Vart tog vintern vägen?

Hade vi någon vinter i år? Jag minns inte. Eller jo, jag minns att jag (återigen) var ute tre gånger på längdskidorna den här vintern. Då måste det ha funnits snö. I tre veckor. Ungefär. Men vad hände sedan? Nu börjar till och med MammaMu ge upp hoppet om vintern. Nog för att jag blev glad i går när det toksnöade utanför fönstret när jag vaknade, men jag förstod ju. Förstod att det var kört. Att all den härliga snön skulle förvandlas till vatten innan den ens nått marken. Och så blev det.

Nä, jag är besviken. En vinterälskare blir lätt det när vintern är tre veckor kort. I år har det varit extra tungt. I år hade vi våra skidresor inplanerade tidigt. Det betyder att vintern tog slut redan vecka åtta.  Vi brukar åka skidor i mars och inte allt för sällan under påsken i mitten eller slutet av april. Så blev det alltså inte i år. Tyvärr. Aldrig mer. Det blev jobbigare än jag trott. Vårens intensiva ljusterapi i snödrivorna uteblev. Likaså synintrycken och den friska fjälluften. Det känns.

Nu sätter vi punkt för vintern och siktar mot våren. Nu vill jag att den ska komma. På riktigt. Med full kraft. För MammaMu är trots allt en kossa som även älskar våren och sommaren. Helhjärtat. Men bara på sommaren. På vintern ska det vara vinter och på sommaren ska det vara sommar. Det är så jag tänker. Även om det inte alltid fungerar så...

Var ska jag börja?

Jag fick visst skrivkramp här ett tag. Då är det svårt att komma igång igen. Det är liksom svårt att fånga alla händelser i ett inlägg. I flera också för den delen.

Jag skulle exempelvis kunna blogga om den helt fantastiska semesterresan till Italien. Om skidåkning på soldränkta alptoppar och femrättersmiddagar. Om Kråkungar som har mer ork och energi än både mamman och pappan tillsammans. Kanske lägga in lite lockande bilder.

Eller så kan jag skriva ett inlägg om Storasysters första mordhot i mobilen och blev upptryckt mot väggen i skolan. Jag skulle kunna berätta om hur en rasande MammaMu reagerade på det. Det skulle bli en ganska stark kontrast mot den blåa himmelen i alpreseinlägget.

Jag skulle även kunna skriva ett väldigt långt inlägg om sjukvården i Sverige. Om kränkande behandling och försenade diagnoser. Om felbehandligar. Och om hur det är att ha en multisjuk mamma med obotlig skelettcancer. Det blir kanske en extra nerv i inlägget om jag vinklar det utifrån att jag själv arbetar inom den organisation som jag så starkt misstror och inte har det minsta förtroende för. Det kan funka. Som inlägg alltså. I övrigt funkar det ganska dåligt. Faktiskt.

Fyrtionårsdagen kan jag ju inte glömma. MammaMu har ju fyllt år. FYRTIO. 40. Nu har ingen missat det. Jag försökte få dagen att passera som vilken födelsedag som helst. Och lyckades. Nästan.

Ja ni, jag skulle kunna skriva en massa saker. Men jag orkar inte riktigt. Orkar inte gräva i djupet. Inte nu. Så ni får nog hålla till godo med små vardagliga uppdateringar om mysiga ridturer och annat ointressant. Vi börjar så. Så får vi se sen...

Det går nog bra...

Om tre dagar åker vi. Då är skidorna packade. Då lyfter planet. Tanken är att vi ska följa med. Planet alltså. Tråkigt bara att Lillebror hostar och snorar som en tok och att pappan ligger nerbäddad med feber och halsont. Jättetråkigt. För även om de hinner bli friska så är det troligtvis så att jag och Storasyster hinner bli sjuka. Men vem är jag att måla fan på väggen. Ingen alls. Jag är bara vis av erfarenhet. Men om tre dagar åker vi. I alla fall om jag får bestämma. Det här har vi sett fram emot länge nu.

Italien - here we come!

