Var ska jag börja?

Jag fick visst skrivkramp här ett tag. Då är det svårt att komma igång igen. Det är liksom svårt att fånga alla händelser i ett inlägg. I flera också för den delen.

Jag skulle exempelvis kunna blogga om den helt fantastiska semesterresan till Italien. Om skidåkning på soldränkta alptoppar och femrättersmiddagar. Om Kråkungar som har mer ork och energi än både mamman och pappan tillsammans. Kanske lägga in lite lockande bilder.

Eller så kan jag skriva ett inlägg om Storasysters första mordhot i mobilen och blev upptryckt mot väggen i skolan. Jag skulle kunna berätta om hur en rasande MammaMu reagerade på det. Det skulle bli en ganska stark kontrast mot den blåa himmelen i alpreseinlägget.

Jag skulle även kunna skriva ett väldigt långt inlägg om sjukvården i Sverige. Om kränkande behandling och försenade diagnoser. Om felbehandligar. Och om hur det är att ha en multisjuk mamma med obotlig skelettcancer. Det blir kanske en extra nerv i inlägget om jag vinklar det utifrån att jag själv arbetar inom den organisation som jag så starkt misstror och inte har det minsta förtroende för. Det kan funka. Som inlägg alltså. I övrigt funkar det ganska dåligt. Faktiskt.

Fyrtionårsdagen kan jag ju inte glömma. MammaMu har ju fyllt år. FYRTIO. 40. Nu har ingen missat det. Jag försökte få dagen att passera som vilken födelsedag som helst. Och lyckades. Nästan.

Ja ni, jag skulle kunna skriva en massa saker. Men jag orkar inte riktigt. Orkar inte gräva i djupet. Inte nu. Så ni får nog hålla till godo med små vardagliga uppdateringar om mysiga ridturer och annat ointressant. Vi börjar så. Så får vi se sen...

Alltså...

Vi kom iväg.
Hade en helt underbar semester.
Vi kom hem.

Och nu befinner jag mig i limbo. Typ.

Ungefär som vanligt alltså.
Om ni undrar...

Men jag kommer igen.
Snart.

Jag lovar.

Livstecken!

Alltså. Jag lever. Jag gör det. Även om det är svårt att tro. Jag har liksom bara inte haft någon blogglust. Det har jag fortfarande inte. Men nu vet ni i alla fall att jag lever.

Lusten tog slut efter vår underbara semester i Österrike. Som vanligt efterföljdes den underbara semestern av en "efter-semester-depression" där jag ältade de vanliga frågorna. De som ni hört mig älta så många gånger, men som jag aldrig hittar modet att hitta lösningen på. Den här gången gick det så långt att jag faktiskt börjar fundera på om det inte är enklare att hoppa över semestrarna framöver. Att harva på i samma limbo året runt. För att slippa känna efter. Tror dock att sommarsemestern lockar lite för mycket för att jag ska realisera den tanken. I vilket fall som helst hade jag ingen lust att älta det här med er ännu en gång. Tänkte att ni nog tröttnar snart. Därför blev det tyst.

Under våren har jag även fått tråkiga nyheter från en när och kär. Ovisshet. Ont i magen. Rädsla. Sånt som jag normalt behöver skriva om för att klara av att hantera. Men det känns inte rätt. Inte den här gången. Inte här.

Annars harvar livet på. Våren är här. Vi börjar forma en trädgård i tistelåkern. Det är ljust. Det är vackert. Ljuset gör mig gott. Men som vanligt är maj en hektisk månad. Allt ska hända. Lillebror ska sluta förskola och börja förskoleklass. Avslutningssamtal. Uppstartssamtal. Utvecklingssamtal. Föräldramöten. "Hälsa-på-dagar". Otaliga vårfester. Avslutningsfester. Födelsedagsfester. Och i helgen var vi på Legoland. Liksom i förbifarten. Det är precis som alltid i maj. Slutspurten mot semestern.

Jag känner att tonen i det här inlägget blev dyster. Även om jag inte känner mig särskilt dyster. Det rullar på. Jag har det bra. Jag trivs.

Jag har bara ingen lust att skriva. Inte just nu. Kanske i morgon. Kanske i övermorgon. Vi för se.

Felprioriteringar

Det blir inte mycket skrivet här. Det blir det faktiskt inte. Anledningen är att jag jobbar. Mest hela tiden. Däremellan kippar jag efter luft. Som en vilsen guldfisk som hoppat ur sitt akvarium. Och sover. Dock alldeles för lite. Det finns alltså inte så mycket roligt att skriva om. Det händer inte så mycket. Mer än att det vanliga grubblet sätter fart. Det som alltid sätter fart efter en tids ledighet. Det ständiga grubblet. Det som aldrig leder till några handlingar. Felprioriteringarna.

