Gott Nytt År!

Jag har egentligen inte haft tid att reflektera ordentligt över året som gått. Jag kan ändå konstatera att det har varit ett bra år. Detta trots att jag började året med ett överhängande hot om arbetslöshet. Som tur var löste sig problemet i elfte timmen och veckorna som arbetslös kunde till slut utnyttjas som en skön ledighet. En ledighet som bland annat utnyttjades till en vecka i Österrike. En vecka med underbar skidåkning, strålande sol och sommartemperaturer. Vilken energiboost. I maj började jag ett nytt jobb. Nytt område. Nya uppgifter. Mycket att lära. Fick ändå en mjukstart vilket jag är mycket tacksam för. Att hösten blev väldigt mycket mer hektisk, det är bara att konstatera. Sommaren var helt fantastisk. Vilken sommar vi hade. Mannen slet som tokig med att få poolen på plats och med att skruva trall. Kvadratmeter efter kvadratmeter. Jättemycket trall. Hela sommaren. Men oj så bra det blev. Helt fantastiskt. En underbar sommar gjorde projektet än mer lyckat. Så kom hösten. Den var mörk. Och lång. Och varm. Sommarblommorna blommade långt in i december. En konstig höst. Verkligen. Men ack så mörk. Ljuset i mörkret har varit mina och Storasysters måndagskvällar. En stunds andhämtning. En stund av välmående. En stund av total närvaro. Lycka. Det är på måndagskvällarna vi rider. Storasyster och jag. Åh vad glad jag är att jag tog mod till mig och klättrade upp i sadeln igen efter tjugofem år. Jag har inte skrivit så mycket om ridningen. Det har inte blivit av. Men det kanske kommer. Det finns ju en del roliga ögonblick att återge. Det händer liksom grejer när  överviktiga medelålders otränade kylskåp ska kravla sig upp och ner från hästryggar. Och rida barbacka. Eller hoppa. Men det tar vi en annan gång...

2014 har även innehållit en del tråkigheter. Jävla skitcancer. Ofattbar förlust. Oro för nära och kära. Föräldrar som blir äldre. Men vi har ändå varit förskonade från olycka i den närmaste familjen. Tack och lov. I år har jag även blivit lite bekymrad över vart Sverige är på väg. Men det behöver vi inte gå in på här. Jag tror att ni förstår vad jag menar.

I stort har det här året varit ett bra år. En fantastisk sak som hände var ju att vi fick en ny familjemedlem. Vi blev med katt. Efter ihärdiga övertalningar av katten själv. Nu är han en fullvärdig familjemedlem med egen ingång och veterinärkonto. Möss i vardagsrummet och håriga fåtöljer har blivit vardag. Och katten. Han mår som en prins.

Framförallt känner vi att vi har hittat hem. Och det kära vänner, det är en skön känsla.

Gott Nytt År!

Åh neej! Inte semester nu igen...

...men okej då!
Jag kan väl försöka stå ut i fem veckor.
Jag lovar att försöka!

Ha en fantastisk sommar allesammans!
Vi hörs när vi hörs!

Ska man skriva oxå?!

Jaha! Om man har en blogg, är det alltså meningen att man ska skriva något i den så också?! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det måste ha blivit något missförstånd. Men jag skriver. Nu. Okej?!

Jag tror att jag nämnt det tidigare. Att det är lite mycket just nu. Därav bristen på blogginlägg. Men det händer massor. Hela tiden. Den tidigare dammande, snustorra tistelöknen (läs: den delen av trädgården som vi låtit en grävmaskin skala av hela ytlagret på i syfte att jämna till) har till exempel förvandlats till en leråker under dagens regn. Jag älskar just nu lera. Eller inte. Alls. Jag vill ha gräs. Nu. Den stora schakthögen med jord som tornade upp mitt i trädgården under ovanstående grävarbete har under samma regnoväder förvandlats till en lerig schakthög med jord. Bara som information alltså. Jag vill hemskt gärna bli av med den högen redan i morgon. Så verkar det nu inte bli. Tyvärr. Grannen som lovat hjälpa oss att bli av med den är inte av den snabbaste typen. Tyvärr. Men i alla fall. Som en följd av all lera har vi nu alltså lera precis över allt. Under skorna. På golven. På kläderna. I håret. Precis överallt. I löv lera. Och mitt i all lera har det dykt upp en pool. Det är i och för sig ganska positivt. Kråkungarna och alla grannbarnen kan bada. De struntar i leran. Som blir ännu mer intensiv när fem ungar ska i och ur en pool som ännu inte utrustats med stege eller omgärdande trädäck. Det blir megalerigt. Faktiskt. Själv väntar jag på stege. Och värme. Och lite färre ungar i poolen. Då ska MammaMu bada. Tills dess gör jag som kossorna i hagen. Jag glor. På ungarna.

