Alltså...

Jag älskar min nya hobby. Jag vill bara säga det. Alla borde skaffa sig en hobby i fyrtioårspresent. Det tycker jag. Faktiskt. Den här hobbyn är extra mysig när kvällarna blir ljusare och värmen ligger i luften. På riktigt. Den tar lite tid bara. Lite jättemycket tid. Och ändå kan jag inte få nog. Vill bara ha mer. Det ger energi. Det ger glädje.

Jösses vad jag har saknat detta. Djuren. Närheten. Avkopplingen.

Nu har jag dragit in Lillebror också. Då tar det extra mycket tid. Men shit va kul!

Jag ville bara säga det.

En bra start på dagen!

Dagar som startar på det här viset, kan bara bli bra! Så det så!

Blå himmel och ett tunt, vitt snötäcke.
MammaMu på en hyperpigg Älg och Storasyster på en glad liten Lurvboll. MammaMu gillar sin nya hobby! Måste kanske snart döpa om bloggen till "MammaMu, Kråkungarna och Älgen"

Liten skvätt av livskvalité!

Idag klarade vi oss utan missöden. Inga vildsvin. Inga jägare. Inga skott. Inga älgar. Bara en och annan ilsken hund, men de skrämmer oss inte. Idag hade vi en härlig långtur i skogen. I dagsljus. Äntligen. Nästan två timmar på hästryggen. Frisk luft. Avslappning. Mor- & dottertid utan tjafs. Två timmars härlig uteritt följt av lite hederligt kroppsarbete - ett ganska bra sätt att spendera en lördagsförmiddag. Så det så.

Lite otur...

Vi har haft lite otur, jag och Storasyster.

Vi har en ny hobby. Tillsammans. Sedan några månader tillbaka är vi medryttare på var sin häst i ett stall väldigt nära där vi bor. Det betyder att vi får ta hand om dem och rida dem, egentligen hur mycket vi vill. MammaMu har tagit upp det stora barndomsintresset och jag älskar det, även om medryttarhästen kanske inte är den häst som jag valt om jag skulle skaffa egen häst. Men jag testar. Samtidigt får Storasyster känna på om det är verkligen är hennes grej. Om intresset för hästar är så stort som hon faktiskt tror. Än så länge känns det lite som att mammans intresse är större än barnets. Bara en reflektion.

Storasyster är lite försiktig. Hon har inte ridit så länge och innan vi började rida i det här stallet hade hon knappt ridit utomhus. Därför har MammaMus ambition varit att vi ska ta det lite lugnt till att börja med. Lugna turer i skritt och trav där Storasyster känner att hon har kontroll. Och där den fega mamman också känner att hon har kontroll. Storasyster sitter på det snällaste gotlandsruss man kan få tag i. Så bättre läromästare finns nog inte. Därför känner jag mig lite motarbetad. Inte minst för att kylan, halkan, mörkret och de eviga stormarna kanske inte har gjort kvällsturerna till de tryggaste. Men detta hör ju till. Om vi fortfarande hänger i till våren, känns det som att vi är på rätt väg. Då har intresset varit så starkt att det i alla fall överlevde slitmånaderna. Nä, det är andra händelser som gör att jag känner mig riktigt motarbetad. Som att vi under en av de allra första turerna red rakt på en familj med vildsvin. Den upplevelsen kunde Storasyster varit utan. Nu vägrar hon rida längs den vägen igen. Eller som igår när vi red rakt in i en pågående jakt. Med hundar och ett tjoande drev. Lagom när vi trodde att vi kommit i säkerhet och klarat oss ifrån vettskrämda hästar, då kom skottet. Skottet skrämde hästarna. Men det gick bra. Trots allt. Men Storasyster kanske tyckte att det blev lite väl spännande. Så nu har hon storgråtandes deklarerat att hon aldrig mer kommer rida i närheten av den skogen. Så det så.

Vi börjar få slut på ridvägar. Så kan man säga.

Jo, så jag tycker att vi har haft lite otur, Storasyster och jag. Lugna turer. Jovisst. Det går ju sådär med det...

Fast å andra sidan...

Å andra sidan kanske jag inte har tid att skriva så mycket. Det kanske inte kommer bli så många inlägg, tänker jag. Ni vet, det här med hobby tar fasligt mycket tid. Väldigt mycket tid. I alla fall min. Och Storasysters. Vi är nästan aldrig hemma nu för tiden. Bara så att ni vet. Varför det inte kommer några inlägg alltså. Fast jag nästan lovat att jag skulle komma igång nu. Ni vet.

Farlig är den också. Hobbyn. I alla fall för tjocka, medelålders tanter som inte vet vad de håller på med. Ni vet, såna tanter som fyrtioårskrisar och så. Såna som jag.