Lillebror behöver hjälp..., eller åtminstone MammaMu!

Lillebror är sex år. Lillebror är av den lite intensivare typen. I alla fall på somliga områden. Han går all in. Alltid. Å då menar jag all in. Önskar bara att han kunde använda sin enorma hjärnkapacitet och sin otröttliga energi till något vettigt. Eller åtminstone till något uthärdligt. För mamman att lyssna på. Idag har vi varit hemma, jag och Lillebror. En snorig och hostig Kråkunge behövde en dags vila. Men han var inte så sjuk. MammaMu däremot. Hon har både hjärnbrus och öronsus efter den här dagen. Lillebror är nämligen besatt. Av StarWars. Må någon hjälpa honom ur detta. Från tidig morgon till sen kväll är StarWars det enda han tänker på. Det enda han pratar om. Det enda han associerar till. Han kan namnet på varenda ful legogubbe som någonsin dykt upp i sammanhanget. Han kan varenda replik från LegoStarWars-filmerna. Han kan allt. Och det han inte kan det tar han reda på. Han övar moves. Han fightas. Han är i sin egen lilla StarWars-värld som på skolan delas av alla andra sexåriga pojkar. Han är besatt. Och MammaMu är galen. Om MammaMu fått bestämma hade han fortfarande levt ovetandes om den världen. Då hade han fortfarande tittat på Saltkråkan och Bullerbyn och antagligen varit hur nöjd som helst. Antagligen hade han då istället lagt sin energi på att lära sig rabbla alfabetet baklänges och på att uppfinna en bil som går på luft. För det ska han göra. Har han sagt. Men det sa han innan han blev besatt av fula legogubbar och värdelösa rymdskepp. Finns det något som MammaMu inte är intresserad av så är det StarWars. Jag vill bara poängtera det. För då kanske ni förstår hur lång den här dagen har varit. För MammaMu. Alltså. Lillebror har försökt lära mig allt om Jedi-riddare och oavbrutet rabblat alla robotars olika bokstavskombinationer. Han har inte lyckats särskilt bra. På det här området är mamman obildbar.

I morgon tror jag han är redo för skolan igen.

Förbannad

Jag blir så förbannad. I morse möttes pappan och Lillebror på skolan av ett barn som glatt förkunnade att hon var sjuk. Kräksjuk. Men att hon minsann var på skolan ändå för att mamma hade ett viktigt möte som hon var tvungen att gå på. Jag blev så rasande arg när jag fick höra detta. Vi har nämligen också haft kräksjuka. Alldeles nyligen faktiskt. Och vi har absolut ingen lust att börja om med det igen. Inte alls. Och tänk, när Lillebror var sjuk var han hemma mer än 48 timmar efter de sista symptomen. Jag tänker att det är ganska viktigt. För kräksjuka i familjen, det önskar jag inte ens min värsta fiende. Så tänker jag.

Ibland undrar jag hur andra tänker. Faktiskt. Om de tänker över huvud taget. Det är ju tvådelat det där. Dels sänder man ju en ganska tydlig signal till barnet att jobbet är viktigare än barnet. Att man inte har tid att vara hemma med sitt eget barn när det är sjukt. Visst, det kan vara körigt ibland, men oftast är man ju två föräldrar i en familj och då får man köra sten, sax, påse liksom. Jag har gjort det själv. Argumenterat om nätterna om vem som har det minst viktiga mötet dagen därpå. Saker är oftast inte så viktiga som man tror. Och barnen måste ju alltid gå först. Så är det. Det är också jävligt respektlöst mot resten av skolan. Mot klasskamrater och deras föräldrar. Klasskamrater som redan varit hemma och som har föräldrar som kört sten, sax, påse för att barnet skulle kunna vara hemma två extra dagar för att inte sprida skiten vidare. Det är även väldigt respektlöst mot lärare och fritidspersonal. Faktiskt.

Jag vill bara säga det. Att det här gör mig förbannad. Riktigt förbannad. Magsjuka är lite värre än en rinnande näsa. Jag fattar faktiskt inte hur folk tänker ibland. Det är allt jag säger...

Ännu en gång slår profetian in

Jag vet inte. Någon skulle kanske kalla mig pessimist. Det finns en del som gör det. Det finast jag har hört är att jag i alla fall alltid gnäller med glimten i ögat, så att det liksom inte upplevs som jobbigt. De är positivt. Tror jag. Men i alla fall. Själv skulle jag hellre presentera mig som realist. Jag har nog gått igenom det där någon gång här i bloggen tidigare så vi behöver inte gå in så mycket närmare på det. I alla fall så anser jag att det är lika bra att förbereda sig på det värsta för då är man i alla fall beredd. När det väl inträffar. Det är nog därför jag har gått omkring de senaste veckorna och stressat muttrat över att maken skulle åka till Frankrike i slutet av januari. Jag såg framför mig hur han åkte iväg precis när jag har som mest att göra på jobbet, samtidigt som Kråkungarna insjuknade i något suspekt dagisvirus. Jag har muttrat om det i veckor. Jag har haft lite ont i magen över scenariot och sanningen att säga så är det lite halvjobbigt när maken åker iväg även utan att Kråkungarna är sjuka. Nu rör det sig visserligen bara om tre dagar. Den här gången. Men visst. Jag var förberedd. Därför blev jag inte särskild förvånad när jag fick ägna hela måndagen åt att boka om och hitta ställföreträdare för alla aktiviteter i min jobbkalender de närmaste dagarna. För visst blev Kråkungarna sjuka. Båda två. Då är det lätt att haspla ur sig ett "vad var det jag sa". Men jag ska bespara er det. Det räcker att jag tänker tanken. För är det inte konstigt. De har inte varit sjuka på hela hösten. Jo någon enstaka dag. Men vi har varit ovanligt förskonade från VAB den senaste tiden. Så därför tycker jag att det är lite märkligt att de ska pricka in just de här tre dagarna. Det tycker jag faktiskt.

Å andra sidan har vi det ju ganska mysigt här hemma, Kråkungarna och jag. Mycket mysigare än på jobbet. Faktiskt.

En dålig mamma. Som vanligt.

Ni vet kanske att jag i förra inlägget beklagade mig över att jag hade lite mycket att göra. På jobbet. Hemma. Lite överallt. Så är det. När dessutom en av Kråkungarna, som för övrigt varit friskare denna höst än någon annan höst, helt plötsligt blir sjuk. Då blir det jobbigt. Jättejobbigt. Det finns bättre veckor att ha sjuka barn än just de här veckorna mitt i november. Jag lovar. Men så är det. Då är det tur att Kråkungarna har en pappa. En pappa som är mycket bättre pappa än mamman är mamma. Så att säga. Då är det också bra att ha nära till mormor och morfar. Två morföräldrar som är mycket bättre morföräldrar än mamman är mamma. Så att säga.

Jorååsåattee.

Jag drar väl till Göteborg i morgon då.

På något sätt är det dåliga samvetet ständigt närvarande.
Och jag hatar det. 

Ibland går det snabbt

En vecka. En vecka på dagis. Det var allt som behövdes. Tydligen. Efter en vecka har vi en snorig och hängig Kråkunge som behöver vara hemma från dagis. Ibland går det i alla fall snabbt.