Är det verkligen meningen med livet. Att i januari ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet inför den stora deadlinen på jobbet i mars. När maken är dessutom beordrad utomlands i två och en halv vecka. Och att i mars ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet fram till semestern. Den hektiska perioden i april och maj. Är det meningen med livet att jobba livet ur sig fram till semestern och sedan starta hösten med att få ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet under hösten. För att inte tala om hur man ska få ihop det under de överjävliga månaderna november och december med alla sina måsten. Ska det vara så att man går med knutna tummar och rabblar besvärjelser i hopp om att ens Kråkungar inte ska bli sjuka. För i vabruari finns inte något utrymme i livspusslet för att vabba. Det går bara inte. Det kommer troligtvis inte funka i maj eller december heller. Är det så det ska vara. Hela livet.

Visst, jag kanske överdriver en smula. Men i det stora hela är det just precis så här det känns. För både mig och maken. Då kanske det är dags att omprioritera.

Ännu ett tecken....

Att jag inte lär mig. Jag vet ju att det inte funkar. Ändå drack jag en liiiten kopp kaffe till middagen. Och nu ligger jag här. Klarvaken. Jag vrider och vänder på mig. Tankarna snurrar. Jävla kaffe. Jag bor på hotell. Jag borde sova som en lycklig gris precis just nu. Sedan länge. Men inte. Vad hände. Förr. När jag var ung kunde jag bälja i mig kaffe vid vilken tidpunkt som helst. Jag hade aldrig några problem att somna. Den tiden är förbi. Jag börjar bli gammal. Tydligen. Tecknen blir fler och fler. 

Det konstiga är att jag sällan märker av koffeinets effekter på morgonen. Eller på eftermiddagen heller för den delen. Då hjälpen varken två eller tre koppar. På morgonen är jag alltid lika trött. Kaffe eller inte. 

Men nu börjar jag bli frustrerad. Jag måste sova för att orka med en tredje dag i skolbänken. Jag funderar på om inte en flaska rödvin från minibaren kan få önskad effekt. Det borde funka. Fast det är klart, det är ju inte fredag. Det är väl bara då ett glas vin har den där sövande effekten. Förstås. 

MammaMu och den förbannade sjukvården

Ni som följt det här bloggen ett tag vet att MammaMu inte är den som går till läkaren i första taget. Egentligen inte alls. Om jag inte måste. Inte ens med mina Kråkungar. Jag har inte direkt några höga tankar om sjukvården. I det här fallet är det väl främst vårdcentralerna jag talar om. Det är främst där som jag mött sjukvården.

(Förutom att jag nu tydligen jobbar mitt i sjukvården då. Men det är en annan historia. Efter idag börjar jag tvivla på att jag kan arbeta kvar i en organisation som jag har så låga tankar om. Men det hör väl egentligen inte hit.)

Jag har haft problem med ryggen ett tag. Närmare tio år eller så. För ungefär fem år sedan hade jag kontakt med sjukvården i ärendet. Jag röntgades i ett par omgångar och remitterades till reumatologen. Där tog det stopp. Reumatologen hittade inget anmärkningsvärt. Jag fick aldrig veta vad som var fel. Eller om något gick att göra åt mina problem. Mitt ärende föll mellan stolarna. Det följdes aldrig upp. Jag blev gravid med Lillebror och orkade inte ta tag i saken. Därefter kom tvåbarnchocken och tiden då livet som tvåbarnsmamma upptog hela min tillvaro. Ryggen blev aldrig bättre. Snarare sämre. Jag hankade mig genom tillvaron knaprandes värktabletter. Jag vet att det fanns mornar då jag stod på knä och grät när jag skulle få ner två barn i vinteroveraller och vinterkängor. Få ner Lillebror i barnvagnen eller få in barnvagnen i bilen. Så här i efterhand låter det inte klokt. Men då orkade jag inte ta tag i det. Livet rullade på. Jag lärde mig leva med problemen. Smärtan. I takt med att Kråkungarna blev äldre så blev det lättare att undvika aktiviteter som gjorde mina besvär värre. Smärtan blev mer en allmän stelhet och en diffus molande värk till skillnad mot ischias, domningar och ilande, huggande smärta. Den molande värken kunde jag  leva med. Blir det extra jobbigt är det bara att knapra en näve piller. Så här har jag haft det de senaste fem åren. Det har blivit vardag. En bra dag är jag bara stel. Jättestel. Alltid balanserandes på gränsen. En snedvridning från misär. En ojämnhet i marken. Det finns till och med bra veckor. Det finns det. De senaste fem åren har jag inte sökt hjälp en enda gång. Det har känts utsiktslöst. Jag kommer bara bli hänvisad till sjukgymnast och rådd att gå ner minst tjugofem kilo i vikt. Det är så jag har resonerat. Att problemen fanns innan jag gick upp i vikt är inte relevant. Att ryggproblemen snarare bidragit till min viktuppgång på grund av att jag undvikit träning som gör ont. Det är inte relevant.

