Vart tog vintern vägen?

Hade vi någon vinter i år? Jag minns inte. Eller jo, jag minns att jag (återigen) var ute tre gånger på längdskidorna den här vintern. Då måste det ha funnits snö. I tre veckor. Ungefär. Men vad hände sedan? Nu börjar till och med MammaMu ge upp hoppet om vintern. Nog för att jag blev glad i går när det toksnöade utanför fönstret när jag vaknade, men jag förstod ju. Förstod att det var kört. Att all den härliga snön skulle förvandlas till vatten innan den ens nått marken. Och så blev det.

Nä, jag är besviken. En vinterälskare blir lätt det när vintern är tre veckor kort. I år har det varit extra tungt. I år hade vi våra skidresor inplanerade tidigt. Det betyder att vintern tog slut redan vecka åtta.  Vi brukar åka skidor i mars och inte allt för sällan under påsken i mitten eller slutet av april. Så blev det alltså inte i år. Tyvärr. Aldrig mer. Det blev jobbigare än jag trott. Vårens intensiva ljusterapi i snödrivorna uteblev. Likaså synintrycken och den friska fjälluften. Det känns.

Nu sätter vi punkt för vintern och siktar mot våren. Nu vill jag att den ska komma. På riktigt. Med full kraft. För MammaMu är trots allt en kossa som även älskar våren och sommaren. Helhjärtat. Men bara på sommaren. På vintern ska det vara vinter och på sommaren ska det vara sommar. Det är så jag tänker. Även om det inte alltid fungerar så...

Felkalkulering

Idag har vi åkt skidor. Utförs. När det inte går att åka slättförs får man se till att njuta av en solig vinterdag i skidbacken istället. Helt fantastiskt. Den lilla anläggningen några mil från där vi bor duger alldeles utmärkt för en dag då och då när suget blir för stort. Kråkungarna njuter. Familjen njuter.

MammaMu och pappan hade även en hemlig agenda med dagens aktivitet. Så här i efterhand var planen eventuellt bättre i teorin än i praktiken. Planen var nämligen att köra slut på Kråkungarna med hopp om att de skulle somna gott före melodifestivalen. På så sätt skulle pappan och MammaMu slippa genomlida detta spektakel som tydligen blivit en obligatorisk del av familjens lördagskvällar. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna inte är mycket tröttare än efter en vanlig dag på skolan eller på dagis. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna med all sannolikhet inte kommer att somna före melodifestivalen drar igång. De enda personerna i den här familjen som kommer att sova gott klockan åtta är pappan och MammaMu. Faktiskt. Vi är banne mig inte pigga. Inte alls faktiskt. Så, så här i efter han kan vi väl säga att det slutade bra ändå. Vi vuxna kommer att sova och slipper på så sätt genomlida spektaklet i alla fall. Och Kråkungarna, de får väl vara uppe då...

Uppdatering av läget

Alltså. Nya stavar är visserligen inköpta, men de kommer väl antagligen inte till användning. Inte i år.  Jag får väl utgå ifrån att min årliga (läs: årslånga) viloperiod redan har startat. En vecka för tidigt. Den slutsatsen drar jag utifrån rådande väderförhållanden. Sex plusgrader. Sol. Lite regn. Ni förstår ju. Skidsäsongen verkar vara över för i år. Skidsäsongen som startade förra helgen. Typ...

Nöjd. Trots komplikationer. Det ni!

Tog mig ut i spåret idag. Igen. För andra dagen på raken. Det blir ju lite tokigt. När den enda motionsform som jag verkligen kan njuta av och som jag faktiskt utövar frivilligt, endast är möjlig att utöva ungefär två veckor om året. I dagsljus. På helgen. Då blir det lätt lite intensivt under en period. En intensiv träningsperiod på två gånger två dagar som efterföljs av ungefär femtio veckors vila. Det blir ju lite tokigt. Ändå är jag sjukt nöjd att jag faktiskt tagit mig ut i spåret två dagar på raken. Solsken och fina spår. Humöret i topp trots lite halvdåliga vallningsinsatser från vallateamet (läs: maken).

