Var ska jag börja?

Jag fick visst skrivkramp här ett tag. Då är det svårt att komma igång igen. Det är liksom svårt att fånga alla händelser i ett inlägg. I flera också för den delen.

Jag skulle exempelvis kunna blogga om den helt fantastiska semesterresan till Italien. Om skidåkning på soldränkta alptoppar och femrättersmiddagar. Om Kråkungar som har mer ork och energi än både mamman och pappan tillsammans. Kanske lägga in lite lockande bilder.

Eller så kan jag skriva ett inlägg om Storasysters första mordhot i mobilen och blev upptryckt mot väggen i skolan. Jag skulle kunna berätta om hur en rasande MammaMu reagerade på det. Det skulle bli en ganska stark kontrast mot den blåa himmelen i alpreseinlägget.

Jag skulle även kunna skriva ett väldigt långt inlägg om sjukvården i Sverige. Om kränkande behandling och försenade diagnoser. Om felbehandligar. Och om hur det är att ha en multisjuk mamma med obotlig skelettcancer. Det blir kanske en extra nerv i inlägget om jag vinklar det utifrån att jag själv arbetar inom den organisation som jag så starkt misstror och inte har det minsta förtroende för. Det kan funka. Som inlägg alltså. I övrigt funkar det ganska dåligt. Faktiskt.

Fyrtionårsdagen kan jag ju inte glömma. MammaMu har ju fyllt år. FYRTIO. 40. Nu har ingen missat det. Jag försökte få dagen att passera som vilken födelsedag som helst. Och lyckades. Nästan.

Ja ni, jag skulle kunna skriva en massa saker. Men jag orkar inte riktigt. Orkar inte gräva i djupet. Inte nu. Så ni får nog hålla till godo med små vardagliga uppdateringar om mysiga ridturer och annat ointressant. Vi börjar så. Så får vi se sen...

Allt hänger på katten...

Pappan och Lillebror är på benen. Väskorna är nästan packade och tanken är att vi ska åka mot Arlanda i natt. Det är bara ett problem. Kattskrället. Jag råkade visst nämna för honom i går att han skulle få vara hos mormor och morfar när vi var bortresta. Jag råkade visst också nämna att han inte skulle få gå ut på en vecka. Det skuller jag alltså inte ha gjort. Han är smart vår misse. I natt försvann han ut och har inte kommit tillbaka. Detta trots snöfall. Hans rundor utomhus har snittat tio minuter förut i vinter. Han avskyr snö. Men alltså inte idag. Idag har han försvunnit ut på obestämd tid. Lite jobbigt det. Han borde ha varit levererad till mormor och morfar nu. Jag känner ett visst behov av en plan B och plan C just nu. Bara så att ni vet.

Det går nog bra...

Om tre dagar åker vi. Då är skidorna packade. Då lyfter planet. Tanken är att vi ska följa med. Planet alltså. Tråkigt bara att Lillebror hostar och snorar som en tok och att pappan ligger nerbäddad med feber och halsont. Jättetråkigt. För även om de hinner bli friska så är det troligtvis så att jag och Storasyster hinner bli sjuka. Men vem är jag att måla fan på väggen. Ingen alls. Jag är bara vis av erfarenhet. Men om tre dagar åker vi. I alla fall om jag får bestämma. Det här har vi sett fram emot länge nu.

Italien - here we come!

(Jo, ni läste rätt. Jag överger mitt älskade Österrike. Men språket är det samma och troligtvis kommer jag typ se över gränsen in i Österrike. Men visst. Rent tekniskt är det Italien. Vi provar det i år. Det gör vi faktiskt.)

Jag har troligtvis sagt "aldrig"...

Jaha. Det är ju lätt att vara efterklok. De senaste veckorna har jag övertygat deklarerat åt både höger och vänster att "sedan jag började rida för ett och ett halvt år sedan har jag inte haft ont i ryggen en enda gång". Jag har faktiskt sagt det. Och trott på det. För det har varit sant. Jag som haft kronisk ryggvärk i över tio år, blev bra när jag tog upp ridningen igen. Jag tränade upp muskler som inte varit aktiva sedan långt innan Kråkungarna kom till världen.Helt fantastiskt. Faktiskt. Därför är jag nu lite irriterad. Jag kunde ju hållt denna halleluljakänsla för mig själv. Jag hade ju inte behövt basunera ut den till så många. Det är ju ändå bara en teori. En otestad hypotes. Och det är därför, därför som jag nu i två dagar har vaknat med den molande värken i svanken. I går gick den att mota bort med en rejäl pillercoctail. Idag känns det värre. Den välbekanta känslan av stelhet och total orörlighet är tillbaka. Tack så jävla mycket.

