Alltså...

Jag älskar min nya hobby. Jag vill bara säga det. Alla borde skaffa sig en hobby i fyrtioårspresent. Det tycker jag. Faktiskt. Den här hobbyn är extra mysig när kvällarna blir ljusare och värmen ligger i luften. På riktigt. Den tar lite tid bara. Lite jättemycket tid. Och ändå kan jag inte få nog. Vill bara ha mer. Det ger energi. Det ger glädje.

Jösses vad jag har saknat detta. Djuren. Närheten. Avkopplingen.

Nu har jag dragit in Lillebror också. Då tar det extra mycket tid. Men shit va kul!

Jag ville bara säga det.

En av de bästa kvällarna i hans liv...!

"Mamma, det här var en av de bästa kvällarna i mitt liv", säger Lillebror som just spenderat fredagskvällen med Storasyster och MammaMu i stallet. Han fick en alldeles egen lagom liten Shetlandsponny att sköta om. Han hjälpte Storasyster att mocka skit och fylla på höpåsar. Kvällen avlutades med en mysig vinterpromenad med den lilla Shetlandsponnyn i ett grimskaft tillsammans med Storasyster, den lurviga lilla bruna, MammaMu och Älgen. En ganska bra fredagskväll alltså. En av de bättre, enligt Lillebror.

Och MammaMu kan bara hålla med. Om man bortser från att Lillebror och den (bångstyriga) lilla Shetlandsponnyn höll på att bli överkörda av en bil. På riktigt. Om man bortser från det, så var det en bra kväll.

En bra start på dagen!

Dagar som startar på det här viset, kan bara bli bra! Så det så!

Blå himmel och ett tunt, vitt snötäcke.
MammaMu på en hyperpigg Älg och Storasyster på en glad liten Lurvboll. MammaMu gillar sin nya hobby! Måste kanske snart döpa om bloggen till "MammaMu, Kråkungarna och Älgen"

Liten skvätt av livskvalité!

Idag klarade vi oss utan missöden. Inga vildsvin. Inga jägare. Inga skott. Inga älgar. Bara en och annan ilsken hund, men de skrämmer oss inte. Idag hade vi en härlig långtur i skogen. I dagsljus. Äntligen. Nästan två timmar på hästryggen. Frisk luft. Avslappning. Mor- & dottertid utan tjafs. Två timmars härlig uteritt följt av lite hederligt kroppsarbete - ett ganska bra sätt att spendera en lördagsförmiddag. Så det så.

Lite otur...

Vi har haft lite otur, jag och Storasyster.

Vi har en ny hobby. Tillsammans. Sedan några månader tillbaka är vi medryttare på var sin häst i ett stall väldigt nära där vi bor. Det betyder att vi får ta hand om dem och rida dem, egentligen hur mycket vi vill. MammaMu har tagit upp det stora barndomsintresset och jag älskar det, även om medryttarhästen kanske inte är den häst som jag valt om jag skulle skaffa egen häst. Men jag testar. Samtidigt får Storasyster känna på om det är verkligen är hennes grej. Om intresset för hästar är så stort som hon faktiskt tror. Än så länge känns det lite som att mammans intresse är större än barnets. Bara en reflektion.