Den köttbulleliknande skuggfiguren mitt i spåret är jag. Här var turen fortfarande underbar. Det var eventuellt innan solen gick ner bakom grantopparna och eventuellt innan skuggfiguren bröt staven. Skuggfiguren har fortfarande två stavar på bilden. Det ser jag. Jag önskar att jag kunde säga att stavbrottet berodde på min aggressiva körstil och min kämparglöd, men det berodde nog snarare på lite halvdålig backteknik. Vi behöver inte gå in på några detaljer. Stavjäveln gick av. Ni fattar. Det ni kanske inte förstår är hur svårt och vingligt det blir för en köttbulle med en och en halv stav och bakhalt att ta sig tillbaka till bilen. Att ta sig i mål. Jättesvårt. Och jättevingligt. Men det gick. På något vis var det skönt att spåret var i det närmaste folktomt. Det var det. Faktiskt.

Nu måste jag skaffa nya stavar innan jag kan ge mig ut igen. Fan också. Jag som precis börjat min intensiva träningsperiod. Jag har ju säkert två träningsdagar kvar innan vilan börjar. Minst.

Bloggen är tillfälligt stängd pga VINTER!

Fantastiskt väder! Fantastiska spår! Härliga vinter!

 

Motion och Ljusterapi. Det är inte illa det!

Det gäller att passa på...

MammaMu och Kråkungarna är lite mysigt trötta i kväll. Sådär trött som man bara kan bli av frisk luft och motion. Idag har vi nämligen;

Åkt spark - check
Åkt skidor - check
Åkt skridskor - check
Åkt pulka - check
Byggt snögrotta - check

Jorå. Det gäller att passa på. Ingen vet ju hur länge det varar.

Älgar, lösa hästar och hysteriska ungar

I måndags var det terminsstart på ridskolan. En efterlängtad stund. Storasyster hade fuskat lite under jullovet med en ridlägerdag, men för MammaMu var jullovet långt. Alldeles för långt. Jag såg verkligen fram emot att få kravla mig upp på hästryggen igen.

Vägen till stallet var igensnöad. Minst sagt. Snöstorm och rodelbana. Vi har ett par mil till stallet. Det snöade så mycket att det inte gick att ha helljus. Trots tappra försök. Och mitt i ett sådant försök fick vi en uppenbarelse. Framför oss på vägen tornade siluetten av en jättestor älg upp. Den stod mitt i vägen. Skogarnas Konung. Snöfallet och den märkliga belysningen gjorde att vi bara såg en svart skugga. En stor svart skugga. Med lugna steg lunkade älgen över vägen. In i skogen. Det var en mäktig syn. På lagom avstånd. Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om vi kommit närmare. Eller kört fortare. Vi kom i alla fall fram helskinnade till stallet, Storasyster och jag.

Ridlektionen började bra. Eftersom det är en nybörjargrupp med flera yngre barn skulle vi ta det lugnt för att försöka komma igång efter lovet. Det kändes jättebra att äntligen vara tillbaka i sadeln. Storasyster verkade också trivas. Även om hästarna var lite väl pigga efter sitt jullov. En kvart in i lektionen är läget annorlunda. Någon slår i en dörr. En häst blir skrämd och hoppar till vilket leder till att alla hästar blir skrämda. Helt plötsligt ligger fem hysteriska småtjejer i sågspånet och fem lösa hästar springer runt i ridhuset. För hästarna är det en lek. För tjejerna är det en mardröm. För MammaMu som sitter kvar på hästryggen och som har en gråtande Kråkunge på marken är det också en jobbigt situation. MammaMu vill såg gärna fortsätta att rida, men hon inser ju att hon nog borde prioritera sin Kråkunge. Så resten av lektionen agerar hon ansvarsfull mamma och leder runt sin något skakiga Kråkunge på en av de mer stabila hästarna. Huvudsaken är att Storasyster vågar sig upp igen. Det blev en minst sagt märklig kväll. Tydligen är det vanligt att det blir kaos de första lektionerna för terminen. Hästarna är alldeles för pigga och busiga. Uppenbarligen. Jag har varit med om det förr. I min ungdom.

