Vart tog vintern vägen?

Hade vi någon vinter i år? Jag minns inte. Eller jo, jag minns att jag (återigen) var ute tre gånger på längdskidorna den här vintern. Då måste det ha funnits snö. I tre veckor. Ungefär. Men vad hände sedan? Nu börjar till och med MammaMu ge upp hoppet om vintern. Nog för att jag blev glad i går när det toksnöade utanför fönstret när jag vaknade, men jag förstod ju. Förstod att det var kört. Att all den härliga snön skulle förvandlas till vatten innan den ens nått marken. Och så blev det.

Nä, jag är besviken. En vinterälskare blir lätt det när vintern är tre veckor kort. I år har det varit extra tungt. I år hade vi våra skidresor inplanerade tidigt. Det betyder att vintern tog slut redan vecka åtta.  Vi brukar åka skidor i mars och inte allt för sällan under påsken i mitten eller slutet av april. Så blev det alltså inte i år. Tyvärr. Aldrig mer. Det blev jobbigare än jag trott. Vårens intensiva ljusterapi i snödrivorna uteblev. Likaså synintrycken och den friska fjälluften. Det känns.

Nu sätter vi punkt för vintern och siktar mot våren. Nu vill jag att den ska komma. På riktigt. Med full kraft. För MammaMu är trots allt en kossa som även älskar våren och sommaren. Helhjärtat. Men bara på sommaren. På vintern ska det vara vinter och på sommaren ska det vara sommar. Det är så jag tänker. Även om det inte alltid fungerar så...

Var ska jag börja?

Jag fick visst skrivkramp här ett tag. Då är det svårt att komma igång igen. Det är liksom svårt att fånga alla händelser i ett inlägg. I flera också för den delen.

Jag skulle exempelvis kunna blogga om den helt fantastiska semesterresan till Italien. Om skidåkning på soldränkta alptoppar och femrättersmiddagar. Om Kråkungar som har mer ork och energi än både mamman och pappan tillsammans. Kanske lägga in lite lockande bilder.

Eller så kan jag skriva ett inlägg om Storasysters första mordhot i mobilen och blev upptryckt mot väggen i skolan. Jag skulle kunna berätta om hur en rasande MammaMu reagerade på det. Det skulle bli en ganska stark kontrast mot den blåa himmelen i alpreseinlägget.

Jag skulle även kunna skriva ett väldigt långt inlägg om sjukvården i Sverige. Om kränkande behandling och försenade diagnoser. Om felbehandligar. Och om hur det är att ha en multisjuk mamma med obotlig skelettcancer. Det blir kanske en extra nerv i inlägget om jag vinklar det utifrån att jag själv arbetar inom den organisation som jag så starkt misstror och inte har det minsta förtroende för. Det kan funka. Som inlägg alltså. I övrigt funkar det ganska dåligt. Faktiskt.

Fyrtionårsdagen kan jag ju inte glömma. MammaMu har ju fyllt år. FYRTIO. 40. Nu har ingen missat det. Jag försökte få dagen att passera som vilken födelsedag som helst. Och lyckades. Nästan.

Ja ni, jag skulle kunna skriva en massa saker. Men jag orkar inte riktigt. Orkar inte gräva i djupet. Inte nu. Så ni får nog hålla till godo med små vardagliga uppdateringar om mysiga ridturer och annat ointressant. Vi börjar så. Så får vi se sen...

Jag har troligtvis sagt "aldrig"...

Jaha. Det är ju lätt att vara efterklok. De senaste veckorna har jag övertygat deklarerat åt både höger och vänster att "sedan jag började rida för ett och ett halvt år sedan har jag inte haft ont i ryggen en enda gång". Jag har faktiskt sagt det. Och trott på det. För det har varit sant. Jag som haft kronisk ryggvärk i över tio år, blev bra när jag tog upp ridningen igen. Jag tränade upp muskler som inte varit aktiva sedan långt innan Kråkungarna kom till världen.Helt fantastiskt. Faktiskt. Därför är jag nu lite irriterad. Jag kunde ju hållt denna halleluljakänsla för mig själv. Jag hade ju inte behövt basunera ut den till så många. Det är ju ändå bara en teori. En otestad hypotes. Och det är därför, därför som jag nu i två dagar har vaknat med den molande värken i svanken. I går gick den att mota bort med en rejäl pillercoctail. Idag känns det värre. Den välbekanta känslan av stelhet och total orörlighet är tillbaka. Tack så jävla mycket.

