När det äntligen vänder!

Jag har skrivit det ett par gånger nu. Att det blir bättre. Efter jul. Efter alla måsten. När julhelgen är över vänder det. Det har jag påstått flera gånger. Är det då inte märkligt. Att precis när julhelgen är över. Då kommer snön. Då kommer ljuset. Då kommer solen. Då kan inte ögonen få nog. Av allt det vackra. Av allt det vita. Av kyla och klar luft. Av rimfrost och snö. Ett bländande ljus. Som får den frusnaste människan att tina. Trots att termometern visar sjutton minusgrader. Nu har jag kämpat mig igenom mörkret och kommit ut på andra sidan. I ljuset. Dessutom är jag utsövd. Jösses som jag har sovit. Jag har sovit bort halva jullovet, men det var precis det jag behövde. Så skönt.

Nu väntar ett exemplariskt lugnt nyårsfirande med familjen och sedan drar vi till fjällen för ännu mer ljusterapi och massor av frisk luft.

Nu mina vänner. Nu har det vänt.

God Jul i stugorna!

Från oss alla till er alla - en riktigt God Jul!

Inte alls perfekt, men rätt bra ändå!

Vi har jullov. Vilken vinstlott. Att vi bestämde oss för långledighet. Sån lyx. Helt plötsligt hinner vi göra några av de där sakerna som vi inte hunnit göra tidigare. Vem bryr sig om alla andra gjorde sina pepparkakshus i november. Vem bryr sig om alla andras pepparkakshus är perfekta. Vi gjorde vårat tre dagar innan julafton. Det blev inte alls perfekt. Men alldeles jättecharmigt, det blev det. Faktiskt. Ett litet torp med istappar och bågnande tak.

Det är faktiskt den här familjens första pepparkakshus. De ni. MammaMu överlät hela projektet till pappan och Kråkungarna. På så sätt behöll hon lugnet under hela processen. MammaMu gick mest omkring och fnissade och tjyvade deg. Ett väldigt lyckat projekt. Faktiskt.

Igår hann vi även med en tur till skridskobanan. MammaMu höll sig vid sidan av, men Kråkungarna roade sig med vinterfeeling. Kämpen Lillebror ramlade och ramlade och ramlade, men behöll hela tiden sitt goda humör. Han är helt otrolig. Inte en sur min. Inte ens när han slog näsan i isen med näsblod som följd. Han bara fortsatte. Framåt. Själv tog jag bara ett endaste vingligt varv. På Storasysters skridskor. Vi har tydligen nått dit nu. Att MammaMu kan låna sin stora Kråkunges skridskor. Hur gick det till. Jag fattar ingenting.

De flesta av julklapparna är inköpta och inslagna. Granen är huggen och klädd sedan länge. Huset är fyllt med julgodis. Till största delen köpt, men vad gör väl det. Huvudsaken är att det är gott. Årets andra julskinka är snart uppäten och snart även julköttbullarna. Visst, vi missade julkorten. Förra året kom de fram efter jul och i år skippade vi dem helt. Tydligen. Men det ser ju faktiskt ut som att det blir jul ändå. Jag tror till och med att vi kan börja hoppas på en riktigt harmonisk jul. Det ni. Det hör banne mig inte till vanligheterna.

Om vi inte hörs innan så önskar jag er en riktigt, riktigt God (och harmonisk) Jul!

Äntligen jullov!

Jag trodde inte att jag skulle komma hit. Att det någonsin skulle bli fredag innan jul. Och skulle dagen dyka upp var jag övertygad om att jag ändå skulle bli tvungen att jobba även nästa vecka. Men så blev det inte. Fredagen kom. Och helt utpumpad och urblåst tackade jag för mig och välkomnade en mycket välbehövlig långledighet. Jag tog mig hem. Jag gick raka vägen in i sovrummet. Till sängen. Och somnade. Så skönt. Att få sova. Utan drömmar. Utan måsten.

Det tar på krafterna. Att gång på gång behöva röra sig utanför sin comfort zone. Att försöka räcka till. På alla plan. Det sliter. Hårt. Det senaste halvåret har jag dessutom arbetat heltid. Det har jag inte gjort på åtta år. Det känns i kroppen. Framförallt i huvudet. Jag har aldrig varit i så stort behov av julledighet som i år.

