta till. Ett avbrott i mörkret. Det är troligtvis anledningen till att jag inom loppet av en vecka bokat in två resor nu i vinter. Den ena resan har vi längtat efter i sex år nu. Ända sedan Storasyster föddes har vi målmedvetet jobbat för att kunna genomföra den. Och äntligen. Äntligen är Lillebror tillräckligt stor. Tillräckligt stor för att orka med bilresan och tillräckligt stor för att hänga med oss runt. Det är vad vi hoppas i alla fall. Jag pratar om en skidresa. Till Alperna. Till mitt "andra hemland" Österrike. Men mer om det en annan gång. Jag har inte riktigt den energin som krävs för att kunna  glädjas fullt ut just nu. Inte än.

Så här års blir tankarna på vår livssituation och tillvaron än intensivare. Det är nu som jag återigen börjar fundera på att flytta. På att börja om. Eller kanske säga upp mig. Bara sådär. Helt utan anledning. Eller åtminstone att låta renovera köket och badrummen eller tapetsera om kontoret.

Så här års trivs jag sämre än vanligt på jobbet. Jag letar ständigt efter anledningar till att ta semester eller att vara ledig. Därav ovan nämnda jakt på tillflyktsorter. Höstmörkret gör liksom det jobbiga ännu jobbigare.

Så här års är det dags att börja ladda för födelsedagsfirande, barnkalas och släktkalas. Därefter tar julen vid. Den tanken känns övermäktig den också.

Så här års sprudlar inte direkt kreativiteten. Nej inte alls faktiskt. Bloggandet som egentligen är menad som en ventil, blir ytterligare ett krav. Ett krav på att prestera och leverera. Det fungerar inte alls. Inte just nu i alla fall. Vi får hoppas att det vänder. Ska försöka lapa lite ljus i helgen. Det kan hjälpa. Liiiite. Annars kan ni väl lova mig att titta in här i bloggen igen till våren. Det mesta brukar ju trots allt lösa sig när ljuset återvänder.

Det har gått två år sedan...

...vi gifte oss i skuggan av ett pinjeträd. Omringade av ett djupblått och ljummet hav. Grekisk sensommarvärme. Vi två och barnen. Ett fint litet bröllop. En fin dag.

Jag älskar dig!

Familjesemester i två bilar - ett sätt att få resro?!

Familjesemester i två bilar har sina nackdelar, men även sina fördelar. Nackdelarna är ju förstås att familjen blir ganska uppsplittrad. Någon (den med minst populär bil) blir ganska utanför semestergemenskapen. Eller så kan man vända på det och säga att någon (den med populärast bil) får alla Kråkungar i sin bil. Vilket förstås kan ha sina baksidor det med. Även om det gick rätt bra. Har jag fått mig berättat. Fördelarna är ju att någon (den med minst populär bil) kan få tillfälle att under några lugna timmar sträcklyssna på några podradioavsnitt av Sommar. Inte helt fel kan jag säga.

Nu kanske någon av er undrar varför vi semestrar i två bilar. Det är faktiskt inte för att någon (den med minst populär bil) ska få lite extra egentid. Faktiskt inte. Det hänger ihop med att maken helt plötsligt fick för sig att köpa en ny(are) bil på vägen ner till Skåne. Och att han samtidigt inte riktigt var beredd att släppa ifrån sig den gamla. Ännu. Då kan det bli så att man kör familjesemstern i två bilar. Liksom. Ganska opraktiskt om du frågar MammaMu.

(MammaMu som i och för sig är lite bitter, eftersom hon "måste" fortsätta köra den tredje, äldsta bilen utan fungerande AC och med något suspekta beteenden. Nästa bil som ska bytas ut det är den. Jag säger bara det. Jag kanske åker och köper en i morgon. Eller något annat. Vi får se.)

