Lillebror behöver hjälp..., eller åtminstone MammaMu!

Lillebror är sex år. Lillebror är av den lite intensivare typen. I alla fall på somliga områden. Han går all in. Alltid. Å då menar jag all in. Önskar bara att han kunde använda sin enorma hjärnkapacitet och sin otröttliga energi till något vettigt. Eller åtminstone till något uthärdligt. För mamman att lyssna på. Idag har vi varit hemma, jag och Lillebror. En snorig och hostig Kråkunge behövde en dags vila. Men han var inte så sjuk. MammaMu däremot. Hon har både hjärnbrus och öronsus efter den här dagen. Lillebror är nämligen besatt. Av StarWars. Må någon hjälpa honom ur detta. Från tidig morgon till sen kväll är StarWars det enda han tänker på. Det enda han pratar om. Det enda han associerar till. Han kan namnet på varenda ful legogubbe som någonsin dykt upp i sammanhanget. Han kan varenda replik från LegoStarWars-filmerna. Han kan allt. Och det han inte kan det tar han reda på. Han övar moves. Han fightas. Han är i sin egen lilla StarWars-värld som på skolan delas av alla andra sexåriga pojkar. Han är besatt. Och MammaMu är galen. Om MammaMu fått bestämma hade han fortfarande levt ovetandes om den världen. Då hade han fortfarande tittat på Saltkråkan och Bullerbyn och antagligen varit hur nöjd som helst. Antagligen hade han då istället lagt sin energi på att lära sig rabbla alfabetet baklänges och på att uppfinna en bil som går på luft. För det ska han göra. Har han sagt. Men det sa han innan han blev besatt av fula legogubbar och värdelösa rymdskepp. Finns det något som MammaMu inte är intresserad av så är det StarWars. Jag vill bara poängtera det. För då kanske ni förstår hur lång den här dagen har varit. För MammaMu. Alltså. Lillebror har försökt lära mig allt om Jedi-riddare och oavbrutet rabblat alla robotars olika bokstavskombinationer. Han har inte lyckats särskilt bra. På det här området är mamman obildbar.

I morgon tror jag han är redo för skolan igen.

Jag ska aldrig mer säga aldrig...

Vabruari är här. Den här familjen brukar inte lida av vabruari. Jag har alltid lite stolt hävdat att våren är den här familjens friskaste årstid. Att all lek i snön och ljuset gör oss motståndskraftiga mot alla vårens baciller. Eller nåt sånt. Det är lite vad jag intalat mig själv i alla fall. På samma sätt som jag lite förvånat hittills alltid konstaterat att den här familjen verkar vara immun mot vinterkräksjukan. Under de snart tio år som vi varit småbarnsföräldrar har vi lyckats hålla oss undan den fruktade kräksjukan. Inte underligt att man tror att man är skyddad när Kråkungarna stått starka medan dagiskompis efter dagiskompis fallit ifrån. Den fruktade influensan har vi också varit förskonade från. Faktiskt. Fram till nu. Jag ska aldrig mer säga aldrig. Vabruari har drabbat oss. Återigen är det stackars Lillebror som råkat illa ut. Hög feber. Ont i halsen. Jag fruktar influensan. Ynkliga stackars Lillebror. Det var även han som drabbades värst när han tog hem kräksjukan till familjen för några veckor sedan. Det lotteriet var det Storasyster som gick vinnande ur. Endast Storasyster. Vi får väl se hur det blir den här gången. Om två veckor åker vi på semester. Jag säger bara det. Den semestern ska vi bara iväg på. Två veckor har vi på oss att gå igenom influensan. Varken mer eller mindre.

Jag ska aldrig mer säga aldrig. Inte ens tänka aldrig.

Löss. Jag bara väntar på lössen. De har vi i och för sig haft förr. Så där säger jag inte någonting. Jag bara väntar.

Förbannad

Jag blir så förbannad. I morse möttes pappan och Lillebror på skolan av ett barn som glatt förkunnade att hon var sjuk. Kräksjuk. Men att hon minsann var på skolan ändå för att mamma hade ett viktigt möte som hon var tvungen att gå på. Jag blev så rasande arg när jag fick höra detta. Vi har nämligen också haft kräksjuka. Alldeles nyligen faktiskt. Och vi har absolut ingen lust att börja om med det igen. Inte alls. Och tänk, när Lillebror var sjuk var han hemma mer än 48 timmar efter de sista symptomen. Jag tänker att det är ganska viktigt. För kräksjuka i familjen, det önskar jag inte ens min värsta fiende. Så tänker jag.