Man ska aldrig säga aldrig. (Eller så ska man kanske inte sova allt för många veckor med en sexårig elvisp i sängen, men det är en helt annan oprövad teori).

Måtte hösten bli kort

Urk! Jag är så trött. Hösten har, enligt gårdagens väderrapporter, inte ens börjat här i Östergötland och redan känner jag mig totalt höstdeprimerad. Ja är så trött. Å då skiner ändå solen. Men vad hjälper det när jag sitter inomhus. Det är mörkt när jag kliver upp. Det är kolsvart om kvällen. Det känns inte okej. Idag är det den första oktober. Nu väntar två slitmånader. De värsta på hela året. Förra året blev ju dessa månader tyngre än någonsin på grund av mitt oförlåtliga lagbrott. Jag tänker på det ibland på morgonen när jag sur, stressad och trött flänger iväg med Kråkungarna i bilen. Det är så lätt hänt. Speciellt i oktober. I år har jag istället skrapat hela bilen mot en garageport i infarten till ett klaustrofobiskt parkeringsgarage. Det var också just en sådan morgon. Lätt hänt. Tydligen. Det konstiga är att det inte har hänt en enda grej tidigare under mina tjugo år bakom ratten. Nu händer allt. Jag har väl blivit tant. Tanter kan inte köra bil. Har jag hört.

Nåväl. Såna här händelser gör mig inte direkt piggare. Inte alls faktiskt. Jag är så trött. Nu börjar gnället. Ni som följt mig ett tag kan se mönstret. När hösten kommer går MammaMu in i gnälltillstånd och kommer inte ur detta förrän snön kommer. Tidigast.

Jävla förbannade skitcancer!!!

Det är för många nu. Alldeles för många.

Förbannade jävla skitcancer.
Fuck You!!

Arrrrrggghhhhgrrrrr

Grrrrrrrrrrrrrrrr.

Jag är så jävla arg.

Arrrrrrrrrrrrrrrrrrgggghhhhhhh.

Ledsen. Besviken. Förbannad.

Grrrrrrrrrrrrrrrrhhhh.

På mig själv.

Jag vill bara skrika. Och dra något gammalt över mig och aldrig mer krypa fram.

Jag kan inte släppa det.

Trevlig helg på er! Jag ska tydligen tillbringa den med mina demoner. Hoppas ni får bättre sällskap.

En fet käftsmäll

Det var väntat. Jag trodde jag var förberedd. Men även det väntade träffar en som en fet käftsmäll och en spark i magen. Tydligen.

Allting började ju kännas bra igen. Jag hade ju precis kravlat mig upp på banan. Sen kommer smällen och jag är åter nere i gyttjan. Det går långsamt att kravla sig upp men jävligt snabbt att falla ner i igen. Det går jävligt snabbt. Tydligen. Vi får se när jag kommer upp igen. Om jag kommer upp igen.

Men då vet ni. Profetian har slagit in. Varför skulle den inte göra det. Liksom.

Det ska bara inte vara så

Jag är irriterad. Arg. Förbannad.

Tror ni bilen blev klar idag? Nej då. Inte idag heller. Varför skulle den ha blivit det?! Jag har ju klarat mig så länge utan bil nu så då klarar jag ju några dagar till utan problem. Eller veckor. Det beror på hur man ser det. Bilen har varit obrukbar sedan tjugotredje december. På verkstad sedan den tjugosjunde. Den skulle bli klar innan trettonhelgen. Mig veterligen är trettonhelgen passerad.

Naturligtvis har posten supit bort paketet med den förbannade trasiga slangen som ska bytas ut. Det har tydligen brunnit i postens IT-system så de kan inte spåra paket. På hemsidan står det att paket som skickats under mellandagarna kan vara "några dagar försenade". Vad är oddsen för det?! Varför händer det här mig?! Nu?! Det kan tyckas som ett litet, världsligt problem. Och visst. Det är det säkert. För en stabil och trygg människa. Men inte för mig. Inte nu. Jag orkar snart inte mer!! Jag vill ha min bil!!!

