Hoppas det sköter sig självt!

Vi har en ny torktumlare. Och tvättmaskin. Torktumlaren la av lite lägligt i samband med att vi hade magsjuka i huset. Den pallade tydligen inte trycket. Att gå på högvarv i flera dygn. Så den la av. Det var ett tag sedan, och tvättstugan har varit ett enda stort kaos sedan dess. Lagom till att vi kom hem från Italien bestämde sig även tvättmaskinen att den fått nog. Toppen. Verkligen. Att stå med två stora resväskor fyllda med svettiga skidkläder. Utan tvättmaskin. Paniken steg ganska snabbt hos MammaMu. Men som tur är så är pappan i huset en händig man. Han lagade den. Provisoriskt. Och sedan dess har varje tvättad tvätt kunnat vara den sista tvättade tvätten. Så att säga. Tydligen har maskiner av ett ganska känt märke en begränsad livslängd. Fem år. Sedan är de programmerade att lägga av. Det är rätt tydligt, eftersom de är inköpta samtidigt. För fem år sedan. Ungefär. Vi har även en frys av samma märke och inköpsår som sjunger på sista versen. Så det så. Köpa nytt. Det är tydligen det som gäller. Och det har vi gjort. Men maskiner av ett helt annat märke. Med 10 års motorgaranti. Så nu står alltså två helt nya maskiner i tvättstugan. Det känns bra. De går för fullt. Lass efter lass. Nu återstår bara att se om dessa fantastiska maskiner även viker, stryker och parar ihop sockor. Jag hoppas på det. Det gör jag verkligen...

Strömavbrott

I går kväll blev det svart. Igen. När det stormar utanför fönstret hör det liksom till. Man kan ju tycka att vi borde vara lite rutinerade vid det här laget, men ännu är vi lite för mycket storstadsbor för att vara sådär organiserat beredda. Nåväl, vi har införskaffat en mängd så ljusbehållare för värmeljus. Och kattsäkra lyktor att ha på golvet. Efter förra stormen åkte vi även till den välsorterade sportbutiken och köpte ett spritkök. Man måste ju säkra eftermiddagskaffet, liksom. Ändå. När ljuset slocknade i går kväll blev det mörkt. Väldigt mörkt. Och då var det så dags att börja fundera över var ficklamporna kan tänkas ligga. Eller tändstickorna. Då var det så dags. Likt blinda hönor fick vi känna oss fram i jakten på ljus. Men visst. Det gick bra. Ändå. Men vi har en bit kvar innan vi kan kalla oss rutinerade. En bra bit...

Hur går det här då?!

Jo tack. Kråkungarna lever fortfarande. De har till och med fått näringsriktig mat. Det är inte illa. För en av de största riskerna när pappan åker iväg från den här familjen, det är att vi ska svälta ihjäl. Eller åtminstone att vi ska få skörbjugg. MammaMu är inte så bra på det där med matlagning. Framförallt inte på "efter-dagis-tid" när blodsockret är nere vid fotknölarna. Men idag överträffade jag mig själv. Tror inte ens att jag blev irriterad. Nu när jag tänker efter.

Storasyster är fortfarande förkyld. Det hänger på gärsgår'n. Så att säga. Det löser sig.

Det nya orosmolnet är avloppspumpen. Naturligtvis. Den tycker inte om när vi spolar i toaletten, duschar eller använder tvättmaskinen. Typ. Då larmar den. Det känns inte särskilt tryggt. Men jag gör mitt bästa att ignorera det hela. En bra lösning. Än så länge. För jag har inga planer på att gå ut i trädgården och öppna upp avloppet och undersöka pumpen. Det har jag faktiskt inte. Då går jag hellre oduschad fram till helgen. Det gör jag. Värre är det med tvättmaskinen. Den skulle behöva gå varm hela veckan. Faktiskt. Vi drar ju till Alperna på söndag och rena kläder i resväskan vore önskvärt. Vi får väl se hur det blir med det.

Men är det inte konstigt. Pumpen har inte krånglat en enda gång sedan vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Men när maken åker iväg, då händer det. Jag är inte förvånad. Det är jag inte.

Men det är inte lätt

Det är inte lätt. Att vara positiv.