Nä, jag tror att jag ska gå och starta ännu en tvättmaskin med leriga kläder. Det är precis vad jag ska. Sen ska jag gå och se om Tandfén har några guldtior på lager, eller om hon måste låna av Lillebror. Igen. Sen ska jag nog krypa ner i den leriga sängen. Återkommer en annan dag. När leråkern återigen förvandlats till en tistelöken och dammet lagt sig som en hinna över hela tillvaron. För det ska jag bara ta att tala om för er. Tistelöknar dammar. Så in i bomben. Men jag sparar det. Till ett annat blogginlägg...

Lite mycke

Det är lite mycket nu. Lite mycket på en gång. Många projekt. Samtidigt. Det kan upplevas som lite rörigt. Det är rörigt. Vi har väl sisådär en tre stora parallella projekt på gång i trädgården och till dessa tre stora projekt tillkommer ungefär en miljard följdprojekt. Åtminstone fyra, fem stycken i sig väldigt stora följdprojekt.  Vi brukar avsluta ett projekt innan vi påbörjar ett nytt. Men tydligen inte den här gången. Såatteee. Det finna att göra.

Kanske en pulkabacke?

Det skulle inte behöva bli några schaktmassor. Det var vad han sa från början. Grävaren. Allt skulle kunna återanvändas. Jo men visst. Det verkade ju bra. Men varför i hela fridens namn har vi då en hög med jord och schaktmassor motsvarande åtta(!) lastbilsflak i trädgården. Det undrar jag. Verkligen. Å då har de bara kommit drygt halvvägs. Vi fixar ett problem och får ett nytt, mycket större problem i gengäld. Det är svårslagen mattematik det.

Just nu överväger vi att göra en pulkabacke. En till. Vi har redan gjort en. Men problem är ju till för att lösas och en kuperad tomt är ju roligare än en platt. Särskilt på vintern. Det tycker nog Kråkungarna i alla fall. Tur att vi har lite ytor att improvisera på. Hur det sen ser ut det är sekundärt. Tydligen.

Lycka!

Lyckan vet inga gränser för en maskintokig fyraåring som får åka med i grävmaskingen. Total lycka. Enorm stolthet.

Men även en otrolig längtan. För idag vill han också åka med. Helst hela tiden. Men då skulle de ju aldrig bli klara...

Sommarprojekt

Idag gick startskottet för det stora Sommarprojektet. I trädgården brummar grävmaskinen. Det ska den göra i några dagar. Under tiden målar maken garaget och jag planterar sommarblommorna som Storasyster och jag var och införskaffade på förmiddagen. Här ska minsann blir fint.

Idag är det sommar. Faktiskt.

Det är så sant min Kråkunge...

Idag byggs det garage. Tre avmännen i släkten sliter med bygget. Å så Lillebror då förstås. Själv står jag i köket och servar med fika och lunch och dessutom hade jag lovat att karva ur en pumpa och rosta pumpakärnor. Lillebror tittar på mig när jag kämpar med att klä på honom tio lager regntäta och genomleriga kläder för femte gången samma förmiddag, sedan säger han;

" Vet du, det finns mammor som bygger. Varför bygger inte du mamma?"

Så sant, Kråkungen min. Det finns många mammor som bygger, men inte den här mamman. Var och en ska göra det man är bäst på. Eller åtminstone minst dålig på och då är det smidigast att ha MammaMu i köket. Bygget lockar inte. Åtminstone inte i spöregn.

Bygga, bygga

Snart ska "vi" (läs: maken) börja bygga dubbelgarage. Tanken är att det ska komma upp innan vintern. De senaste veckorna har vi haft fullt upp med förberedande gräv- och betongarbeten. Eller, vi har inte ansträngt oss så mycket. Det har vi faktiskt inte. Men jag tycker ändå att det är jobbigt att ha trädgården full med hantverkare. Och att betala fakturorna. Jätteansträngande. Nu väntar vi bara på leveransbesked så att vi vet när vi kan sätta fart. Snart. Hoppas vi.

