Jag ska aldrig mer säga aldrig...

Vabruari är här. Den här familjen brukar inte lida av vabruari. Jag har alltid lite stolt hävdat att våren är den här familjens friskaste årstid. Att all lek i snön och ljuset gör oss motståndskraftiga mot alla vårens baciller. Eller nåt sånt. Det är lite vad jag intalat mig själv i alla fall. På samma sätt som jag lite förvånat hittills alltid konstaterat att den här familjen verkar vara immun mot vinterkräksjukan. Under de snart tio år som vi varit småbarnsföräldrar har vi lyckats hålla oss undan den fruktade kräksjukan. Inte underligt att man tror att man är skyddad när Kråkungarna stått starka medan dagiskompis efter dagiskompis fallit ifrån. Den fruktade influensan har vi också varit förskonade från. Faktiskt. Fram till nu. Jag ska aldrig mer säga aldrig. Vabruari har drabbat oss. Återigen är det stackars Lillebror som råkat illa ut. Hög feber. Ont i halsen. Jag fruktar influensan. Ynkliga stackars Lillebror. Det var även han som drabbades värst när han tog hem kräksjukan till familjen för några veckor sedan. Det lotteriet var det Storasyster som gick vinnande ur. Endast Storasyster. Vi får väl se hur det blir den här gången. Om två veckor åker vi på semester. Jag säger bara det. Den semestern ska vi bara iväg på. Två veckor har vi på oss att gå igenom influensan. Varken mer eller mindre.

Jag ska aldrig mer säga aldrig. Inte ens tänka aldrig.

Löss. Jag bara väntar på lössen. De har vi i och för sig haft förr. Så där säger jag inte någonting. Jag bara väntar.

Förbannad

Jag blir så förbannad. I morse möttes pappan och Lillebror på skolan av ett barn som glatt förkunnade att hon var sjuk. Kräksjuk. Men att hon minsann var på skolan ändå för att mamma hade ett viktigt möte som hon var tvungen att gå på. Jag blev så rasande arg när jag fick höra detta. Vi har nämligen också haft kräksjuka. Alldeles nyligen faktiskt. Och vi har absolut ingen lust att börja om med det igen. Inte alls. Och tänk, när Lillebror var sjuk var han hemma mer än 48 timmar efter de sista symptomen. Jag tänker att det är ganska viktigt. För kräksjuka i familjen, det önskar jag inte ens min värsta fiende. Så tänker jag.

Ibland undrar jag hur andra tänker. Faktiskt. Om de tänker över huvud taget. Det är ju tvådelat det där. Dels sänder man ju en ganska tydlig signal till barnet att jobbet är viktigare än barnet. Att man inte har tid att vara hemma med sitt eget barn när det är sjukt. Visst, det kan vara körigt ibland, men oftast är man ju två föräldrar i en familj och då får man köra sten, sax, påse liksom. Jag har gjort det själv. Argumenterat om nätterna om vem som har det minst viktiga mötet dagen därpå. Saker är oftast inte så viktiga som man tror. Och barnen måste ju alltid gå först. Så är det. Det är också jävligt respektlöst mot resten av skolan. Mot klasskamrater och deras föräldrar. Klasskamrater som redan varit hemma och som har föräldrar som kört sten, sax, påse för att barnet skulle kunna vara hemma två extra dagar för att inte sprida skiten vidare. Det är även väldigt respektlöst mot lärare och fritidspersonal. Faktiskt.

Jag vill bara säga det. Att det här gör mig förbannad. Riktigt förbannad. Magsjuka är lite värre än en rinnande näsa. Jag fattar faktiskt inte hur folk tänker ibland. Det är allt jag säger...

En dålig mamma. Som vanligt.