Hyrbil är inget alternativ. Jag har ju inte fått mitt nya körkort. Det är inte tillverkat ännu. Transportstyrelsens aktivitetsnivå under jul- och nyårshelgen har varit ganska obefintlig, så därför får jag snällt vänta även på körkortet. (Men jo, jag får köra. Det har jag både dubbel- och trippelkollat). Jag tror inte att det är många biluthyrare som hyr ut bilar till folk utan körkort. Jag tror faktiskt inte det. Ni hör ju själva. Det är inte meningen att jag ska köra bil. Tydligen.

Jag FÖRSTÅR budskapet!

Jag gör verkligen det. Det är inte svårt att missa. Budskapet. Idag skulle MammaMu köra bil. Tydligen inte helt utan komplikationer. Naturligtvis. Varför skulle allt helt plötsligt vara frid och fröjd. Speciellt i juletider. Nej, varför skulle det. Jag var visst lite naiv där ett tag.

Det började redan igår när maken skulle byta däck. Då hittade maken en spik i däcket. Punktering. Visserligen i sommardäcket. Men ändå. Nåväl. Ingen skada skedd. Det går att ordna. Senare. Värre var det idag. MammaMu hade ett ärende på andra sidan stan och sätter sig bakom ratten. Äntligen. Nästan framme ballar servon ur. Det känns som att styra runt en U-båt på land. Jag vänder och åker hem direkt. Gråtfärdig. Bilen har tydligen sprutat servoolja i hela motorutrymmet. Fantastiskt. När jag väl får köra igen, då brakar bilen ihop. Tack för det liksom. Det är tydligen någon där uppe som inte tycker att jag ska sitta bakom ratten. Jag fattar det. Jag förstår budskapet. Det är rätt tydligt. Men det skiter jag fullkomligt i. Det finns andra bilar. Makens till exempel. Och hyrbilar. Alternativen är många för så länge jag har mitt körkort i behåll så ska jag fan i mej köra bil. Så det så.

Nedräkningen har börjat!

Julledigheten är inom räckhåll. Om någon timme eller två tar ledigheten vid och i eftermiddag tänkte jag klara av några av de sista julklappsinköpen. Jag når nog inte riktigt ända fram idag. Men nästan. Gott så.

Jag är också oerhört lättad och glad i sinnet. Klumpen i magen håller sakta på att lösas upp. Nu har jag klarat av två arbetsmånader utan körkort. Vi fixade det. Mycket strul. Mycket krångel. Stort besvär. Men vi fixade det. Jag och alla fantastiska människor i min omgivning som ställt upp och hjälpt till. Det gick. Det trodde jag aldrig. Helgen kommer att gå som en dans och på måndag är ordningen återställd. Visserligen kommer jag att få agera nykter chaufför hela jul- och nyårshelgen, men det gör jag så gärna. Jag skjutsar alla. Överallt. När som helst. Inga problem. Det kanske går lite saktare än vanligt bara.

Jag ser ljuset i tunneln

Jag börjar skymta det. Långt, långt där borta. Ljuset i tunneln. Jag kommer ta mig igenom den. Det kommer jag. Årets mörkaste månad är snart förbi. På lördag vänder det. Då går vi mot ljusare tider. På riktigt. Bara vetskapen om det gör livet lite lättare.

På fredag checkar jag ut från jobbet och tänker inte sätta min fot där förrän helgerna är över. Det ska bli skönt att vara ledig. Kanske ordnar det sig på jobbet 2014. Det finns i alla fall lite uppslag. Kanske får jag något att sätta tänderna i. Vi får hoppas det.

På måndag får jag dessutom friheten tillbaka. Om fem dagar. Då är det slut på min tid som livegen. Jag har tagit mitt straff. På måndag sätter jag mig åter bakom ratten. Jag vet inte om jag någonsin kommer våga köra samma väg igen. Tänk om jag skulle missa skylten en gång till. Hua. Det ska i alla fall bli skönt att kunna förflytta sig för egen maskin. Att slippa bli skjutsad. Att kunna hämta och lämna på dagis utan att behöva blanda in halva släkten. Att slippa ta med hela familjen för att storhandla. Att slippa planera varje rörelse. Det ska bli skönt. Mycket skönt.