Inte när bilfirman ringer och säger att min slang har skickats till fel kontor. Inte lätt alls. "Den kommer med posten imorgon", meddelar bilfirman. Jo, men det var just det där med att det inte går att lita på att posten levererar paketet i morgon. Det är inte ens troligt att det levereras i morgon.Snarare på måndag eller allra tidigast på fredag. Men vad vet jag. Under har skett tidigare. På Jesus tid var de vanliga. Har jag hört. Det gäller ju förstås att tro på dem också. På undren alltså, inte på posten.

Inte heller när köparna av vårt gamla hus hör av sig om "problem" med huset. Just nu känner jag att det i allra högsta grad är deras problem. Inte vårat. Vi är kanske inte helt överens där. Efter minst två orkanstormar på västkusten den här hösten kan det ju faktiskt hända att ett altantak i plast börjar läcka. Även om vi tätat en tidigare läcka innan vi flyttade. Men, visst. Vi kan ju bestämma med en gång att vi åker dit efter varje höststorm de närmaste tio åren och lägger en ny silikonsträng på taket. Det kan vi. Men det verkar jävligt fel. Inkompetenta idioter ska inte ha hus. That is a fact. Och vi skulle inte ha sålt till inkompetenta idioter. En magkänsla som mer och mer börjar ge oss rätt. Det här är väl bara början.

Som sagt, i morgon är en annan dag. Kanske kommer det ett inlägg i positiv anda då. Eller i övermorgon. Inte helt troligt, men ändå. Speciellt inte nu när helgens utlovade snöfall som hela familjen sett fram emot så mycket, enligt prognoserna mer och mer ser ut att övergå i regn. Skit ska skit ha som det heter.

Konstnärliga möss och nattlig jakt

Det händer saker om nätterna hemma hos oss. Det har det alltid gjort. Natten mellan fredag och lördag till exempel, väcktes vi på det mysigaste sättet av alla. Ni vet en sån där väckning som får tvättmaskinen att gå varm resten av natten. Men det är inte det jag ska berätta om nu.

I natt kvart i fem väcktes vi av att Storasyster kommer in i sovrummet. Yrvaken. Yrandes någonting om att hon sett en mus som sprungit in i garderoben med hennes orangea tuschpenna i munnen. En tuschpenna som förövrigt var en av hennes favoritpennor. "Mmm. Jovisst. Sov vidare nu. Du har bara drömt en mardröm", var föräldrarnas naturliga(?) reaktion till detta påstående. Kvart i fem på morgonen. Storasyster blir härmed mycket upprörd och förnärmad. Hon hade visst sett en mus. Den lät som en kula som rullade över golvet. Först under hennes säng. Sedan under byrån. Därefter svängde den höger och in i garderoben. Med pennan i munnen. "Mmm visst". Jag ber pappan gå och kolla Storasysters rum. Mest för att lugna Storasyster och få henne att somna om, men någonstans här tycker jag att historien är lite för detaljerad och sammanhängande för att komma från ett sovande barn. Dessutom hade vi faktiskt hört konstiga ljud från köket kvällen innan.

Maken stapplar upp ur sängen. Jag kan tänka mig att han blir något förvånad när han hittar den orangea tuschpennan inne i garderoben och när hans fot i samma stund blir översprungen av en mus. Där startar nattens musjakt. Dessvärre utan musfälla. Den finns i förrådsboden. Ute är det kolsvart. Och spöregn. Att hämta den går liksom bort. Istället tränger maken in musen i ett hörn och jagar den med en klädstång. Jag behöver väl inte tillägga att det inte gick något vidare. Möss är snabba. Nattrötta män är långsamma. Efter en ganska lång jakt, pressade sig den lilla stressade musen ut genom dörrspringan och försvann bakom kylskåpet. Där slutade jakten. För den här gången.

Nämen visst. Vi kan väl ha en mus i köket. Det har vi ju haft förut. Flera gånger dessutom. I ett helt annat hus dock, men det saknar tydligen betydelse. Vad är det med oss och möss?! Jag har aldrig hört någon annan som haft möss inomhus. Visst, nu bor vi på landet och hela trädgården är full av skogsmöss, så jag är inte helt förvånad. Jag tycker bara att det är lite ofräscht. Huset är dessutom nytt. Hade det varit åttio år gammalt får man ju liksom ta huset med möss och allt, men det här huset är ju fräscht. Eller upplevdes som fräscht. Fram till i natt.