Efter den något märkliga lektionen var det dags att sladda hem i snöyran. Det gick bra. Storasyster klarade sig undan kvällens strapatser med ett skrapsår på benet. MammaMu fick några nya gråa hår. De märks knappt bland alla de andra gråa håren som dominerar på mitt huvud. Jag kan ändå tyckaändå att det var liiiite tråkigt att jag inte fick rida mer än en kvart, men vi gör väl ett nytt försök igen nästa måndag...

När det äntligen vänder!

Jag har skrivit det ett par gånger nu. Att det blir bättre. Efter jul. Efter alla måsten. När julhelgen är över vänder det. Det har jag påstått flera gånger. Är det då inte märkligt. Att precis när julhelgen är över. Då kommer snön. Då kommer ljuset. Då kommer solen. Då kan inte ögonen få nog. Av allt det vackra. Av allt det vita. Av kyla och klar luft. Av rimfrost och snö. Ett bländande ljus. Som får den frusnaste människan att tina. Trots att termometern visar sjutton minusgrader. Nu har jag kämpat mig igenom mörkret och kommit ut på andra sidan. I ljuset. Dessutom är jag utsövd. Jösses som jag har sovit. Jag har sovit bort halva jullovet, men det var precis det jag behövde. Så skönt.

Nu väntar ett exemplariskt lugnt nyårsfirande med familjen och sedan drar vi till fjällen för ännu mer ljusterapi och massor av frisk luft.

Nu mina vänner. Nu har det vänt.

Det är tyst här

Det bloggas inte så mycket just nu. Jag riktar all energi åt att ta mig igenom mörkret. November och december. Det är jobbiga månader i MammaMu's värld. Så många måsten. Så mycket mörker. Dessutom är det hyperhektiskt på jobbet. I veckan var jag i Stockholm. Nästa vecka ska jag till Göteborg. Det känns som att jag varit borta på kurs eller konferens varje vecka hela hösten. Det sliter. Helst vill jag bara sitta hemma i soffan. Inte flänga land och rike runt med jobbet. Inte jaga runt som en galning i jakten på födelsedagspresenter. Inte fixa kalas.

Julen har jag inte ens börjat tänka på. Men jag har förstått att den är på väg. Det har jag.

I januari vänder det. Första skidresan är inbokad i trettonhelgen. Då får jag min vila. Då får jag mitt ljus. I mars åker vi iväg igen. Vi vet inte exakt vart. Men alperna blir det. I år flyger vi. Åh vad jag längtar.