Man ska aldrig säga aldrig. (Eller så ska man kanske inte sova allt för många veckor med en sexårig elvisp i sängen, men det är en helt annan oprövad teori).

(Inte för att jag är den som målar fan på väggen eller så, men...)

Maken flög iväg till Frankrike nu i eftermiddag.

Storasyster visar tydliga tecken på annalkande förkylning.
Katten har precis dragit in första musen i vardagsrummet.
Ska snart knöla mig ner sängen i ett ormbo av armar, fötter och rufsiga kalufser. Förväntar mig en hel del sparkar, knuffar och svettattacker under de kommande nätterna.

Bara så att ni vet.

Men ännu har jag absolut ingen anledning att klaga. Än så länge har hon ju ingen feber. Musen var för övrigt redan död. Och faktiskt somnade båda Kråkungarna inom en timme. I samma säng. Så nä, än har jag inte någon anledning att klaga. Ingen som helst.

Men det kanske kommer. Vi får se.

Jag har inte somnat än...

...men jag har funderat på en sak. Borde inte ett av kriterierna för att få vara med i melodifestivalen åtminstone var att man kan sjunga? Hålla en ton? Jag bara undrar...

Uppdatering av läget

Alltså. Nya stavar är visserligen inköpta, men de kommer väl antagligen inte till användning. Inte i år.  Jag får väl utgå ifrån att min årliga (läs: årslånga) viloperiod redan har startat. En vecka för tidigt. Den slutsatsen drar jag utifrån rådande väderförhållanden. Sex plusgrader. Sol. Lite regn. Ni förstår ju. Skidsäsongen verkar vara över för i år. Skidsäsongen som startade förra helgen. Typ...

Ännu en gång slår profetian in

Jag vet inte. Någon skulle kanske kalla mig pessimist. Det finns en del som gör det. Det finast jag har hört är att jag i alla fall alltid gnäller med glimten i ögat, så att det liksom inte upplevs som jobbigt. De är positivt. Tror jag. Men i alla fall. Själv skulle jag hellre presentera mig som realist. Jag har nog gått igenom det där någon gång här i bloggen tidigare så vi behöver inte gå in så mycket närmare på det. I alla fall så anser jag att det är lika bra att förbereda sig på det värsta för då är man i alla fall beredd. När det väl inträffar. Det är nog därför jag har gått omkring de senaste veckorna och stressat muttrat över att maken skulle åka till Frankrike i slutet av januari. Jag såg framför mig hur han åkte iväg precis när jag har som mest att göra på jobbet, samtidigt som Kråkungarna insjuknade i något suspekt dagisvirus. Jag har muttrat om det i veckor. Jag har haft lite ont i magen över scenariot och sanningen att säga så är det lite halvjobbigt när maken åker iväg även utan att Kråkungarna är sjuka. Nu rör det sig visserligen bara om tre dagar. Den här gången. Men visst. Jag var förberedd. Därför blev jag inte särskild förvånad när jag fick ägna hela måndagen åt att boka om och hitta ställföreträdare för alla aktiviteter i min jobbkalender de närmaste dagarna. För visst blev Kråkungarna sjuka. Båda två. Då är det lätt att haspla ur sig ett "vad var det jag sa". Men jag ska bespara er det. Det räcker att jag tänker tanken. För är det inte konstigt. De har inte varit sjuka på hela hösten. Jo någon enstaka dag. Men vi har varit ovanligt förskonade från VAB den senaste tiden. Så därför tycker jag att det är lite märkligt att de ska pricka in just de här tre dagarna. Det tycker jag faktiskt.

Å andra sidan har vi det ju ganska mysigt här hemma, Kråkungarna och jag. Mycket mysigare än på jobbet. Faktiskt.

Felprioriteringar

Det blir inte mycket skrivet här. Det blir det faktiskt inte. Anledningen är att jag jobbar. Mest hela tiden. Däremellan kippar jag efter luft. Som en vilsen guldfisk som hoppat ur sitt akvarium. Och sover. Dock alldeles för lite. Det finns alltså inte så mycket roligt att skriva om. Det händer inte så mycket. Mer än att det vanliga grubblet sätter fart. Det som alltid sätter fart efter en tids ledighet. Det ständiga grubblet. Det som aldrig leder till några handlingar. Felprioriteringarna.

