Jag har troligtvis sagt "aldrig"...

Jaha. Det är ju lätt att vara efterklok. De senaste veckorna har jag övertygat deklarerat åt både höger och vänster att "sedan jag började rida för ett och ett halvt år sedan har jag inte haft ont i ryggen en enda gång". Jag har faktiskt sagt det. Och trott på det. För det har varit sant. Jag som haft kronisk ryggvärk i över tio år, blev bra när jag tog upp ridningen igen. Jag tränade upp muskler som inte varit aktiva sedan långt innan Kråkungarna kom till världen.Helt fantastiskt. Faktiskt. Därför är jag nu lite irriterad. Jag kunde ju hållt denna halleluljakänsla för mig själv. Jag hade ju inte behövt basunera ut den till så många. Det är ju ändå bara en teori. En otestad hypotes. Och det är därför, därför som jag nu i två dagar har vaknat med den molande värken i svanken. I går gick den att mota bort med en rejäl pillercoctail. Idag känns det värre. Den välbekanta känslan av stelhet och total orörlighet är tillbaka. Tack så jävla mycket.

Man ska aldrig säga aldrig. (Eller så ska man kanske inte sova allt för många veckor med en sexårig elvisp i sängen, men det är en helt annan oprövad teori).

(Inte för att jag är den som målar fan på väggen eller så, men...)

Maken flög iväg till Frankrike nu i eftermiddag.

Storasyster visar tydliga tecken på annalkande förkylning.
Katten har precis dragit in första musen i vardagsrummet.
Ska snart knöla mig ner sängen i ett ormbo av armar, fötter och rufsiga kalufser. Förväntar mig en hel del sparkar, knuffar och svettattacker under de kommande nätterna.

Bara så att ni vet.

Men ännu har jag absolut ingen anledning att klaga. Än så länge har hon ju ingen feber. Musen var för övrigt redan död. Och faktiskt somnade båda Kråkungarna inom en timme. I samma säng. Så nä, än har jag inte någon anledning att klaga. Ingen som helst.

Men det kanske kommer. Vi får se.

Äntligen jullov!

Jag trodde inte att jag skulle komma hit. Att det någonsin skulle bli fredag innan jul. Och skulle dagen dyka upp var jag övertygad om att jag ändå skulle bli tvungen att jobba även nästa vecka. Men så blev det inte. Fredagen kom. Och helt utpumpad och urblåst tackade jag för mig och välkomnade en mycket välbehövlig långledighet. Jag tog mig hem. Jag gick raka vägen in i sovrummet. Till sängen. Och somnade. Så skönt. Att få sova. Utan drömmar. Utan måsten.

Det tar på krafterna. Att gång på gång behöva röra sig utanför sin comfort zone. Att försöka räcka till. På alla plan. Det sliter. Hårt. Det senaste halvåret har jag dessutom arbetat heltid. Det har jag inte gjort på åtta år. Det känns i kroppen. Framförallt i huvudet. Jag har aldrig varit i så stort behov av julledighet som i år.

Nu har jag sovit. Nu ska jag vila. Ända fram till trettonhelgen. Vi har en hel del julstök kvar att klara av, men jag sänker ribban. I eftermiddag tar jag med familjen på bio. Efter nyår har vi några dagar i fjällen. Det känns bra. Fina förutsättningar till återhämtning. Det behövs.