Ni vet kanske att jag i förra inlägget beklagade mig över att jag hade lite mycket att göra. På jobbet. Hemma. Lite överallt. Så är det. När dessutom en av Kråkungarna, som för övrigt varit friskare denna höst än någon annan höst, helt plötsligt blir sjuk. Då blir det jobbigt. Jättejobbigt. Det finns bättre veckor att ha sjuka barn än just de här veckorna mitt i november. Jag lovar. Men så är det. Då är det tur att Kråkungarna har en pappa. En pappa som är mycket bättre pappa än mamman är mamma. Så att säga. Då är det också bra att ha nära till mormor och morfar. Två morföräldrar som är mycket bättre morföräldrar än mamman är mamma. Så att säga.

Jorååsåattee.

Jag drar väl till Göteborg i morgon då.

På något sätt är det dåliga samvetet ständigt närvarande.
Och jag hatar det. 

Det ska bara vara så

Vi har haft en frisk vår. En oförskämt frisk vår. Hösten ska vi inte prata om. Den liknade som vanligt mest ett skämt. Men under våren var båda mina Kråkungar kärnfriska. Jag tror att vi hade en ynka liten VAB-dag i januari. Inget mer. Det brukar vara så. Att de är sjuka på hösten och friska om våren. När andra suckar över VABruari så jublar vi över att gå mot kallare, ljusare och friskare tider.

(Jag spelar högt nu. Jag vet. Jag leker med ödet och jag lär få äta upp vart enda ord. Jag vet. Men tydligen är jag så dum att jag skriver det här ändå.)

Är det då inte lite ironiskt att Kråkungarna blir sjuka i precis samma stund som MammaMu börjar nytt jobb. Jo lite. Faktiskt. Det liksom bara ska vara så. Tydligen. Storasyster som varit kärnfrisk har slagit till med två olika åkommor på två veckor. Inga långvariga grejer. Men ändå. Igår var det Lillebrors tur. Han vaknade med två igenmurade ögon. Han såg ut som han gått en match mot Mike Tyson under nattens mörka timmar. Stackars Lillebror. Det var bara att stanna hemma från dagis.

Nu har jag ju en sådan tur som har en man som oftast kan och vill vabba. Och framförallt har vi ju nu även förmånen att ha mormor och morfar nära till hands. (Vilken lyx!) Så det har löst sig. Jag ska verkligen inte klaga. Men det är ändå en stress. Att som precis nyanställd kanske, eventuellt behöva krångla och ställa in möten, introduktioner och utbildningar för att vara hemma med sjuka barn. Att inte veta om de är friska i nästa vecka.

Men det kan vara värre. Mycket värre. Det är bara att konstatera att det är så här det fungerar och gilla läget. Som alltid.

April, april!

Bara det faktum att jag har en jobbintervju inplanerad den första april säger ju en hel del. Om hur det kommer att gå alltså. Ett stort skämt. Det ser verkligen inte bättre ut.

Till att börja med är jag förkyld. Just nu går jag på en stor cocktail av piller som både ska lindra ryggproblem och trolla bort förkylningsbesvär som halsont och allmän ruggighet. Det går sådär. Det positiva är att jag inte har någon feber. Ännu.

Jag skulle även ha förberett mig grundligt. Det skulle jag. Men planeringen hade inte tagit med i beräkningen att Kråkungar kan bli sjuka. Lagom till den första april. Inte alls faktiskt. Därför uteblev gårdagens förberedelser. Idag skickades Kråkungar till dagis och skola med fingrarna korsade bakom ryggen. Går det så går det. (Förlåt alla småbarnsföräldrar. De var feberfria. Båda två.) Det har liksom kört ihop sig lite. Storasyster har nämligen en tandläkartid (som redan ombokats tre gånger) precis samtidigt som MammaMu har intervjutid. Ungefär samtidigt måste även Lillebror hämtas från dagis eftersom han inte får vara när han behöver för tiden. Praktiskt. Dessa små krockar är tänkta att lösas genom hjälp av morföräldrar. Förutsatt att Kråkungarna är friska då alltså. Annars funkar det inte alls. Fast då finns en pappa på stand by. En pappa som precis börjat nytt jobb (igen!) och inte är jättesugen på att imponera med VAB redan andra veckan. Men måste han så måste han.