Den senaste tiden har vänner och arbetskamrater fått mig att tänka över min situation. Kanske är den inte helt optimal. Kanske är det så att problemen påverkar mitt liv. Jag undviker situationer. Saker. Jag får ont av trädgårdsarbete. Av städning. Av att leka med barnen. Jag kan inte lyfta. Inte knyta skorna. Varken mina eller Kråkungarnas. Inte klättra på stegar eller tvätta bilen. Egentligen kan jag inte göra ett jävla skit. Och om jag ändå är tvungen att göra något så måste jag knapra piller i förebyggande syfte. För jag vet att jag kommer att få ont.

För en tid sedan bestämde jag mig för att försöka trotsa problemet. Sluta undvika. Jag tänkte att om jag börjar lugnt så kanske ja bygger upp muskler och får det att funka. Så jag började rida. Efter tjugofem år. En dröm. Så roligt. Så avslappnande. Men ack så förödande. Efter tre lektioner insåg jag varthän det skulle barka. Efter lite galopp och några varv i trav insåg jag att det inte skulle gå vägen. Jag försökte en fjärde lektion. Då blev jag rädd. Det är något som är fel i min rygg. Riktigt fel.

Så idag bestämde jag mig för att ta tag i problemet. Ta reda på vad som är fel. Jag bestämde mig för att ringa till vårdcentralen och be dem starta en ordentlig utredning. Jag vill ha en diagnos. Jag vill veta. Just nu inbillar jag mig att det kan vara allt ifrån en ryggtumör, diskbråck, en reumatisk sjukdom eller kanske är det bara en allmänt trasig rygg. När jag vet vad det är, kan det kanske fixas. Tränas upp. Stärkas. Kanske finns det mediciner eller operationer. Vad vet jag.

Alla som känner mig vet att det är ett stort steg för mig att ringa till vårdcentralen. Väl där ska man ju ändå bara "gå hem och vila". Så varför gå dig över huvud taget. Lika bra att stanna hemma och vårda sig själv. Det är ju så jag har resonerat de senaste fem åren. Uppenbarligen har inte den taktiken fungerat. Uppenbarligen.

Idag ringde jag till vårdcentralen.

Jag fick ingen tid.

Sjuksköterskan tyckte att jag skulle ringa till sjukgymnastiken. Sjukgymnasten skulle vara precis lika bra på att ställa diagnos som doktorn. Hos sjukgymnasten ska man börja. När man har ont i ryggen. Inte på vårdcentralen. Tydligen.

Dessvärre remitterar inte sjukgymnasten till röntgen eller till reumatologen. Inte heller skriver de ut värktabletter. Inte alls faktiskt.

Idag bröt jag ihop. Idag skyndade jag gråtandes ut från jobbet. Idag förstod jag vilket stort problem min rygg faktiskt varit för mig. För mitt liv. För min omgivning. Så idag bröt jag ihop.

Naturligtvis förstår jag att jag måste träna upp ryggen. Att jag måste träna upp muskler som inte använts på tio år. Att jag måste gå till en sjukgymnast. Det förstår jag. Men först vill jag veta vad som är fel. När MammaMu söker hjälp för sin rygg. Då är det något som är fel. Mycket fel. Jag vill bara att någon ska ta mig på allvar. För en gångs skull.

Idag bröt jag ihop.

Nu vet jag faktiskt inte hur jag ska gå vidare. Uppenbarligen är vårdcentralen inte rätt väg in i sjukvården. Uppenbarligen inte. Men snälla, berätta något som jag inte redan vet...

Jaha, då var det dags igen...

Nu sitter jag här. Sista kvällen på semestern. Och grubblar över meningen med livet. Samma visa varje år. För det kan inte vara meningen att livet. Att inte få spendera tiden med sina nära och kära. Med sin familj. Att lämna bort det käraste man har och stressa sig igenom tillvaron dag ut och dag in. Det kan inte vara meningen. Jag drar samma slutsats varje år. Ändå forsätter jag. Det är väldigt märkligt. Jag hittar liksom inte lösningen. Jag kan i alla fall konstatera att den här familjen mår som bäst när vi är tillsammans. När vi får ta det lugnt. Tillsammans. Familjen mår bra nu. Det är bara att försöka hålla fast vid den känslan. Försöka behålla lugnet när hela familjen ska försöka komma iväg före klockan åtta i morgon bitti. Det kommer inte gå så bra. Det vet jag. Men jag ska försöka behålla lugnet och inte tänka på hur trötta och griniga alla kommer att vara i slutet av veckan. Det blir svårt. Men jag ska i alla fall försöka...