Är det verkligen meningen med livet. Att i januari ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet inför den stora deadlinen på jobbet i mars. När maken är dessutom beordrad utomlands i två och en halv vecka. Och att i mars ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet fram till semestern. Den hektiska perioden i april och maj. Är det meningen med livet att jobba livet ur sig fram till semestern och sedan starta hösten med att få ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet under hösten. För att inte tala om hur man ska få ihop det under de överjävliga månaderna november och december med alla sina måsten. Ska det vara så att man går med knutna tummar och rabblar besvärjelser i hopp om att ens Kråkungar inte ska bli sjuka. För i vabruari finns inte något utrymme i livspusslet för att vabba. Det går bara inte. Det kommer troligtvis inte funka i maj eller december heller. Är det så det ska vara. Hela livet.

Visst, jag kanske överdriver en smula. Men i det stora hela är det just precis så här det känns. För både mig och maken. Då kanske det är dags att omprioritera.

In i kaklet...

Nu kör vi. Tre dagar kvar. Vi kör rätt in i kaklet. Med huvudet före. Jag kippar efter luft. Jag hyperventilerar. Det är mycket nu. Överallt. Hela tiden. Men nu kör vi. Om tre dagar är det jullov. Förhoppningsvis.

Om tid

Julstress.

Jag förstår inte hur alla andra har så mycket tid. De har tid att göra allt. Facebook är full av bakande familjer som myser  på julmarknader och äter hemmagjord knäck och slår in julklappar till former av konstverk. Det visas upp julkalendrar med små omsorgsfullt inslagna paket med genomtänkta innehåll. Ett för varje dag. Det är julfester och dansavslutningar. Tomtar och lucior. Det finns så mycket tid. Så mycket energi. Så mycket mys. I andra familjer.

Jag förstår inte vad de får sin tid ifrån.

En dålig mamma. Som vanligt.

Ni vet kanske att jag i förra inlägget beklagade mig över att jag hade lite mycket att göra. På jobbet. Hemma. Lite överallt. Så är det. När dessutom en av Kråkungarna, som för övrigt varit friskare denna höst än någon annan höst, helt plötsligt blir sjuk. Då blir det jobbigt. Jättejobbigt. Det finns bättre veckor att ha sjuka barn än just de här veckorna mitt i november. Jag lovar. Men så är det. Då är det tur att Kråkungarna har en pappa. En pappa som är mycket bättre pappa än mamman är mamma. Så att säga. Då är det också bra att ha nära till mormor och morfar. Två morföräldrar som är mycket bättre morföräldrar än mamman är mamma. Så att säga.

Jorååsåattee.

Jag drar väl till Göteborg i morgon då.

På något sätt är det dåliga samvetet ständigt närvarande.
Och jag hatar det. 

Det är tyst här

Det bloggas inte så mycket just nu. Jag riktar all energi åt att ta mig igenom mörkret. November och december. Det är jobbiga månader i MammaMu's värld. Så många måsten. Så mycket mörker. Dessutom är det hyperhektiskt på jobbet. I veckan var jag i Stockholm. Nästa vecka ska jag till Göteborg. Det känns som att jag varit borta på kurs eller konferens varje vecka hela hösten. Det sliter. Helst vill jag bara sitta hemma i soffan. Inte flänga land och rike runt med jobbet. Inte jaga runt som en galning i jakten på födelsedagspresenter. Inte fixa kalas.

Julen har jag inte ens börjat tänka på. Men jag har förstått att den är på väg. Det har jag.

I januari vänder det. Första skidresan är inbokad i trettonhelgen. Då får jag min vila. Då får jag mitt ljus. I mars åker vi iväg igen. Vi vet inte exakt vart. Men alperna blir det. I år flyger vi. Åh vad jag längtar.

Måtte hösten bli kort

Urk! Jag är så trött. Hösten har, enligt gårdagens väderrapporter, inte ens börjat här i Östergötland och redan känner jag mig totalt höstdeprimerad. Ja är så trött. Å då skiner ändå solen. Men vad hjälper det när jag sitter inomhus. Det är mörkt när jag kliver upp. Det är kolsvart om kvällen. Det känns inte okej. Idag är det den första oktober. Nu väntar två slitmånader. De värsta på hela året. Förra året blev ju dessa månader tyngre än någonsin på grund av mitt oförlåtliga lagbrott. Jag tänker på det ibland på morgonen när jag sur, stressad och trött flänger iväg med Kråkungarna i bilen. Det är så lätt hänt. Speciellt i oktober. I år har jag istället skrapat hela bilen mot en garageport i infarten till ett klaustrofobiskt parkeringsgarage. Det var också just en sådan morgon. Lätt hänt. Tydligen. Det konstiga är att det inte har hänt en enda grej tidigare under mina tjugo år bakom ratten. Nu händer allt. Jag har väl blivit tant. Tanter kan inte köra bil. Har jag hört.

