Förbannad

Jag blir så förbannad. I morse möttes pappan och Lillebror på skolan av ett barn som glatt förkunnade att hon var sjuk. Kräksjuk. Men att hon minsann var på skolan ändå för att mamma hade ett viktigt möte som hon var tvungen att gå på. Jag blev så rasande arg när jag fick höra detta. Vi har nämligen också haft kräksjuka. Alldeles nyligen faktiskt. Och vi har absolut ingen lust att börja om med det igen. Inte alls. Och tänk, när Lillebror var sjuk var han hemma mer än 48 timmar efter de sista symptomen. Jag tänker att det är ganska viktigt. För kräksjuka i familjen, det önskar jag inte ens min värsta fiende. Så tänker jag.

Ibland undrar jag hur andra tänker. Faktiskt. Om de tänker över huvud taget. Det är ju tvådelat det där. Dels sänder man ju en ganska tydlig signal till barnet att jobbet är viktigare än barnet. Att man inte har tid att vara hemma med sitt eget barn när det är sjukt. Visst, det kan vara körigt ibland, men oftast är man ju två föräldrar i en familj och då får man köra sten, sax, påse liksom. Jag har gjort det själv. Argumenterat om nätterna om vem som har det minst viktiga mötet dagen därpå. Saker är oftast inte så viktiga som man tror. Och barnen måste ju alltid gå först. Så är det. Det är också jävligt respektlöst mot resten av skolan. Mot klasskamrater och deras föräldrar. Klasskamrater som redan varit hemma och som har föräldrar som kört sten, sax, påse för att barnet skulle kunna vara hemma två extra dagar för att inte sprida skiten vidare. Det är även väldigt respektlöst mot lärare och fritidspersonal. Faktiskt.

Jag vill bara säga det. Att det här gör mig förbannad. Riktigt förbannad. Magsjuka är lite värre än en rinnande näsa. Jag fattar faktiskt inte hur folk tänker ibland. Det är allt jag säger...

Felprioriteringar

Det blir inte mycket skrivet här. Det blir det faktiskt inte. Anledningen är att jag jobbar. Mest hela tiden. Däremellan kippar jag efter luft. Som en vilsen guldfisk som hoppat ur sitt akvarium. Och sover. Dock alldeles för lite. Det finns alltså inte så mycket roligt att skriva om. Det händer inte så mycket. Mer än att det vanliga grubblet sätter fart. Det som alltid sätter fart efter en tids ledighet. Det ständiga grubblet. Det som aldrig leder till några handlingar. Felprioriteringarna.

Är det verkligen meningen med livet. Att i januari ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet inför den stora deadlinen på jobbet i mars. När maken är dessutom beordrad utomlands i två och en halv vecka. Och att i mars ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet fram till semestern. Den hektiska perioden i april och maj. Är det meningen med livet att jobba livet ur sig fram till semestern och sedan starta hösten med att få ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet under hösten. För att inte tala om hur man ska få ihop det under de överjävliga månaderna november och december med alla sina måsten. Ska det vara så att man går med knutna tummar och rabblar besvärjelser i hopp om att ens Kråkungar inte ska bli sjuka. För i vabruari finns inte något utrymme i livspusslet för att vabba. Det går bara inte. Det kommer troligtvis inte funka i maj eller december heller. Är det så det ska vara. Hela livet.

Visst, jag kanske överdriver en smula. Men i det stora hela är det just precis så här det känns. För både mig och maken. Då kanske det är dags att omprioritera.

Gott Nytt År!

Jag har egentligen inte haft tid att reflektera ordentligt över året som gått. Jag kan ändå konstatera att det har varit ett bra år. Detta trots att jag började året med ett överhängande hot om arbetslöshet. Som tur var löste sig problemet i elfte timmen och veckorna som arbetslös kunde till slut utnyttjas som en skön ledighet. En ledighet som bland annat utnyttjades till en vecka i Österrike. En vecka med underbar skidåkning, strålande sol och sommartemperaturer. Vilken energiboost. I maj började jag ett nytt jobb. Nytt område. Nya uppgifter. Mycket att lära. Fick ändå en mjukstart vilket jag är mycket tacksam för. Att hösten blev väldigt mycket mer hektisk, det är bara att konstatera. Sommaren var helt fantastisk. Vilken sommar vi hade. Mannen slet som tokig med att få poolen på plats och med att skruva trall. Kvadratmeter efter kvadratmeter. Jättemycket trall. Hela sommaren. Men oj så bra det blev. Helt fantastiskt. En underbar sommar gjorde projektet än mer lyckat. Så kom hösten. Den var mörk. Och lång. Och varm. Sommarblommorna blommade långt in i december. En konstig höst. Verkligen. Men ack så mörk. Ljuset i mörkret har varit mina och Storasysters måndagskvällar. En stunds andhämtning. En stund av välmående. En stund av total närvaro. Lycka. Det är på måndagskvällarna vi rider. Storasyster och jag. Åh vad glad jag är att jag tog mod till mig och klättrade upp i sadeln igen efter tjugofem år. Jag har inte skrivit så mycket om ridningen. Det har inte blivit av. Men det kanske kommer. Det finns ju en del roliga ögonblick att återge. Det händer liksom grejer när  överviktiga medelålders otränade kylskåp ska kravla sig upp och ner från hästryggar. Och rida barbacka. Eller hoppa. Men det tar vi en annan gång...