Nu har jag sovit. Nu ska jag vila. Ända fram till trettonhelgen. Vi har en hel del julstök kvar att klara av, men jag sänker ribban. I eftermiddag tar jag med familjen på bio. Efter nyår har vi några dagar i fjällen. Det känns bra. Fina förutsättningar till återhämtning. Det behövs.

In i kaklet...

Nu kör vi. Tre dagar kvar. Vi kör rätt in i kaklet. Med huvudet före. Jag kippar efter luft. Jag hyperventilerar. Det är mycket nu. Överallt. Hela tiden. Men nu kör vi. Om tre dagar är det jullov. Förhoppningsvis.

Om tid

Julstress.

Jag förstår inte hur alla andra har så mycket tid. De har tid att göra allt. Facebook är full av bakande familjer som myser  på julmarknader och äter hemmagjord knäck och slår in julklappar till former av konstverk. Det visas upp julkalendrar med små omsorgsfullt inslagna paket med genomtänkta innehåll. Ett för varje dag. Det är julfester och dansavslutningar. Tomtar och lucior. Det finns så mycket tid. Så mycket energi. Så mycket mys. I andra familjer.

Jag förstår inte vad de får sin tid ifrån.

Det är tyst här

Det bloggas inte så mycket just nu. Jag riktar all energi åt att ta mig igenom mörkret. November och december. Det är jobbiga månader i MammaMu's värld. Så många måsten. Så mycket mörker. Dessutom är det hyperhektiskt på jobbet. I veckan var jag i Stockholm. Nästa vecka ska jag till Göteborg. Det känns som att jag varit borta på kurs eller konferens varje vecka hela hösten. Det sliter. Helst vill jag bara sitta hemma i soffan. Inte flänga land och rike runt med jobbet. Inte jaga runt som en galning i jakten på födelsedagspresenter. Inte fixa kalas.

Julen har jag inte ens börjat tänka på. Men jag har förstått att den är på väg. Det har jag.

I januari vänder det. Första skidresan är inbokad i trettonhelgen. Då får jag min vila. Då får jag mitt ljus. I mars åker vi iväg igen. Vi vet inte exakt vart. Men alperna blir det. I år flyger vi. Åh vad jag längtar.

Det är dyrt att stanna hemma

Nackdelen med ett långt jullov är att det kostar pengar. Har jag märkt. I år har vi bara varit hemma. En ny erfarenhet. Vi brukar fara runt som skållade troll hela julen och efter nyår brukar vi åka en sväng till fjällen. Så blev det inte i år. Dålig planering och snöbrist är väl den främsta orsaken till att vi blev hemma. Jag har allt lite snöabstinens för vi brukar åka skidor varje år. Istället har vi varit hemma. Vi har haft all tid i världen till att göra ingenting. Eller jo. Vi har visst gjort någonting. Gjort av med pengar till exempel. Efter fem månader tyckte vi att det äntligen var dags att försöka packa upp de sista flyttlådorna och få lite ordning och reda inomhus. Men för att lyckas med det så krävdes det ett antal vändor till IKEA, byggvaruhusen och andra möbelaffärer. Så i tillägg till alla juklappsinköp före jul så har vi även köpt ny säng och bokhyllor till Storasyster, full inredning till en klädkammare, en stor förvaringsmöbel till kontoret, en bokhylla, en bänkskiva till tvättstugan, garderobsinredning och så de där tusen småsakerna som alltid följer med hem från IKEA. Dessutom är biljäveln fortfarande på verkstaden och det kommer att krävas ett femsiffrigt belopp för att få tillbaka den. Om den nu kommer tillbaka. Den skulle vara klar innan trettonhelgen. Det lovades dyrt och heligt. Men icke. I morgon börjar jag alltså arbetsveckan utan bil. Livegen. Återigen. Jag får krypa på mina knän och be om hjälp ännu en gång. Fan. Det känns inte bra.