(Jo, ni läste rätt. Jag överger mitt älskade Österrike. Men språket är det samma och troligtvis kommer jag typ se över gränsen in i Österrike. Men visst. Rent tekniskt är det Italien. Vi provar det i år. Det gör vi faktiskt.)

Felkalkulering

Idag har vi åkt skidor. Utförs. När det inte går att åka slättförs får man se till att njuta av en solig vinterdag i skidbacken istället. Helt fantastiskt. Den lilla anläggningen några mil från där vi bor duger alldeles utmärkt för en dag då och då när suget blir för stort. Kråkungarna njuter. Familjen njuter.

MammaMu och pappan hade även en hemlig agenda med dagens aktivitet. Så här i efterhand var planen eventuellt bättre i teorin än i praktiken. Planen var nämligen att köra slut på Kråkungarna med hopp om att de skulle somna gott före melodifestivalen. På så sätt skulle pappan och MammaMu slippa genomlida detta spektakel som tydligen blivit en obligatorisk del av familjens lördagskvällar. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna inte är mycket tröttare än efter en vanlig dag på skolan eller på dagis. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna med all sannolikhet inte kommer att somna före melodifestivalen drar igång. De enda personerna i den här familjen som kommer att sova gott klockan åtta är pappan och MammaMu. Faktiskt. Vi är banne mig inte pigga. Inte alls faktiskt. Så, så här i efter han kan vi väl säga att det slutade bra ändå. Vi vuxna kommer att sova och slipper på så sätt genomlida spektaklet i alla fall. Och Kråkungarna, de får väl vara uppe då...

Uppdatering av läget

Alltså. Nya stavar är visserligen inköpta, men de kommer väl antagligen inte till användning. Inte i år.  Jag får väl utgå ifrån att min årliga (läs: årslånga) viloperiod redan har startat. En vecka för tidigt. Den slutsatsen drar jag utifrån rådande väderförhållanden. Sex plusgrader. Sol. Lite regn. Ni förstår ju. Skidsäsongen verkar vara över för i år. Skidsäsongen som startade förra helgen. Typ...

Nöjd. Trots komplikationer. Det ni!

Tog mig ut i spåret idag. Igen. För andra dagen på raken. Det blir ju lite tokigt. När den enda motionsform som jag verkligen kan njuta av och som jag faktiskt utövar frivilligt, endast är möjlig att utöva ungefär två veckor om året. I dagsljus. På helgen. Då blir det lätt lite intensivt under en period. En intensiv träningsperiod på två gånger två dagar som efterföljs av ungefär femtio veckors vila. Det blir ju lite tokigt. Ändå är jag sjukt nöjd att jag faktiskt tagit mig ut i spåret två dagar på raken. Solsken och fina spår. Humöret i topp trots lite halvdåliga vallningsinsatser från vallateamet (läs: maken).

Den köttbulleliknande skuggfiguren mitt i spåret är jag. Här var turen fortfarande underbar. Det var eventuellt innan solen gick ner bakom grantopparna och eventuellt innan skuggfiguren bröt staven. Skuggfiguren har fortfarande två stavar på bilden. Det ser jag. Jag önskar att jag kunde säga att stavbrottet berodde på min aggressiva körstil och min kämparglöd, men det berodde nog snarare på lite halvdålig backteknik. Vi behöver inte gå in på några detaljer. Stavjäveln gick av. Ni fattar. Det ni kanske inte förstår är hur svårt och vingligt det blir för en köttbulle med en och en halv stav och bakhalt att ta sig tillbaka till bilen. Att ta sig i mål. Jättesvårt. Och jättevingligt. Men det gick. På något vis var det skönt att spåret var i det närmaste folktomt. Det var det. Faktiskt.

Nu måste jag skaffa nya stavar innan jag kan ge mig ut igen. Fan också. Jag som precis börjat min intensiva träningsperiod. Jag har ju säkert två träningsdagar kvar innan vilan börjar. Minst.

Bloggen är tillfälligt stängd pga VINTER!

Fantastiskt väder! Fantastiska spår! Härliga vinter!

 

Motion och Ljusterapi. Det är inte illa det!

Det gäller att passa på...