Sommarkatt

Jag älskar katter. Jag hade själv en katt hemma när jag växte upp. Jag red som ung och i stallet fanns det alltid katter som sprang kring benen. Jag är uppvuxen med katt. En av mina stora sorger har varit att mina egna Kråkungar aldrig kommer få möjlighet att växa upp med ett husdjur (läs: katt) eftersom pappan är allergisk. Dessutom är han inte särskilt förtjust i katter. Sorgen blir på något vis större här på landet där förutsättningarna för att ha katt är helt perfekta. Därför blev jag så glad när vi precis hade flyttat in här förra sommaren och det kom en lite kelig kissekatt på besök. Han stannade i några dagar, försvann, och kom tillbaka efter någon eller några veckor. Jag såg det som en fantastisk förmån. Att få besök av en så fin kissekatt. En mysigare katt får man leta efter. Så gosig. Han spinner högt och med hela kroppen. Han är så otroligt snäll. Han låter utan problem fyra små barn klappa honom och följa efter honom utan att han blir irriterad. När han fått nog går han därifrån. Kråkungarnas glädje över vår lilla trädgårdsgäst är helt enorm. De väntar på honom mellan besöken och blir överlyckliga när han visar sig igen. Genom tatueringen i örat har jag kunnat kolla upp i kattregistret att ägaren bor en dryg kilometer härifrån fågelvägen. Därför har jag tagit för givet att allt har varit i sin ordning. Katten är kastrerad och öronmärkt. Alltså finns det någon som bryr sig om den. Och eftersom katten försvunnit härifrån med jämna mellanrum har jag tagit för givet att den har gått hem. Den bor ju så nära. Därför har jag heller inte tagit kontakt med ägaren. Katten har kommit hit mer eller mindre regelbundet hela vintern och våren. Ibland har den varit borta någon månad. Ibland en vecka. Ibland stannar den en timme. Ibland i flera dagar. Fram tills nu i våras har den heller aldrig fått mat av oss. Men så i våras förändrades något. Den började vara här oftare. Den började hänga med oss när vi var ute i trädgården. Nu gör den oss sällskap när vi äter utomhus. Den kommer springandes när den hör oss. Den pratar med oss. Den hänger här om nätterna. Vi trivs jättebra med kissens sällskap, men samtidigt börjar det bli lite olustigt att den aldrig verkar gå hem. Därför tog jag kontakt med ägaren i förra veckan. Då visar det sig att det inte ligger till riktigt så som jag har trott. I själva verket har katten hört hemma som stallkatt i en stor ridanläggning som ligger ganska många kilometer härifrån. Dessvärre har katten aldrig trivts med det livet så han har gång på gång rymt därifrån. Ägaren har hämtat tillbaka katten till stallet åtskilliga gånger från ödetorp och andra ställen, men hela tiden rymmer den därifrån. Sist hon hämtade katten avmaskade hon honom, därefter hade han stannat i ett par veckor och ätit upp sig sedan försvunnit igen. Uppenbarligen har den ju rymt till oss. Här verkar den trivas. Trots att den inte får gå in i huset. Och trots att den inte har fått mat regelbundet. Här har den otvunget sällskap och massor av möss (som han gärna visar upp för oss). Han har valt oss. Det är ganska tydligt. Tanken gör mig glad men också förtvivlad. Hur ska det gå i vinter om han stannar kvar här? Vi kan inte ta in den. Det går inte. Just nu sitter jag desperat och googlar kattlucka till garaget och vinterisolerade små katthus, men jag inser ju att det inte är något liv för en katt. På vintern har han inte något sällskap utomhus. Då sitter vi inomhus och häckar. Det blir ensamt för en sällskapssjuk kattherre. Samtidigt pratade ägaren om att hon skulle försöka hitta ett nytt hem åt honom där han kan vara innekatt. Det tror jag inte passar honom alls. Men det kanske är bättre än att vara ensam i vinterkylan. Mentalt är han ju vår. Han har valt oss. Han kom till oss. Vi trivs i varandras sällskap. Det har gått så långt att till och med maken, som alltid hållit distans till katter och skyllt på allergin, börjar fatta tycke för kissen och hans sällskap. Han klappar honom i smyg. Maken erbjöd sig till och med att käka antihistamin hela vintern så att vi skulle kunna göra honom till vår. Det är stort. Dessvärre tror jag inte att det funkar i femton år framöver.

Som ni märker har MammaMu fått ännu en Kråkunge att oroa sig för. Hon har fäst sig vid den svartvita, supermysiga lilla kattherren vid namn Whiskas som valt oss som sin sommarfamilj. Frågan är bara hur MammaMu ska hantera den här situationen. Det är frågan det.

Kontraster

I fyra härliga dagar har min blick fått vila på vyer likt den här.













Klarblå himmel mot kritvit snö. Metervis med snö. Vinter. Strålande sol.  Vi har haft en helt underbar påsk i fjällen. Helt fantastiskt underbar. Ljusterapi i kubik. Ingen ville åka hem igår.