Egentligen borde även en tur till favoritstället arbetsförmedlingen hinnas med idag. Jag måste tydligen dit i egen hög person idag om jag planerar att få ut någon som helst ersättning för att gå hemma och läsa jobbannonser. Jag hinner inte dit idag. Det gör jag inte. Så jag får väl gå hemma och läsa jobbannonser alldeles gratis.

Och så var det ju den här lilla detaljen med arbetsintervjun. Den har liksom tappat fokus. Den som borde ha allt fokus. Men går det så går det. Det också. Det skulle vara fantastiskt roligt om det gick vägen. En ny väg. En väg som jag faktiskt har kompetens nog att vandra (i alla fall om ni frågar mig). Det skulle vara roligt. Det känns inte som mitt livs chans, något som jag dillat om i tidigare inlägg, när det tyvärr gick åt skogen. Nej, snarare mer som ett bananskal. Ingen arbetsplats som jag tidigare drömt om eller så. Men jag tror att det skulle kunna bli bra. Utvecklande. Roligt. Faktiskt.

Med de här förutsättningarna och förberedelserna förstår ni ju själva. Det lutar mer åt ett aprilskämt än succé. Men vem är jag att ta ut förlusten i förskott. Går det så går det.

Annars är jag ju tillbaka på ruta noll igen. Det verkar inte så roligt. Alls.

Undrar vem som är sjuk, egentligen...

Idag har vi sjukt barn i huset. Eller hade. Eller nåt. Storasyster klagade på att hon hade ont i magen i morse. Lite svårt att avgöra läget. Hon brukar aldrig ha ont i magen. Tog det säkra före det osäkra och sjukanmälde henne idag. På skolan sade de att det var många som haft ont i magen med feber och huvudvärk och alla möjliga andra kombinationer. Då så. Det kanske var rätt beslut att stanna hemma. Men jag vet inte. Magvärken verkade försvinna rätt fort. Nu kommer hon bara ihåg den om man frågar. Jag tror inte att hon är dödssjuk. Faktiskt. Däremot kan man ju undra om inte MammaMu har en släng av sömnsjukan eller något för oj vad jag är trött. Efter frukosten gick jag och lade mig och sov några timmar till. Kråkungarna fick knappt upp mig ur sängen när de tröttnat på Bolibompa. Hela dagen har jag gått omkring som en zombie. Jag hade någon förhoppning om att kunna städa huset nu när jag ändå är hemma med friska(?) barn. Men nej. Det känns helt klart oöverstigligt. Jag har varit trött länge nu. I flera veckor. Total avsaknad av energi. Ständigt gäspande. Det känns inte bra. Inte alls. Faktiskt. Tror jag behöver ännu en kaffe för att hålla mig vaken så här efter lunchen. Snark.

Skidspår och förkylning

Nu börjar skidspåren ta form runt omkring oss i bygden. Entusiasterna har varit ute och spårat i den första snön. Jag vill också åka skidor. Skön motion för hela kroppen. Jag behöver röra på fläsket och jag har verkligen sett fram emot skidsäsongen. Tror ni då inte att jag har gått och blivit förkyld?! Jomenvisst! Näsan rinner och halsen kliar. Det blir ingen skidåkning för min del inte. Inte för maken heller. Det blir nog sjukstuga inom kort istället. Typiskt!

Tre sjukdomar på en vecka

Han ligger i, vår Lillebror. Han kör ett riktigt sjukdomsrace. Nu i kväll steg febern snabbt till trettioåttaochenhalv grad. Tillräckligt hög feber för att få vem som helst att känna sig ynklig. Även för ett barn. Då ställer vi in oss på VAB i morgon igen alltså. Det gör ju faktiskt ingenting, då VAB antingen innebär att MammaMu får vara hemma och mysa eller att hon åtminstone har skjuts till jobbet, lite beroende på upplägg. Inte helt fel i dessa tider. Men ändå. Det är faktiskt synd om Lillebror. I förra veckan hade han helkass mage och var hemma i tre dagar innan han var någorlunda normal. Han hann lagom tillfriskna så svullande kissepinnen upp och blev infekterad med smärta, sveda och var. I tisdags var han så pass bra att han fick vara på dagis. Och efter två dagar av någorlunda friskt tillstånd är det alltså dags för feber.