Sommarkatt

Jag älskar katter. Jag hade själv en katt hemma när jag växte upp. Jag red som ung och i stallet fanns det alltid katter som sprang kring benen. Jag är uppvuxen med katt. En av mina stora sorger har varit att mina egna Kråkungar aldrig kommer få möjlighet att växa upp med ett husdjur (läs: katt) eftersom pappan är allergisk. Dessutom är han inte särskilt förtjust i katter. Sorgen blir på något vis större här på landet där förutsättningarna för att ha katt är helt perfekta. Därför blev jag så glad när vi precis hade flyttat in här förra sommaren och det kom en lite kelig kissekatt på besök. Han stannade i några dagar, försvann, och kom tillbaka efter någon eller några veckor. Jag såg det som en fantastisk förmån. Att få besök av en så fin kissekatt. En mysigare katt får man leta efter. Så gosig. Han spinner högt och med hela kroppen. Han är så otroligt snäll. Han låter utan problem fyra små barn klappa honom och följa efter honom utan att han blir irriterad. När han fått nog går han därifrån. Kråkungarnas glädje över vår lilla trädgårdsgäst är helt enorm. De väntar på honom mellan besöken och blir överlyckliga när han visar sig igen. Genom tatueringen i örat har jag kunnat kolla upp i kattregistret att ägaren bor en dryg kilometer härifrån fågelvägen. Därför har jag tagit för givet att allt har varit i sin ordning. Katten är kastrerad och öronmärkt. Alltså finns det någon som bryr sig om den. Och eftersom katten försvunnit härifrån med jämna mellanrum har jag tagit för givet att den har gått hem. Den bor ju så nära. Därför har jag heller inte tagit kontakt med ägaren. Katten har kommit hit mer eller mindre regelbundet hela vintern och våren. Ibland har den varit borta någon månad. Ibland en vecka. Ibland stannar den en timme. Ibland i flera dagar. Fram tills nu i våras har den heller aldrig fått mat av oss. Men så i våras förändrades något. Den började vara här oftare. Den började hänga med oss när vi var ute i trädgården. Nu gör den oss sällskap när vi äter utomhus. Den kommer springandes när den hör oss. Den pratar med oss. Den hänger här om nätterna. Vi trivs jättebra med kissens sällskap, men samtidigt börjar det bli lite olustigt att den aldrig verkar gå hem. Därför tog jag kontakt med ägaren i förra veckan. Då visar det sig att det inte ligger till riktigt så som jag har trott. I själva verket har katten hört hemma som stallkatt i en stor ridanläggning som ligger ganska många kilometer härifrån. Dessvärre har katten aldrig trivts med det livet så han har gång på gång rymt därifrån. Ägaren har hämtat tillbaka katten till stallet åtskilliga gånger från ödetorp och andra ställen, men hela tiden rymmer den därifrån. Sist hon hämtade katten avmaskade hon honom, därefter hade han stannat i ett par veckor och ätit upp sig sedan försvunnit igen. Uppenbarligen har den ju rymt till oss. Här verkar den trivas. Trots att den inte får gå in i huset. Och trots att den inte har fått mat regelbundet. Här har den otvunget sällskap och massor av möss (som han gärna visar upp för oss). Han har valt oss. Det är ganska tydligt. Tanken gör mig glad men också förtvivlad. Hur ska det gå i vinter om han stannar kvar här? Vi kan inte ta in den. Det går inte. Just nu sitter jag desperat och googlar kattlucka till garaget och vinterisolerade små katthus, men jag inser ju att det inte är något liv för en katt. På vintern har han inte något sällskap utomhus. Då sitter vi inomhus och häckar. Det blir ensamt för en sällskapssjuk kattherre. Samtidigt pratade ägaren om att hon skulle försöka hitta ett nytt hem åt honom där han kan vara innekatt. Det tror jag inte passar honom alls. Men det kanske är bättre än att vara ensam i vinterkylan. Mentalt är han ju vår. Han har valt oss. Han kom till oss. Vi trivs i varandras sällskap. Det har gått så långt att till och med maken, som alltid hållit distans till katter och skyllt på allergin, börjar fatta tycke för kissen och hans sällskap. Han klappar honom i smyg. Maken erbjöd sig till och med att käka antihistamin hela vintern så att vi skulle kunna göra honom till vår. Det är stort. Dessvärre tror jag inte att det funkar i femton år framöver.

