Den harmoniska femåringen

Jag gör misstaget att jag i ren desperation googlar på "femårstrots". Då får jag reda på att det inte finns någon femårstrots. Femåringen är nämligen att mycket lugnt och harmoniskt barn. Det är en lugn och harmonisk period i barnets liv. En stillsam period mitt i mellan den krävande treårstrotsen och den kommande sexårstrotsen. Så säger Google.

Jag tror Google har fel. Det är allt jag säger.

Reaktionen

Jag känner inte igen Lillebror.

Han vägrar lyssna. Han trotsar. Han slåss. Han skriker. Han gråter.

Vi skriker. Vi tjatar. Vi trugar. Vi pratar. Vi frågar. Vi skriker ännu mer.

Lillebror mår dåligt.

En ganska sund reaktion på att bli bortlämnad. På omställningen. Från ett underbart sommarlov till höst, ekorrhjul och den eviga längtan efter mamma, pappa och storasyster.

Jag önskar bara att jag kunde hjälpa honom.

Tänk om andra resonerade som jag...

Om andra människor resonerade som jag skulle världen vara lite mindre problematisk. I alla fall för mig. Och framförallt för mina Kråkungar.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle Storasyster inte vara den enda på skolgården som går klädd efter temperatur och väder. Då skulle inte alla ungar utom min springa runt på skolgården i jeans och sommarskor en tisdagmorgon när termometern visar två plusgrader. Detta för att temperaturen kröp upp runt femtonstrecket under två soliga timmar två dagar innan. Då fick även min Kråkunge kasta mössa och vinterjacka. I dag tyckte den här usla mamman att vinterjacka och täckbyxor var mycket mer passande. Det var jag tydligen ensam om.

Om andra föräldrar resonerade som jag, skulle inte min fyraåriga Kråkunge veta ett skvatt om Skylanders och Ninjas. Han skulle heller inte veta något om lasersvärd och andra fruktansvärda vapen. Dessvärre är hans kompisar på förskolan så snälla att de upplyser honom om deras existens och alla spel och fula gubbar som tydligen, enligt dem, innebär någon form av status att inneha. Vi snackar om fyra-femåringar. Återigen är det min Kråkunge som inte har. Som inte kan vara med i (just den) gemenskapen.

Om andra människor resonerade som jag, skulle de se att jag är som klippt och skuren för alla jobb jag söker och även de som jag inte söker. Vad är problemet liksom.

Listan kan göras lång. Men för varje ny punkt kommer jag bara närmre och närmre den insikten att andra människor inte resonerar som jag. Inte alls faktiskt. Ofta känns det som att jag är den enda som resonerar som jag.

Oro

Det börjar långsamt gå upp för mig, att jag i rollen som mamma till världens finaste Kråkungar aldrig kommer att kunna koppla av och sluta att oroa mig. Oron finns där. Ständigt närvarande. Som en oformlig klump. Som ständigt antar nya former. Ibland är det mest en sorts allmän oro för att de har för långa dagar på förskolan eller att de ska få allvarliga men av att ha en mamma som är konstant sur och gnällig, över uppfostran eller otillräcklig frukost. Ibland handlar det om oron för fysiska skador, inte minst när det gäller Lillebror. Han klättrar och ramlar. Gråter en skvätt och är snart på benen för att anta nya utmaningar. Oftast går det bra. Men tänk den dagen det inte går lika bra. Den dagen oroar jag mig för. Den värsta oron är ändå den som gnager i magen när jag märker att en Kråkunge inte mår bra. Inombords. När något tynger. När något är fel. När det inte hjälper med ett plåster eller en pannkaka. När jag vill hjälpa men inte vet hur. Den oron är den värsta. 

Låt våra barn få vara barn!

Jag läste en krönika av Frida Boisen i Expressen idag. Den gör mig arg, ledsen och förbannad. Antagligen träffar den mig rätt i hjärtat eftersom jag själv funderat på det här. Undrat. Hur andra föräldrar egentligen resonerar. Funderat över hur jag ska hantera problemet. Jag har haft min sexåring i en F-2 klass. Alltså en klass där förskolebarn, ettor och tvåor går gemensamt. Här märks det extra tydligt. Här kryper tonårsinfluenserna ner ända till förskolebarnen. De hör vad de äldre tjejerna pratar om, vad som är inne, vad som är tufft. De små tjejerna lyssnar, tittar och lär.

Jag hör till den sortens mammor som tycker ett min sexåring ska se ut som en sexåring. Leka som en sexåring och bete sig som en sexåring. Men det är svårt. Försök bara att hitta kläder till en sexårig tjej som har 134 i klädstorlek. Det är nästan omöjligt. Om man inte är ute efter midjekorta trasor som visar både axlar och mage. Svart ska det tydligen vara. Eller möjligtvis grått. Med dödskallar eller kors. Och tajt. Byxorna som säljs till sexåriga tjejer är så tajta att de skulle få vem som helst att hoppa över lunchen bara för att kunna andas resten av dagen. Bikinis som säljs i storlek 134 och uppåt har ingen topp utan består av små trekants-BH:ar. Jag kan rabbla upp många fler exempel. Så snart man går från storlek 128 till 134 förvandlas flickorna till sexobjekt och modellaspiranter.

Kalla mig gnällig. Kalla mig trångsynt. Kalla mig tant. Kalla mig vad som helst. Jag spyr på barnmodet som finns i butikerna. Blir irriterad. Arg. Jag har slutat gå dit. Jag har blivit nätshoppare. Det är enklare så.

Det är svårt att uppfostra sin sexåriga dotter som en sexåring. Min dotter får inte leka med smink. Jag försöker undvika midjekorta toppar och dödskallar så långt det är möjligt. Hellre Hallo Kitty och idel rosa. Faktiskt. Men hur långt ska man gå? När jämnåriga kompisar har lösnaglar och eget smink på rummet och när "alla andra" går klädda som tonåringar. Vart går gränsen? Barn kan vara väldigt grymma mot varandra. Särskilt om någon sticker ut från mängden. Om någon har en mamma som alltid säger nej. Eller om någon går klädd som en barnunge. Då är det lätt hänt att denna någon får höra det. Att någon far illa. Barn är grymma. Även förskolebarn. Vi vet.

Allt är en tävling. Vem har finast kläder. Finast leksaker. Finast frisyr. Finast allt. Även för min dotter. Jag försöker att få henne att förstå att utsidan inte spelar någon roll. Men det är svårt. Det är så mycket som talar emot det som jag försöker få min dotter att förstå.

Jag vet inte om detta är ett storstadsproblem. Jag vill att det ska vara det. Men jag tror inte att det är så. Jag vill att saker ska vara annorlunda nu när vi ska flytta till "landet". När Storasyster ska gå i en renodlad klass med jämnåriga klasskamrater. Jag hoppas. Men jag tror att detta är ett problem som vi får fortsätta brottas med. Jag tror inte att det blir någon skillnad.

Jag önskar bara att mina barn ska få vara barn. De blir vuxna tids nog ändå. Varför ska vi skynda på processen? Vad är poängen med det? Jag förstår inte. Verkligen inte.