MammaMu och Kråkungarna är lite mysigt trötta i kväll. Sådär trött som man bara kan bli av frisk luft och motion. Idag har vi nämligen;

Åkt spark - check
Åkt skidor - check
Åkt skridskor - check
Åkt pulka - check
Byggt snögrotta - check

Jorå. Det gäller att passa på. Ingen vet ju hur länge det varar.

Det är tyst här

Det bloggas inte så mycket just nu. Jag riktar all energi åt att ta mig igenom mörkret. November och december. Det är jobbiga månader i MammaMu's värld. Så många måsten. Så mycket mörker. Dessutom är det hyperhektiskt på jobbet. I veckan var jag i Stockholm. Nästa vecka ska jag till Göteborg. Det känns som att jag varit borta på kurs eller konferens varje vecka hela hösten. Det sliter. Helst vill jag bara sitta hemma i soffan. Inte flänga land och rike runt med jobbet. Inte jaga runt som en galning i jakten på födelsedagspresenter. Inte fixa kalas.

Julen har jag inte ens börjat tänka på. Men jag har förstått att den är på väg. Det har jag.

I januari vänder det. Första skidresan är inbokad i trettonhelgen. Då får jag min vila. Då får jag mitt ljus. I mars åker vi iväg igen. Vi vet inte exakt vart. Men alperna blir det. I år flyger vi. Åh vad jag längtar.

Splittrad

Idag känner sig MammaMu något splittrad. Hon varvar sköna stunder i solstolen med att rota fram underställ och mössor. Det känns något märkligt. Det var för övrigt mycket varmt och gott i solstolen.  

Och vi, vi gör som vi alltid brukar göra!

Det rapporteras om sommartemperaturer till påskhelgen. Strålande sol och varma temperaturer upp mot arton grader. Låter bra det. För alla som stannar hemma. Själv håller jag precis på att plocka fram vintervantar, fleecetröjor och täckbyxor. Igen. Det är alldeles för mycket vinter kvar i fjällen för att vi ska låta det bero. Över en meter snö och mestadels kallföre. Fina skidspår och fint underlag i backarna. Fina chanser till solsken finns det tydligen också. Då kan vi bara inte stanna hemma. Då måste den här familjen upp och krama ur det sista ur vintern. Det måste vi bara. Det är ju sista chansen. Det är ju så långt till nästa vinter.

Det blir en påskhelg i fjällen. Det blir det.

Där rök femton år av mitt liv

Det gick snabbt. På några få sekunder fick två kråkungar MammaMu att åldras femton år. Minst. På riktigt. Det är nämligen det som händer när två kråkungar åker alldeles för snabbt i en livsfarlig skicrossbana och gör kvadrupla saltomortaler och landar i två oformliga högar medan skidor och stavar sprutar åt alla håll. Står man då som mamma till dessa två kråkungar och tittar på, lite vid sidan av, då hinner många tankar fara genom huvudet medan man kastar sig genom terrängen för att samla ihop spillrorna. Alla ben och armar som måste sättas tillbaka. De måste ju bli hela igen.

Jag åldrades femton år på dessa sekunder. Minst.

Benen satt kvar. Armarna också. Det kunde vi konstatera när chocken lagt sig. Storasyster hade landat olyckligt på huvudet och fick ont i huvudet. Och nacken. Men i övrigt var hon hel. Vi får hoppas att det inte blir några komplikationer. Lite otäckt när nacken är inblandad. Hon verkar rätt okej nu i kväll. Lillebror klarade sig helt oskadd. Han verkar klara det mesta den kråkungen.

Det kunde gått illa det där. Men det gick bra. Den här gången. Jag antar att det kommer fler krascher. Fler fall. Men just nu vill jag bara låsa in dem i ett vadderat rum.

I morgon åker vi hem. Hundrasjuttio mil. Troligtvis kommer jag åldras ytterligare femton år av den resan. Autobahn är inte direkt något ställe för vila och rekreation. Nä, där gäller det att vara med. Bäst att krypa ner under täcket nu så att jag är en pigg åldring i morgon.