Garaget är bara det första (om vi bortser från det lilla förrådet och den lilla träaltanen som redan byggts i väntan på garaget) av alla utomhusprojekt som står på tur. Önskelistan är lång. Vi har projekt för en lång tid framöver. Bland annat ska vi förvandla ett knöligt och ojämnt tistelfält till en hyfsat jämn gräsmatta, lägga oändliga mängder sten, asfaltera infart och garageuppfart, anlägga pool, bygga altan runt pool, bygga uterum och ett par saker till. Ni förstår ju att vi har att göra.

Det är skönt att insidan är så gott som tip top i alla fall. Ser fram emot en lugn vinter. Faktiskt.

Ja då är vi igång!

Första febern efter semestern. Nu rullar det på. Erfarenheten säger det. Även om första febern lät dröja. Nu får vi bara hoppas att jag har fel. Att den dagliga shoten Actimel och flytten till torrare trakter hjälper till. Att vi slipper VAB-träsket med VAB varannan vecka fram till jul. Vi får hoppas.

Det är lite synd om Lillebror. Han har väntat på den här dagen. Dagen med Grävmaskinen. Vi har en grävmaskin i trädgården. Det är inte varje dag en maskintokig fyraåring har en alldeles riktig grävmaskin i trädgården. Han var ute på förmiddagen och studerade den noga. Sen smällde febern till. Nu får han inte gå ut. Vilken mardröm. En alldeles riktig grävmaskin och han får bara titta på den genom fönstret. Det är inte lätt att vara liten. Vi får väl trösta honom med att den kommer tillbaka. Till våren. Vi har en hel del grävjobb som måste göras. En hel del.

Huset

Jag har ju lovat att berätta. Inte för att det är så mycket att berätta. Egentligen. Vi hade nästan gett upp. Gav flytten och husletandet ett sista försök. Bestämde oss för att åka och tittade på ett hus som egentligen låg helt fel, var alldeles för stort och kostade lite för mycket i förhållande till vad som var kvar att göra. Typ. Men vi åkte dit. Kanske i ren desperation. Sista försöket. Liksom.

Det kändes bra. Huset är byggt relativt nyligen. Ljust. Fräscht. Utsikten från köksfönstren fick mig på fall. Böljande fält. Åkrar. Jag kommer att sitta vid länge frukostbordet. Jag kommer till och med kunna njuta av disken. I alla fall av utsikten från diskbänken. Baksidan av huset blickar ut mot en stor ekhage. På sommaren går det kor där.

På landet men ändå nära till stan. Närmare till centrum och jobb än vi har idag. Lantligt läge men med flera hus runt omkring. Flickor i Lillebrors ålder i grannhusen. Skolan en kilometer bort.

Under visningen fick jag ett infall. Ropade på grannarna. Ville fråga dem om det bor mycket barn i området. Jag brukar inte ropa på främmande människor. Jag brukar inte prata med grannar när vi är på visning. Men den här gången gjorde jag det. Jag ropade. Mot mig kommer en man. Ett bekant ansikte. Väldigt bekant. Det visar sig att de som bor i huset bredvid är gamla vänner till oss . Inga nära vänner, men vänner vi umgåtts lite med under en period. Vänner som vi i stort sett tappat kontakten med. Ett kärt återseende. Det avgjorde liksom hela saken. Vi skulle flytta. Och så blev det.

Huset är stort. I ETT plan. Alldeles för stort. Troligtvis även  helt omöjligt att möblera. Våra möbler kommer i alla fall inte att räcka till och vi kommer att behöva installera interntelefon för att kunna kommunicera med varandra. Men det löser sig. Vi får se det som ordentligt tilltagen springyta för rastlösa Kråkungar.

Tomten är också stor. Jättestor. Och inte mycket till tomt. Egentligen. Vi kommer få börja helt från början. Just nu består den mest av grus. Och ogräs. Tistlar. Meterhögt. Tomten är aldrig iordninggjord. Vi (läs: maken) har alltså en hel del markarbete att se fram emot. Dessutom måste vi få upp ett garage. Det blir höstens stora projekt. Men fördelen med en stor och helt oplanerad tomt är att den är öppen för alla möjligheter. Vi har ju till exempel vant oss vid pool. Och uterum. Så utomhusprojekt kommer vi INTE sakna de närmaste åren. Skönt i alla fall att huset är i toppskick så att vi kan vila upp oss om vintrarna...

Nu börjar flytten närma sig. Om tre veckor får vi nyckeln. Tre veckor. Tre veckor känns jättelångt borta när man längtar och väntar. På att få börja sitt nya liv. Men tre veckor är egentligen ingenting. Inte när man har ett helt hus att packa ihop och en flytt att planera. Nej, då går nog tre veckor ganska fort. Det får vi hoppas i alla fall.

Det borde berättas lite mer, jag vet!