Snart kommer maken hem. Då ska han få gå på musjakt. Riktig musjakt. Å andra sidan tror jag att musen är långt, långt härifrån. Nattens möte med maken och klädstången kan inte ha gått musstackaren helt obemärkt förbi. Dessutom har jag varit hemma och VABbat en nästan helt frisk Lillebror idag och dessutom har jag hämtat hem Storasyster tidigt från skolan.  Det har inte varit tyst eller stilla en minut i huset sedan Lillebror vaknade i morse. Det har sjungits, dansats, åkts bobbycar, skrikits och stojats så att mina öron helt stängt av och mina nerver börjat krulla ihop sig till oformliga garnnystan. Om musen stannat kvar bakom kylskåpet idag så lider han av en allvarlig störning och behöver dödshjälp. Helt klart.

Nåja, några frågor kvartstår dock. För det första så undrar jag hur Storasyster kunde ha sinnesnärvaro nog att sätta på sig sin armbandsklocka innan hon sprang in till oss. Kvart i fem på natten. Efter att ha sett en mus springa över golvet. Klockan låg på skrivbordet bredvid sängen och när jag frågar henne varför hon har tagit på sig klockan så svarar hon; "Jag ville rädda den så att inte musen tog den också..." Jaha ja. Hon brås alltså inte på sin mor i just den här situationen. För det andra så klurar jag lite över det underligaste av allt - vad sjutton skulle musen med tuschpennan till?!

Bygga, bygga

Snart ska "vi" (läs: maken) börja bygga dubbelgarage. Tanken är att det ska komma upp innan vintern. De senaste veckorna har vi haft fullt upp med förberedande gräv- och betongarbeten. Eller, vi har inte ansträngt oss så mycket. Det har vi faktiskt inte. Men jag tycker ändå att det är jobbigt att ha trädgården full med hantverkare. Och att betala fakturorna. Jätteansträngande. Nu väntar vi bara på leveransbesked så att vi vet när vi kan sätta fart. Snart. Hoppas vi.

Garaget är bara det första (om vi bortser från det lilla förrådet och den lilla träaltanen som redan byggts i väntan på garaget) av alla utomhusprojekt som står på tur. Önskelistan är lång. Vi har projekt för en lång tid framöver. Bland annat ska vi förvandla ett knöligt och ojämnt tistelfält till en hyfsat jämn gräsmatta, lägga oändliga mängder sten, asfaltera infart och garageuppfart, anlägga pool, bygga altan runt pool, bygga uterum och ett par saker till. Ni förstår ju att vi har att göra.

Det är skönt att insidan är så gott som tip top i alla fall. Ser fram emot en lugn vinter. Faktiskt.

Ja då är vi igång!

Första febern efter semestern. Nu rullar det på. Erfarenheten säger det. Även om första febern lät dröja. Nu får vi bara hoppas att jag har fel. Att den dagliga shoten Actimel och flytten till torrare trakter hjälper till. Att vi slipper VAB-träsket med VAB varannan vecka fram till jul. Vi får hoppas.

Det är lite synd om Lillebror. Han har väntat på den här dagen. Dagen med Grävmaskinen. Vi har en grävmaskin i trädgården. Det är inte varje dag en maskintokig fyraåring har en alldeles riktig grävmaskin i trädgården. Han var ute på förmiddagen och studerade den noga. Sen smällde febern till. Nu får han inte gå ut. Vilken mardröm. En alldeles riktig grävmaskin och han får bara titta på den genom fönstret. Det är inte lätt att vara liten. Vi får väl trösta honom med att den kommer tillbaka. Till våren. Vi har en hel del grävjobb som måste göras. En hel del.

Inskolning påbörjad

Idag påbörjades Lillebrors inskolning på nya förskolan. Det var jobbigt. MammaMu blev trött. Som klubbad av släggan, faktiskt. Gick hem och sov middag. Blev ändå inte människa igen på hela dagen.