Jag tar tillbaka't

Jag hade fel. Om att hemma är hemma. Vardagen kan visst hälsa på även i himmelriket. Tydligen. Idag har hela familjen varit ur fas. På dåligt humör. Detta kan tydligen hända även i på semestern. Antagligen beror det på bristen på sömn i kombination med en överdos av frisk luft och fysisk aktivitet. Väderomslaget kan också spela roll. I alla fall i mammans fall. Halvmeter höga berg av snömos är lättare att forcera när solen skiner och sikten är god. Helt klart. Idag sken inte solen. I alla fall har dagen innehållit en hel del vardagliga inslag som exempelvis tjat. Tjat om toalettbesök, tjat om mat, tjat om det mesta. Tjat på Lillebror som börjar bli övermodig och lägger iväg som en pil i alldeles för hög fart. Utan att lyssna. Tjat på Lillebror om sömn. Det är inte helt lätt att övertyga en övertrött fyraåring att det är en bra idé att sova middag. Eller åtminstone vara stilla. I fem minuter. Vi förlorade den striden. Trots våld. Om han får bestämma ska han vara i ständig rörelse. Det är det säkraste sättet att hålla sig vaken. Om han fick bestämma skulle han åka skidor tills han stupade. Utan paus. Utan stopp. Dessvärre är det mer än en fyraåring klarar av. Det är definitivt mer än en mamma klarar av. Därför måste vissa inslag av mat, dryck och vila förekomma. Till Kråkungarnas stora förtret.

Nåväl. Dagen har även innehållit en del ovardagliga saker. Det har den. Skidåkning, alper och gluhwein till exempel. Det är ju inte helt fel det.

Nä, i morgon tar vi nya tag. I morgon är alla pigga och glada igen. I morgon sägs det att solen ska komma tillbaka. Det låter bra. Mycket bra.

Angenäma problem

Just nu är livet väldigt lätt att leva. Hemma är hemma. Nu har vi semester. Och vilken semester sen. I två dagar har solen skinit från en himmel med en så intensivt blå färg, att jag sällan sett något liknande. Vårt största huvudbry i denna tillvaro är hur lite kläder man egentligen kan ha på sig. Skalkläder med samtliga ventilationsluckor öppna med endast t-shirt under är uppenbarligen för mycket. Vi har haft sommarvädrt här idag. En man körde iväg från lunchrestaurangen i backen endast iklädd shorts. Skidåkningen blir ju därefter, men vi njuter ändå. Kråkungarna ramlar mjukt i de stora, sockriga vallarna.

För att tona ner inlägget något kan jag faktiskt erkänna att vi hade ett riktigt skitväder första dagen. Spöregn. Vi blev dränkta som katter. Kråkungarnas så kallade funktionskläder och goretex-vantar gick att vrida ur. Efter den skiddagen hängde det dyngsura skidkläder från golv till tak i hela hotellrummet. Det var som att sova i en ångbastu. På morgonen fick vi paniktorka klädet med hjälp av hårtorken (som blev överhettad). Detta är dock helt glömt. Nu har vi bara sol i minnet.

Vi har det bra. Fantastiskt bra. Faktiskt.

Ombytta roller

Förra året var det fortfarande Storasyster som fick vänta på Lillebror i backarna. I år är det Lillebror som får vänta på Storasyster. I alla fall när han är pigg. Oj vad det händer grejer på bara ett år. I år kör de tillsammans. De kör fort. De har roligt. Vi har roligt.

Om några timmar kör vi!

Sitter och väntar på att Storasyster ska sluta skolan för dagen. Sen kör vi. Vi har en lång natt framför oss. Vi får väl se i efterhand om idén att sträckköra under natten var en bra idé eller inte. Just nu lutar det åt inte. Men vi är laddade. Snart får jag återse mitt andra hemland. Mycket snart.

Yes, äntligen något som går i rätt riktning!

Första delmålet avklarat. Det gick vägen. Första intervjuomgången tog mig vidare i processen. Jag ser det som en framgång. Äntligen lite flyt. Nu ä det den "vanliga" intervjun kvar. Tjugofem procents chans att jag har den bästa erfarenheten och kompetensen. Sjuttiofem procents risk att jag inte har det. Om man väljer att se det från den sidan. Dessvärre lär det dröja ett tag innan vi vet vilket. Nästa intervju är inbokad längre fram i tiden. Det blir mer spännande så.