2014 har även innehållit en del tråkigheter. Jävla skitcancer. Ofattbar förlust. Oro för nära och kära. Föräldrar som blir äldre. Men vi har ändå varit förskonade från olycka i den närmaste familjen. Tack och lov. I år har jag även blivit lite bekymrad över vart Sverige är på väg. Men det behöver vi inte gå in på här. Jag tror att ni förstår vad jag menar.

I stort har det här året varit ett bra år. En fantastisk sak som hände var ju att vi fick en ny familjemedlem. Vi blev med katt. Efter ihärdiga övertalningar av katten själv. Nu är han en fullvärdig familjemedlem med egen ingång och veterinärkonto. Möss i vardagsrummet och håriga fåtöljer har blivit vardag. Och katten. Han mår som en prins.

Framförallt känner vi att vi har hittat hem. Och det kära vänner, det är en skön känsla.

Gott Nytt År!

Äntligen jullov!

Jag trodde inte att jag skulle komma hit. Att det någonsin skulle bli fredag innan jul. Och skulle dagen dyka upp var jag övertygad om att jag ändå skulle bli tvungen att jobba även nästa vecka. Men så blev det inte. Fredagen kom. Och helt utpumpad och urblåst tackade jag för mig och välkomnade en mycket välbehövlig långledighet. Jag tog mig hem. Jag gick raka vägen in i sovrummet. Till sängen. Och somnade. Så skönt. Att få sova. Utan drömmar. Utan måsten.

Det tar på krafterna. Att gång på gång behöva röra sig utanför sin comfort zone. Att försöka räcka till. På alla plan. Det sliter. Hårt. Det senaste halvåret har jag dessutom arbetat heltid. Det har jag inte gjort på åtta år. Det känns i kroppen. Framförallt i huvudet. Jag har aldrig varit i så stort behov av julledighet som i år.

Nu har jag sovit. Nu ska jag vila. Ända fram till trettonhelgen. Vi har en hel del julstök kvar att klara av, men jag sänker ribban. I eftermiddag tar jag med familjen på bio. Efter nyår har vi några dagar i fjällen. Det känns bra. Fina förutsättningar till återhämtning. Det behövs.

In i kaklet...

Nu kör vi. Tre dagar kvar. Vi kör rätt in i kaklet. Med huvudet före. Jag kippar efter luft. Jag hyperventilerar. Det är mycket nu. Överallt. Hela tiden. Men nu kör vi. Om tre dagar är det jullov. Förhoppningsvis.

En dålig mamma. Som vanligt.

Ni vet kanske att jag i förra inlägget beklagade mig över att jag hade lite mycket att göra. På jobbet. Hemma. Lite överallt. Så är det. När dessutom en av Kråkungarna, som för övrigt varit friskare denna höst än någon annan höst, helt plötsligt blir sjuk. Då blir det jobbigt. Jättejobbigt. Det finns bättre veckor att ha sjuka barn än just de här veckorna mitt i november. Jag lovar. Men så är det. Då är det tur att Kråkungarna har en pappa. En pappa som är mycket bättre pappa än mamman är mamma. Så att säga. Då är det också bra att ha nära till mormor och morfar. Två morföräldrar som är mycket bättre morföräldrar än mamman är mamma. Så att säga.

Jorååsåattee.

Jag drar väl till Göteborg i morgon då.

På något sätt är det dåliga samvetet ständigt närvarande.
Och jag hatar det. 