Möss i mössan

Katten. Vår nya familjemedlem. Han har numera egen ingång och kommer och går som han vill. Det har sina nackdelar det där. Att han kan komma och gå som han vill. Han kan nämligen även ta med sig gäster in. När vi inte ser. I morse var det en mus. En högst levande mus. Storasyster, som i morse vaknade runt halv sju, informerade oss om läget. Hon börjar bli van vid möss. Även vid att inte blir trodd. För innan klockan sju en söndagsmorgon är föräldrarna inte mottagliga för den sortens information. Faktiskt inte. Men det var ju ändå bra. Att Storasyster var uppe med tuppen även denna söndag. Trodde aldrig att jag skulle säga det. Men okej. Det var bra att Storasyster vaknade halv sju den här söndagen. För då kunde jag sparka på pappan strax efter sju och be honom ta hand om problemet. Precis som jag brukar. Speciellt när det gäller musproblem. Därav kom det sig att pappan var ute på musjakt även denna morgon. Den här gången tillsammans med Storasyster och Katten. Det hela slutade med att den stackars skrämda musen försökte gömma sig i Storasysters mössa. Där tog jakten slut och pappan kunde bära ut musen i mössan. Man kan alltså säga att vi hade tur även här. Tur att Kråkungarna har för vana att slänga sina ytterkläder innanför dörren på golvet i hallen . Tur också att Kråkungarnas föräldrar för länge sedan har tröttnat på att hänga upp Kråkungarnas ytterkläder som ligger slängda innanför dörren på golvet i hallen. Det var riktig tur det. För annars hade vi kanske aldrig lyckats fånga den stackars musen. Tänk på det ni föräldrar som har väluppfostrade barn som hänger sina ytterkläder (och andra kläder) på därför avsedda krokar. Och tänk på det ni stackars föräldrar som fortfarande inte gett upp, utan fortfarande plockar undan efter era barn, om ni nu mot förmodan också skulle ha såna barn som slänger sina ytterkläder innanför dörren på golvet i hallen. Då skulle det faktiskt kunna vara så att ni inte lyckas fånga musen. Tänk på det ni!

Ännu ett tecken....

Att jag inte lär mig. Jag vet ju att det inte funkar. Ändå drack jag en liiiten kopp kaffe till middagen. Och nu ligger jag här. Klarvaken. Jag vrider och vänder på mig. Tankarna snurrar. Jävla kaffe. Jag bor på hotell. Jag borde sova som en lycklig gris precis just nu. Sedan länge. Men inte. Vad hände. Förr. När jag var ung kunde jag bälja i mig kaffe vid vilken tidpunkt som helst. Jag hade aldrig några problem att somna. Den tiden är förbi. Jag börjar bli gammal. Tydligen. Tecknen blir fler och fler. 

Det konstiga är att jag sällan märker av koffeinets effekter på morgonen. Eller på eftermiddagen heller för den delen. Då hjälpen varken två eller tre koppar. På morgonen är jag alltid lika trött. Kaffe eller inte. 

Men nu börjar jag bli frustrerad. Jag måste sova för att orka med en tredje dag i skolbänken. Jag funderar på om inte en flaska rödvin från minibaren kan få önskad effekt. Det borde funka. Fast det är klart, det är ju inte fredag. Det är väl bara då ett glas vin har den där sövande effekten. Förstås. 

Katten

Kommer ni ihåg vår nya familjemedlem? Han som skulle bo i en låda på altanen, eller på sin höjd i garaget, eftersom maken i huset är allergisk.

Jag pratar ju naturligtvis om kissen. Han som aldrig gav sig. Han som övertalade oss.

Han mår bra.

Det ser i alla fall så ut där han ligger i soffan. På bästa platsen. På hans plats.

Det är konstigt det där. Hur han hamnade där. I soffan. Utan att ens titta åt garaget eller tvättstugan.

Det är också lite märkligt att jag låg på knä ute på verandan klockan halv sex i morse, endast iklädd nattlinne, för att på ett kattpedagogiskt vis försöka lära kissen att gå ut genom kattluckorna. Det är märkligt för i normala fall hade jag helst legat och sovit istället för att krypa omkring halvnaken mitt i natten. Men nu har kissen fått en egen ingång. Tydligen. Och är det klockan halv sex katten vill gå ut, då är det klockan halv sex vi får lära honom. Han brukar gå ut halv fyra. Så där har vi utsikterna för den här natten. Fråga mig inte hur det gick till, men i helgen sågade maken alltså upp en halvmeters tunnel genom väggen. Till katten. Med en lucka i varje ände. Än har han inte riktigt fattat galoppen, men han gillar godiset i tunneln. Men nu är det alltså fritt fram att släpa in mössen i huset. Det ser jag faktiskt inte fram emot. Vi har haft tillräckligt med möss i det här huset.