Nåväl. Såna här händelser gör mig inte direkt piggare. Inte alls faktiskt. Jag är så trött. Nu börjar gnället. Ni som följt mig ett tag kan se mönstret. När hösten kommer går MammaMu in i gnälltillstånd och kommer inte ur detta förrän snön kommer. Tidigast.

Helgens är alldeles för kort.

Det slog mig nu. Bara sådär. Som en blixt från klar himmel. Eller inte riktigt. Men ändå.

Helgen är på tok för kort. Alldeles för kort.

När ska man egentligen hinna med alla saker som man inte vill förstöra helgen med att försöka hinna med.

Jag bara undrar.

Guess what???

Sjukgymnastiken vill inte heller ta emot mig. Nä'rå såattee. Det går bra det här. Verkligen.

De hävdade att de hade lite mycket att göra och hänvisade mig till privata alternativ. Jomenvisst. Jag vill inte klaga eller så, men fungerar det här bra eller dåligt? Jag bara frågar....

MammaMu och den förbannade sjukvården

Ni som följt det här bloggen ett tag vet att MammaMu inte är den som går till läkaren i första taget. Egentligen inte alls. Om jag inte måste. Inte ens med mina Kråkungar. Jag har inte direkt några höga tankar om sjukvården. I det här fallet är det väl främst vårdcentralerna jag talar om. Det är främst där som jag mött sjukvården.

(Förutom att jag nu tydligen jobbar mitt i sjukvården då. Men det är en annan historia. Efter idag börjar jag tvivla på att jag kan arbeta kvar i en organisation som jag har så låga tankar om. Men det hör väl egentligen inte hit.)

Jag har haft problem med ryggen ett tag. Närmare tio år eller så. För ungefär fem år sedan hade jag kontakt med sjukvården i ärendet. Jag röntgades i ett par omgångar och remitterades till reumatologen. Där tog det stopp. Reumatologen hittade inget anmärkningsvärt. Jag fick aldrig veta vad som var fel. Eller om något gick att göra åt mina problem. Mitt ärende föll mellan stolarna. Det följdes aldrig upp. Jag blev gravid med Lillebror och orkade inte ta tag i saken. Därefter kom tvåbarnchocken och tiden då livet som tvåbarnsmamma upptog hela min tillvaro. Ryggen blev aldrig bättre. Snarare sämre. Jag hankade mig genom tillvaron knaprandes värktabletter. Jag vet att det fanns mornar då jag stod på knä och grät när jag skulle få ner två barn i vinteroveraller och vinterkängor. Få ner Lillebror i barnvagnen eller få in barnvagnen i bilen. Så här i efterhand låter det inte klokt. Men då orkade jag inte ta tag i det. Livet rullade på. Jag lärde mig leva med problemen. Smärtan. I takt med att Kråkungarna blev äldre så blev det lättare att undvika aktiviteter som gjorde mina besvär värre. Smärtan blev mer en allmän stelhet och en diffus molande värk till skillnad mot ischias, domningar och ilande, huggande smärta. Den molande värken kunde jag  leva med. Blir det extra jobbigt är det bara att knapra en näve piller. Så här har jag haft det de senaste fem åren. Det har blivit vardag. En bra dag är jag bara stel. Jättestel. Alltid balanserandes på gränsen. En snedvridning från misär. En ojämnhet i marken. Det finns till och med bra veckor. Det finns det. De senaste fem åren har jag inte sökt hjälp en enda gång. Det har känts utsiktslöst. Jag kommer bara bli hänvisad till sjukgymnast och rådd att gå ner minst tjugofem kilo i vikt. Det är så jag har resonerat. Att problemen fanns innan jag gick upp i vikt är inte relevant. Att ryggproblemen snarare bidragit till min viktuppgång på grund av att jag undvikit träning som gör ont. Det är inte relevant.

Den senaste tiden har vänner och arbetskamrater fått mig att tänka över min situation. Kanske är den inte helt optimal. Kanske är det så att problemen påverkar mitt liv. Jag undviker situationer. Saker. Jag får ont av trädgårdsarbete. Av städning. Av att leka med barnen. Jag kan inte lyfta. Inte knyta skorna. Varken mina eller Kråkungarnas. Inte klättra på stegar eller tvätta bilen. Egentligen kan jag inte göra ett jävla skit. Och om jag ändå är tvungen att göra något så måste jag knapra piller i förebyggande syfte. För jag vet att jag kommer att få ont.