Det troliga är att allt släppte nu i eftermiddag. Alla anspänningar från den senaste veckan. Oron för hur Storasyster skulle trivas och mottagas i den nya skolan, rädslan för att hon inte ska få några vänner, alla nya möten med föräldrar, barn och lärare, avslutning av försäljningen av huset i Göteborg, flyttstädning och städfirmor som inte gör sitt jobb, snabbt färdigställande av förrådsbod för att slippa ha röjsågen i tvättstugan, firande av Lillebrors fjärde födelsedag och slutligen dagens inskolning på dagis. Lillebror måste ju trivas på sitt nya dagis. Det måste han. Idag släppte all anspänning. MammaMu blev trött. Mycket trött.

Lillebror?! Han tog första inskolningsdagen med ro. Han ville stanna kvar längre. Och i morgon tyckte han att han kunde vara där själv. Honom är jag inte ett dugg orolig för. Inte nu längre.

MammaMu´s nya poolare!

Våra nya grannar!













Väldigt beskedliga och trivsamma.

Känner ett visst släktskap, faktiskt!

 
 

Kråkungarna utflugna. Byter bo.

Idag var det en sorglig dag. Många tårar. En Storasyster som var ledsen. På riktigt. Inuti. Idag lämnade två Kråkungar sitt hus, sina rum, sin lekstuga och sin trädgård. För alltid. Det var jobbigt. Riktigt jobbigt. Även för MammaMu. Vi älskar ju det här huset. Den här trädgården, smultronen, krusbären, syrenerna, rosbuskarna och picknick-berget. Och poolen. Vi älskar det vita huset med de blå knutarna och den blå dörren. Det gör vi. Därför känns det nog extra jobbigt. Det kan inte vara lätt att vara liten. Att inte förstå VARFÖR vi måste flytta. Att inte veta hur det kommer att bli. Att lämna alla kompisar och alla lekställen och barndomens alla minnen. Storasyster tar det hårt. Lillebror säger inte så mycket. Funderar desto mer. Tror att vi ska komma tillbaka och hälsa på snart. Att allt kommer att vara som vanligt då. Åh, vad detta är jobbigt. Skitjobbigt.

Idag åkte Kråkungarna till farmor och farfar. Jag är kvar hemma. Tanken är att jag ska packa flyttkartonger. Många kartonger. Ska bara...

Hantverkartid

Hantverkare har en egen tideräkning. Det är bara att konstatera. Gång på gång. Tydligen är "efter klockan fem" i hantverkartid samma sak som "halv åtta" på min klocka. Det kan vara bra att veta. Till nästa gång. Om det nu blir nån nästa gång...

Rensa ut allt det gamla!

Jag rensar. På jobbet. Tömmer pärm efter pärm. Rätt ner i pappersåtervinningen. Snart nio års arbete. Det blir en del papper. Väldigt mycket papper. Tuggen får jobba. Det är en skön känsla. Att få rensa ut allt gammalt. Lägga de här åren bakom mig. Att få ge plats för något nytt. Äntligen.

För er som undrar - det sket sig inte i måndags. Inte fullständigt i alla fall. Bara en liten motgång som kändes nog så tuff i vårt nuvarande mentala tillstånd. Med lite perspektiv kunde det faktiskt varit värre. Mycket värre. The game is on.

Nu tar vi helg. Vi ska faktiskt fixa lite grejer vid det nya huset i helgen och är inbjudna på fika hos våra nya grannar. Lillebror ska äntligen få träffa den jämnåriga grannflickan som han även ska gå på dagis tillsammans med. De har inte träffats tidigare. Jag hoppas så att de kommer finna varandra. Det vore så skönt. I det andra grannhuset bor ytterligare en jämnårig tjej, så Lillebror kommer att vara omringad av tjejmaffian. I morgon ska  Lillebror även få besöka sin nya förskola. Jag tror verkligen att han behöver det. Han har en hel del funderingar  kring den här flytten. Tankar som han tyvärr inte alltid delar med oss andra. Det är inte så himla lätt att vara liten...

Ha en härlig Midsommar allesammans!

Det borde berättas lite mer, jag vet!

Jag förstår att några av er väntar på att jag säga någonting om någonting. Eller helst om allting. Någonting mer i alla fall. Bloggen har ju varit ganska fåordig och gåtfull på senaste tiden. Nu igen.

