Om läkare och läkekonsten

Det är inte de ljusaste stjärnorna på läkarhimlen som får (vill ta) läkartjänsterna på vårdcentralen. Eller på andra liknande vårdinrättningar. Tydligen. Det är något som jag fått bekräftat gång på gång de senaste månaderna.

Farsen fortsätter!

Ni vet ju att jag var så glad för att Lillebror fått en remiss till Barnmedicin. Tänkte mig att någon äntligen skulle intressera sig för att hitta orsaken till Lillebrors återkommande besvär. Hitta smittkällan för att på så sätt minimera risken för att han får skiten igen efter vi avslutat den här omgången med penicillin. Tänkte att de kanske skulle börja inom familjen. Tydligen kan man vara smittbärare av streptokocker utan att ha några som helst besvär, så att ta reda på det är någon inom familjen som smittar honom gång på gång vore ju kanske en ganska lämplig början. Så tänkte jag.

Visst fick vi en tid till Barnmedicin. Det gick snabbt. Besöket gick också ganska snabbt. Tyvärr. Läkaren verkade för det första inte vara riktigt familjär med åkomman "stjärtfluss". Streptokocker å andra sidan antar jag att hon hade stött på. I någon form i alla fall. Hon refererade i alla fall till besvären med "prickarna". Nu är det inte frågan om några "prickar". Vi snackar om en totalt skinnflådd rumpa och en röd och sårig snopp. Nåväl.

Den första hypotesen var att Lillebror blivit resistent mot penicillinet (eller troligtvis hans streptokocker, men ni fattar) och att han det skulle vara anledningen till hans återfall. Visserligen finns risken, eftersom puckoläkarna på VC gett honom samma penicillin tre gånger på raken. Något som de tydligen inte ska göra. Hypotesen verkade dock lite klen med tanke på att han efter tre dagars penicillinkur faktiskt hade blivit av med sina besvär. Han har blivit av med besvären efter varje kur, men de har kommit tillbaka efter en vecka.

Jag försökte framhärda att det nog borde göras halsprov på hela familjen. Läkaren nappade inte alls på idén. Ingen i familjen hade ju ont i halsen eller kände sig sjuka (Hallå! Man kan ju vara smittbärare utan symptom). Läkaren ville dock ta ett halsprov på Lillebror (!). Om halsprovet skulle vara positivt på Lillebror så skulle det eventuellt göras ett halsprov på mig. Ehe?! Under hela provtagningsförloppet satt jag och funderade över vem av oss det var som var dum i huvudet. Jag eller läkaren. Jag förmodade att det var jag. Det måste ju vara jag. Eftersom jag inte på något sätt ser hur ett halsprov på Lillebror skulle kunna vara positivt. Han äter ju penicillin. Mot streptokocker. Läkaren har dessutom just inspekterat hans rumpa och konstaterat att besvären försvunnit. Varför skulle han då ha streptokocker i halsen??? Jag fick liksom inte ihop det. Men. Eftesom jag inte har någon läkarutbildning så måste det ju vara jag som är dum i huvudet.

Nåväl. Halsprovet visar sig helt överraskande(?) vara negativt (åh fan!). Alltså fanns det ingen som helst anledning att göra ett halsprov på mig. Ehhh?! Jag fortsatte att (lite lamt) argumentera för ett halsprov, men misslyckas. Dessvärre hade jag ju just klassat mig själv som dum i huvudet så jag fick inte riktigt fram mina argument. Ni vet hela det här resonemanget som jag skrivit ovan. Jag ville väl inte ifrågasätta hennes kompetens. Eller nåt.

Så, hur gick den utbildade läkaren då till botten med problemet? Jo, på ett alldeles fantastiskt sätt. Hon skrev ut ett "vilande recept" på ett "bredare antibiotika". Ifall (läs: när) besvären kommer tillbaka. På så sätt slipper vi uppsöka läkare nästa gång.

Jamen då så. Problem solved!

Stackars Lillebror. Han äter nu sin tredje penicillinkur på två månader. Utan att klaga. Han gapar och sväljer. Trots att det enligt utsago smakar päckel. Med stor sannolikhet kommer han alltså att få påbörja en fjärde antibiotikabehandling ungefär en vecka efter att den nuvarande avslutats. Det är ju snudd på barnmisshandel om ni frågar mig!

Jag vet verkligen inte om jag ska skratta eller gråta.