För en tid sedan bestämde jag mig för att försöka trotsa problemet. Sluta undvika. Jag tänkte att om jag börjar lugnt så kanske ja bygger upp muskler och får det att funka. Så jag började rida. Efter tjugofem år. En dröm. Så roligt. Så avslappnande. Men ack så förödande. Efter tre lektioner insåg jag varthän det skulle barka. Efter lite galopp och några varv i trav insåg jag att det inte skulle gå vägen. Jag försökte en fjärde lektion. Då blev jag rädd. Det är något som är fel i min rygg. Riktigt fel.

Så idag bestämde jag mig för att ta tag i problemet. Ta reda på vad som är fel. Jag bestämde mig för att ringa till vårdcentralen och be dem starta en ordentlig utredning. Jag vill ha en diagnos. Jag vill veta. Just nu inbillar jag mig att det kan vara allt ifrån en ryggtumör, diskbråck, en reumatisk sjukdom eller kanske är det bara en allmänt trasig rygg. När jag vet vad det är, kan det kanske fixas. Tränas upp. Stärkas. Kanske finns det mediciner eller operationer. Vad vet jag.

Alla som känner mig vet att det är ett stort steg för mig att ringa till vårdcentralen. Väl där ska man ju ändå bara "gå hem och vila". Så varför gå dig över huvud taget. Lika bra att stanna hemma och vårda sig själv. Det är ju så jag har resonerat de senaste fem åren. Uppenbarligen har inte den taktiken fungerat. Uppenbarligen.

Idag ringde jag till vårdcentralen.

Jag fick ingen tid.

Sjuksköterskan tyckte att jag skulle ringa till sjukgymnastiken. Sjukgymnasten skulle vara precis lika bra på att ställa diagnos som doktorn. Hos sjukgymnasten ska man börja. När man har ont i ryggen. Inte på vårdcentralen. Tydligen.

Dessvärre remitterar inte sjukgymnasten till röntgen eller till reumatologen. Inte heller skriver de ut värktabletter. Inte alls faktiskt.

Idag bröt jag ihop. Idag skyndade jag gråtandes ut från jobbet. Idag förstod jag vilket stort problem min rygg faktiskt varit för mig. För mitt liv. För min omgivning. Så idag bröt jag ihop.

Naturligtvis förstår jag att jag måste träna upp ryggen. Att jag måste träna upp muskler som inte använts på tio år. Att jag måste gå till en sjukgymnast. Det förstår jag. Men först vill jag veta vad som är fel. När MammaMu söker hjälp för sin rygg. Då är det något som är fel. Mycket fel. Jag vill bara att någon ska ta mig på allvar. För en gångs skull.

Idag bröt jag ihop.

Nu vet jag faktiskt inte hur jag ska gå vidare. Uppenbarligen är vårdcentralen inte rätt väg in i sjukvården. Uppenbarligen inte. Men snälla, berätta något som jag inte redan vet...

För h*@%#e!!!!

Det är höstfest på skolan i veckan. Denna tillställning anordnas av tvåornas föräldrar. Tydligen tillhör vi den kategorin. Alltså anordnar vi höstfesten för hela skolan. Naturligtvis ska det bakas. Oj vad det ska bakas. Till fikaförsäljning. Till brödförsäljning. Till gud-vet-vad. Nu tillhör jag inte skaran av föräldrar som älskar att baka. Jag gillar inte ens att baka. Men ikväll var jag tydligen tvungen att baka. Inga svåra grejer. Enklast möjliga. Men ni kan ju gissa hur det gick. Åt h*&*%e. Naturligtvis. Det blev bränt. Det blev stenhårt. Det blev fiasko. Vi kan väl säga så här, att Storasysters föräldrar har inte något bidrag till brödförsäljningen. Så kan vi säga. Jag gjorde ett försök. Det gjorde jag. Men vi skulle nog få muta någon att köpa mina alster. Då försvinner ju lite av poängen. Att samla in pengar. Om man måste betala dem för att köpa. Faktiskt. Vill bara att någon ska veta att jag faktiskt försökte. Det gjorde jag. Verkligen. Två gånger. Kanske gör jag ett tredje försök i morgon. Kanske. Men det verkar rätt meningslöst. Men man vill ju inte vara föräldern som bryr sig. Som låter andra göra jobbet. Det vill man inte. För jag bryr mig. Fan vad jag bryr mig. Så mycket att jag står en hel ångestladdad kväll och bakar plåt efter plåt med bränt skit. Jag som nästan aldrig bakar. Annars.

