Det var kanske inte så här det skulle vara, men det blir nog rätt bra ändå!

Vi firar av naturliga skäl nyårsafton hemma för oss själva. Vi ska ju iväg tidigt i morgon bitti. När jag för någon vecka sedan föreslog att vi skulle ta fram grillen kvällen till ära, var det en annan bild än verkligheten jag såg framför mig. Jag såg den glödande grillen i en driva av gnistrande vit snö. Jag såg mig själv och maken med var sin kopp rykande Glühwein i handen. Runt oss sprang två vinterystra Kråkungar omkring i snön med tomtebloss i händerna. Med glödande kinder skulle vi sedan gå in för att äta årets sista middag. En middag med smak av sommaren. Typ. Visst låter det bra?! Nu blir det inte riktigt så. Det regnar ute. Inte en gnutta snö finns att tillgå inom mils avstånd. Kråkungarna står framför TV:n och spelar XBOX. Jag står i köket och försöker trolla fram sommarsmaker. Grillen står på altan. Glöden är fin, enligt maken som står ensam uterummet för att försöka undvika regnet. Flaskan med Glühwein står ännu oöppnad och tomteblossen var slut på ICA. Nä, det blir sannerligen inte alltid som man tänkt sig. Men vad gör det. Idag gör det faktiskt absolut ingenting. Hoppas att ni också har en mysig nyårsafton!

Första discot!

Det finns en tid för allt. Ikväll var det dags för skoldisco. Storasysters första. Lämnade just av en spänd och förväntansfull storasyster på skolan. Ny klänning, glittrig bolero och lockat hår dagen till ära. Hon provade kläderna hemma framför speglen, vickade hon på höfterna, slängde med håret och sjöng samtidigt "sexy lady, sexy lady". Jeezezz! Var ska det här sluta?! Hon är bara sex! Det var med lättnad som jag konstaterade att hon faktiskt inte hade en aning om vad hon sjöng, eftersom hon senare frågade vad "sexy lady" betydde. Phu! Vet dock inte hur mycket det dansas ikväll. Antagligen inte särskilt mycket. Det som upptagit Storasysters hjärnverksamhet mest de senaste dagarna är det faktum att det skulle bjudas popcorn, salta pinnar och läsk på discot. Fattar ni vilken lycka?!

Kulturkrock

Ibland blir det extra tydligt att man är svensk. Eller att någon annan inte är det.

Det är också extra tydligt att man i egenskap av mamma hamnar i siutationer man annars aldrig skulle ha hamnat i.

Vi behöver inte gå in på några detaljer, men det handlar om ett barnkalas. Eller, vi trodde att det handlade om ett barnkalas. Jag och den andra mamman. Nalle Phu-kortet antydde det i alla fall. Vi trodde att vi skulle lämna in våra barn vid den aktuella adressen klockan 18 (dock en ganska sen tidpunkt för ett barnkalas) och hämta ut dem två timmar senare. Ni vet sådär lite lagom sockerstinna och uppspelta. Barnen alltså. Kråkungarna känner knappt födelsedagsbarnet (än mindre känner jag födelsedagsbarnets mamma), men när ett (nyinflyttat) grannbarn bjuder in till kalas är det klart att Kråkungarna ska gå dit.

Då visste vi inte att vi föräldrar tydligen också var inkluderade i kalasinbjudan. Eller att inga andra barn från dagis skulle vara där. Vi visste heller inte att det handlade om en släktträff med uppklädda vuxna (och barn), med buffé och lokalt bränd sprit från hemlandet. En brokig samling vuxna och barn och en konstig stämning. Vi förstod heller inte att det var ett desperat försök att få kontakt. Det förstår vi nu.

Jag har sällan känt mig så malplacerad. Så mycket fel person på fel plats. Jag är bara så glad att jag inte var ensam. Och att Kråkungarna faktiskt hade ganska roligt. Det annorlunda kalaset till trots. Mest för att de lekte med varandra kanske. Och för att det fanns obegränsade mängder av godis och chips.