Alla julens julfester, luciafester, aktivitetsavslutningar, julbord och andra energikrävande "måsten" är avklarade. De har varit extra jobbiga och planeringskrävande i år. Nu har vi bara några julklappsinköp kvar. Det har varit svårt att få till julklappsinköpen i år med hela familjen i ständigt släptåg. Kanske kan vi till och med få tid att mysa lite de sista dagarna innan julafton. Kanske. Tanka energi innan cirkusen sätter igång. I år kan vi sova hemma. Förr har hela cirkussällskapet kajkat runt hos släkten över jul. I år slipper vi. I år kan vi vakna upp hemma. Åka till och från julfirandet när vi vill. Åh vad jag ser fram emot det. Jag kommer överleva den här julen också. Det trodde jag nog inte för några veckor sedan.

Jag ser ljuset. Ljuset i en lång och mörk tunnel. Åh, härliga ljus.

Dåliga besked är också besked

Idag kom ett av de besked som jag väntat på. Jag hade innerst inne i min molande mage hoppats på ett lite mer positivt besked, men samtidigt visste jag ju att det var att hoppas för mycket. Dåliga besked var liksom väntade besked. Det var väl bra att det kom till slut i alla fall. Bättre att veta än att inte veta. Dessvärre blev molvärken i magen ännu starkare och klumpen i magen ännu större. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar nu.

Det är ju ganska illa när VAB med en Lillebror som är risig i magen är dagens positiva händelse. Det är ju för fan inte klokt när man tycker att det är bra att ens barn är sjuka. Den här mamman håller på att balla ur.

Oflyt i kubik

Oflyt är en mild benämning. Men det är liksom det vi har just nu. Tydligen har det även smittat av sig på maken. Han mår inte heller bra just nu. Han har haft oflyt. Ännu en gång. En gång för mycket. Och tyvärr är det Kråkungarna som blir lidande i slutänden. Även denna gång.

Vad är det som händer?! Varför?!

Vi hade en allt för bra sommar. Tydligen.
All skit på en gång.
Det räcker nu. Faktiskt.

Still waiting

Det är fantastiskt. Verkligen. Hur lång tid saker kan ta. Det är "processer som drar ut på tiden", allmän idiotibyråkrati och människor som inte gör sitt jobb. Allt i en salig röra.

Snälla kan jag inte bara få besked. Om någonting. Snart. Jag blir knäpp av det här. Av alla öppna frågor utan några svar.

Allra helst vill jag förstås ha positiva besked. Åtminstone i två fall av tre. Jag vet dock att det är för mycket begärt. Jag är inte dum. Det gäller ju mig.

Att be om hjälp

Att be om hjälp. Jättesvårt. I alla fall för mig. Jag vill klara mig själv. Jag ska klara mig själv. Jag vill absolut inte vara till besvär. Inte störa. Inte krångla. Då avstår jag hellre. Jag hatar att be om hjälp. Just precis därför växer klumpen i magen. Den blir större och större. För jag inser. Inser att jag kommer tvingas att be om hjälp ett tag framöver. Ta emot hjälp. Ofta. Det är jobbigt.

Tur att jag har så fina människor omkring mig. Människor som vill hjälpa. Hjälpa mig.

Gott Nytt År!

Nåväl, jag är kanske lite tidigt ute. Må så vara, men jag tänkte faktiskt på Dig kära läsare. Som Du kanske har märkt så är den här bloggen inte vidare munter just nu. Deppiga och gnälliga inlägg, som skapar dålig stämning. Om Du tröttnat (vilket Du borde vid det här laget) så är mitt tips till Dig att ta en paus från den här bloggen och titta in igen någon gång efter nyår. Då borde det ha vänt. Humöret. Jag hoppas att tonerna är lite ljusare efter att garagebygge, födelsedagar, helger och julfester är avklarade och överstökade, när min livegenhet är slut och vi åter går mot ljusare tider. Förhoppningsvis får vi lite snö kring jul. Snö har alltid en positiv effekt på MammaMu's dystra höstsinne. Just i år hoppas jag att snön infinner sig lite senare än vanligt dock. Tyvärr. Det är lite svårt att cykla i snödrivorna. Liksom. Cykel är ju tydligen min grej nu för tiden.
Den av Er som stannar kvar får i alla fall anse sig varnad. Jag har inga garantier för att tonen kommer förändras de närmaste månaderna. Faktiskt inte. Jag kommmer fortsätta spy galla ett tag till. Om du orkar så får du alltså stanna kvar. Jag kör inte bort någon. Men det gör Du alltså på egen risk. Jag kan inte garantera att det inte smittar.