Storasyster är lite försiktig. Hon har inte ridit så länge och innan vi började rida i det här stallet hade hon knappt ridit utomhus. Därför har MammaMus ambition varit att vi ska ta det lite lugnt till att börja med. Lugna turer i skritt och trav där Storasyster känner att hon har kontroll. Och där den fega mamman också känner att hon har kontroll. Storasyster sitter på det snällaste gotlandsruss man kan få tag i. Så bättre läromästare finns nog inte. Därför känner jag mig lite motarbetad. Inte minst för att kylan, halkan, mörkret och de eviga stormarna kanske inte har gjort kvällsturerna till de tryggaste. Men detta hör ju till. Om vi fortfarande hänger i till våren, känns det som att vi är på rätt väg. Då har intresset varit så starkt att det i alla fall överlevde slitmånaderna. Nä, det är andra händelser som gör att jag känner mig riktigt motarbetad. Som att vi under en av de allra första turerna red rakt på en familj med vildsvin. Den upplevelsen kunde Storasyster varit utan. Nu vägrar hon rida längs den vägen igen. Eller som igår när vi red rakt in i en pågående jakt. Med hundar och ett tjoande drev. Lagom när vi trodde att vi kommit i säkerhet och klarat oss ifrån vettskrämda hästar, då kom skottet. Skottet skrämde hästarna. Men det gick bra. Trots allt. Men Storasyster kanske tyckte att det blev lite väl spännande. Så nu har hon storgråtandes deklarerat att hon aldrig mer kommer rida i närheten av den skogen. Så det så.

Vi börjar få slut på ridvägar. Så kan man säga.

Jo, så jag tycker att vi har haft lite otur, Storasyster och jag. Lugna turer. Jovisst. Det går ju sådär med det...

Fast å andra sidan...

Å andra sidan kanske jag inte har tid att skriva så mycket. Det kanske inte kommer bli så många inlägg, tänker jag. Ni vet, det här med hobby tar fasligt mycket tid. Väldigt mycket tid. I alla fall min. Och Storasysters. Vi är nästan aldrig hemma nu för tiden. Bara så att ni vet. Varför det inte kommer några inlägg alltså. Fast jag nästan lovat att jag skulle komma igång nu. Ni vet.

Farlig är den också. Hobbyn. I alla fall för tjocka, medelålders tanter som inte vet vad de håller på med. Ni vet, såna tanter som fyrtioårskrisar och så. Såna som jag.

Det känns bra!

Häromdagen flyttade de här kompisarna in i hagen.

Det känns bra. Mycket bra till och med. MammaMu gillar sina kompisar. Faktiskt. Idag finns absolut ingenting att klaga på. Absolut ingenting. Gräset är grönt. Det är värme i luften. Och fåglarna kvittrar så att det gör ont i öronen. Det är fina grejer det!

"MammaMu är det du? Muuu!"

By the way...

Vet ni. I morse när jag släpade mig ur sängen. Då sken solen.

Det var ljust. Jätteljust. Jättetidigt.

Helt fantastiskt.

Den mörka tiden är över. Jag överlevde. I år också.

Nöjd. Trots komplikationer. Det ni!

Tog mig ut i spåret idag. Igen. För andra dagen på raken. Det blir ju lite tokigt. När den enda motionsform som jag verkligen kan njuta av och som jag faktiskt utövar frivilligt, endast är möjlig att utöva ungefär två veckor om året. I dagsljus. På helgen. Då blir det lätt lite intensivt under en period. En intensiv träningsperiod på två gånger två dagar som efterföljs av ungefär femtio veckors vila. Det blir ju lite tokigt. Ändå är jag sjukt nöjd att jag faktiskt tagit mig ut i spåret två dagar på raken. Solsken och fina spår. Humöret i topp trots lite halvdåliga vallningsinsatser från vallateamet (läs: maken).

Den köttbulleliknande skuggfiguren mitt i spåret är jag. Här var turen fortfarande underbar. Det var eventuellt innan solen gick ner bakom grantopparna och eventuellt innan skuggfiguren bröt staven. Skuggfiguren har fortfarande två stavar på bilden. Det ser jag. Jag önskar att jag kunde säga att stavbrottet berodde på min aggressiva körstil och min kämparglöd, men det berodde nog snarare på lite halvdålig backteknik. Vi behöver inte gå in på några detaljer. Stavjäveln gick av. Ni fattar. Det ni kanske inte förstår är hur svårt och vingligt det blir för en köttbulle med en och en halv stav och bakhalt att ta sig tillbaka till bilen. Att ta sig i mål. Jättesvårt. Och jättevingligt. Men det gick. På något vis var det skönt att spåret var i det närmaste folktomt. Det var det. Faktiskt.