Ibland undrar jag hur andra tänker. Faktiskt. Om de tänker över huvud taget. Det är ju tvådelat det där. Dels sänder man ju en ganska tydlig signal till barnet att jobbet är viktigare än barnet. Att man inte har tid att vara hemma med sitt eget barn när det är sjukt. Visst, det kan vara körigt ibland, men oftast är man ju två föräldrar i en familj och då får man köra sten, sax, påse liksom. Jag har gjort det själv. Argumenterat om nätterna om vem som har det minst viktiga mötet dagen därpå. Saker är oftast inte så viktiga som man tror. Och barnen måste ju alltid gå först. Så är det. Det är också jävligt respektlöst mot resten av skolan. Mot klasskamrater och deras föräldrar. Klasskamrater som redan varit hemma och som har föräldrar som kört sten, sax, påse för att barnet skulle kunna vara hemma två extra dagar för att inte sprida skiten vidare. Det är även väldigt respektlöst mot lärare och fritidspersonal. Faktiskt.

Jag vill bara säga det. Att det här gör mig förbannad. Riktigt förbannad. Magsjuka är lite värre än en rinnande näsa. Jag fattar faktiskt inte hur folk tänker ibland. Det är allt jag säger...

(Inte för att jag är den som målar fan på väggen eller så, men...)

Maken flög iväg till Frankrike nu i eftermiddag.

Storasyster visar tydliga tecken på annalkande förkylning.
Katten har precis dragit in första musen i vardagsrummet.
Ska snart knöla mig ner sängen i ett ormbo av armar, fötter och rufsiga kalufser. Förväntar mig en hel del sparkar, knuffar och svettattacker under de kommande nätterna.

Bara så att ni vet.

Men ännu har jag absolut ingen anledning att klaga. Än så länge har hon ju ingen feber. Musen var för övrigt redan död. Och faktiskt somnade båda Kråkungarna inom en timme. I samma säng. Så nä, än har jag inte någon anledning att klaga. Ingen som helst.

Men det kanske kommer. Vi får se.

Felkalkulering

Idag har vi åkt skidor. Utförs. När det inte går att åka slättförs får man se till att njuta av en solig vinterdag i skidbacken istället. Helt fantastiskt. Den lilla anläggningen några mil från där vi bor duger alldeles utmärkt för en dag då och då när suget blir för stort. Kråkungarna njuter. Familjen njuter.

MammaMu och pappan hade även en hemlig agenda med dagens aktivitet. Så här i efterhand var planen eventuellt bättre i teorin än i praktiken. Planen var nämligen att köra slut på Kråkungarna med hopp om att de skulle somna gott före melodifestivalen. På så sätt skulle pappan och MammaMu slippa genomlida detta spektakel som tydligen blivit en obligatorisk del av familjens lördagskvällar. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna inte är mycket tröttare än efter en vanlig dag på skolan eller på dagis. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna med all sannolikhet inte kommer att somna före melodifestivalen drar igång. De enda personerna i den här familjen som kommer att sova gott klockan åtta är pappan och MammaMu. Faktiskt. Vi är banne mig inte pigga. Inte alls faktiskt. Så, så här i efter han kan vi väl säga att det slutade bra ändå. Vi vuxna kommer att sova och slipper på så sätt genomlida spektaklet i alla fall. Och Kråkungarna, de får väl vara uppe då...