Den här gången beror det faktiskt inte på att jag inte vill avslöja några detaljer. Nej, det handlar snarare om ork. Eller brist på ork. Det har varit fullt upp hela våren. Jag har helt enkelt inte haft orken att sätta mig ner och skriva om allting. Jag är lite för mitt uppe i allt för att kunna reflektera.

Snart är det värsta över. Snart finns det tid för återhämtning och andrum. En liten stund i alla fall. Innan vi ska börja packa. Snart är försäljningen av huset klar. Vi ska skriva kontrakt i morgon och sedan är det bara att hålla tummarna för att besiktningen går bra. Försäljningen har faktiskt gått långt över förväntan. En bekräftelse på att det är ett himla fint och mysigt hus som vi lämnar. Sorgligt, men det är ändå skönt att det gått bra.

När allt lugnat ner sig ska jag berätta om det nya huset. Om korna i ekhagen utanför fönstret och om våra nya grannar. Det var nog tack vare grannarna som vi förstod att det var där vi skulle bo. En ganska osannolik historia.

I början på juli slutar jag äntligen mitt nuvarande jobb. I september börjar jag på ett nytt. Inget höjdarjobb. Men ett jobb. Omväxling. Nya erfarenheter. Troligtvis precis vad jag behöver just nu.

Men innan vi börjar jobba har vi en hel del arbete att ta itu med. Det kommer att bli en slitig höst. I alla fall för maken. Huset är i toppskick, men trädgården är ett helt oskrivet blad. Och vi har stora planer. Alldeles för stora. Det här kommer jag också att skriva mer om. När orken kommit tillbaka.

Men tills dess, tills orken kommit tillbaka, får ni hålla tillgodo med de få fragment som förmedlas. Det kommer mer. Jag lovar.

"Hur länge ska man vänta? Läänge, lååååång..."

Fattar ni hur frustrerande det är och bara sitta och vänta på att mobiltelefonen ska plinga?! Rätt så jätte. Faktiskt. Hur lång tid kan det ta liksom?! Vill man vara med får man faktiskt vara lite på. Det tycker jag i alla fall. Så det så.

Om ni undrar vad jag dillar om så har alltså budgivningen på vårat hus börjat. Och det går så LÅNGSAMT!

Point of no return

Då är huset ute för försäljning. Det känns konstigt. Lite sorgligt. Nervöst.
Det är alltså på riktigt. Vi ska flytta. Tydligen.

MammaMu spår väder

Inom en vecka kommer en storm att rasa. Inte vilken storm som helst utan stormarnas storm. En storm med horisontella saltvatten- och lerkaskader som varar i dagarna tre. Helt säkert. Inom en vecka. Eventuellt tio dagar. Prognosen är inte helt tidsbestämd. Men jag lovar ett hundraprocentigt utfall. Så alla ni som undrar var våren tagit vägen. Ni får vänta ytterligare några veckor/månader/år. Tyvärr. Vi väntar alltså in en rejäl höststorm först. Sen får vi se.

Hur jag vet det?! Hur jag kan vara så säker?!

Jo. MammaMu har påbörjat projekt fönsterputsning. Det sker inte ofta. Men när det väl sker. Tja. Då kommer stormen som ett brev på posten inom en vecka. Alltid. Det slår liksom aldrig fel.

Iskall(t). På riktigt alltså.

Nu är vi hemma. Tillbaka i verkligheten. Och vilken verklighet sen. Den slog bokstavligen emot oss med full kraft i söndagskväll när vi klev över tröskeln hemma. Det är inte roligt att komma hem mitt i natten med två halvsovanda Kråkungar och inse att värmepannan slagit ifrån. Att det bara är åtta plusgrader. Inomhus. Det är verkligen inte roligt. Det var kallt. Överallt. En kyla som gick genom märg och ben.