Uppvarvningsläger

Vi ligger på träningsläger. Hela familjen. Hårdträning inför jobbstart, skolstart och dagisstart. På måndag är det dags och vi har nu ökat på aktivitetsnivåerna betydligt. Nu är det slut på lata dagar vid poolen. Vi maximerar sömnunderskottet. Vi ökar på stressnivåerna sakta men säkert genom "mysiga" restaurangbesök, lagom mycket (läs: för mycket) tjat om glass och strandbesök med iskalla vindar och kilovis med sand hårbotten.

Rätt in i kaklet liksom.

Jag pratar alltså om familjens minisemester i Skåne.

Hemma igen

Nu har vi kommit hem. Tvättmaskinen går på högvarv, kylskåpet ekar tomt och de bortglömda dammråttorna har fått nytt liv i hörnen.

Borta bra men hemma bäst. Det märks i alla fall på Kråkungarna. De är alltid så nöjda dagen efter att vi kommit hem från en semester. Leker mycket och självständigt. Inget tjat och inget bråk. De har längtat efter sina saker helt enkelt. Lillebror har framförallt längtat efter sina bilar.

Bilresan hem gick lika bra som bilresan upp. De är helt fantastiska mina Kråkungar. Inget tjat, inget gnäll, inget bråk. Åtta - nio timmar i bil är inga problem alls trots att de knappt ens sover. Jag förstår det inte.

Vi har haft en jättebra vecka, trots att vädret spelat oss lite spratt. Regn, snö, hagel, storm, minusgrader, plusgrader och som tur är lite sol då och då. Kråkungarna har gjort stora framsteg i skidbacken. Båda håller god fart så det är riktigt roligt att åka tillsammans. Lillebror har vi kunnat "släppa lös" i de blå backarna, men det är lite med hjärtat i halsgropen. Han gillar när det går fort och i bland går det lite för fort, så selen känns som en trygg säkerhetsåtgärd - i alla fall om MammaMu får bestämma. Båda Kråkungarna har gjort tävlingsdebut i GB-cup. Gissa om Storasyter växte av nummerlappen på magen. Hon blev bara lite besviken att alla barn vann. Inte bara hon.

Nu är det dags att lämna vintern bakom sig. Nu är det dags att längta mot vår, sommar och värme. Måste bara fixa nya vårgarderober till Kråkungarna först. De har visst vuxit en del sedan förra våren...

Väderkavalkad

Sol, regn, snö, storm, vindstilla, plusgrader, minusgrader.

Tror att precis alla väderslag har passerat Idrefjällen sedan i lördags. Det varierar för varje timme. Underlaget varierar även det. De senaste två dagarna har främst ägnats åt vattenskidåkning. I natt fryser det på. Eventuellt kan då skridskor vara att föredra inför morgondagen.

Vädret till trots har vi det hur bra som helst. Fin skidåkning och flera solglimtar. Kråkungarna imponerar. Särskilt den minsta. Idag har vi börjat släppa honom lös i de lättare backarna. Går hur fint som helst. Han har verkligen fattat galoppen och svänger som om han aldrig gjort annat.

Varför går en semestervecka tre gånger så fort som en arbetsvecka...?

Bed-hopping, ett nattligt äventyr

Ovanor bryts tydligen inte bara för att vi råkar befinna oss på semester. Överdosering av fysisk aktivitet och frisk luft gör tydligen inte heller sömnen bättre än hemma. Det verkar bara vara att gilla läget liksom.

Första natten trängde hela familjen in sig i ett sovrum. Hela familjen utplacerad i två vångingssängar. Tänkte att det var bäst för nattron. Att Kråkungarna skulle sova lugnt om föräldrarna sov i samma rum. Tänkte att vi skulle slippa nattliga rokader. Jovisst så att serru. Första natten gick det väl okej. MammaMu fick passa lite på Lillebror så att han inte skulle ramla ur sängen. Lyfta honom till rätta ett par gånger när han låg halvvägs utanför.