Ett oväntat möte

MammaMu har varit på konferens. På ett slott. En ensligt beläget slott. Vår grupp på tio personer var slottets enda konferensgäster. Årstiden lockar väl kanske inte till slottsvistelse. Vad vet jag. Men det var helt okej. God mat. Det hjälper till. Men gissa hur förvånad jag blev när jag mitt i kafferasten sprang på en gammal lärare. På slottet. Hon var där på studiebesök med en grupp elever. Det som var ännu mer förvånande var att jag kände igen henne. Och kom ihåg hennes namn. Märkligt. Jag som aldrig kommer ihåg ett namn. Jag blandar till och med ihop namnen på katten och Lillebror. Ofta. Men jag kom ihåg det. Efter sexton år. Hon såg inte ut att ha åldrats en dag. Faktiskt. Då kan ju inte jag har gjort det heller. Det känns gött det, mina vänner.

Ännu ett tecken....

Att jag inte lär mig. Jag vet ju att det inte funkar. Ändå drack jag en liiiten kopp kaffe till middagen. Och nu ligger jag här. Klarvaken. Jag vrider och vänder på mig. Tankarna snurrar. Jävla kaffe. Jag bor på hotell. Jag borde sova som en lycklig gris precis just nu. Sedan länge. Men inte. Vad hände. Förr. När jag var ung kunde jag bälja i mig kaffe vid vilken tidpunkt som helst. Jag hade aldrig några problem att somna. Den tiden är förbi. Jag börjar bli gammal. Tydligen. Tecknen blir fler och fler. 

Det konstiga är att jag sällan märker av koffeinets effekter på morgonen. Eller på eftermiddagen heller för den delen. Då hjälpen varken två eller tre koppar. På morgonen är jag alltid lika trött. Kaffe eller inte. 

Men nu börjar jag bli frustrerad. Jag måste sova för att orka med en tredje dag i skolbänken. Jag funderar på om inte en flaska rödvin från minibaren kan få önskad effekt. Det borde funka. Fast det är klart, det är ju inte fredag. Det är väl bara då ett glas vin har den där sövande effekten. Förstås. 

Helg

Så kom helgen. Äntligen. Den som vi längtat till hela veckan. Och mantrat som jag upprepat om och om igen varje jobbig vardagsmorgon. "Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är...."

Jo men oj så bra vi var på det då. Att sova ut. Inte alls bra faktiskt. Och mamman fick visst inte sova så länge hon ville. Inte på långa vägar. Jag förstår inte vad någon levande varelse ska göra uppe före klockan sju en lördagsmorgon. Jag förstår det verkligen inte.

Dessutom har det pissregnat hela eftermiddagen. Det har det förövrigt gjort varje eftermiddag hela veckan. Det har börjat precis lagom till familjen kommit hem. Varje eftermiddag. Hösten kom fort. Alldeles för fort. Det är bara att konstatera.

Som ni hör är humöret på topp hos MammaMu. Ekorrhjulet, dåligt väder och för lite sömn verkar ha den effekten hos MammaMu. Det är också bara att konstatera.

Jaha, då var det dags igen...

Nu sitter jag här. Sista kvällen på semestern. Och grubblar över meningen med livet. Samma visa varje år. För det kan inte vara meningen att livet. Att inte få spendera tiden med sina nära och kära. Med sin familj. Att lämna bort det käraste man har och stressa sig igenom tillvaron dag ut och dag in. Det kan inte vara meningen. Jag drar samma slutsats varje år. Ändå forsätter jag. Det är väldigt märkligt. Jag hittar liksom inte lösningen. Jag kan i alla fall konstatera att den här familjen mår som bäst när vi är tillsammans. När vi får ta det lugnt. Tillsammans. Familjen mår bra nu. Det är bara att försöka hålla fast vid den känslan. Försöka behålla lugnet när hela familjen ska försöka komma iväg före klockan åtta i morgon bitti. Det kommer inte gå så bra. Det vet jag. Men jag ska försöka behålla lugnet och inte tänka på hur trötta och griniga alla kommer att vara i slutet av veckan. Det blir svårt. Men jag ska i alla fall försöka...

Bara ett konstaterande...