Nu måste jag skaffa nya stavar innan jag kan ge mig ut igen. Fan också. Jag som precis börjat min intensiva träningsperiod. Jag har ju säkert två träningsdagar kvar innan vilan börjar. Minst.

Det gäller att passa på...

MammaMu och Kråkungarna är lite mysigt trötta i kväll. Sådär trött som man bara kan bli av frisk luft och motion. Idag har vi nämligen;

Åkt spark - check
Åkt skidor - check
Åkt skridskor - check
Åkt pulka - check
Byggt snögrotta - check

Jorå. Det gäller att passa på. Ingen vet ju hur länge det varar.

Älgar, lösa hästar och hysteriska ungar

I måndags var det terminsstart på ridskolan. En efterlängtad stund. Storasyster hade fuskat lite under jullovet med en ridlägerdag, men för MammaMu var jullovet långt. Alldeles för långt. Jag såg verkligen fram emot att få kravla mig upp på hästryggen igen.

Vägen till stallet var igensnöad. Minst sagt. Snöstorm och rodelbana. Vi har ett par mil till stallet. Det snöade så mycket att det inte gick att ha helljus. Trots tappra försök. Och mitt i ett sådant försök fick vi en uppenbarelse. Framför oss på vägen tornade siluetten av en jättestor älg upp. Den stod mitt i vägen. Skogarnas Konung. Snöfallet och den märkliga belysningen gjorde att vi bara såg en svart skugga. En stor svart skugga. Med lugna steg lunkade älgen över vägen. In i skogen. Det var en mäktig syn. På lagom avstånd. Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om vi kommit närmare. Eller kört fortare. Vi kom i alla fall fram helskinnade till stallet, Storasyster och jag.

Ridlektionen började bra. Eftersom det är en nybörjargrupp med flera yngre barn skulle vi ta det lugnt för att försöka komma igång efter lovet. Det kändes jättebra att äntligen vara tillbaka i sadeln. Storasyster verkade också trivas. Även om hästarna var lite väl pigga efter sitt jullov. En kvart in i lektionen är läget annorlunda. Någon slår i en dörr. En häst blir skrämd och hoppar till vilket leder till att alla hästar blir skrämda. Helt plötsligt ligger fem hysteriska småtjejer i sågspånet och fem lösa hästar springer runt i ridhuset. För hästarna är det en lek. För tjejerna är det en mardröm. För MammaMu som sitter kvar på hästryggen och som har en gråtande Kråkunge på marken är det också en jobbigt situation. MammaMu vill såg gärna fortsätta att rida, men hon inser ju att hon nog borde prioritera sin Kråkunge. Så resten av lektionen agerar hon ansvarsfull mamma och leder runt sin något skakiga Kråkunge på en av de mer stabila hästarna. Huvudsaken är att Storasyster vågar sig upp igen. Det blev en minst sagt märklig kväll. Tydligen är det vanligt att det blir kaos de första lektionerna för terminen. Hästarna är alldeles för pigga och busiga. Uppenbarligen. Jag har varit med om det förr. I min ungdom.

Efter den något märkliga lektionen var det dags att sladda hem i snöyran. Det gick bra. Storasyster klarade sig undan kvällens strapatser med ett skrapsår på benet. MammaMu fick några nya gråa hår. De märks knappt bland alla de andra gråa håren som dominerar på mitt huvud. Jag kan ändå tyckaändå att det var liiiite tråkigt att jag inte fick rida mer än en kvart, men vi gör väl ett nytt försök igen nästa måndag...

Gott Nytt År!

