Jag vet inte vad jag ska göra. Jag antar att ni tycker att jag bara sitter här och gnäller. Att jag får skylla mig själv och att var och en råder över sin egen situation. Jag kan verka bitter och orkeslös, sur och grinig. Jag kan verka negativ och gnällig. Och visst, det är jag säkert. Här i bloggen. Och i familjen. Men utanför bloggen och utanför familjen. Ute i den riktiga världen är jag annorlunda. Där måste jag hålla fasaden uppe. Där är jag glad och trevlig, engagerad och social. För det mesta i alla fall.
Problemet är bara att jag faktiskt inte vet vad jag ska göra. Jag tycker att jag gör vad jag kan. Ska jag bara acceptera situationen då eller?!
Jag pratar främst om min arbetssituation. Allt det andra jag gnäller om är mest småsaker. De är i alla fall övergående. De sakerna ordnar sig. Det vet jag. Arbetssituationen däremot. Arbetssituationen
måste fungera. Där börjar jag tappa hoppet. Jag har egentligen, mer eller mindre aktivt, sökt nya möjligheter i hela mitt arbetsliv. Utan framgång. Förut har jag aldrig riktigt suttit i sjön, men det upplever jag att jag gör nu. Båten läcker. Som ett såll.
När vi börjat prata om flytten från Göteborg till Östergötland visste vi att det till stor del hängde på att jag skulle få ett nytt jobb. Om vi skulle lyckas eller inte. Det är jag som har problem med det. Att hitta nytt jobb. Det såg länge mörkt ut, men för att få flytten att gå i lås var jag beredd att ta vad som helst. Jag var öppen för det mesta. Arbetsuppgifter som jag bara sysslat med i periferin men som jag vet att jag klarar av. När jag i sista sekunden fick ett erbjudande om en fast konsulttjänst var jag överlycklig. Jag var visserligen inte anställd inom mitt huvudkompetensområde, men jag såg möjligheterna. Möjligheterna att arbeta upp ny kompetens, att få erfarenhet inom nya branscher och nya kompetensområden. Jag såg möjligheten att knyta kontakter och om jag inte trivdes, arbeta mig fram till ett bättre jobb. Så småningom. Så långt låter ju allt riktigt bra. Dessvärre fungerar inte verkligheten alltid som man har planerat i teorin. Inte alls. För det är svårt att knyta kontakter, visa framfötterna och lära sig nya saker när man inte får chansen. När man inte ens kommer ut på en arbetsplats. När man i tre månader har suttit framför en trög dator som knappt går att surfa på. Ägnat sig åt självstudier. Det är väl bra. Till en viss gräns. Nu börjar jag bli orolig för att bli uppsagd. Bara för att de inte kan sälja mig. Det finns inga uppdrag. Eller så finns det mängder konkurrenter med knivskarpa CV:n som får uppdragen, eftersom vi rör oss inom områden som jag egentligen bara kan i teorin. Arbetsgivaren var helt medveten om detta när de anställde mig. Jag kan alltså inte känna mig skyldig. Eller påverka. Att arbeta sig fram till ett bättre jobb verkar alltså inte fungera. Jag måste hitta på något annat. Innan jag får sparken.
Naturligtvis söker jag jobb. Jag söker med ljus och lykta och det har jag gjort sedan jag började jobba här i september. Jag insåg snabbt att det här företaget till och med hade sämre förutsättningar än jag trott. Men det är inte så lätt att hitta ett nytt jobb. Det finns inga jobb att söka. Jag skannar jobbsajterna tio gånger om dagen. Söker brett. Tänker "utanför lådan". Men det är få jobb som jag verkligen kunnat söka. Jag skickar in spontanansökningar till företag och jag ringer. Det ger heller inget resultat. Eller jo. Jag fick tid för ett "samtal" med chefen på ett företag där jag verkligen vill jobba. Ett företag som anställer människor med min utbildning. Ett företag med meningsfulla produkter och roliga arbetsuppgifter. Ett företag med rätt placering geografiskt. Jag var glad. Mitt uppsökande arbete hade gett resultat. Att få träffa chefen utan konkurrens med andra arbetssökande kändes som en klar fördel. Jag trodde verkligen att det var min chans - tills chefen under mötet sa att hon snart skulle gå ut med en jobbannons. Där sprack den chansen. Konkurrensen blev för hård. Där kom det in människor med helt rätt kompetensprofil. Inte bara rätt utbildning och social talang (som jag faktiskt har om jag vänder den sidan till). Företaget sysslade alltså inte med energi och kärnkraft. Det var inte mitt CV som valdes.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Jag har funderat på att plugga. Kanske punga ut en halv förmögenhet för en projektledningskurs (nja, jag behöver nog de pengarna till annat) eller helt skola om mig. Men det går inte. Jag har studielån upp över öronen och jag har nog förbrukat det mesta av studiemedlet jag är berättigad till. Inte heller vet jag vad jag skulle läsa i så fall. Jag brinner inte så mycket för något, att jag är beredd att lägga flera år på det. Jag
har redan en bra utbildning. Jag har en så pass bred utbildning i ryggen att jag skulle kunna jobba med en massa roliga saker. Men jag saknar erfarenhet. Tydligen. Nio års arbete med likvärdiga saker, fast oändligt mycket mer komplicerade och säkerhetskritiska, och inom ett område med annat vokabulär och lite trögare processer, räknas tydligen inte.
Jag har funderat på att starta egen firma. Göra något helt annat. Bli min egen. Brinna för något och lägga tid på något som är mig själv till nytta. Det är bara funderingar. Jag ser ingen lönsamhet i de få idéer jag har. Egentligen har jag inga idéer alls. Utan affärsidé blir det svårt. Att starta eget.
Så vad ska jag göra. Jag vet faktiskt inte. Jag fortsätter väl att skanna jobbsajterna tio gånger om dagen och hoppas på att det ska komma in mer jobb efter nyår. Jag får väl hoppas på att min chef ska hitta ett roligt och utvecklande uppdrag i närområdet. Men tills dess får jag väl fortsätta att surfa och blogga på arbetstid och hålla tummarna för att jag får ha kvar min anställning i några månader till.
Jag vet faktiskt inte vad annat jag kan göra.