Den här gången är det min tur. Det ska gå vägen.

Nu fokuserar jag på resan. På packningen. Hoppas på att den också ska få lite flyt. Oceaner av tid har sinat till en liten bäck som snart förångas. Det går inget vidare. Skulle hellre suttit i solstolen.

Off season

Det precis som vanligt. När alla andra postar cykel- och snödroppeinlägg på fejjan och deklarerar vårens ankomst, då förbereder vi oss som bäst för vinter och snö. Så är det alltid. Här provas det skidpjäxor och tvättas skidställ. Så gör vi. Visserligen har jag även hunnit med att krypa upp i lä för lapa i mig några efterlängtade solstrålar. Det har jag. Det var härligt. Å cyklat det har Kråkungarna gjort halva vintern så det var liksom inget särskilt med det idag. Dessutom kan det ju diskuteras hur mycket vinter det egentligen är dit vi ska. Prognosen visar tio plusgrader och strålande sol nästa måndag. På 1700m höjd. Perfekt om man gillar slush och vattenskidåkning. Det gör jag. Jag gillar allt. Bara solen skiner. Särskilt mycket gillar jag att svänga in till en solstol och beställa in en stor kall öl när fötterna värker och strupen är torr. Det gör jag.

Men visst, prognosen hinner nog ändra på sig. Det gör den alltid.

Gårdagens insikt

Jag behöver träna. Jag menar hårdträna. Eller åtminstone röra på mig. Ibland. Det känner jag. Inte minst idag. För idag kan jag inte röra mig. Ett tecken så gott som något.

Vi åkte till skidbacken igår. En heldag i backen utan liftköer. Det sätter sina spår. Speciellt när man har Kråkungar som inte vill vila och allra minst åka hem efter sju timmar i backen. MammaMu ville vila. Hela tiden. Hon tyckte också att det var dags att åka hem. Före alla andra. Det var så jag insåg att jag måste träna. För att orka med. Kråkungarna har blivit stora. De orkar mer. De orkar massor. MammaMu har också blivit stor. Jättestor. Men jag orkar ingenting. Orättvist kan tyckas. MammaMu har blivit så stor att skidbyxorna har krympt och avståndet till pjäxspännena har ökat. Märkligt. Sorgligt. Men det blir väl så. Det är lätt hänt när man äter för att man är glad, äter för att man är leden, äter när för att man har tråkigt, äter för att man är stressad och däremellan äter för att man är hungrig. Då blir det nog så. Speciellt efter den här hösten. Det har funnits många ursäkter. Det vill jag lova. Jag är bra på ursäkter. Helt klart.

Nu har vi börjat fundera. Fundera på om vi inte ska försöka komma iväg till Österrike i år igen. Vi har inte bestämt oss än. Inte riktigt. Det är en lång resa. Men så värt den. Men då måste MammaMu vara i bättre fysisk (och psykisk) kondition än igår. Helt klart. Träningsvärken gör sig påmind idag. I allra högsta grad. Vadmusklerna och lårmusklerna är minst en decimeter för korta. Det gör ont. Dessutom vill jag inte bli frånåkt. Inte av en fyraåring. Där går gränsen. Nä, är det så att vi faktiskt får tummen ur och bestämmer oss för en favorit i repris så antar jag utmaningen. Då har jag fem veckor på mig. Om fem veckor ska jag kunna knäppa de där förbannade skidbrallorna. Om fem veckor ska jag kunna knäppa pjäxorna som vanligt folk utan att stånka och frusta för att magarna är i vägen. Om fem veckor ska jag orka betydligt mer än jag gjort de i går. Om fem veckor ska jag orka hänga med mina Kråkungarna nerför backarna. Så är det.

Skolkade från jobbet idag

Gissa vad jag gjorde istället?!

Jag utnyttjade den timmen som solen var framme idag till något mycket bra. Motion för kroppen och balsam för själen. Att glida fram i vårt eget skidspår. Precis utanför dörren. Det som bara delas med harar och rådjur och som spåras av maken i pannlampans sken om nätterna. Själv fördrar jag dagsljus. Och sol.