Jag förstår att några av er väntar på att jag säga någonting om någonting. Eller helst om allting. Någonting mer i alla fall. Bloggen har ju varit ganska fåordig och gåtfull på senaste tiden. Nu igen.

Den här gången beror det faktiskt inte på att jag inte vill avslöja några detaljer. Nej, det handlar snarare om ork. Eller brist på ork. Det har varit fullt upp hela våren. Jag har helt enkelt inte haft orken att sätta mig ner och skriva om allting. Jag är lite för mitt uppe i allt för att kunna reflektera.

Snart är det värsta över. Snart finns det tid för återhämtning och andrum. En liten stund i alla fall. Innan vi ska börja packa. Snart är försäljningen av huset klar. Vi ska skriva kontrakt i morgon och sedan är det bara att hålla tummarna för att besiktningen går bra. Försäljningen har faktiskt gått långt över förväntan. En bekräftelse på att det är ett himla fint och mysigt hus som vi lämnar. Sorgligt, men det är ändå skönt att det gått bra.

När allt lugnat ner sig ska jag berätta om det nya huset. Om korna i ekhagen utanför fönstret och om våra nya grannar. Det var nog tack vare grannarna som vi förstod att det var där vi skulle bo. En ganska osannolik historia.

I början på juli slutar jag äntligen mitt nuvarande jobb. I september börjar jag på ett nytt. Inget höjdarjobb. Men ett jobb. Omväxling. Nya erfarenheter. Troligtvis precis vad jag behöver just nu.

Men innan vi börjar jobba har vi en hel del arbete att ta itu med. Det kommer att bli en slitig höst. I alla fall för maken. Huset är i toppskick, men trädgården är ett helt oskrivet blad. Och vi har stora planer. Alldeles för stora. Det här kommer jag också att skriva mer om. När orken kommit tillbaka.

Men tills dess, tills orken kommit tillbaka, får ni hålla tillgodo med de få fragment som förmedlas. Det kommer mer. Jag lovar.

Nu kör vi!

Tydligen har vi tagit någon form av beslut. Bra. Tror jag. Nu är det bara några småsaker kvar att fixa. Vi ska bara sälja ett hus. Men först ska huset rensas på gammal skit och städas i hörn som inte har städats på ungefär sju år. Sen ska vi sälja ett hus. Därefter ska vi bara köpa ett hus. Gärna ungefär samtidigt som vi säljer det andra. Vi måste bara klura ut i vilken del av kommunen huset ska stå. Just nu har vi ingen aning. Sen ska det bara finnas ett fint hus att köpa i just den delen av landet. Med pool. Och inglasat uterum. Och en härlig stor tomt. Gärna vid en sjö, en skog och några åkrar men ändå centralt och nära till skola och leksugna grannar. Jag glömde kanske nämna att huset bör ha nyrenoverat kök och badrum, stora förvaringsmöjligheter och vara lättstädat. Ja det gjorde jag nog. Jag har några önskemål till på min lista, men de kan vi spara till en annan gång. När vi väl vet var vi ska bo, ja då kan vi tala om för Kråkungarna var de ska gå i skolan och på dagis. Det kan vara roligt för dem att veta. Bara några småsaker kvar att ordna alltså. Ett nytt jobb till exempel. Till mig. Gärna med start i september. Men det fixar jag väl lätt. Maken har tydligen redan ett jobb. Med start i september. Vi har alltså bara några småsaker kvar att fixa innan han kan börja på sitt nya jobb...

Vår oas!

Här hänger vi!

Bland smygvinklar och vinkelhakar

Snart har två semesterveckor gått. Dags att summera. Som ni alla troligtvis är fullt medvetna om så har vädret varit lite si och så. Lite regn, lite blåst, lite sol och ganska kallt. Hur som helst så har vi haft det ganska bra här hemma. Vi har valt att börja semestern på hemmaplan. Inga planerade besök. Inga resor. Inga måsten. Bara några spontana småutflykter och några shoppingrundor. Och så naturligtvis massor med bad. Varje dag. Vi har det oförskämt bra här hemma. Vi har lyckats ta vara på de små solglimtarna. Maken har förstås byggt en hel del. Han har inte legat på latsidan. Han har lagt trall runt poolen och kämpar nu med ett staket. Lillebror är hans ständiga hjälpreda och hantlangare. Det blir fint. Så mycket finare än jag hoppats på. Snart är staketet klart och då kan pappan ta det lite lugnare. Lister och finlir kan vänta. Kommande helg ska spenderas i lugn och ro på hemmaplan. Vi håller tummarna att alla familjemedlemmar frisknar till och håller sig friska för efter helgen ska vi ge oss på att bli lite sociala igen. Vi väntar lite besök och sen ska vi iväg och hälsa på släkt och vänner. Därefter planerar vi att ta oss ut på någon kortare semestertur i södra Sverige. Vi får se vad det blir. Riktigt skönt att inte ha hela semstern uppbokad. För en gångs skull.