Ännu en gång slår profetian in

Jag vet inte. Någon skulle kanske kalla mig pessimist. Det finns en del som gör det. Det finast jag har hört är att jag i alla fall alltid gnäller med glimten i ögat, så att det liksom inte upplevs som jobbigt. De är positivt. Tror jag. Men i alla fall. Själv skulle jag hellre presentera mig som realist. Jag har nog gått igenom det där någon gång här i bloggen tidigare så vi behöver inte gå in så mycket närmare på det. I alla fall så anser jag att det är lika bra att förbereda sig på det värsta för då är man i alla fall beredd. När det väl inträffar. Det är nog därför jag har gått omkring de senaste veckorna och stressat muttrat över att maken skulle åka till Frankrike i slutet av januari. Jag såg framför mig hur han åkte iväg precis när jag har som mest att göra på jobbet, samtidigt som Kråkungarna insjuknade i något suspekt dagisvirus. Jag har muttrat om det i veckor. Jag har haft lite ont i magen över scenariot och sanningen att säga så är det lite halvjobbigt när maken åker iväg även utan att Kråkungarna är sjuka. Nu rör det sig visserligen bara om tre dagar. Den här gången. Men visst. Jag var förberedd. Därför blev jag inte särskild förvånad när jag fick ägna hela måndagen åt att boka om och hitta ställföreträdare för alla aktiviteter i min jobbkalender de närmaste dagarna. För visst blev Kråkungarna sjuka. Båda två. Då är det lätt att haspla ur sig ett "vad var det jag sa". Men jag ska bespara er det. Det räcker att jag tänker tanken. För är det inte konstigt. De har inte varit sjuka på hela hösten. Jo någon enstaka dag. Men vi har varit ovanligt förskonade från VAB den senaste tiden. Så därför tycker jag att det är lite märkligt att de ska pricka in just de här tre dagarna. Det tycker jag faktiskt.

Å andra sidan har vi det ju ganska mysigt här hemma, Kråkungarna och jag. Mycket mysigare än på jobbet. Faktiskt.

Det gäller att passa på...

MammaMu och Kråkungarna är lite mysigt trötta i kväll. Sådär trött som man bara kan bli av frisk luft och motion. Idag har vi nämligen;

Åkt spark - check
Åkt skidor - check
Åkt skridskor - check
Åkt pulka - check
Byggt snögrotta - check

Jorå. Det gäller att passa på. Ingen vet ju hur länge det varar.

Älgar, lösa hästar och hysteriska ungar

I måndags var det terminsstart på ridskolan. En efterlängtad stund. Storasyster hade fuskat lite under jullovet med en ridlägerdag, men för MammaMu var jullovet långt. Alldeles för långt. Jag såg verkligen fram emot att få kravla mig upp på hästryggen igen.

Vägen till stallet var igensnöad. Minst sagt. Snöstorm och rodelbana. Vi har ett par mil till stallet. Det snöade så mycket att det inte gick att ha helljus. Trots tappra försök. Och mitt i ett sådant försök fick vi en uppenbarelse. Framför oss på vägen tornade siluetten av en jättestor älg upp. Den stod mitt i vägen. Skogarnas Konung. Snöfallet och den märkliga belysningen gjorde att vi bara såg en svart skugga. En stor svart skugga. Med lugna steg lunkade älgen över vägen. In i skogen. Det var en mäktig syn. På lagom avstånd. Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om vi kommit närmare. Eller kört fortare. Vi kom i alla fall fram helskinnade till stallet, Storasyster och jag.

Ridlektionen började bra. Eftersom det är en nybörjargrupp med flera yngre barn skulle vi ta det lugnt för att försöka komma igång efter lovet. Det kändes jättebra att äntligen vara tillbaka i sadeln. Storasyster verkade också trivas. Även om hästarna var lite väl pigga efter sitt jullov. En kvart in i lektionen är läget annorlunda. Någon slår i en dörr. En häst blir skrämd och hoppar till vilket leder till att alla hästar blir skrämda. Helt plötsligt ligger fem hysteriska småtjejer i sågspånet och fem lösa hästar springer runt i ridhuset. För hästarna är det en lek. För tjejerna är det en mardröm. För MammaMu som sitter kvar på hästryggen och som har en gråtande Kråkunge på marken är det också en jobbigt situation. MammaMu vill såg gärna fortsätta att rida, men hon inser ju att hon nog borde prioritera sin Kråkunge. Så resten av lektionen agerar hon ansvarsfull mamma och leder runt sin något skakiga Kråkunge på en av de mer stabila hästarna. Huvudsaken är att Storasyster vågar sig upp igen. Det blev en minst sagt märklig kväll. Tydligen är det vanligt att det blir kaos de första lektionerna för terminen. Hästarna är alldeles för pigga och busiga. Uppenbarligen. Jag har varit med om det förr. I min ungdom.

Efter den något märkliga lektionen var det dags att sladda hem i snöyran. Det gick bra. Storasyster klarade sig undan kvällens strapatser med ett skrapsår på benet. MammaMu fick några nya gråa hår. De märks knappt bland alla de andra gråa håren som dominerar på mitt huvud. Jag kan ändå tyckaändå att det var liiiite tråkigt att jag inte fick rida mer än en kvart, men vi gör väl ett nytt försök igen nästa måndag...