Idag är vi hemma. Även här skiner solen och temperaturen klättrar snart över tjugostrecket. Idag vilar ögonen på utslagna björkar, gullvivor och en helt fantastisk grönska.  Ljusterapin fortsätter - i solstolen. Fågelkvittret är öronbedövande.

Fantastiska kontraster.
Jag mår faktiskt rätt bra idag.
Äntligen!

 

Och vi, vi gör som vi alltid brukar göra!

Det rapporteras om sommartemperaturer till påskhelgen. Strålande sol och varma temperaturer upp mot arton grader. Låter bra det. För alla som stannar hemma. Själv håller jag precis på att plocka fram vintervantar, fleecetröjor och täckbyxor. Igen. Det är alldeles för mycket vinter kvar i fjällen för att vi ska låta det bero. Över en meter snö och mestadels kallföre. Fina skidspår och fint underlag i backarna. Fina chanser till solsken finns det tydligen också. Då kan vi bara inte stanna hemma. Då måste den här familjen upp och krama ur det sista ur vintern. Det måste vi bara. Det är ju sista chansen. Det är ju så långt till nästa vinter.

Det blir en påskhelg i fjällen. Det blir det.

Off season

Det precis som vanligt. När alla andra postar cykel- och snödroppeinlägg på fejjan och deklarerar vårens ankomst, då förbereder vi oss som bäst för vinter och snö. Så är det alltid. Här provas det skidpjäxor och tvättas skidställ. Så gör vi. Visserligen har jag även hunnit med att krypa upp i lä för lapa i mig några efterlängtade solstrålar. Det har jag. Det var härligt. Å cyklat det har Kråkungarna gjort halva vintern så det var liksom inget särskilt med det idag. Dessutom kan det ju diskuteras hur mycket vinter det egentligen är dit vi ska. Prognosen visar tio plusgrader och strålande sol nästa måndag. På 1700m höjd. Perfekt om man gillar slush och vattenskidåkning. Det gör jag. Jag gillar allt. Bara solen skiner. Särskilt mycket gillar jag att svänga in till en solstol och beställa in en stor kall öl när fötterna värker och strupen är torr. Det gör jag.

Men visst, prognosen hinner nog ändra på sig. Det gör den alltid.

Dagens vårtecken...

AC:n i bilen fick jobba idag. Det tar jag som ett vårtecken. Inte för att jag är överlycklig. Jag tycker att det är en månad för tidigt. Det är fortfarande februari. Februari är en vintermånad. Då ska vi ha snö och minusgrader. Inte 12 plusgrader. Inte alls. Vårtemperaturerna får gärna vänta en månad till. Solen är välkommen. Det kan jag tycka. Och ljuset. Det var ljust halvsju i morse. Det gillar jag.

Men snön. Var fan är snön. Hur ska vi nu kunna lyssna på takdropp och glädjas åt snödropparna som gräver sig upp genom snön längst in till husknuten. Det finns ju ingen snö.

Ur led är tiden.

Vart tog vintern vägen?

Ute är det grönt. Och grått. Och skitigt. Och tråkigt.

Jag förstår att många är glada nu. Rent av lyckliga. Många verkar föredra lera, mörker och slask framför snö, krispig kyla och livsgivande ljus. Det har jag förstått. Jag hör det överallt. I affären. På Facebook. På jobbet och på gatan. Folk som småpratar över vädret. Beklagar sig. Letar vårtecken i början av januari. Folk som säger att det minsann räcker med snö nu. Att de är trötta på all snö. Att våren gärna får komma.

Jag förstår ingenting. Vår i början av februari. När hände det senast. Jag hade förstått det bättre om vi befann oss i början av april. Det hade jag.

Själv är jag ledsen. Vi fick inte många veckor med snö. Kanske kommer vintern tillbaka. Kanske inte. Februari och mars är ju de allra bästa vintermånaderna. När solen tittar fram och faktiskt värmer. När dagarna blir längre. Dagsmeja. Takdropp. Fantastiska vinterdagar när det till och med går att sitta ute i en snödriva och fika. Snön försvann alldeles för tidigt. Nu går vi miste om allt det fina. Nu är allt grått. Skitigt. Kråkungarna går knappt att ta in i huset efter att de varit ute i tio minuter. Det är blött och lerigt. Sandigt. Överallt. Och regn. Deprimerande. Usch.