Jag har egentligen inte haft tid att reflektera ordentligt över året som gått. Jag kan ändå konstatera att det har varit ett bra år. Detta trots att jag började året med ett överhängande hot om arbetslöshet. Som tur var löste sig problemet i elfte timmen och veckorna som arbetslös kunde till slut utnyttjas som en skön ledighet. En ledighet som bland annat utnyttjades till en vecka i Österrike. En vecka med underbar skidåkning, strålande sol och sommartemperaturer. Vilken energiboost. I maj började jag ett nytt jobb. Nytt område. Nya uppgifter. Mycket att lära. Fick ändå en mjukstart vilket jag är mycket tacksam för. Att hösten blev väldigt mycket mer hektisk, det är bara att konstatera. Sommaren var helt fantastisk. Vilken sommar vi hade. Mannen slet som tokig med att få poolen på plats och med att skruva trall. Kvadratmeter efter kvadratmeter. Jättemycket trall. Hela sommaren. Men oj så bra det blev. Helt fantastiskt. En underbar sommar gjorde projektet än mer lyckat. Så kom hösten. Den var mörk. Och lång. Och varm. Sommarblommorna blommade långt in i december. En konstig höst. Verkligen. Men ack så mörk. Ljuset i mörkret har varit mina och Storasysters måndagskvällar. En stunds andhämtning. En stund av välmående. En stund av total närvaro. Lycka. Det är på måndagskvällarna vi rider. Storasyster och jag. Åh vad glad jag är att jag tog mod till mig och klättrade upp i sadeln igen efter tjugofem år. Jag har inte skrivit så mycket om ridningen. Det har inte blivit av. Men det kanske kommer. Det finns ju en del roliga ögonblick att återge. Det händer liksom grejer när  överviktiga medelålders otränade kylskåp ska kravla sig upp och ner från hästryggar. Och rida barbacka. Eller hoppa. Men det tar vi en annan gång...

2014 har även innehållit en del tråkigheter. Jävla skitcancer. Ofattbar förlust. Oro för nära och kära. Föräldrar som blir äldre. Men vi har ändå varit förskonade från olycka i den närmaste familjen. Tack och lov. I år har jag även blivit lite bekymrad över vart Sverige är på väg. Men det behöver vi inte gå in på här. Jag tror att ni förstår vad jag menar.

I stort har det här året varit ett bra år. En fantastisk sak som hände var ju att vi fick en ny familjemedlem. Vi blev med katt. Efter ihärdiga övertalningar av katten själv. Nu är han en fullvärdig familjemedlem med egen ingång och veterinärkonto. Möss i vardagsrummet och håriga fåtöljer har blivit vardag. Och katten. Han mår som en prins.

Framförallt känner vi att vi har hittat hem. Och det kära vänner, det är en skön känsla.

Gott Nytt År!

När det äntligen vänder!

Jag har skrivit det ett par gånger nu. Att det blir bättre. Efter jul. Efter alla måsten. När julhelgen är över vänder det. Det har jag påstått flera gånger. Är det då inte märkligt. Att precis när julhelgen är över. Då kommer snön. Då kommer ljuset. Då kommer solen. Då kan inte ögonen få nog. Av allt det vackra. Av allt det vita. Av kyla och klar luft. Av rimfrost och snö. Ett bländande ljus. Som får den frusnaste människan att tina. Trots att termometern visar sjutton minusgrader. Nu har jag kämpat mig igenom mörkret och kommit ut på andra sidan. I ljuset. Dessutom är jag utsövd. Jösses som jag har sovit. Jag har sovit bort halva jullovet, men det var precis det jag behövde. Så skönt.

Nu väntar ett exemplariskt lugnt nyårsfirande med familjen och sedan drar vi till fjällen för ännu mer ljusterapi och massor av frisk luft.

Nu mina vänner. Nu har det vänt.

Tänderna rullar

Den här helgen satte vi ett rekord. Inte det att Storasyster fyllde åtta. Det är ju också ett rekord. Men vi satte ett annat. Eller Kråkungarna gjorde det. Tre tappade tänder på tjugofyra timmar. Det är ett rekord det. Särskilt eftersom det var Lillebrors första som föll ut ikväll. Storasyster hon tappade två. En igår kväll och en tidigt i morse. Tandfén har det körigt den här helgen. Det vill jag lova.