Nåväl, om vi inte råkas innan så önskar jag Dig en fin Jul och ett riktigt Gott Nytt År och så hoppas jag att Du återvänder någongång under 2014. Då skulle jag bli riktigt glad!

"Inget ont som inte har något gott med sig"

Åh vilken rubrik! Ser ni?! MammaMu gör ett tappert försök att krysta fram en positiv rad. Det finns fler uttryck hon skulle kunna använda sig av, till exempel "Efter regn kommer solsken", "Det som inte dödar det härdar" och "Idel solsken gör öken", men det är ju att gå lite väl långt med snusförnuftigheterna. Vi nöjer oss med det onda som på något sätt skulla påverka det goda. Ja, ni fattar.

Vad är det då som har hänt?! Jo, MammaMu har cyklat till jobbet! Den överviktiga kossan har alltså trampat sig framåt för egen maskin. Med en alldeles för tung och stor Kråkunge i lasten. En mil med stopp halvvägs för avlastning av Kråkunge (thank god). Två mornar till och med. Jösses, det var länge sedan hon var så nära döden. Big time. Är bara glad att skjutsen går hem i eftermiddag. För två mil på en dag, det är faktiskt att överdriva.

Jag säger inte att det inte är välbehövligt. Det är det. Men det är fan inte roligt. Tre grader. Regn och mörker. Det kunde ju åtmingstone varit sommar. Jag hade faktiskt föredragit motionscykeln hemma framför tv:n. Det hade jag.

Väntans tider

Just nu känns det som att jag bara går och väntar. Naturligtvis väntar jag på nästa katastrof. Det vet ni ju redan. Men jag väntar på annat också. Jag befinner mig i något sorts vacuum. Jag väntar till exempel på att få något att göra på jobbet. Samtidigt sitter jag även och väntar på (positiva) besked efter mitt livsviktiga möte här om veckan. Jag väntar också på min dom. Ett beslut om hur länge jag måste skjutsas runt i länet av släkt och vänner. Att allt ska ta sådan förbannad tid jämt. Jag vill ju veta. Veta om jag är glad eller ledsen. Lycklig eller olycklig. Just nu befinner jag mig i ett svart hål. Pendlar mellan hopp och förvivlan.

Även musjävlarna håller mig på halster. Igår hade vi fått två i fällan. Två. Vafan. Hela huset vimlar tydligen av möss. Toppen. Nu är det bara och vänta och se. Vänta och se ifall de små musjävlarna har bjudit in hela släkten till vårt hus, eller om vi är av med dem. Fällorna är riggade. Vänta och se alltså.

Nu väntar jag bara på lunchen. Arbetsdagens höjdpunkt. Typ.

Vad var det jag sa?!

Det var en väldig TUR att jag inte publicerade det där inlägget om att stormen skulle ödelägga det mesta i min närhet och att vi skulle ägna morgonen åt att spela plockepinn med garageresterna (se här). Det var en faslig tur det. Vem vet hur det hade gått annars. Nu gick det bra. Inte ett spår av någon storm i morse, trots att jag vaknade exakt klockan 00:00 i natt av ett fasligt oväder utanför huset. Troligtvis inte mer än en vanlig höstbris med Göteborgsmått mätt, men ändå. Men det lät som en orkan. Minst. Jag låg kvar i sängen och höll för öronen. Jag hatar blåst. Gissa om jag var förvånad i morse när jag tittade ut och inte såg ett enda spår efter nattens oväder. Till och med löven låg kvar i gräsmattan och pumpalyktan stod kvar mitt i trädgården. Mycket märkligt. Men TÄNK hur det kunde ha slutat om jag publicerat det opublicerade inlägget. Hua.

Men ropa inte hej.

Den riktiga katastrofen lurar runt hörnet. Var så säker. Om det nu inte var den här stormen, så dyker det helt säkert upp någon annan katastrof. Snart.

Fan. Det kan väl få vända nu. Snälla.