Andra natten gick halvbra. Storasyster låg kvar i sin säng. Lillebror ramlade ur sin. MammaMu var nog lite trött och sov lite hårdare än natten innan. Låg inte på helspänn och bevakade. Han landade på fötterna som tur var. Han blev nog mest rädd av det bryska uppvaknandet, ståendes på golvet. Lillebror fick sova resten av natten tillsammans med MammMu i hennes säng.

Tredje natten blev en katastrof och ägnades åt familjesporten bed-hopping. Lillebror började natten tillsammans med pappan i den säng som MammaMu sov i natten innan. Det vill säga den bredare, lyxigare underslafen. MammaMu tog över Lillebrors säng. Det vill säga den smalare, mindre lyxiga underlafen. Storasyster sov i ena överslafen. Fram till klockan 02. Då kom hon nerklättrandes från överslafen och kröp ner hos MammaMu. Någonstans tidig morgon bytte MammaMu plats med pappan och kröp ner bredvid Lillebror. Ryggen sa ifrån. Klarade inte av att trängas med Storasyster i en 90cm smal säng. Att MammaMu skulle klättra upp i överslafen klockan 04 fanns inte på världskartan. Jag är inte ens så smidig i vaket tillstånd. Pappan fick klättra upp i överslafen. Så sov vi fram till att Storasyster väckte oss på morgonen och gick ut ur sovrummet för att titta på Bollibompa. Då smet jag tillbaka till den sängen där jag börjat natten. Låg där en halvtimme och försökte tänja ryggen och få den att fungera någorlunda normalt igen.

Vem har egentligen sagt att man ska sova om nätterna. Sömn är överskattat. Eller?!

Hur bra får man egentligen ha det?

Sol, sol, sol. Idag har solen lyst från en klarblå himmel. Tänk att lite sol, snö och skidåkning med sin superfina familj kan få en att må så gott. Livet blir inte mycket bättre än så här.

Kråkungarna har precis slocknat i sina sängar. De har haft en hård dag. Åkt hela dagen från tidig morgon till sen eftermiddag. Glada. Inte en sur min. Storasyster har verkligen fått upp farten. Det går nästan lite väl snabbt ibland. MammaMu vidhåller ihärdigt att det är bra att kunna stanna också. Lillebror. Han är helt otrolig. Bara 2,5 år. Han har stått på skidor i stort sett hela dagen idag förutom en kort, men nödvändig, middagslur. Han åker i sele och hänger med oss i alla backar och liftar. Han blir otålig om han måste stanna och vänta på någon. Han ska åka. Hela tiden. Idag lärde han sig att åka och hoppa av knappliften. Själv. I morgon ska vi öva mera. När Storasyster är på skidskola ska Lillebror få öva i barnbacken. Svänga kan han. Det gäller bara att få honom att förstå vitsen med svängarna. Likaså med att bromsa. Han är lite för förtjust i farten för att jag ska tro på att det kommer att gå att släppa honom lös. Någonsin.

Fantastiskt att hela familjen kan åka skidor tillsammans. Det är så häftigt.

MammaMu har också haft en hård dag. Det känns i benen kan man säga. Det kommer att kännas ännu mer i morgon, kan man också säga. Muskler som inte ens förtjänar att kallas muskler kommer att göra sig påminda i morgon. Det är så dags då.

Väskångest

Ha, ha, ha. Maken har väskångest. Väskångest uppstår när ett enormt berg med kläder och saker ska packas ner i några små, små resväskor. Ångesten kommer när man tittar på berget och man inte har en aning om hur det ska gå till. Hur allt ska få plats. Ungefär så. MammaMu bara skrattar. Maken suckar. MammaMu har yrat runt och fixat hela veckan och har nu bockat av det mesta på sina listor. Dags för mannen att ta över. Tycker gott att han kan ha lite väskångest. Det har väl aldrig skadat någon...

I morgon ska väskorna in i bilen. Torde dock bli hyfsat enkelt den här gången, eftesom vi faktiskt beslutat att prioritera bort Lillebrors vagn. Jag har sagt det förr och säger det igen. Kråkungarna börjar bli stora.