Som ni förstår så mår han bra. Katten alltså.

Hur det är med maken har jag väl inte riktigt vågat fråga. Men han gillar kissen. Det gör han. Faktiskt.

Helg

Så kom helgen. Äntligen. Den som vi längtat till hela veckan. Och mantrat som jag upprepat om och om igen varje jobbig vardagsmorgon. "Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är...."

Jo men oj så bra vi var på det då. Att sova ut. Inte alls bra faktiskt. Och mamman fick visst inte sova så länge hon ville. Inte på långa vägar. Jag förstår inte vad någon levande varelse ska göra uppe före klockan sju en lördagsmorgon. Jag förstår det verkligen inte.

Dessutom har det pissregnat hela eftermiddagen. Det har det förövrigt gjort varje eftermiddag hela veckan. Det har börjat precis lagom till familjen kommit hem. Varje eftermiddag. Hösten kom fort. Alldeles för fort. Det är bara att konstatera.

Som ni hör är humöret på topp hos MammaMu. Ekorrhjulet, dåligt väder och för lite sömn verkar ha den effekten hos MammaMu. Det är också bara att konstatera.

Nattligt nödanrop från Kråkunge!

I natt klockan 02:00 kom anropet. Kråkunge i nöd. Storasyster i nöd. Jag är förvånad att det inte kom tidigare. Riktigt förvånad. Nästan stolt. Det var ändå skönt att det kom. På ett sätt. Eftersom MammaMu omöjligt kunde sova. Inte i vetskapen om att en Kråkunge saknades i boet. Med den vetskapen är det svårt att sova. Klockan 02:00 fick således pappan dra på sig kläder och pannlampa och traska iväg genom kohagen. På räddningsuppdrag. På andra sidan kohagen låg nämligen Storasyster och frös i ett tält. Utan att kunna sova. Då är det bra att ha en walkie-talkie i direktkontakt med sovrummet. Det måste man ändå medge. Lilla tappra Storasyster. Kråkungen som till och med tycker att det är läskigt att sova över hos farmor och farfar. Hon skulle sova i tält. För första gången. Någonsin. Utan mamma, pappa eller Lillebror. Bara med den lite äldre granntjejen. Det ni. Vilken grej. Jag beundrar hennes mod. Att hon faktiskt vågade. Hon påstår till och med att hon somnade. Efter många timmars prat, historier och fnitter. Men hon vaknade. Och frös. Och längtade hem. Vilken tur då att den varma sängen bara var en kohage bort!

Är det inte precis såna här upplevelser som hör sommarlovet till? Jo, faktiskt är det så!

Mobilt sängsällskap

Det var extra laddat i sängen i natt. Tydligen. Inte för att jag märkte något av det. Inte förrän jag famlade på sängbordet på jakt efter mobilen i morse. Utan lycka. Jag utökade sökområdet och fann den till slut under täcket, sängvarmt gosandes med mitt lår. Jo men visst. Det var en väldig tur att den inte ringt upp någon från sänghalmen under nattens mörka timmar. En väldig tur. Det insåg jag när jag tänkte på att min blivande nya chef låg oroväckande högt upp i samtalslistan. Det hade inte varit någon höjdare. Inte alls faktiskt. Jag snarkar rätt högt. Så det så.

Där rök femton år av mitt liv

Det gick snabbt. På några få sekunder fick två kråkungar MammaMu att åldras femton år. Minst. På riktigt. Det är nämligen det som händer när två kråkungar åker alldeles för snabbt i en livsfarlig skicrossbana och gör kvadrupla saltomortaler och landar i två oformliga högar medan skidor och stavar sprutar åt alla håll. Står man då som mamma till dessa två kråkungar och tittar på, lite vid sidan av, då hinner många tankar fara genom huvudet medan man kastar sig genom terrängen för att samla ihop spillrorna. Alla ben och armar som måste sättas tillbaka. De måste ju bli hela igen.