Efter drygt två timmar insåg vi att festen nog skulle pågå hela kvällen. Det skulle troligtvis dröja ytterligare timmar innan tårtan kom fram och innan presenterna skulle öppnas. Kråkungarna började bli trötta. Såg i kors. Vi såg vår utväg. Skyllde på barnen och tackade för oss.

Där kan man ju tänka sig att historien tar slut. Att vi överlevde "barnkalaset" och att vi till och med kommer kunna skratta åt det om några dagar eller så. Men historien är inte riktigt slut.

Troligtvis var vi väldigt, väldigt oartiga som gick innan tårtan serverades. Så gör man nog inte i deras hemland. Vi förolämpade kanske värdinnan (eller troligtvis mest hennes mamma). Dagen efter ringer det nämligen på dörren. Både på vår och den andra mammans. Utanför står födelsedagsbarnets mamma (värdinnan), med en bit tårta och ett paket köpekakor. Hon beklagade så att vi var tvugna att gå innan hon hunnit få fram tårtan. Men de hade hade sparat en bit till oss. Precis som de lovat.

Jag höll på att sjunka ner genom golvet. Helt ärligt.

En tuttstorlek till på fredag..., eller panik i kubik!

MammaMu ska på fest. Midsommarfest. En tillställning där jag inte känner en enda människa. Visst, jag har hälsat på någon av dem. Det har jag. Men jag har aldrig träffat deras fruar. Eller barn. För varje normal människa låter det här säkert som en trevlig tillställning. För MammaMu är det inte riktigt så. Jag gillar inte fester. Definitivt inte fester med mycket folk och folk som jag inte känner. Fester där man inte har en aning om vad det är för människor man ska umgås med. Vilken klädkod som gäller. På ytan kan jag nog verkar självsäker och det ser säkert ut som att jag stortrivs. Jag kan nog emellanåt till och med framstå som en underhållande festprisse som skämtar och bjuder på mig själv. Men på insidan är det uppror. Jag känner mig malplacerad. Passar inte in. Jämför mig med andra. Har fel kläder. För många valkar. Pratar och garvar för högt. Det känns som att alla synar mig från topp till tå och undrar vad jag är för en idiot. Ungefär så. Allra värst är det innan. Innan man vet om man har valt helt fel kläder eller fel present. Jag kan gruva mig i veckor. MammaMu är knäpp i huvudet. Det bara är så. Tror att det kan kallas dålig självkänsla (eller är det självförtroende? Blandar alltid ihop de två) också.

Inför årets Midsommarfest har jag inte hunnit fundera så mycket. Det var idag som tanken slog mig. Att det är Midsommarafton på fredag. Nu på fredag!! Vad ska jag ha på mig?? En tillställning med okända människor och en hel drös med barn. Troligtvis kommer det att vara storm och horisontellt regn. Klänning låter som en dålig idé. Å andra sidan kanske alla har klänning. Det är ju liksom Midsommarafton. I ren desperation provade jag de (två) klänningar som jag faktiskt äger (men typ aldrig använder). De passade förra sommaren. Chanserna är alltså inte jättestora att de passar den här sommaren. Mycket riktigt. Den ena gick bort direkt. Den andra passade. Nästan. Den gick att knäppa - utan BH. Med BH var den för trång. Gah. Jaha. Det blir till att minska en BH-storlek till på fredag alltså. Fast klänningen var ju å andra sidan ganska ful. Såg ut som en grillrig sopsäck. Faktiskt. Förstår inte att jag tyckte den var fin förra året. Men förresten kom jag ju precis fram till att klänning är en dålig idé. Kallt och opraktiskt. Kvällarna fram till fredag är fulltecknade så det finns inte utrymme för någon shoppingtur heller (shopping är å andra sidan en ännu större ångest). Tillbaka på ruta noll alltså.

Joggingdress kanske??