Vi skulle även behöva köpa en ny soffa. Den gamla ser hemsk ut i det nya huset. Med en ny soffa följer nytt soffbord och matta. Kanske ett sideboard. En bäddsoffa och ny TV till barnens lekrum hade också suttit fint. Och en kamin. Lite nya tavlor kanske. Ja ni hör ju. Det är inte billigt att stanna hemma. Man får bara nya idéer. Det blir bara dyrare och dyrare. Bäst att fly fältet. Nästa år blir det en skidresa. Det är mycket billigare.

Det kan bara bli på ett sätt

Katastrof. Så kan vi sammanfatta det. Vi har alltså två dagar på oss att ställa allt till rätta. Två dagar. På onsdag är det skolstart. På onsdag ska båda Kråkungarna vakna glada och kvittrande någonstans runt sexsnåret. Inte halv elva. Inte ens halv tio. Nej. Klockan sex. Möjligen halv sju. Det kan bara sluta på ett sätt - i katastrof. Ikväll skulle Kråkungarna i säng tidigt. Jag vet inte om elva kan klassas som tidigt. Det var i alla fall då som Lillebror äntligen lyckades slappna av och knoppa in. Storasyster någon halvtimme tidigare. Det är ju helt lysande. Tidig sänggång - totalt misslyckande. I morgon är det vi som får ställa väckarklockan. Det är allt bra tur att Kråkungarna har studiedag på tisdag och kan mjukstarta hos mormor och morfar. Men ändå. Att gå upp klockan åtta kommer vara en bedrift det också. Tro mig. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle skriva ett inlägg som det här. Aldrig. Att långa, slöa jullovsmornar skulle bli ett ämne för diskussion. Aldrig. Tänk så fel man kan ha ibland.

Att vara eller inte vara

Jag är det definitivt inte. Det konstaterar jag varje år. Jag är ingen julmänniska. Julklapparna är bara en stress. Julmaten är inte särskilt god. Jag äter inte hälften av grejerna på julbordet så det är inte särskilt märkvärdigt att sitta och äta köttbullar och prinskorv. Det gör jag ju tre gånger i veckan resten av året. Bara pastan som saknas. Liksom. Allt godis gör att jag går runt som en övergödd julgris. Det är inte gott det heller. Det enda jag går omkring och längtar efter är popcorn. Jag har en förkärlek till salta saker. Gärna popcorn. Men det är ju helt fel att poppa popcorn när borden dignar av julkola, choklad och skumtomtar. Därför äter jag sött godis i brist på salt. Något måste man ju göra. Typ. Inte är jag särskilt social heller så att släkten ska totas ihop en gång om året och ha trevligt tillsammans är mest jobbigt. Å då har jag ändå ingen stor släkt att tala om. Knappt någon alls. Det är jobbigt ändå. Helst skulle jag vilja att vi burrade in oss hemmavid. Kråkungarna, maken och jag. Ensamma. Mysa utan måsten. Men så blir det aldrig. Kanske gör vi saker annorlunda nästa år.

Nu njuter jag av att julfirandet är över för det här året. Nu har vi lediga dagar att se fram emot. Kanske bocka av några saker på "att-göra-listan" som stadigt vuxit sig längre under hösten. Vi får ta dagarna som de kommer. Vi trodde ju att vi skulle ägna dagarna åt att åka längdskidor, skridskor och pulka. Det är vad vi hade velat. Tyvärr ser det mörkt ut. Med fem plusgrader och ihållande duggregn. Prognosen ser ut att hålla sig jullovet ut. Trist. Istället får vi åka till IKEA och trängas med alla andra. Jippiii.

Laddar om

Sitter hemma och laddar inför nästa julfirande. Julafton nummer två. Med tillhörande julmat och julklappsrace. Same, same but very different.

Lillebror och jag tog oss i alla fall en rejäl sovmorgon idag. Det kan behövas. Gårdagen blev inte särskilt sen. Kvällen fick ett något abrupt slut då Storasyster kräktes över gröttallriken. Det är sånt som händer. Särskilt på julafton. Alla barn har kräkts på julafton. Någon gång. Efter det ville hon åka hem. Det kan man ju förstå. Det hade inte blivit mycket senare ändå. En väldigt lugn tillställning. Det blir nog lite mer livat ikväll. Ska ladda med lite extrakläder också. Utifall att.