Det blir heller inte lika många blogginlägg skrivna när man faktiskt jobbar på sitt jobb. Att jämföra med när man "ägnar sig åt självstudier" varje dag i sex månaders tid. Då blir det lite fler blogginlägg på en vecka. Faktiskt. Nu jobbar jag. På riktigt. Eller. Jag springer åtminstone på utbildningar och seminarier hela dagarna. När jag faktiskt ska ha tid att utföra några riktiga arbetsuppgifter det vet jag inte. För er som undrar så har jag bestämt mig för att ge det här jobbet en chans. Åtminstone tills det dyker upp något mer lockande i närområdet. Det andra jobbet som jag dillade om för någon månad sedan valde jag bort. Jag gick vidare till en andra intervjuomgång, men jag gick inte dit. Bra eller dåligt. Det vet jag inte. Men jag tog ett beslut. Sen finns det fortfarande många frågetecken kring mitt nuvarande jobb. Kanske går de att räta ut. Kanske inte.

Det ska bara vara så

Vi har haft en frisk vår. En oförskämt frisk vår. Hösten ska vi inte prata om. Den liknade som vanligt mest ett skämt. Men under våren var båda mina Kråkungar kärnfriska. Jag tror att vi hade en ynka liten VAB-dag i januari. Inget mer. Det brukar vara så. Att de är sjuka på hösten och friska om våren. När andra suckar över VABruari så jublar vi över att gå mot kallare, ljusare och friskare tider.

(Jag spelar högt nu. Jag vet. Jag leker med ödet och jag lär få äta upp vart enda ord. Jag vet. Men tydligen är jag så dum att jag skriver det här ändå.)

Är det då inte lite ironiskt att Kråkungarna blir sjuka i precis samma stund som MammaMu börjar nytt jobb. Jo lite. Faktiskt. Det liksom bara ska vara så. Tydligen. Storasyster som varit kärnfrisk har slagit till med två olika åkommor på två veckor. Inga långvariga grejer. Men ändå. Igår var det Lillebrors tur. Han vaknade med två igenmurade ögon. Han såg ut som han gått en match mot Mike Tyson under nattens mörka timmar. Stackars Lillebror. Det var bara att stanna hemma från dagis.

Nu har jag ju en sådan tur som har en man som oftast kan och vill vabba. Och framförallt har vi ju nu även förmånen att ha mormor och morfar nära till hands. (Vilken lyx!) Så det har löst sig. Jag ska verkligen inte klaga. Men det är ändå en stress. Att som precis nyanställd kanske, eventuellt behöva krångla och ställa in möten, introduktioner och utbildningar för att vara hemma med sjuka barn. Att inte veta om de är friska i nästa vecka.

Men det kan vara värre. Mycket värre. Det är bara att konstatera att det är så här det fungerar och gilla läget. Som alltid.

Beslutsångest

Ska man. Eller ska man inte.

Krångla till det.

Ibland är det ju liksom så att saker och ting inte alls går som man vill. Att man möter motgång på motgång under en väldigt lång period. Sen helt plötsligt vänder det. Då går saker och ting precis som man vill. Fast ändå inte. För helt plötsligt ställer det oväntade flytet istället till besvär.

Ett angenämt problem kan tyckas. Men det går att grubbla sig gråhårig över det mesta om man är lagd åt det hållet. Jag lovar.

Låt säga att du precis börjat ett nytt jobb. Ett jobb som har sina fördelar, men som även skulle kunna ha sina nackdelar. Beroende på hur saker och ting utvecklar sig. Det finns vissa orosmoln. Vi kan säga att det är lite tidigt att avgöra ännu. Låt oss då också säga att du har sökt ett annat jobb. Innan det blev klart med det nya jobbet. Vi kan också säga att det sökta jobbet är ett intressant jobb. Ett jobb med större koppling till det du jobbat med innan. Troligtvis skulle det jobbet även innebära en väsentligt  högre lön och något bättre förmåner som klämdagar och fler semesterdagar. Det är bara ett litet problem (förutom att du precis börjat ett nytt jobb där de har höga förväntningar på dig), den sökta arbetsplatsen ligger sex mil bort. Fyrtiofem minuter med bil. Den nuvarande arbetsplatsen ligger i samma stad. Tjugo minuter bort. Låt oss i alla fall säga att du blev kallad till intervju till det jobbet. Hur skulle du göra?

Visst skulle det vara spännande att se ditt värde. Se om din kompetens räcker för att få jobbet. Se vad de eventuellt erbjuder. Samtidigt är det otroligt jobbigt att påbörja en sådan process. Dessutom oärligt om du inte alls kan tänka dig att pendla. Eller så är jobbet så pass intressant att du faktiskt på allvar överväger möjligheten att byta jobb. Och att börja pendla. Då är det en ännu jobbigare process. Att ta beslutet att säga upp dig efter bara några månader. Tänk om du sedan tröttnar på att pendla. Tänk om du ångrar dig. Lika jobbigt skulle det nästan vara om de sedan inte alls är intresserade av dig. Men tänk om du struntar i allt ihop. Om du inte ens försöker. Och sedan ångrar dig för det. Tänk om alla tänkbara farhågor om det nuvarande jobbet besannas. Då är det ju bra om du byter jobb. I tid. Innan misslyckandet är ett faktum. Tänk om jag bara flyr. Tänk om.