Som ni märker har MammaMu fått ännu en Kråkunge att oroa sig för. Hon har fäst sig vid den svartvita, supermysiga lilla kattherren vid namn Whiskas som valt oss som sin sommarfamilj. Frågan är bara hur MammaMu ska hantera den här situationen. Det är frågan det.

Beslutsångest

Ska man. Eller ska man inte.

Krångla till det.

Ibland är det ju liksom så att saker och ting inte alls går som man vill. Att man möter motgång på motgång under en väldigt lång period. Sen helt plötsligt vänder det. Då går saker och ting precis som man vill. Fast ändå inte. För helt plötsligt ställer det oväntade flytet istället till besvär.

Ett angenämt problem kan tyckas. Men det går att grubbla sig gråhårig över det mesta om man är lagd åt det hållet. Jag lovar.

Låt säga att du precis börjat ett nytt jobb. Ett jobb som har sina fördelar, men som även skulle kunna ha sina nackdelar. Beroende på hur saker och ting utvecklar sig. Det finns vissa orosmoln. Vi kan säga att det är lite tidigt att avgöra ännu. Låt oss då också säga att du har sökt ett annat jobb. Innan det blev klart med det nya jobbet. Vi kan också säga att det sökta jobbet är ett intressant jobb. Ett jobb med större koppling till det du jobbat med innan. Troligtvis skulle det jobbet även innebära en väsentligt  högre lön och något bättre förmåner som klämdagar och fler semesterdagar. Det är bara ett litet problem (förutom att du precis börjat ett nytt jobb där de har höga förväntningar på dig), den sökta arbetsplatsen ligger sex mil bort. Fyrtiofem minuter med bil. Den nuvarande arbetsplatsen ligger i samma stad. Tjugo minuter bort. Låt oss i alla fall säga att du blev kallad till intervju till det jobbet. Hur skulle du göra?

Visst skulle det vara spännande att se ditt värde. Se om din kompetens räcker för att få jobbet. Se vad de eventuellt erbjuder. Samtidigt är det otroligt jobbigt att påbörja en sådan process. Dessutom oärligt om du inte alls kan tänka dig att pendla. Eller så är jobbet så pass intressant att du faktiskt på allvar överväger möjligheten att byta jobb. Och att börja pendla. Då är det en ännu jobbigare process. Att ta beslutet att säga upp dig efter bara några månader. Tänk om du sedan tröttnar på att pendla. Tänk om du ångrar dig. Lika jobbigt skulle det nästan vara om de sedan inte alls är intresserade av dig. Men tänk om du struntar i allt ihop. Om du inte ens försöker. Och sedan ångrar dig för det. Tänk om alla tänkbara farhågor om det nuvarande jobbet besannas. Då är det ju bra om du byter jobb. I tid. Innan misslyckandet är ett faktum. Tänk om jag bara flyr. Tänk om.

Ska man. Eller ska man inte.

Krångla till det.

Det tog fyra dagar....

Precis så lång tid tog det innan MammaMu började ifrågasätta meningen med livet. Är det verkligen att jobba från morgon till kväll. Bli trött. Hämta trötta Kråkungar från förvaringsinrättning. Tjafsa sig igenom kvällen, som bara går ut på att få i sig själv och Kråkungarna tillräckligt med näring, tillräckligt snabbt, för att kunna stoppa dem i säng i en tid som åtminstone gör att de fungerar rent motoriskt dagen efter.

Är det verkligen så det ska vara. Dag ut och dag in. Vecka ut och vecka in. År efter år.

Jag tror inte det. Inte alls faktiskt. Det är inte alls så det ska vara.

Jag kanske har varit ledig för länge. Dessförinnan kanske jag jobbade på halvfart för länge. Och innan det kanske jag jobbade deltid för länge. Ända sedan Kråkungarna föddes, faktiskt. Men inte nu. Ett helt jävla idiotiskt val. Om ni frågar mig. Att jobba heltid alltså. När man inte måste.

Det tog fyra dagar. Sen längtade MammaMu hem till familjen. Den mycket trötta familjen.

Arrrrrggghhhhgrrrrr

Grrrrrrrrrrrrrrrr.

Jag är så jävla arg.

Arrrrrrrrrrrrrrrrrrgggghhhhhhh.

Ledsen. Besviken. Förbannad.

Grrrrrrrrrrrrrrrrhhhh.

På mig själv.

Jag vill bara skrika. Och dra något gammalt över mig och aldrig mer krypa fram.

Jag kan inte släppa det.