Förresten så måste vi få lite snö. Nu. Det måste vi. Hälften av Kråkungarnas alla julklappar innehöll leksaker som på något sätt är relaterade till snö. De är inte roliga att leka med utan snö. Om man nu säger så. Inte alls faktiskt. Så nu måste vi få snö. Massor av snö. Tack.

God Jul!

Idag vill jag passa på att önska er alla en riktigt God Jul!

 

Stora julkramar från mig till er alla.

Bättre sent än aldrig, men det ser ljust ut!

Julklapparna är inköpta. Återstår bara att slå in dem i kilometervis med papper. En bagatell. Pepparkakorna är bakade. Idag. Bättre sent än aldrig. Hela familjen höll sams. Hela familjen hade riktigt roligt. Tror jag. Julkorten är postade. Idag. Hmm, kanske lite för sent, men bättre sent än aldrig är ju tydligen årets motto. Såg länge ut som att vi inte skulle få iväg några julkort alls. Så jag är nöjd.

I eftermiddag åker vinterdäcken på bilen. Bättre sent än aldrig. De har ju liksom inte behövts innan. Men imorgon. I morgon ska MammaMu ut och åka. Sannerligen.

Julmusik i högtalarna och pepparkaksdoft i huset. Det kanske blir en jul ändå. Jag tror det. Det skulle bara sitta fint med lite snö också.

Nedräkningen har börjat!

Julledigheten är inom räckhåll. Om någon timme eller två tar ledigheten vid och i eftermiddag tänkte jag klara av några av de sista julklappsinköpen. Jag når nog inte riktigt ända fram idag. Men nästan. Gott så.

Jag är också oerhört lättad och glad i sinnet. Klumpen i magen håller sakta på att lösas upp. Nu har jag klarat av två arbetsmånader utan körkort. Vi fixade det. Mycket strul. Mycket krångel. Stort besvär. Men vi fixade det. Jag och alla fantastiska människor i min omgivning som ställt upp och hjälpt till. Det gick. Det trodde jag aldrig. Helgen kommer att gå som en dans och på måndag är ordningen återställd. Visserligen kommer jag att få agera nykter chaufför hela jul- och nyårshelgen, men det gör jag så gärna. Jag skjutsar alla. Överallt. När som helst. Inga problem. Det kanske går lite saktare än vanligt bara.

Kyrkan - det kan fan inte skada i alla fall!

I morgon bitti bär det av till kyrkan på julavslutning. Jag minns inte när jag satte min fot i en kyrka senast. Något enstaka doptillfälle sedan jag själv gick i grundskolan. Inte mer. Jag tänker att det är bra. Mycket bra att MammaMu ska följa med sin Kråkunge till kyrkan. Det borde göra gott. Speciellt nu när jag snart avtjänat mitt straff och allt. Det kan ju i alla fall inte göra någon skada. Att blidka honom däruppe en aning. Utifall han faktiskt har något med allt som händer att göra. För i så fall kan han inte ha varit särskilt glad på mig under hösten. Inte alls. Jag tänker att han kanske blir på lite bättre humör om MammaMu kliver in i hans enkla boning så här i juletider. Överraskad lär han åtminstone bli. Det är alltid något.

Nej det blir nog bra det här. Jag jobbar för ett bättre 2014. Helt enkelt.

Jag ser ljuset i tunneln

Jag börjar skymta det. Långt, långt där borta. Ljuset i tunneln. Jag kommer ta mig igenom den. Det kommer jag. Årets mörkaste månad är snart förbi. På lördag vänder det. Då går vi mot ljusare tider. På riktigt. Bara vetskapen om det gör livet lite lättare.

På fredag checkar jag ut från jobbet och tänker inte sätta min fot där förrän helgerna är över. Det ska bli skönt att vara ledig. Kanske ordnar det sig på jobbet 2014. Det finns i alla fall lite uppslag. Kanske får jag något att sätta tänderna i. Vi får hoppas det.