Fick en hälsning från mitt 18-åriga jag!

Igår fick jag brev. Ett riktigt brev. Ett handskrivet brev på åtta A4-sidor. Från mig själv. Skrivet för tjugo år sedan. Det var en häftig känsla.

Inte ofta jag får handskrivna brev nu för tiden. Allra minst från mig själv. Från mig själv som 18-åring.

Jag gick sista året på gymnasiet. Skoltrött. Hade precis tagit körkort och skulle rösta för första gången i riksdagsvalet. Och i EU-valet. Jag var allmänt förvirrad över min framtid. Men det är jag ju fortfarande. Så det var ju inget nytt. Tydligen tog hösten och mörkret hårt på mig redan då. Det minns jag inte idag.Men så skrev jag. Att jag inte hade någon motivation, att allt kändes deprimerande, att ingenting går som det ska och att det troligtvis berodde på årstiden. Jag känner igen det på något sätt. Undrar varför jag inte har gjort någonting åt det på tjugo år. Ljusterapi. Lyckopiller. Någonting. Men det är väl så jag fungerar. Jag har tydligen en tendens att dra ut på saker. Skjuta upp. Förhala. Ignorera.

Det fanns saker jag glömt. Detaljer. Stora saker då. Mindre nu. Mycket mindre.

Jag var klok på den tiden. Jag skrev att jag hoppades att jag levde lycklig med en man och barn som jag älskar och har ett jobb som jag trivs med. Då skulle jag ha lyckats i livet. Men som tillägg lade jag till att om jag nu inte har fått allt det om tjugo år så skulle det inte vara försent. Livet är långt. Tydligen. Jag tror att det var ett försök till att trösta mitt framtida jag. Ifall jag nu inte hade hittat mannen i mitt liv och fått mina fina Kråkungar. Jag skulle bara vetat. Vem mannen i mitt liv verkligen var. Tänk om jag vetat. Men det kanske jag redan visste. Egentligen.

Jag måste få citera en favoritmening ur brevet från mig själv:

"Du får ursäkta alla virriga tankar och oläsliga kråkfötter, men det är ju faktiskt du själv som har skrivit det!"

Den meningen får man inte läsa ofta. Men tji fick jag. Liksom.

Just nu har jag bara en enda önskan. Jag önskar att jag kunde svara. Jag vill skicka ett lugnande svar till den förvirrade, höstdeppiga artonåringen som skrev ett brev till mig. Jag vill berätta att det faktiskt gick bra. Att polisen inte kom och tog det nyvunna körkorten från henne. Inte förrän 19 år senare. Jag vill berätta om alla roliga minnen från framtiden. Om den framtida resan till Cypern som väcker skratt än i dag. Om året i Österrike. Om Kråkungarna. Om att Lillebror springer på samma stigar som hans mormor gjorde som barn. Om att hon nu äntligen har hittat hem. Om allt som hon faktiskt inte hade en aning om. Tänk om hon visste.

Katten

Kommer ni ihåg vår nya familjemedlem? Han som skulle bo i en låda på altanen, eller på sin höjd i garaget, eftersom maken i huset är allergisk.

Jag pratar ju naturligtvis om kissen. Han som aldrig gav sig. Han som övertalade oss.

Han mår bra.

Det ser i alla fall så ut där han ligger i soffan. På bästa platsen. På hans plats.

Det är konstigt det där. Hur han hamnade där. I soffan. Utan att ens titta åt garaget eller tvättstugan.