På själva höstfesten ska jag stå i fiskdammen. Det är jag i alla fall bra på. Jävligt bra dessutom.

Ogjort

Livet består just nu mest av en massa ogjorda saker.

Bloggen är oskriven. Gropen till det nyinköpta äppelträdet är ogrävd och äppelträdet är följaktligen väldigt oplanterat. Altanen är ofärdig, precis som staketet. Där saknas det en ouppskruvad planka eftersom den plankan tydligen är oinköpt. Tistlarna är odöda medan sommarblommorna står högst jättedöda i sina krukor på grund av att de är ovattnade och osolade. Kråkungarnas allmäntillstånd är ganska ofriskt och söndagens barnkalas är ogenomfört och fortfarande väldigt oplanerat. Huset är väldigt ostädat och själv är MammaMu otroligt oinspirerad och opigg.

Det är allmänt rätt okul just nu. Bara så att ni vet.

Helg

Så kom helgen. Äntligen. Den som vi längtat till hela veckan. Och mantrat som jag upprepat om och om igen varje jobbig vardagsmorgon. "Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är...."

Jo men oj så bra vi var på det då. Att sova ut. Inte alls bra faktiskt. Och mamman fick visst inte sova så länge hon ville. Inte på långa vägar. Jag förstår inte vad någon levande varelse ska göra uppe före klockan sju en lördagsmorgon. Jag förstår det verkligen inte.

Dessutom har det pissregnat hela eftermiddagen. Det har det förövrigt gjort varje eftermiddag hela veckan. Det har börjat precis lagom till familjen kommit hem. Varje eftermiddag. Hösten kom fort. Alldeles för fort. Det är bara att konstatera.

Som ni hör är humöret på topp hos MammaMu. Ekorrhjulet, dåligt väder och för lite sömn verkar ha den effekten hos MammaMu. Det är också bara att konstatera.

Ska man skriva oxå?!

Jaha! Om man har en blogg, är det alltså meningen att man ska skriva något i den så också?! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det måste ha blivit något missförstånd. Men jag skriver. Nu. Okej?!

Jag tror att jag nämnt det tidigare. Att det är lite mycket just nu. Därav bristen på blogginlägg. Men det händer massor. Hela tiden. Den tidigare dammande, snustorra tistelöknen (läs: den delen av trädgården som vi låtit en grävmaskin skala av hela ytlagret på i syfte att jämna till) har till exempel förvandlats till en leråker under dagens regn. Jag älskar just nu lera. Eller inte. Alls. Jag vill ha gräs. Nu. Den stora schakthögen med jord som tornade upp mitt i trädgården under ovanstående grävarbete har under samma regnoväder förvandlats till en lerig schakthög med jord. Bara som information alltså. Jag vill hemskt gärna bli av med den högen redan i morgon. Så verkar det nu inte bli. Tyvärr. Grannen som lovat hjälpa oss att bli av med den är inte av den snabbaste typen. Tyvärr. Men i alla fall. Som en följd av all lera har vi nu alltså lera precis över allt. Under skorna. På golven. På kläderna. I håret. Precis överallt. I löv lera. Och mitt i all lera har det dykt upp en pool. Det är i och för sig ganska positivt. Kråkungarna och alla grannbarnen kan bada. De struntar i leran. Som blir ännu mer intensiv när fem ungar ska i och ur en pool som ännu inte utrustats med stege eller omgärdande trädäck. Det blir megalerigt. Faktiskt. Själv väntar jag på stege. Och värme. Och lite färre ungar i poolen. Då ska MammaMu bada. Tills dess gör jag som kossorna i hagen. Jag glor. På ungarna.

Nä, jag tror att jag ska gå och starta ännu en tvättmaskin med leriga kläder. Det är precis vad jag ska. Sen ska jag gå och se om Tandfén har några guldtior på lager, eller om hon måste låna av Lillebror. Igen. Sen ska jag nog krypa ner i den leriga sängen. Återkommer en annan dag. När leråkern återigen förvandlats till en tistelöken och dammet lagt sig som en hinna över hela tillvaron. För det ska jag bara ta att tala om för er. Tistelöknar dammar. Så in i bomben. Men jag sparar det. Till ett annat blogginlägg...