Jag åldrades femton år på dessa sekunder. Minst.

Benen satt kvar. Armarna också. Det kunde vi konstatera när chocken lagt sig. Storasyster hade landat olyckligt på huvudet och fick ont i huvudet. Och nacken. Men i övrigt var hon hel. Vi får hoppas att det inte blir några komplikationer. Lite otäckt när nacken är inblandad. Hon verkar rätt okej nu i kväll. Lillebror klarade sig helt oskadd. Han verkar klara det mesta den kråkungen.

Det kunde gått illa det där. Men det gick bra. Den här gången. Jag antar att det kommer fler krascher. Fler fall. Men just nu vill jag bara låsa in dem i ett vadderat rum.

I morgon åker vi hem. Hundrasjuttio mil. Troligtvis kommer jag åldras ytterligare femton år av den resan. Autobahn är inte direkt något ställe för vila och rekreation. Nä, där gäller det att vara med. Bäst att krypa ner under täcket nu så att jag är en pigg åldring i morgon.

Jag tar tillbaka't

Jag hade fel. Om att hemma är hemma. Vardagen kan visst hälsa på även i himmelriket. Tydligen. Idag har hela familjen varit ur fas. På dåligt humör. Detta kan tydligen hända även i på semestern. Antagligen beror det på bristen på sömn i kombination med en överdos av frisk luft och fysisk aktivitet. Väderomslaget kan också spela roll. I alla fall i mammans fall. Halvmeter höga berg av snömos är lättare att forcera när solen skiner och sikten är god. Helt klart. Idag sken inte solen. I alla fall har dagen innehållit en hel del vardagliga inslag som exempelvis tjat. Tjat om toalettbesök, tjat om mat, tjat om det mesta. Tjat på Lillebror som börjar bli övermodig och lägger iväg som en pil i alldeles för hög fart. Utan att lyssna. Tjat på Lillebror om sömn. Det är inte helt lätt att övertyga en övertrött fyraåring att det är en bra idé att sova middag. Eller åtminstone vara stilla. I fem minuter. Vi förlorade den striden. Trots våld. Om han får bestämma ska han vara i ständig rörelse. Det är det säkraste sättet att hålla sig vaken. Om han fick bestämma skulle han åka skidor tills han stupade. Utan paus. Utan stopp. Dessvärre är det mer än en fyraåring klarar av. Det är definitivt mer än en mamma klarar av. Därför måste vissa inslag av mat, dryck och vila förekomma. Till Kråkungarnas stora förtret.

Nåväl. Dagen har även innehållit en del ovardagliga saker. Det har den. Skidåkning, alper och gluhwein till exempel. Det är ju inte helt fel det.

Nä, i morgon tar vi nya tag. I morgon är alla pigga och glada igen. I morgon sägs det att solen ska komma tillbaka. Det låter bra. Mycket bra.

Undrar vem som är sjuk, egentligen...

Idag har vi sjukt barn i huset. Eller hade. Eller nåt. Storasyster klagade på att hon hade ont i magen i morse. Lite svårt att avgöra läget. Hon brukar aldrig ha ont i magen. Tog det säkra före det osäkra och sjukanmälde henne idag. På skolan sade de att det var många som haft ont i magen med feber och huvudvärk och alla möjliga andra kombinationer. Då så. Det kanske var rätt beslut att stanna hemma. Men jag vet inte. Magvärken verkade försvinna rätt fort. Nu kommer hon bara ihåg den om man frågar. Jag tror inte att hon är dödssjuk. Faktiskt. Däremot kan man ju undra om inte MammaMu har en släng av sömnsjukan eller något för oj vad jag är trött. Efter frukosten gick jag och lade mig och sov några timmar till. Kråkungarna fick knappt upp mig ur sängen när de tröttnat på Bolibompa. Hela dagen har jag gått omkring som en zombie. Jag hade någon förhoppning om att kunna städa huset nu när jag ändå är hemma med friska(?) barn. Men nej. Det känns helt klart oöverstigligt. Jag har varit trött länge nu. I flera veckor. Total avsaknad av energi. Ständigt gäspande. Det känns inte bra. Inte alls. Faktiskt. Tror jag behöver ännu en kaffe för att hålla mig vaken så här efter lunchen. Snark.