Det var bara att göra eld i öppna spisen och tända en miljard värmeljus. Tror faktiskt att vi fick upp temperaturen en hel grad på en timme eller så. Jippi. Kråkungarna fick gå och lägga sig under tre täcken med mössorna på. Ofattbart, men de somnade faktiskt. Maken trodde att han fått igång pannan igen och att det skulle vara hyfsat varmt igen till morgonen. Jo tjena. När vi vaknade var det fortfarande åtta grader. Inomhus. Bara att tända en brasa igen. På morgonen fick han faktiskt igång pannan. På riktigt. Men vet ni hur lång tid det tar att värma upp en iskall villa. Det tar lååååång tid.

MammaMu bestämde sig för att stannan hemma på måndagen och vara eldvakt. I ärlighetens namn hade jag ingen lust att gå oduschad till jobbet. Vi hade ju faktiskt åkt skidor dagen innan och håret var inte tvättat på flera dagar. Tanken vara att jag skulle jobba hemifrån. Det var en god tanke. Det hade fungerat mycket bättre om MammaMu inte lidit av grav Alzheimers. Lösenordet till jobbdatorn var raderat ur minnet. Totalt blankt. Naturligtvis låser jag hela skiten och måste således åka in till kontoret och låsa upp datorhelvetet för att kunna jobba. Lägg därtill en irriterande trängselskatt som straff för mitt usla minne. Gaahh. Väl på jobbet möts MammaMu av nästa problem. Ytterligare en kod har raderats ur minnet. Koden till dörrhelvetet. Till passerkortet.

Jag har för helvete bara varit ledig i två-och-en-halv-vecka. På två-två-och-en-halv-vecka har jag alltså lyckats radera hela mitt jobbminne. Det är skickligt.

I vilket fall såg jag till att låsa upp datorn på jobbet. Sen åkte jag hem. Väl hemma var jag så irriterad att jag inte hade någon som helst lust att jobba. Det gick inte. Lika bra att ge upp. Alltså var hela turen in till stan helt onödig. Bara ett slöseri med tid och pengar, eftersom jag ändå inte fick något gjort. Gaaahhh.

Inte lyckades jag särskilt bra med mitt primära uppdrag där hemma heller. Att hålla elden i öppna spisen vid liv. Brashelvetet slocknade hela tiden. Framåt eftermiddagen började tempereturen i alla fall krypa upp mot drägliga nivåer och på kvällen kunde jag ta en efterlängtad, lång och varm dusch.

Nä, första arbetsdagen 2013 började inte särskilt bra. Inte alls bra kan man faktiskt säga. Jag hoppas verkligena att det inte finns någon som helst symbolik i det. Tjugohundratretton ska ju bli ett toppenår ju!

Trädgårdsarbete

MammaMu räfsar ihop löven i och Kråkungarna sprider ut dem igen.

Precis som vanligt alltså.

RUT kom hit!!!

Jag vill ha en RUT! NU!!
Fan att jag inte fått tummen ur.
Nu måste vi ta tag i det här själva. Igen.

Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.

(Ps. Jag har bara fått en tillfällig(?) dipp i humör och ork. Inget att oroa sig för. Det går säkert över. Till nästa sommar eller så... Ds.)

Jag förstår verkligen inte upplägget

Jag förstår verkligen inte hur de tänker. Säkerhetsbolagen. Larmbolagen. Skumbolagen. Kalla dem vad ni vill. Jag menar de som kommer och ringer på dörren om kvällarna (i vårt fall knackar på eftersom ringklockan fortfarande inte fungerar) och förhör sig om folks säkerhetsanordningar, dvs inbrotts-, och brandlarm. Finns det någon som tycker att den här säljmetoden är okej? Jag tycker i alla fall att det känns väldigt olustigt. Att den som ringer på (läs: knackar) dessutom ser ut som om han är stammis på anobolagymmet och precis kommit ut från kåken gör inte affärsidén speciellt mycket tydligare. Inte heller att han tycks bli mycket irriterad när jag säger att jag varken är intresserad av att höra vad han vill säga eller vill dela med mig av hur vi skyddar vårt hus idag. Skulle jag på fullaste allvar stå och berätta för en okänd människa hur vårt hus är larmat?! Skulle inte tro det. Jag sade som jag säger till alla försäljare, vare sig de står och försöker kränga mobiltelefoner på stan eller ringer hem för att sälja försäkringar eller veckotidningar mitt i fredagsmiddagen, om jag vill ha något så söker jag upp er - inte tvärt om.