Kalas pågår

Just nu härjar åtta sockerstinna tjejer och en Lillebror runt i hela huset. I hela huset utom i sovrummet. Sovrummet är förbjudet område. För där gömmer sig MammaMu. Det är lugnt och skönt där. Det kan man inte påstå om resten av huset.

Den harmoniska femåringen

Jag gör misstaget att jag i ren desperation googlar på "femårstrots". Då får jag reda på att det inte finns någon femårstrots. Femåringen är nämligen att mycket lugnt och harmoniskt barn. Det är en lugn och harmonisk period i barnets liv. En stillsam period mitt i mellan den krävande treårstrotsen och den kommande sexårstrotsen. Så säger Google.

Jag tror Google har fel. Det är allt jag säger.

Tänderna rullar

Den här helgen satte vi ett rekord. Inte det att Storasyster fyllde åtta. Det är ju också ett rekord. Men vi satte ett annat. Eller Kråkungarna gjorde det. Tre tappade tänder på tjugofyra timmar. Det är ett rekord det. Särskilt eftersom det var Lillebrors första som föll ut ikväll. Storasyster hon tappade två. En igår kväll och en tidigt i morse. Tandfén har det körigt den här helgen. Det vill jag lova.

En dålig mamma. Som vanligt.

Ni vet kanske att jag i förra inlägget beklagade mig över att jag hade lite mycket att göra. På jobbet. Hemma. Lite överallt. Så är det. När dessutom en av Kråkungarna, som för övrigt varit friskare denna höst än någon annan höst, helt plötsligt blir sjuk. Då blir det jobbigt. Jättejobbigt. Det finns bättre veckor att ha sjuka barn än just de här veckorna mitt i november. Jag lovar. Men så är det. Då är det tur att Kråkungarna har en pappa. En pappa som är mycket bättre pappa än mamman är mamma. Så att säga. Då är det också bra att ha nära till mormor och morfar. Två morföräldrar som är mycket bättre morföräldrar än mamman är mamma. Så att säga.

Jorååsåattee.

Jag drar väl till Göteborg i morgon då.

På något sätt är det dåliga samvetet ständigt närvarande.
Och jag hatar det. 

Dä ska va gött å leva...

Jag väntar på snön. Det kan jag inte förneka. Så här års är det liksom det jag har att se fram emot. Lite ljus i tillvaron. En anledning att ta sig ut. Sånt som det normalt sett finns väldigt lite av så här i oktober november. Därför måste jag säga att jag idag fick en positiv överraskning. En utomhusupplevelse som varken inbegrep snö eller frost. Den siste oktober. Idag satt vi nämligen ute på altan och fikade. Utan ytterkläder. Jag och Kråkungarna. Vi hade en sommarfika mitt i vintern. MammaMu solade. Och njöt. Det var helt okej. Helt okej. På åkern blommar blåklinten och i diket blommar klöver. I morgon är det november. Ska det inte vara snö så här års, typ...

I kväll får vi i alla fall leta upp långkallingarna. Ikväll blir det kallt. Ikväll värmer vi Glühwein och glögg på spisen. Det gör vi. För i kväll ska grannungarna göra grannskapet osäkert. Vi vuxna hänger på. Vem vill inte ha en anledning att dricka Glühwein, liksom...

En skitsöndag

Det är synd att säga att den här söndagen har varit en bra söndag. Det hade varit en ren lögn. Att påstå något sådant. För den här söndagen har varit en riktig skitsöndag. Om man fyller en söndag med bråk, skrik och ännu mera bråk. Då är det ingen bra söndag.

Det tror jag inte att Lillebror tycker heller.

Årets sista bad?

Idag har vi njutit av årets sista sommardag. I morgon blir det höst. På riktigt. Därför kändes det extra bra att få njuta av sol och total tystnad. Helt vindstilla. Ingen trafik. Inga grannar. Bara vi. Idag tog vi troligtvis årets sista bad i poolen. I alla fall jag. Det är ju möjligt att någon tokig Kråkunge hoppar i ytterligare några gånger, men då är det antagligen inte riktigt lika njutningsfullt.