Det är visst ingen i den här familjen som mår särskilt bra just nu. Jo kanske Storasyster. Hon verkar må bra. I alla fall fysiskt. Än så länge. Jag hoppas att hon håller sig frisk. Åtminstone i några dagar till. Över helgen. För på fredag är dagen här som hon har väntat på så länge. Sjuårsdagen. Ett elände det där med att fylla år sist på året. Ett riktigt elände.

Ja då är vi igång!

Första febern efter semestern. Nu rullar det på. Erfarenheten säger det. Även om första febern lät dröja. Nu får vi bara hoppas att jag har fel. Att den dagliga shoten Actimel och flytten till torrare trakter hjälper till. Att vi slipper VAB-träsket med VAB varannan vecka fram till jul. Vi får hoppas.

Det är lite synd om Lillebror. Han har väntat på den här dagen. Dagen med Grävmaskinen. Vi har en grävmaskin i trädgården. Det är inte varje dag en maskintokig fyraåring har en alldeles riktig grävmaskin i trädgården. Han var ute på förmiddagen och studerade den noga. Sen smällde febern till. Nu får han inte gå ut. Vilken mardröm. En alldeles riktig grävmaskin och han får bara titta på den genom fönstret. Det är inte lätt att vara liten. Vi får väl trösta honom med att den kommer tillbaka. Till våren. Vi har en hel del grävjobb som måste göras. En hel del.

Poolhäng och sjukstuga

Vi är hemma igen. Vi fick några sköna dagar på Öland. Där var det sommar. På riktigt. Ingen värmebölja kanske och en och annan regndroppe där också, men vi frös inte. Temperaturerna låg över tjugo grader och i total avsaknad av ishavsvindar var det ljuvligt. Vi fick till och med en ljummen sommarkväll. Det är vi inte bortskämda med. Vi hann med en favorit i repris, nämligen Lådbilslandet. Ett paradis för en biltokig Lillebror. Vi fick några timmar på stranden med bad och sandslottsbygge. Och vi hann med lite shopping och god mat. En lyckad minisemester alltså.

Nu är vi hemma. Och äntligen. Äntligen en dag som skulle kunna kallas sommardag. I alla fall i lä. MammaMu har tillbringat dagen i solstolen. Vid poolen. I poolen. Dessvärre har Storasyster fått ligga i skuggan. Ynklig. Hon har feber och ont i huvudet och i öronen. Hon är inte alls pigg. Stackars Storasyster. När det äntligen blivit badväder. Höjden av otur. Vi får hoppas att det vänder snart.

Påsken inställd pga sjukdom

Eller. Påsken pågår nog som vanligt. Det är vårt påskfirande som fått ställas in. I alla fall mitt och Lillebrors. Vi är hemma och myser istället för att flänga runt hos släkten. Pappan och Storayster fick åka själva. Lika gott. Inte ofta jag och Lillebror får tre dagar tillsammans. Bara vi. Jag tror vi njuter lika mycket båda två. Än så länge. Det märks att Lillebror inte är bortskämd med egentid och total uppmärksamhet. Han riktigt suger åt sig. I hela sitt liv har han surfat i Storasysters kölvatten. Hängt med. Ofta på syrrans premisser. Gillat läget. Ett småsyskons lott. Därför kan man se att han njuter extra mycket nu.