På måndag får jag dessutom friheten tillbaka. Om fem dagar. Då är det slut på min tid som livegen. Jag har tagit mitt straff. På måndag sätter jag mig åter bakom ratten. Jag vet inte om jag någonsin kommer våga köra samma väg igen. Tänk om jag skulle missa skylten en gång till. Hua. Det ska i alla fall bli skönt att kunna förflytta sig för egen maskin. Att slippa bli skjutsad. Att kunna hämta och lämna på dagis utan att behöva blanda in halva släkten. Att slippa ta med hela familjen för att storhandla. Att slippa planera varje rörelse. Det ska bli skönt. Mycket skönt.

Alla julens julfester, luciafester, aktivitetsavslutningar, julbord och andra energikrävande "måsten" är avklarade. De har varit extra jobbiga och planeringskrävande i år. Nu har vi bara några julklappsinköp kvar. Det har varit svårt att få till julklappsinköpen i år med hela familjen i ständigt släptåg. Kanske kan vi till och med få tid att mysa lite de sista dagarna innan julafton. Kanske. Tanka energi innan cirkusen sätter igång. I år kan vi sova hemma. Förr har hela cirkussällskapet kajkat runt hos släkten över jul. I år slipper vi. I år kan vi vakna upp hemma. Åka till och från julfirandet när vi vill. Åh vad jag ser fram emot det. Jag kommer överleva den här julen också. Det trodde jag nog inte för några veckor sedan.

Jag ser ljuset. Ljuset i en lång och mörk tunnel. Åh, härliga ljus.

Det är så vackert!

Vi behöver minsann inte pynta våra fönster med fusksnö till jul.
Det är redan fixat. Äkta vara!
 

 (Släng dig i väggen Ernst!)

En riktig favorit i repris... Eller inte.

Nämen är det inte Ernst som är tillbaka i rutan! Nu är det jul igen. Vad vore väl julen utan denne fiffiga och finurliga pysselgubbe?! Alldeles jättebra, enligt mig. Är han verkligen på riktigt? Jag börjar fundera när jag se hans myspysiga (läs: hemska) skapelser...

Ja, ja jag får väl stänga av tv:n helt enkelt. Eller se det som ett humorprogram. För det är humor. Det är det. Verkligen.

Hälsobullar

Idag har MammaMu bakat. Det händer ju då och då. Främst när det börjar lacka mot jul. Idag kunde jag baka i lugn och ro. Utan medhjälpare. Det är lugnast så. För nerverna. Det blev gott. Smör brukar ha den effekten. Att det blir gott. Det är svårt att misslyckas när bullarna dryper av fett. Alternativa lussebullar. Riktiga hälsobullar. Gula, vaniljdoftande, saftiga och smördrypande hälsobullar. Eller inte. Det blev i alla fall gott. Riktigt gott.

Gott Nytt År!

Nåväl, jag är kanske lite tidigt ute. Må så vara, men jag tänkte faktiskt på Dig kära läsare. Som Du kanske har märkt så är den här bloggen inte vidare munter just nu. Deppiga och gnälliga inlägg, som skapar dålig stämning. Om Du tröttnat (vilket Du borde vid det här laget) så är mitt tips till Dig att ta en paus från den här bloggen och titta in igen någon gång efter nyår. Då borde det ha vänt. Humöret. Jag hoppas att tonerna är lite ljusare efter att garagebygge, födelsedagar, helger och julfester är avklarade och överstökade, när min livegenhet är slut och vi åter går mot ljusare tider. Förhoppningsvis får vi lite snö kring jul. Snö har alltid en positiv effekt på MammaMu's dystra höstsinne. Just i år hoppas jag att snön infinner sig lite senare än vanligt dock. Tyvärr. Det är lite svårt att cykla i snödrivorna. Liksom. Cykel är ju tydligen min grej nu för tiden.
Den av Er som stannar kvar får i alla fall anse sig varnad. Jag har inga garantier för att tonen kommer förändras de närmaste månaderna. Faktiskt inte. Jag kommmer fortsätta spy galla ett tag till. Om du orkar så får du alltså stanna kvar. Jag kör inte bort någon. Men det gör Du alltså på egen risk. Jag kan inte garantera att det inte smittar.

Nåväl, om vi inte råkas innan så önskar jag Dig en fin Jul och ett riktigt Gott Nytt År och så hoppas jag att Du återvänder någongång under 2014. Då skulle jag bli riktigt glad!