Trevlig helg på er! Jag ska tydligen tillbringa den med mina demoner. Hoppas ni får bättre sällskap.

Att sumpa en chans

Det är precis vad jag tycks ha gjort. Senaste jobbintervjun gick ju inte direkt bra. Det tyckte visst inte arbetsgivaren heller. De har haft ett långt samtal med en av mina referenspersoner om vad som kan ha hänt. Eftersom de fick ett så väldigt bra intryck av mig på första intervjun. Tydligen hade jag tjänsten som i en liten ask. Nästan i alla fall. Tills jag sumpade allting på den andra intervjun. Nu är de tydligen väldigt tveksamma. Vilket ju i och för sig är positivt. Eftersom jag själv helt avskrivit mina chanser. Så "väldigt tveksamma" är ju ändå bra. Bättre än helt avskriven.

Nu steg mina ångestnivåer återigen. Helt avskriven är bättre för ångestnivån. Nu måste jag ju våndas och återupprepa den förbannade intervjun inne i huvudet hela helgen. Jag orkar inte. Jag är helt slut.

Äntligen fredag!

En efterlängtad dag.

Jag vet att det har varit väldigt mycket gnäll i den här bloggen på senaste tiden. Surkärringens blogg, liksom. Jag vet att allt bara är småsaker. Inga värdsliga problem. Ett par fågelskitar i Mississippi. Inget som märks i det långa loppet.

Egentligen har jag det väldigt bra och jag har mycket att vara tacksam för. Det är bara det att jag glömmer bort att påminna mig om det emellanåt. Jag har världens finaste familj. Två fina Kråkungar som faktiskt varit ganska sansade den senaste tiden. De kanske kompenserar för mammans mindre balanserade sinnelag. Vad vet jag. Kråkungarna har även världens bästa pappa. En man som alltid prioriterar familjen och är närvarande. Han kanske inte alltid har koll på tandläkartider, studiedagar och gympapåsar, men han är en jävel på att bygga lego, snökojor och garage. Det är även oftast han som ser till att det kommer mat på bordet. Utan honom skulle det bli mycket smörgåsar.

Det viktigaste av allt är att vi alla mår bra och är friska. Att den här familjen faktiskt inte har drabbats av något allvarligare än öroninflammation eller några streptokocker. Det är jag så innerligt tacksam för. Jag är även så lyckligt lottad att jag har alla mina nära och kära kvar i livet. Att de är friska och pigga. Jag vet att det inte är alla förunnat. Dessutom har vi kommit dem närmre nu när vi flyttat hem. Det är fint.

Jag vet att jag egentligen inte har en enda anledning att gnälla. Jag har faktiskt ett jobb. En bra lön. Än så länge. Det är det inte heller alla som har. Att jobbet för tillfället inte har något som helst innehåll är ju övergående. På ett eller annat sätt. Det kunde varit värre. Mycket värre.

Vi har hittat hem. Vi har faktiskt gjort det. Flytten var ett bra beslut och vi känner oss hemma. Vi kommer att få det bra här och jag är så glad att vi faktiskt genomförde detta enorma projekt. Det var värt allt slit. Flera gånger om. Vi trivs här och jag tror att jag talar för alla i familjen.

Det är nyttigt att reflektera lite över livet då och då. Sätta allt i perspektiv. Att förstå att det faktiskt inte är så illa egentligen. Även om det känns så när motgångarna ställer sig på kö.

Äntligen fredag. Bara det är ett skäl nog att vara glad..

Jag behöver hjälp!

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag antar att ni tycker att jag bara sitter här och gnäller. Att jag får skylla mig själv och att var och en råder över sin egen situation. Jag kan verka bitter och orkeslös, sur och grinig. Jag kan verka negativ och gnällig. Och visst, det är jag säkert. Här i bloggen. Och i familjen. Men utanför bloggen och utanför familjen. Ute i den riktiga världen är jag annorlunda. Där måste jag hålla fasaden uppe. Där är jag glad och trevlig, engagerad och social. För det mesta i alla fall.

Problemet är bara att jag faktiskt inte vet vad jag ska göra. Jag tycker att jag gör vad jag kan. Ska jag bara acceptera situationen då eller?!

Jag pratar främst om min arbetssituation. Allt det andra jag gnäller om är mest småsaker. De är i alla fall övergående. De sakerna ordnar sig. Det vet jag. Arbetssituationen däremot. Arbetssituationen måste fungera. Där börjar jag tappa hoppet. Jag har egentligen, mer eller mindre aktivt, sökt nya möjligheter i hela mitt arbetsliv. Utan framgång. Förut har jag aldrig riktigt suttit i sjön, men det upplever jag att jag gör nu. Båten läcker. Som ett såll.