Han har halsfluss. Dessa förbannade Streptokocker. Har haft hög feber och ruskigt ont i halsen. Särskilt om nätterna. Nu börjar det ge med sig och idag har han varit riktigt pigg, även om febern hänger kvar. I morgon förväntar jag mig en något mer rastlös Kråkunge än idag. Det är bra det. För vi skulle behöva göra en utflykt till affären. Kylskåpet är inte direkt laddat för en påskhelg hemma. Det är tomt. Vi skulle ju äta hos släkten. Det närmaste påskmat jag kommit är genom barnens godisfyllda påskägg, frukostägget och kvällens pannkaksfrossa. Jag är ändå inget bra på att fira påsk, så det gör inte så mycket. Vi har nog ändå dragit vinstlotten. Jag och Lillebror.

Jahopp, men jovisst...

Ikväll gick Storasyter och lade sig med halsont. Tjoho. Bara det att hon somnade snabbt och utan trams kvällen innan en stor händelse tyder på att allt inte står rätt till. Inte alls faktiskt.

Fan, fan, fan. Inte nu. Hon har inte varit sjuk på hela våren. Inte nu. Snälla, snälla, snälla.

Äntligen semester!

Det var några tunga timmar på jobbet idag. Tiden gick så långsamt. Men nu. Nu är det ÄNTLIGEN semester. Som vi har väntat. MammaMu har varit lite hispig sista veckan. Lätt att bli det när man möts av "MAGSJUKA" med stora bokstäver innanför dörren på dagis. Väldigt lätt faktiskt. Det sista jag vill är att ha magsjuka barn på en bilresa genom Europa. Än är inte faran över. Långt ifrån. Den som (över)lever  får se. MammaMu har varit så hispig över (och övertygad om) att Kråkungarna (eller hon själv) ska bli sjuka att hon till och med varit på vårdcentralen med en (tydligen) frisk Lillebror. Den som följt den här bloggen ett tag vet att MammaMu inte är den som går till vårdcentralen i första taget och absolut inte i onödan. Förrän nu då. Jo, hon har som sagt varit lite nojjig den senaste veckan.

Äntligen semester. I morgon kör vi. Ska bara packa ordning "lite" saker först...!

Äntligen frisk! Eller kanske inte...

Lillebror har varit hemma hela veckan. Febern övergick i början av veckan i hosta och snuva. MammaMu och pappan har också varit lite halvkrassliga så den här veckan har vi nästan slagits som vem som ska få vara hemma med Lillebror. Pappan kände sig såklart(!) krassligast och var således hemma några fler dagar än MammaMu. I morse trodde vi äntligen att Lillebror var frisk och gjorde oss i ordning för att gå till dagis. Lillebror såg verkligen fram emot det. Precis när det var dags att klä på sig och gå ut genom dörren, springer Lillebror in på toaletten och kräks. Jaha,  så frisk var han. Det var bara att avboka alla möten och stanna hemma ytterligare en dag. Jag tror faktiskt inte att det är kräksjuka det är fråga om. Nä, det berodde nog snarare på en kombination av stadig frukost och en slemmig morgonhosta. Men ändå. Man skickar inte iväg sin treåring till dagis när han precis kräkts upp sin frukost. Det gör man faktiskt inte. Kanske lika bra ändå. Nu får han ytterligare några dagars respit. Några extra dagar till återhämtning. Då kanske han inte smittas av något nytt virus första dagen på förskolan i alla fall.

Det känsliga mammahjärtat

En feberdimmig Lillebror, för ögonblicket på fötterna med hjälp av en dos Ipren, kommer springandes och skriker av lycka över att det snöar ute. Han är så glad. Så lycklig över det vita som faller från himlen. Lika lycklig som han var över snön, lika olycklig blev han när det gick upp för honom att han inte skulle få gå ut och leka i snön. Det går inte att gå ut i full snöstorm med 40 graders feber. Det går inte. Misären var total när Storasyster och pappan gick ut. Utan honom. Stackars, stackars, snöälskande lilla sjuka Lillebror. Inte ens Blixten McQueen kunde trösta honom.