Det är också lite märkligt att jag låg på knä ute på verandan klockan halv sex i morse, endast iklädd nattlinne, för att på ett kattpedagogiskt vis försöka lära kissen att gå ut genom kattluckorna. Det är märkligt för i normala fall hade jag helst legat och sovit istället för att krypa omkring halvnaken mitt i natten. Men nu har kissen fått en egen ingång. Tydligen. Och är det klockan halv sex katten vill gå ut, då är det klockan halv sex vi får lära honom. Han brukar gå ut halv fyra. Så där har vi utsikterna för den här natten. Fråga mig inte hur det gick till, men i helgen sågade maken alltså upp en halvmeters tunnel genom väggen. Till katten. Med en lucka i varje ände. Än har han inte riktigt fattat galoppen, men han gillar godiset i tunneln. Men nu är det alltså fritt fram att släpa in mössen i huset. Det ser jag faktiskt inte fram emot. Vi har haft tillräckligt med möss i det här huset.

Som ni förstår så mår han bra. Katten alltså.

Hur det är med maken har jag väl inte riktigt vågat fråga. Men han gillar kissen. Det gör han. Faktiskt.

Årets sista bad?

Idag har vi njutit av årets sista sommardag. I morgon blir det höst. På riktigt. Därför kändes det extra bra att få njuta av sol och total tystnad. Helt vindstilla. Ingen trafik. Inga grannar. Bara vi. Idag tog vi troligtvis årets sista bad i poolen. I alla fall jag. Det är ju möjligt att någon tokig Kråkunge hoppar i ytterligare några gånger, men då är det antagligen inte riktigt lika njutningsfullt.

En bra dag. En fin kontrast till gårdagens sammanbrott. Nu är det bara att bita ihop och komma igen.

Lycka!!

Lycka är att få sitta här uppe och kika ner mellan de här små luddiga öronen varje måndag!!

 

Men HJÄLP så otränad jag är.

Men alltså...!

Det går ju inte att ägna sig åt bloggande när den ena medelhavsvarma dagen återföljs av en till. Och en till. Och en till. Det går bara inte. Särskilt inte när även kvällarna är härligt ljumma. Då kan man inte sitta inne och blogga. Det har ni säkert märkt. Att jag inte bloggar alltså. Nej, istället hänger jag mig helt och fullt åt vår underbara sommar. I år finns ingenting att klaga på. Absolut ingenting. Vi har haft en helt fantastisk sommar. Jag njuter. Vi njuter.

I morgon är det den sista dagen på semestern. Snart är de lata dagarna över. Det är absolut ingen njutning. Ingenting jag vill tänka på. Så jag gör mitt bästa att ignorera. Jag ska försöka ignorera ända fram till söndag kväll. Det är precis vad jag ska göra.

Vi hörs igen på andra sidan.

Nattligt nödanrop från Kråkunge!

I natt klockan 02:00 kom anropet. Kråkunge i nöd. Storasyster i nöd. Jag är förvånad att det inte kom tidigare. Riktigt förvånad. Nästan stolt. Det var ändå skönt att det kom. På ett sätt. Eftersom MammaMu omöjligt kunde sova. Inte i vetskapen om att en Kråkunge saknades i boet. Med den vetskapen är det svårt att sova. Klockan 02:00 fick således pappan dra på sig kläder och pannlampa och traska iväg genom kohagen. På räddningsuppdrag. På andra sidan kohagen låg nämligen Storasyster och frös i ett tält. Utan att kunna sova. Då är det bra att ha en walkie-talkie i direktkontakt med sovrummet. Det måste man ändå medge. Lilla tappra Storasyster. Kråkungen som till och med tycker att det är läskigt att sova över hos farmor och farfar. Hon skulle sova i tält. För första gången. Någonsin. Utan mamma, pappa eller Lillebror. Bara med den lite äldre granntjejen. Det ni. Vilken grej. Jag beundrar hennes mod. Att hon faktiskt vågade. Hon påstår till och med att hon somnade. Efter många timmars prat, historier och fnitter. Men hon vaknade. Och frös. Och längtade hem. Vilken tur då att den varma sängen bara var en kohage bort!

Är det inte precis såna här upplevelser som hör sommarlovet till? Jo, faktiskt är det så!