Premiärdoppet avklarat!

Av Kråkungarna alltså. Eftersom jag blivit en badkruka på äldre dar och eftersom temperaturen i den nyfyllda poolen låg på sisådär 16 grader så valde MammaMu att avstå. Jag återkommer när värmepumpen är inkopplad och temperaturen letat sig upp några pinnhål. Dessutom vill jag ha stege. Det är liksom lite lättare att ta sig upp ur isvaken då. Tvivlar på att maken vill dra upp mig ur vattnet i armarna som han gör med Kråkungarna. Så jag väntar.

Storasyster konstaterade i alla fall att den var fullt tillräckligt stor för att hoppa i. Om och om igen. Då så. Då har vi sysselsättning resten av sommaren. Lillebror hoppade i några gånger med skräckblandad förtjusning. Han väntar nog egentligen också på varmare temperaturer. Då är han den som kommer upp sist.

MammaMu ser mest framför sig hur hon ska ligga och guppa lite rofyllt på en luftmadrass (medan Kråkungarna hoppar och skvätter bredvid. Hmm, finn ett fel liksom).

Det blev bad innan Midsommar alltså. Vi hade ju en hel dag till godo!

Och jag älskar honom (ändå)

Maken har stått med fötterna i 14 gradigt vatten och monterat delar av poolen idag. Länge. Efter ett tag tyckte han att det började bli lite kyligt om fötterna. Maken ber således om ett par strumpor. Att ha på sig i vattnet. Han hävdade bestämt att det skulle ge värme åt hans stackars fötter.

Vissa skulle kanske kalla honom lite naivt smågullig. Andra dum i huvudet. Jag säger ingenting. Jag är gift med honom.

Blåklint, jordgubbar och melon - kanske är det sommar ändå!

Midsommarbuketten med Blåklint och Prästkragar står på hallbyrån. Det frossas jordgubbar i ofantliga mängder. Vattenmelon likaså. De första smultronen har mognat. Grillen har precis svalnat. Poolen är snart färdigmonterad och är halvfylld med vatten. Snart blir det bad. Kråkungarna luktar jord och solkräm och går och lägger sig smutsiga mellan tårna.

Jag känner sommarvibbar! Den är faktiskt här! Sommaren!!

Nu väntar vi bara på solen och värmen då förstås...

Pappan - ensam och övergiven?

MammaMu tog med sig Kråkungarna och åkte till mormor och morfar över helgen. Pappan lämnade vi hemma. Tanken är att pappan ska koppla lite slangar och rör kors och tvärs i trädgården medan vi är borta. Känns tryggast att göra sådana arbeten utan inblandning av Kråkungar. Oddsen att det blir rätt känns bättre så här.

Dock verkade pappan lite moloken när familjen sa hej då i morse. Han verkar inte riktigt uppskatta en ensam jobb(ig)helg hemma. Jag fattar ingenting. MammaMu hade jublat inombords. Sen kanske det inte hade blivit så många slangar inkopplade. Jag hade troligtvis haft helt andra planer för min tidsbegränsade frihet...

Varför kan ingenting bara gå smidigt - någonsin??

Grrr! Vi var så glada idag. Poolgrejerna hade kommit. Två veckor tidigare än beräknat. Vi hämtade dem nu i eftermiddag. Hade hela veckan planerad för att få logistiken att fungera (dvs smidig montering utan hjälp av Kråkungar). Tjohoo! Det såg verkligen ut som att vi skulle kunna bada i egen pool till Midsommar! Det trodde vi. Fram tills alldeles nyss. Fram tills vi inventerade grejerna. Prickade av. Kollade att allt stämde med beställningen. Det gjorde det alltså inte. Vi har fått fel mått på den allra viktigaste delen. Den delen som är poolen så att säga. Vi kan alltså inte göra ett skit tills vi returnerat den och fått en ny tillverkad och skickad från Tyskland. Krångel och väntan. Blir bara så arg och ledsen. Det känns som om något sånt här alltid händer oss. Varför kan ingenting bara få gå smidigt... Grrr!

Bad till Midsommar? Jo tjena! Det får bli i havet i så fall...