Nattens sanning

I tillägg till mitt förra inlägg ska jag motvilligt erkänna att den som kommer att ha störst problem med dygnsomställningen är JAG. Det är nämligen JAG som sovit allra längst om mornarna. Eller förmiddagarna. Det är även JAG som haft svårast att komma i säng om nätterna. Så är det.

Det kommer att bli en lång vecka det här. Det känner jag på mig.

Det kan bara bli på ett sätt

Katastrof. Så kan vi sammanfatta det. Vi har alltså två dagar på oss att ställa allt till rätta. Två dagar. På onsdag är det skolstart. På onsdag ska båda Kråkungarna vakna glada och kvittrande någonstans runt sexsnåret. Inte halv elva. Inte ens halv tio. Nej. Klockan sex. Möjligen halv sju. Det kan bara sluta på ett sätt - i katastrof. Ikväll skulle Kråkungarna i säng tidigt. Jag vet inte om elva kan klassas som tidigt. Det var i alla fall då som Lillebror äntligen lyckades slappna av och knoppa in. Storasyster någon halvtimme tidigare. Det är ju helt lysande. Tidig sänggång - totalt misslyckande. I morgon är det vi som får ställa väckarklockan. Det är allt bra tur att Kråkungarna har studiedag på tisdag och kan mjukstarta hos mormor och morfar. Men ändå. Att gå upp klockan åtta kommer vara en bedrift det också. Tro mig. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle skriva ett inlägg som det här. Aldrig. Att långa, slöa jullovsmornar skulle bli ett ämne för diskussion. Aldrig. Tänk så fel man kan ha ibland.

Vi sover

Oj vad vi sover. Det är som att jag tar igen hela höstens uppdämda sömnbehov. Visserligen har vi vänt lite på dygnet, men bara känslan av att få ligga och dra sig hur länge som helst är helt fantastisk. Det är främst jag och Lillebror som är de stora sjusovarna, men vi har även lyckats få Storasyster att sova till halvnio-nio. Det är inte illa. Inte illa alls. I förrgår tror jag att vi satte något slags rekord för då vaknade inte Storasyster förrän halvtio. Lillebror och jag låg kvar ytterligare en timme och snarkade. Nackdelen är ju att halva dagen har gått innan vi ens fått på oss kläderna. När grannbarnet ringer på dörren straxt före tolv har Kråkungarna fortfarande pyjamasen på. Kan tyckas lite slappt, men jag tycker att det är underbart. Är det jullov så är det. Då ska man vila upp sig och ta dagen som den kommer. Snart kommer vardagen och då har vi mer än nog av väckarklockor och tjat.

Sovmorgon, eller hur?!

Kråkungarna har studiedag idag. Mormor och morfar har bokats in sedan länge. Som den snälla och omtänksamma MammaMu jag är tänkte jag i alla fall ge Kråkungarna en välbehövlig sovmorgon utan stress och bråk. Hur tänkte jag där egentligen?! Det är svårt att svara på. Jag vet ju att Kråkungarna är sämst i världen på sovmorgon. Speciellt en inplanerad sådan. Men eftersom de varit helt omöjliga att väcka de mornar de inte har haft möjlighet att sova ut så tyckte jag ändå att det var värt ett försök. Jo, just det. De skulle få sova till halv åtta - åtta. Minst. Frukost hos mormor för att vinna tid och för att hinna få upp morgonaptiten. Jo tjena. Kvart i sex, 05:45, kommer Lillebror in i sovrummet. Tror ni han somnar om? Nä'rå. Inte en chans. Kvart i sex. Det är minst en halvtimme tidigare än han går upp i vanliga fall. Inte låter han MammaMu sova vidare heller. Nä, han kör in sina iskalla fötter mellan låren, snackar och stökar runt i sängen. En halvtimme senare kommer Storasyster inramlandes. Det var den sovmorgonen det. Att jag aldrig lär mig. Mina Kråkungar är inte bra på att sova. Allra minst på beställning. Så är det. Sovmorgon är för veklingar. Tydligen.