Ska man. Eller ska man inte.

Krångla till det.

Det tog fyra dagar....

Precis så lång tid tog det innan MammaMu började ifrågasätta meningen med livet. Är det verkligen att jobba från morgon till kväll. Bli trött. Hämta trötta Kråkungar från förvaringsinrättning. Tjafsa sig igenom kvällen, som bara går ut på att få i sig själv och Kråkungarna tillräckligt med näring, tillräckligt snabbt, för att kunna stoppa dem i säng i en tid som åtminstone gör att de fungerar rent motoriskt dagen efter.

Är det verkligen så det ska vara. Dag ut och dag in. Vecka ut och vecka in. År efter år.

Jag tror inte det. Inte alls faktiskt. Det är inte alls så det ska vara.

Jag kanske har varit ledig för länge. Dessförinnan kanske jag jobbade på halvfart för länge. Och innan det kanske jag jobbade deltid för länge. Ända sedan Kråkungarna föddes, faktiskt. Men inte nu. Ett helt jävla idiotiskt val. Om ni frågar mig. Att jobba heltid alltså. När man inte måste.

Det tog fyra dagar. Sen längtade MammaMu hem till familjen. Den mycket trötta familjen.

Mör

Okej. Jag har börjat jobba. Å då menar jag på riktigt. Nja, alltså. Än så länge går jag mest runt och hälsar på folk, försöker minnas alla namn (heeelt omöjligt) och gör mitt bästa för att hitta rätt i lokalerna. Det tog ett tag innan jag hittade toaletterna. Och pennförrådet. Men där har jag i alla fallsatt ambitionsnivån för första veckan. Man ska inte jobba ihjäl sig. Men hur som helst så sitter jag i alla fall inte bara och slösurfar och väntar på att något vettigt ska dyka upp. Nä'rå. Här finns det arbetsuppgifter som väntar. Jag har inte riktigt hunnit att få kläm på vilka de är ännu, men jag har i alla fall förstått så mycket som att förväntningarna är högt ställda. Lite för högt om ni frågar mig. Huvuduppgiften känns just nu gigantisk. Men vi får väl se var det landar. Det ordnar sig. Det brukar det göra. På nå't sätt. Själv brukar jag delegera uppåt, men jag har en känsla att det inte fungerar den här gången. Vi får se hur jag löser det.

Det är i alla fall roligt att ha något vettigt att sätta tänderna i igen. Faktiskt.

Nu ska jag sjunka ner i tv-soffan och pusta. Man blir rätt mör av att hälsa på folk och leta efter pennförråd hela dagarna. Det blir man sannerligen.

Lugn start!

Eftersom jag inte har jobbat "på riktigt" på snart ett år, känns det tryggt att jag kommer att börja min nya anställning med fyra lediga dagar. Helt okej. Då hinner jag ladda. Ännu mer. Tror i och för sig inte att det kommer att bli någon direkt rivstart hur som helst. Jag har ju bytt arbetsgivare. Helt och hållet. Inte för att jag har några fördomar (inte alls), men jag ska ju bli landstingsanställd. Jag tror att jag kommer klara tempot. Jag hoppas det i alla fall. Bäst att inte säga för mycket. Det blir i vilket fall som helst en ny upplevelse. En bra hoppas jag. Jobbet verkar roligt och utmanande. Och som sagt, om tempot är lite lägre och fikarasterna lite fler än jag är van vid, så gör det nog inte så mycket så här i början. Jag är ju faktiskt ganska ringrostig...

Under kan ske, tydligen!!

Mirakel inträffar. På riktigt. När man minst anar. Tydligen. ÄNTLIGEN lite medvind i tillvaron. Tur. Flyt. Allt på en gång. Allt utom skicklighet. Marginalerna på MIN sida för en gångs skull. Jag är så förvånad. Jag är så glad. Jag är så lättad. Ni vet det där med stenen som faller från hjärtat och så vidare.

Jag fick jobbet. Jag fick det. På riktigt. Trots allt.