När vi börjat prata om flytten från Göteborg till Östergötland visste vi att det till stor del hängde på att jag skulle få ett nytt jobb. Om vi skulle lyckas eller inte. Det är jag som har problem med det. Att hitta nytt jobb. Det såg länge mörkt ut, men för att få flytten att gå i lås var jag beredd att ta vad som helst. Jag var öppen för det mesta. Arbetsuppgifter som jag bara sysslat med i periferin men som jag vet att jag klarar av. När jag i sista sekunden fick ett erbjudande om en fast konsulttjänst var jag överlycklig. Jag var visserligen inte anställd inom mitt huvudkompetensområde, men jag såg möjligheterna. Möjligheterna att arbeta upp ny kompetens, att få erfarenhet inom nya branscher och nya kompetensområden. Jag såg möjligheten att knyta kontakter och om jag inte trivdes, arbeta mig fram till ett bättre jobb. Så småningom. Så långt låter ju allt riktigt bra. Dessvärre fungerar inte verkligheten alltid som man har planerat i teorin. Inte alls. För det är svårt att knyta kontakter, visa framfötterna och lära sig nya saker när man inte får chansen. När man inte ens kommer ut på en arbetsplats. När man i tre månader har suttit framför en trög dator som knappt går att surfa på. Ägnat sig åt självstudier. Det är väl bra. Till en viss gräns. Nu börjar jag bli orolig för att bli uppsagd. Bara för att de inte kan sälja mig. Det finns inga uppdrag. Eller så finns det  mängder konkurrenter med knivskarpa CV:n som får uppdragen, eftersom vi rör oss inom områden som jag egentligen bara kan i teorin. Arbetsgivaren var helt medveten om detta när de anställde mig. Jag kan alltså inte känna mig skyldig. Eller påverka. Att arbeta sig fram till ett bättre jobb verkar alltså inte fungera. Jag måste hitta på något annat. Innan jag får sparken.

Naturligtvis söker jag jobb. Jag söker med ljus och lykta och det har jag gjort sedan jag började jobba här i september. Jag insåg snabbt att det här företaget till och med hade sämre förutsättningar än jag trott. Men det är inte så lätt att hitta ett nytt jobb. Det finns inga jobb att söka. Jag skannar jobbsajterna tio gånger om dagen. Söker brett. Tänker "utanför lådan". Men det är få jobb som jag verkligen kunnat söka. Jag skickar in spontanansökningar till företag och jag ringer. Det ger heller inget resultat. Eller jo. Jag fick tid för ett "samtal" med chefen på ett företag där jag verkligen vill jobba. Ett företag som anställer människor med min utbildning. Ett företag med meningsfulla produkter och roliga arbetsuppgifter. Ett företag med rätt placering geografiskt. Jag var glad. Mitt uppsökande arbete hade gett resultat. Att få träffa chefen utan konkurrens med andra arbetssökande kändes som en klar fördel. Jag trodde verkligen att det var min chans - tills chefen under mötet sa att hon snart skulle gå ut med en jobbannons. Där sprack den chansen. Konkurrensen blev för hård. Där kom det in människor med helt rätt kompetensprofil. Inte bara rätt utbildning och social talang (som jag faktiskt har om jag vänder den sidan till). Företaget sysslade alltså inte med energi och kärnkraft. Det var inte mitt CV som valdes.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Jag har funderat på att plugga. Kanske punga ut en halv förmögenhet för en projektledningskurs (nja, jag behöver nog de pengarna till annat) eller helt skola om mig. Men det går inte. Jag har studielån upp över öronen och jag har nog förbrukat det mesta av studiemedlet jag är berättigad till. Inte heller vet jag vad jag skulle läsa i så fall. Jag brinner inte så mycket för något, att jag är beredd att lägga flera år på det. Jag har redan en bra utbildning. Jag har en så pass bred utbildning i ryggen att jag skulle kunna jobba med en massa roliga saker. Men jag saknar erfarenhet. Tydligen. Nio års arbete med likvärdiga saker, fast oändligt mycket mer komplicerade och säkerhetskritiska, och inom ett område med annat vokabulär och lite trögare processer, räknas tydligen inte.

Jag har funderat på att starta egen firma. Göra något helt annat. Bli min egen. Brinna för något och lägga tid på något som är mig själv till nytta. Det är bara funderingar. Jag ser ingen lönsamhet i de få idéer jag har. Egentligen har jag inga idéer alls. Utan affärsidé blir det svårt. Att starta eget.