Det är inte mysigt...

...att ligga i sängen och höra mössen springa gatlopp på vinden klockan fyra på natten.

Inte mysigt alls.
Nu är det krig.

Vi har redan knipit fem.
Fyra fällor står laddade bara på vinden.
För ett år sedan hade detta fått mig att flytta ur huset.
Idag är jag mest uppgiven.

Men nog fan ska de dö.

Avancerad sängmatematik

Svår logik 1: Låt säga att fyra av fyra av familjens medlemmar ligger och trängs i föräldrarnas 180 centimeter breda (smala) säng. Logiskt sätt borde varje familjemedlem ha minst 45 centimeter säng var. Hur kommer det sig då att mamman alltid försöker få ner sin överviktiga kropp på en bredd av 20 centimeter. Inte ens den ytan är utan begränsningar, nej för den delas alltid med ett ben, en arm eller ett huvud från godtycklig Kråkunge. Det märkliga är att pappan alltid kan ligga bekvämt på rygg med händerna under nacken utan att någon Kråkunge för in sina iskalla fötter mellan låren på honom eller bestämt knackar honom på axeln och befaller; "Du ska ligga vänd åt mitt håll". Mycket märkligt!

Svår logik 2: Låt säga att två av familjemedlemmarna lämnar sängen en tidig helgmorgon. Jo, två av familjemedlemmarna gör faktiskt det. Ibland. Oftast  bara en. Men ändå. Jag tror att de går under benämningen morgonpigga. Men låt säga att två av de inte fullt lika morgonpigga familjemedlemmarna ligger kvar i sängen. Då borde de ju ha tillgång halva sängen var. Minst. Nittio härliga centimetrar att somna om på. Men så är det inte. Så är det aldrig. Nog sjutton ligger mamman och balanserar på de tjugo sista centimetrarna av sängen i alla fall. Tätt sammanklistrad med den minst morgonpigga Kråkungen. Det är svettigt. Jättesvettigt. Det hjälper inte att flytta på den heller. Inom trettio sekunder har den rullat tillbaka. Hur är det möjligt?! Jag fattar inte...

Konstnärliga möss och nattlig jakt

Det händer saker om nätterna hemma hos oss. Det har det alltid gjort. Natten mellan fredag och lördag till exempel, väcktes vi på det mysigaste sättet av alla. Ni vet en sån där väckning som får tvättmaskinen att gå varm resten av natten. Men det är inte det jag ska berätta om nu.

I natt kvart i fem väcktes vi av att Storasyster kommer in i sovrummet. Yrvaken. Yrandes någonting om att hon sett en mus som sprungit in i garderoben med hennes orangea tuschpenna i munnen. En tuschpenna som förövrigt var en av hennes favoritpennor. "Mmm. Jovisst. Sov vidare nu. Du har bara drömt en mardröm", var föräldrarnas naturliga(?) reaktion till detta påstående. Kvart i fem på morgonen. Storasyster blir härmed mycket upprörd och förnärmad. Hon hade visst sett en mus. Den lät som en kula som rullade över golvet. Först under hennes säng. Sedan under byrån. Därefter svängde den höger och in i garderoben. Med pennan i munnen. "Mmm visst". Jag ber pappan gå och kolla Storasysters rum. Mest för att lugna Storasyster och få henne att somna om, men någonstans här tycker jag att historien är lite för detaljerad och sammanhängande för att komma från ett sovande barn. Dessutom hade vi faktiskt hört konstiga ljud från köket kvällen innan.