Nej ge oss ytterligare en månad av rejäl vinter. I slutet av mars kan v kanske börja tala om våren. Det är då den ska börja göra sig påmind. Inte nu. Februari är en vintermånad och snart är det sportlov. Ett sportlov som borde tillbringas i pulkabacken, på skidor eller skridskor men som tyvärr ser ut att få tillbringas inomhus i år...

Omysigt

Takdropp. Snöras. Fyra plusgrader. Regn.
På något sätt är det så mycket mysigare i slutet av mars än i början på februari. Just nu är det inte alls mysigt. Bara tråkigt. Okej, regnet är väl aldrig mysigt. Inte ens i slutet av mars. Men lägg till en sol i stället då. Det är ändå så mycket omysigare i början på februari än i slutet på mars. Så det så.

Överhängande risk!

Risken är överhängande.

Jag bör nog undvika att gå under takutsprånget de närmaste timmarna. Faktiskt.

Tänkte ni på det, eller?!

I morse gick det att se ut genom fönstret och ana konturerna av snögubbar och trädstammar redan innan klockan sju. Det är fan inte illa. Jag säger bara det. Vi går mot ljusare tider. Det gör vi. Faktiskt.

Ha en underbar dag.

Here we go again

Jaha, då var det dags igen då. Dags att dra igång Melodifestivalcirkusen. Ni som följt mig ett tag vet ungefär vad jag tycker om det hela. Men nu är det ju så att vi har en sjuårig Storasyster i familjen. Då får föräldrarna lägga sådana åsikter åt sidan och bita ihop. Om man har en sjuårig Storasyster i familjen då är det Melodifestivalen som gäller. Vare sig vi vill eller inte. Det är bara att duka fram popcorn och genomlida spektaklet. Så är det. Har vi tur kan vi lura Kråkungarna i säng innan omröstningen. Ibland fungerar det. Ibland inte.

Nåja. Idag har vi pulsat i snö, byggt snögubbar och kokat soppa på en spik. Kylskåpet är tomt. Väldigt tomt. Dålig tajming så här inför helgen kan man tycka. MammaMu orkade bara inte åka och handla idag. Inte igår heller för den delen. Bara tanken på att trängas på ICAmaxi gav mig rysningar. Då trollar jag hellre med knäna och kokar soppa på en spik. Faktiskt. Och i morgon är lunchen i hamn. I morgon bjuder Kråkungarnas morfar på Kroppkakor. Åh vad jag längtar. Det var såå länge sedan. Det finns såå många fördelar med att flytta hem igen. Pappas Kroppkakor är en av dem. Faktiskt!

(Nästan) allting har en baksida...

Å ena sidan är jag glad för att jag faktiskt inte fått sparken. Ännu. Jag har en lön. Och jävligt mycket surftid.
Å andra sidan är det fortfarande skittråkigt att inte ha något att göra och humöret blir sämre för varje dag som går. Och det känns väldigt onödigt att ta sig till jobbet varje dag.

Å ena sidan är jag tokglad för att vi har vinter och snö.
Å andra sidan är det rent livsfarligt att köra bil på överblåsta småvägar. Jag är van vid översaltade motorvägar och blask. Inte packad snö, is och drivbildningar.

Å ena sidan är jag oerhört glad och tacksam över att kunna köra bil igen.
Å andra sidan var det ju det här med snön. Snart ligger bilen i diket.

Å ena sidan ignorerade jag glasögonångesten. Jag blundade, pekade och valde. Skönt att det är gjort.
Å andra sidan är ångesten ännu större nu. Tänk om jag valde fel. Snordyrt blir det också.

Å ena sidan är det fredag idag. Så nu tar jag helg!