Så vad ska jag göra. Jag vet faktiskt inte. Jag fortsätter väl att skanna jobbsajterna tio gånger om dagen och hoppas på att det ska komma in mer jobb efter nyår. Jag får väl hoppas på att min chef ska hitta ett roligt och utvecklande uppdrag i närområdet. Men tills dess får jag väl fortsätta att surfa och blogga på arbetstid och hålla tummarna för att jag får ha kvar min anställning i några månader till.

Jag vet faktiskt inte vad annat jag kan göra.

Jaha, vad gör jag nu då?

Så kom det. Det sista beskedet jag väntat på. Resultatet av mitt "livsavgörande möte". Det var så klart negativt. Det också. Nattsvart. Vi kan alltså summera att mötet gick åt helvete. Inte för att jag är förvånad. Även om själva mötet faktiskt kändes bra, så dök det naturligtvis upp en massa andra faktorer som jag inte kunde styra över. Så klart. Det hade ju varit för bra för att vara sant. Och något sånt ska jag ju inte få uppleva. Tydligen.

Inget nytt jobb i sikte alltså.

Jag får väl sitta här och ruttna ett tag till. Tills jag blir uppsagd på grund av arbetsbrist eller skickad på uppdrag till norra Norrland. För något nytt jobb finns inte i sikte. Inte heller något vettigt konsultuppdrag i närområdet. De verkar inte vilja ha mig.

Å det kan jag ju förstå.

Ett tips. Om ni läser en fyraårig, ganska ovanlig universitetsutbildning som ger en fin Magisterexamen och goda möjligheter till att skaffa sig spetskompetens och bli eftertraktad på arbetsmarknaden - gå då för helvete inte och förstör allting genom att ödsla bort nio år inom "fel" kompetensområde. Håll er för fan borta från Kärnkraften om ni nu inte brinner för den och planerar att stanna där resten av livet! Ett litet tips bara.

I väntan på ljusare tider...

Man ska göra det man kan. Just nu finns det inte mycket hopp om ljus, men jag tror att det återvänder. Nästa år. Det brukar det ju göra. Varje år. Därför har jag varit ute och förberett. När solen och värmen kommer åter är jag redo. Då kommer jag att bli glad. Glad över alla små vårblommor som kämpar sig upp ur gräset. Jag kommer att vara glad över att jag under årets allra mörkaste dagar hade sinnesnärvaro nog att peta ner vårlökar i gräsmattan. Det betyder ju att jag faktiskt tror på att jag åter kommer att sikta ljuset och känna glädje över en liten snödroppe. Och det. Det är en bra sak.

Dåliga besked är också besked

Idag kom ett av de besked som jag väntat på. Jag hade innerst inne i min molande mage hoppats på ett lite mer positivt besked, men samtidigt visste jag ju att det var att hoppas för mycket. Dåliga besked var liksom väntade besked. Det var väl bra att det kom till slut i alla fall. Bättre att veta än att inte veta. Dessvärre blev molvärken i magen ännu starkare och klumpen i magen ännu större. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar nu.

Det är ju ganska illa när VAB med en Lillebror som är risig i magen är dagens positiva händelse. Det är ju för fan inte klokt när man tycker att det är bra att ens barn är sjuka. Den här mamman håller på att balla ur.

Oflyt i kubik

Oflyt är en mild benämning. Men det är liksom det vi har just nu. Tydligen har det även smittat av sig på maken. Han mår inte heller bra just nu. Han har haft oflyt. Ännu en gång. En gång för mycket. Och tyvärr är det Kråkungarna som blir lidande i slutänden. Även denna gång.

Vad är det som händer?! Varför?!

Vi hade en allt för bra sommar. Tydligen.
All skit på en gång.
Det räcker nu. Faktiskt.

Att be om hjälp

Att be om hjälp. Jättesvårt. I alla fall för mig. Jag vill klara mig själv. Jag ska klara mig själv. Jag vill absolut inte vara till besvär. Inte störa. Inte krångla. Då avstår jag hellre. Jag hatar att be om hjälp. Just precis därför växer klumpen i magen. Den blir större och större. För jag inser. Inser att jag kommer tvingas att be om hjälp ett tag framöver. Ta emot hjälp. Ofta. Det är jobbigt.

Tur att jag har så fina människor omkring mig. Människor som vill hjälpa. Hjälpa mig.

Mörker

Det är mörkt nu. Mörkt när jag vaknar. Mörkt när jag kommer hem. Mörkt i hela kroppen. Det blir liksom aldrig riktigt ljust. Det är tungt.

Ljusningen ligger långt borta som det känns nu. Alldeles för långt borta. Allt tar sån tid. Det är frustrerande. Jag vill att saker ska hända nu. På en gång.

Jag har skrivit om det förut. Här. Om mörkret. Om känslan som kryper in i mig varje höst.