Maken stapplar upp ur sängen. Jag kan tänka mig att han blir något förvånad när han hittar den orangea tuschpennan inne i garderoben och när hans fot i samma stund blir översprungen av en mus. Där startar nattens musjakt. Dessvärre utan musfälla. Den finns i förrådsboden. Ute är det kolsvart. Och spöregn. Att hämta den går liksom bort. Istället tränger maken in musen i ett hörn och jagar den med en klädstång. Jag behöver väl inte tillägga att det inte gick något vidare. Möss är snabba. Nattrötta män är långsamma. Efter en ganska lång jakt, pressade sig den lilla stressade musen ut genom dörrspringan och försvann bakom kylskåpet. Där slutade jakten. För den här gången.

Nämen visst. Vi kan väl ha en mus i köket. Det har vi ju haft förut. Flera gånger dessutom. I ett helt annat hus dock, men det saknar tydligen betydelse. Vad är det med oss och möss?! Jag har aldrig hört någon annan som haft möss inomhus. Visst, nu bor vi på landet och hela trädgården är full av skogsmöss, så jag är inte helt förvånad. Jag tycker bara att det är lite ofräscht. Huset är dessutom nytt. Hade det varit åttio år gammalt får man ju liksom ta huset med möss och allt, men det här huset är ju fräscht. Eller upplevdes som fräscht. Fram till i natt.

Snart kommer maken hem. Då ska han få gå på musjakt. Riktig musjakt. Å andra sidan tror jag att musen är långt, långt härifrån. Nattens möte med maken och klädstången kan inte ha gått musstackaren helt obemärkt förbi. Dessutom har jag varit hemma och VABbat en nästan helt frisk Lillebror idag och dessutom har jag hämtat hem Storasyster tidigt från skolan.  Det har inte varit tyst eller stilla en minut i huset sedan Lillebror vaknade i morse. Det har sjungits, dansats, åkts bobbycar, skrikits och stojats så att mina öron helt stängt av och mina nerver börjat krulla ihop sig till oformliga garnnystan. Om musen stannat kvar bakom kylskåpet idag så lider han av en allvarlig störning och behöver dödshjälp. Helt klart.

Nåja, några frågor kvartstår dock. För det första så undrar jag hur Storasyster kunde ha sinnesnärvaro nog att sätta på sig sin armbandsklocka innan hon sprang in till oss. Kvart i fem på natten. Efter att ha sett en mus springa över golvet. Klockan låg på skrivbordet bredvid sängen och när jag frågar henne varför hon har tagit på sig klockan så svarar hon; "Jag ville rädda den så att inte musen tog den också..." Jaha ja. Hon brås alltså inte på sin mor i just den här situationen. För det andra så klurar jag lite över det underligaste av allt - vad sjutton skulle musen med tuschpennan till?!

Inskolning påbörjad

Idag påbörjades Lillebrors inskolning på nya förskolan. Det var jobbigt. MammaMu blev trött. Som klubbad av släggan, faktiskt. Gick hem och sov middag. Blev ändå inte människa igen på hela dagen.

Det troliga är att allt släppte nu i eftermiddag. Alla anspänningar från den senaste veckan. Oron för hur Storasyster skulle trivas och mottagas i den nya skolan, rädslan för att hon inte ska få några vänner, alla nya möten med föräldrar, barn och lärare, avslutning av försäljningen av huset i Göteborg, flyttstädning och städfirmor som inte gör sitt jobb, snabbt färdigställande av förrådsbod för att slippa ha röjsågen i tvättstugan, firande av Lillebrors fjärde födelsedag och slutligen dagens inskolning på dagis. Lillebror måste ju trivas på sitt nya dagis. Det måste han. Idag släppte all anspänning. MammaMu blev trött. Mycket trött.

Lillebror?! Han tog första inskolningsdagen med ro. Han ville stanna kvar längre. Och i morgon tyckte han att han kunde vara där själv. Honom är jag inte ett dugg orolig för. Inte nu längre.