En bra dag. En fin kontrast till gårdagens sammanbrott. Nu är det bara att bita ihop och komma igen.

Ett nytt parti!

Det är val i helgen. Lillebror har startat ett nytt parti. Ett som mamma och pappa kan rösta på.

"Piratdemokraterna - De gräver upp skatter som de delar med sig till andra av"

Det låter ju som ett helt fantastiskt parti. Det ska jag rösta på. Faktiskt.

För h*@%#e!!!!

Det är höstfest på skolan i veckan. Denna tillställning anordnas av tvåornas föräldrar. Tydligen tillhör vi den kategorin. Alltså anordnar vi höstfesten för hela skolan. Naturligtvis ska det bakas. Oj vad det ska bakas. Till fikaförsäljning. Till brödförsäljning. Till gud-vet-vad. Nu tillhör jag inte skaran av föräldrar som älskar att baka. Jag gillar inte ens att baka. Men ikväll var jag tydligen tvungen att baka. Inga svåra grejer. Enklast möjliga. Men ni kan ju gissa hur det gick. Åt h*&*%e. Naturligtvis. Det blev bränt. Det blev stenhårt. Det blev fiasko. Vi kan väl säga så här, att Storasysters föräldrar har inte något bidrag till brödförsäljningen. Så kan vi säga. Jag gjorde ett försök. Det gjorde jag. Men vi skulle nog få muta någon att köpa mina alster. Då försvinner ju lite av poängen. Att samla in pengar. Om man måste betala dem för att köpa. Faktiskt. Vill bara att någon ska veta att jag faktiskt försökte. Det gjorde jag. Verkligen. Två gånger. Kanske gör jag ett tredje försök i morgon. Kanske. Men det verkar rätt meningslöst. Men man vill ju inte vara föräldern som bryr sig. Som låter andra göra jobbet. Det vill man inte. För jag bryr mig. Fan vad jag bryr mig. Så mycket att jag står en hel ångestladdad kväll och bakar plåt efter plåt med bränt skit. Jag som nästan aldrig bakar. Annars.

På själva höstfesten ska jag stå i fiskdammen. Det är jag i alla fall bra på. Jävligt bra dessutom.

Frivillig!

Alltså. Jag hävdar bestämt att någon bör stanna inne och hålla sängen varm. Någon måste ju ta emot de stelfrusna kråkungarna när de ramlar in i huset framåt småtimmarna. Det måste någon. Faktiskt.

Jag anmäler mig till och med frivilligt. Att stanna inne alltså. Det gör jag.

Fyrtioårskris?!

Några börjar cykla, åka skidor, springa och simma. Långt. Andra skaffar MC-kort. Eller husvagn. Alla verkar vi ha olika sätt att hantera det faktum att vi kommer närmare och närmare fyrtioårsdagen. Själv ska jag börja rida. Tydligen. Tillsammans med min dotter. Efter drygt tjugo år är det åter dags att klättra upp i sadeln. Det lär behövas både stege och lyftkran, men upp i sadeln det ska jag. Jag fick tydligen en sådan idé någon gång i våras. Den lät bra. Då. När jag efter något års tjat från Storasyster kollade upp möjligheterna. För henne att börja rida. Helt plötsligt var vi båda anmälda. I samma grupp. Det ska bli otroligt roligt. Tror jag. Finner det ganska skönt att börja om från början. I en riktig nybörjargrupp. Då kanske den fega mamman kan komma ikapp mental och bli lite modig. Och kanske håller den trasiga ryggen om jag börjar lugnt och fint. Kanske. Vi får väl se. I morgon kväll är det dags. Då ska MammaMu och Storasyster börja på ridskola. Det blir minsann en syn för gudarna när den tjocka kossan ska upp på hästryggen. Men roligt, det ska vi i alla fall ha. Jag och Storasyster.

Reaktionen

Jag känner inte igen Lillebror.

Han vägrar lyssna. Han trotsar. Han slåss. Han skriker. Han gråter.

Vi skriker. Vi tjatar. Vi trugar. Vi pratar. Vi frågar. Vi skriker ännu mer.

Lillebror mår dåligt.

En ganska sund reaktion på att bli bortlämnad. På omställningen. Från ett underbart sommarlov till höst, ekorrhjul och den eviga längtan efter mamma, pappa och storasyster.

Jag önskar bara att jag kunde hjälpa honom.