Nu ligger världen vit utanför fönstret. Som vi har väntat. Som vi har längtat. Troligtvis regnar allt bort redan i morgon och Lillebror kan bara titta på genom fönsterrutan. Dumma skitfeber.

Ibland värker det lite extra i mitt mammahjärta.

Tror vi på Actimel eller tror vi på regnet?!

Ledig fredag kan faktiskt klassas in i kategorin LYX. Jag och Lillebror hade en lugn och mysig dag. Storasyster fick välja själv om hon ville vara hemma eller gå till skolan (eftersom det är förskoleklass är det ju valfritt) och hon valde skolan, men vi hoppade såklart över fritids. Efter avlämning av Storasyster på skolan åkte Lillebror och jag och veckohandlade (så mycket för "ledig" dag). Det märks att Lillebror inte är bortskämd med egentid. Det var helmysigt att handla i lugn och ro i hans sällskap. Han är så klok och fin. Och fatta känslan av att komma hem strax före klockan tio en fredagförmiddag den 25:e och inse att veckans jobbiga faktiskt redan var avklarad. Utan trängsel och panik. Slängde in ett par maskiner tvätt av bara farten liksom (Ledig, jorå ;-))

Strax efter lunch när det var dags att hämta den efterlängtade Storasystern började Lillebror bli lite klängig. Och visst hade jag rätt. Lagom till kvällen var febern här som ett brev på posten. Där är vi nu. Lillebror har genomlidigt helgen med hög feber och än visar den inga tecken på att ge med sig. Stackarn. MammaMu har också legat under täcket idag. Framför TV:n. Halvrisig. Ont i huvudet. Ont i kroppen. Funderar på om jag kommer orka mig igenom morgondagen med hjälp av piller, eller om jag ska kasta in handduken redan nu. Om febern kommer så får jag väl gott stanna hemma.

Annars var det länge sedan nu. Länge sedan Kråkungarna var sjuka. Med våra mått mätt i alla fall. Jag vet inte om det beror på att västkustluften har varit ganska kall och torr de senaste månaderna, eller om det är den aktiva bakteriekulturen som faktiskt gjort sitt. Jag fick ett tips här i bloggen när vi vabbade som mest. Tipset hette Actimel. Jag brukar vara rätt skeptisk till sånt där, men i höstas var jag ganska desperat och villig att ge det en chans. Det tog några veckor att komma på banan och bli helt friska, men sedan hela familjen började med en Actimel varje morgon har vi faktiskt inte varit sjuka. Inte ordentligt i alla fall. Inte förrän nu. Och man kan ju inte begära underverk. Jag vet inte vad jag ska tro, men så länge jag inte kan motbevisa effekten så fortsätter vi med Actimel. Det skadar i varje fall inte. Sen håller vi tummarna att det kalla och torra vädret håller i sig. Det skulle ju faktiskt även kunna vara så att Kråkungarna är överkänsliga mot det fuktiga och regniga västkustklimatet. Jag har haft det som en teori länge. Delvis baserat på att Kråkungarna var friska som nötkärnor hela den kalla, underbara och snörika vintern 2010. Och så har de ju faktiskt varit friska nu, när vi återigen haft riktigt vinter i Göteborg.

Det ska ju börja regna igen redan nu i veckan så kanske kan jag stärka min hypotes ganska snart. Då får vi se om luftvägsinfektionerna biter sig fast på nytt. Jag har en svag känsla av att det kommer att bli så...

Barncancerfonden

Idag har jag gett ett litet bidrag till Barncancerfonden.

Det var inte alls svårt. Prova själv får du se!

Sjukliga familjen

Hur får man hela familjen frisk. På samma gång. Allihopa. Alltså riktigt friska. Inte bara tillräckligt friska.

Inte vet jag.