Ha en underbar fredag mina vänner. Det ska jag ha. Och nu, nu ska jag börja njuta av min ofrivilliga ledighet. Bara några veckor kvar nu. Jösses vad jag ska njuta.

Hopp och hopplöshet

Det här livet är inte så glamoröst. Livet som hemmafru. Inte alls faktiskt. Jag tror att jag skulle bli galen. Förr eller senare. Alltså har jag en viss press på mig. Att lyckas.

Jag har inte varit hemma många dagar. Som några av er förstått så har de sagt hej då till mig på jobbet. Smärtgränsen var nådd. Jag blev för dyr. Är anställd ytterligare några veckor men blev arbetsbefriad direkt. Jag är inte förvånad. Det var väntat. Ändock jobbigt. Bara tanken på att bli involverad med arbetsförmedlingar och A-kassor gör mig smått illamående. Det ligger ännu några veckor fram i tiden. Jag ignorerar. Hoppas slippa. Mycket kan hända än.

Jag har alltså som målsättning att lyckas med det omöjliga. Nytt jobb. Nu.

Igår tändes ett hopp. Jag blev glad. Full av tillförsikt. Ett steg närmare. Åtminstone en möjlighet. Idag ändrades spelreglerna och hopplösheten kom som ett brev på posten. Oddsen försämrades kraftigt. Det är inte kört. Men vägen fram är lång. Alldeles för lång för att det ska kännas bra.

Jag hade någon förhoppning om att vinden vänt. Att motvinden var borta. Att jag för en stund ska få glida i medvind. Att det är min tur nu. Det verkar inte så.

Men visst. För all del. Jag kan ha fel.

En fet käftsmäll

Det var väntat. Jag trodde jag var förberedd. Men även det väntade träffar en som en fet käftsmäll och en spark i magen. Tydligen.

Allting började ju kännas bra igen. Jag hade ju precis kravlat mig upp på banan. Sen kommer smällen och jag är åter nere i gyttjan. Det går långsamt att kravla sig upp men jävligt snabbt att falla ner i igen. Det går jävligt snabbt. Tydligen. Vi får se när jag kommer upp igen. Om jag kommer upp igen.

Men då vet ni. Profetian har slagit in. Varför skulle den inte göra det. Liksom.

Det liksom bara flyter på...

Jag tror att lugnet har infunnit sig. Det tillfälliga lugnet. Jag tror att det är lättnaden över att allt är åter till det normala. Alla känner det. MammaMu är åter mobil och kan sköta alla omärkbara måsten i det tysta. Ni vet alla de där sakerna som inte märks att de görs, som bara märks om de inte görs. Fylla på kylskåpet, köpa kalaspresenter till oräkneliga kalas, hämta ut paket på posten, turen till apoteket, inhandla nya vantar när de gamla helt plötsligt är försvunna, uppgradera Kråkungarnas strumpförråd eftersom alla strumpor helt plötsligt blivit fem centimeter för små... ja ni fattar. Dessa ärenden är inte längre några heldagsprojekt som innefattar hela familjen. Gott så. Alla mår bra av det normala. Till och med MammaMu.

Visserligen har ingen förändring skett på jobbet. Det positiva är att jag därför kan komma sent, ta lång lunch och sluta tidigt. Det är bra. För då hinner jag göra alla omärkbara ärenden. Det gör dem ännu mer omärkbara. Det negativa är att jag bara väntar. Väntar på en uppsägning. Den kommer vilken dag som helst nu. Jag känner det. Snart har de nått den magiska gränsen för hur mycket pengar jag får kosta innan de ger upp. Nu finns det inte ens några "kanske"-jobb på gång, så det ser mörkt ut. En annalkande uppsägning känns ju förstås i magen. Smolket i bägaren. Men vi är inte där ännu. Jag tar det då. Det har varit så mycket skit den sista tiden så jag orkar inte oroa mig. Jag tar det då. Nu vill jag bara njuta av lugnet.

Snön gör alla på gott humör. Kråkungarna är ute och bygger snökojor, åker pulka och skidor. Åtminstone på helgerna när man ser något. MammaMu har åkt sina första, vingliga kilometer i skidspåret. Det var jobbigt men skönt. Jag behöver komma igång nu. Flåset är nere i botten och vågen visar topprekord. På ett dåligt sätt alltså. Jag törs knappt titta mig i spegeln. Ryggen är sämre än någonsin. Det är hög tid att ta sig i kragen. Nu när allt är tillbaka till det normala är det dags att ta tag i det. Faktiskt.