Lillebror är faktiskt rätt pigg nu. Bara lite envis hosta kvar. En liten frist innan nästa virusangrepp kommer som ett brev på posten om sisådär 5-10 dagar. MammaMu får väl också räkna sig till de friskare familjemedlemmarna. Sin hesa hals och täppta näsa till trots. Storasyster har varit rejält fökyld. Feber, nästäppaoch snuva. Hon är bättre nu, men inte helt bra. Näsan fortsätter att trilskas. Hon är pigg i alla fall. Värst däran är pappan. Ytterligare kommentarer känns överflödiga.

Hur som helst så ska vi ändå försöka pytsa ut alla familjemedlemmar till respektive instutition i morgon. Det är dags nu. Lillebror har varit hemma i en och en halv vecka. Han vill gärna komma ut ur huset. Storasyster känns också för pigg för att vara hemma ytterligare en dag. Om hon orkar hoppa runt som en tok och rocka loss till både Mojje och julmusik, spela Xbox, och dessutom är så pigg att hon kan retas med Lillebror en hel eftermiddag (enligt utsago alltså, jag var på jobbet (phu)) så är hon helt klart redo för några timmar i skolan. Det känns så i alla fall.

En tydlig differens mellan målbild och verklighet

Vissa dagar.

Vissa dagar blir helt enkelt inte som man tänkt sig dem. Igår hade jag till exempel en tydlig målbild på näthinnan när jag tänkte på den här dagen idag. En målbild som var så långt i från verkligheten man kan komma. Jag föreställde mig en mysig hemmadag med två småsjuka Kråkungar. Vi skulle kanske mysa i soffan framför en film, läsa några böcker och lägga pussel. Kråkungarna skulle skämmas bort med saft, bullar och kanske en tablettask trots att det bara var fredag. MammaMu skulle tänka glada tankar, var lugn och njut av en extra ledig dag tillsammans med sina lugna, glada och nöjda Kråkungar.

Jag vet inte riktigt var jag fick den här bilden ifrån. För rent erfarenhetsmässigt är det väl kanske inte riktigt så det brukar se ut. Kanske fick jag den ifrån alla dessa övermysiga mammabloggar där ute i bloggvärlden. Ni vet de där bloggarna som alltid beskriver tillvaron med rosa fluff och kritvita, välstädade hem. Kanske det.

Nåja.

I verkligheten ser det ut så här.  I morse vaknade Lillebror på helt fel sida av världen och humöret har inte blivit bättre under dagen. Allt är fel. Precis allt. Fel frukost. Fel sked. Fel stol. Mamma är dum. Storasyster är dummare. Han gnäller. Han bråkar. Han retas. Hela tiden. Om allt.

Storasyster, som är den sjukaste av de två, håller sig lite lugnare. Dock njuter hon av att retas lite extra med Lillebror när han är på sitt usla humör. Bara för att hon kan och bara för att hon märker att det gör MammaMu extra irriterad. Storasysters lugn är dock inte helt beständigt för mitt i ett Alvedonrus fick även hon spel och började bråka och skrika och härja runt. Jipee. Hur hon kommer må när medicinen går ur kroppen vill jag inte tänka på. Jag försöker förklara för henne att hon kommer må skit om hon inte tar det lugnt, men det går inte riktigt hem. Hon bara fortsätter att bråka med Lillebror.

Mitt i allt det här känner MammaMu att även hon är på väg in i en förkylning. Humöret såg Lillebror till att redan i morse få ner i ankelhöjd. MammaMu känner att hon börjar närma sig en mental ålder på sex år. Det är så lätt hänt i det här sällskapet. MammaMu skriker och gapar och härjar på Kråkungarna som svarar med att skrika och gapa och härja ännu mer. Perfekt.

Det går verkligen bra det här känner jag. Jättebra.

Å så var de två... nu tar jag helg!

Jaha. Storasyster klarade sig inte undan. Inte den här gången. Så idag har Lillebror och pappan haft sällskap av ännu en Kråkunge här hemma. Något som uppskattades av en prat-, och sällskapssjuk Lillebror.

Nämen, då är det väl färdigjobbat för den här veckan då. Lika bra att ta helg.