Gårdagens insikt

Jag behöver träna. Jag menar hårdträna. Eller åtminstone röra på mig. Ibland. Det känner jag. Inte minst idag. För idag kan jag inte röra mig. Ett tecken så gott som något.

Vi åkte till skidbacken igår. En heldag i backen utan liftköer. Det sätter sina spår. Speciellt när man har Kråkungar som inte vill vila och allra minst åka hem efter sju timmar i backen. MammaMu ville vila. Hela tiden. Hon tyckte också att det var dags att åka hem. Före alla andra. Det var så jag insåg att jag måste träna. För att orka med. Kråkungarna har blivit stora. De orkar mer. De orkar massor. MammaMu har också blivit stor. Jättestor. Men jag orkar ingenting. Orättvist kan tyckas. MammaMu har blivit så stor att skidbyxorna har krympt och avståndet till pjäxspännena har ökat. Märkligt. Sorgligt. Men det blir väl så. Det är lätt hänt när man äter för att man är glad, äter för att man är leden, äter när för att man har tråkigt, äter för att man är stressad och däremellan äter för att man är hungrig. Då blir det nog så. Speciellt efter den här hösten. Det har funnits många ursäkter. Det vill jag lova. Jag är bra på ursäkter. Helt klart.

Nu har vi börjat fundera. Fundera på om vi inte ska försöka komma iväg till Österrike i år igen. Vi har inte bestämt oss än. Inte riktigt. Det är en lång resa. Men så värt den. Men då måste MammaMu vara i bättre fysisk (och psykisk) kondition än igår. Helt klart. Träningsvärken gör sig påmind idag. I allra högsta grad. Vadmusklerna och lårmusklerna är minst en decimeter för korta. Det gör ont. Dessutom vill jag inte bli frånåkt. Inte av en fyraåring. Där går gränsen. Nä, är det så att vi faktiskt får tummen ur och bestämmer oss för en favorit i repris så antar jag utmaningen. Då har jag fem veckor på mig. Om fem veckor ska jag kunna knäppa de där förbannade skidbrallorna. Om fem veckor ska jag kunna knäppa pjäxorna som vanligt folk utan att stånka och frusta för att magarna är i vägen. Om fem veckor ska jag orka betydligt mer än jag gjort de i går. Om fem veckor ska jag orka hänga med mina Kråkungarna nerför backarna. Så är det.

Det liksom bara flyter på...

Jag tror att lugnet har infunnit sig. Det tillfälliga lugnet. Jag tror att det är lättnaden över att allt är åter till det normala. Alla känner det. MammaMu är åter mobil och kan sköta alla omärkbara måsten i det tysta. Ni vet alla de där sakerna som inte märks att de görs, som bara märks om de inte görs. Fylla på kylskåpet, köpa kalaspresenter till oräkneliga kalas, hämta ut paket på posten, turen till apoteket, inhandla nya vantar när de gamla helt plötsligt är försvunna, uppgradera Kråkungarnas strumpförråd eftersom alla strumpor helt plötsligt blivit fem centimeter för små... ja ni fattar. Dessa ärenden är inte längre några heldagsprojekt som innefattar hela familjen. Gott så. Alla mår bra av det normala. Till och med MammaMu.

Visserligen har ingen förändring skett på jobbet. Det positiva är att jag därför kan komma sent, ta lång lunch och sluta tidigt. Det är bra. För då hinner jag göra alla omärkbara ärenden. Det gör dem ännu mer omärkbara. Det negativa är att jag bara väntar. Väntar på en uppsägning. Den kommer vilken dag som helst nu. Jag känner det. Snart har de nått den magiska gränsen för hur mycket pengar jag får kosta innan de ger upp. Nu finns det inte ens några "kanske"-jobb på gång, så det ser mörkt ut. En annalkande uppsägning känns ju förstås i magen. Smolket i bägaren. Men vi är inte där ännu. Jag tar det då. Det har varit så mycket skit den sista tiden så jag orkar inte oroa mig. Jag tar det då. Nu vill jag bara njuta av lugnet.

Snön gör alla på gott humör. Kråkungarna är ute och bygger snökojor, åker pulka och skidor. Åtminstone på helgerna när man ser något. MammaMu har åkt sina första, vingliga kilometer i skidspåret. Det var jobbigt men skönt. Jag behöver komma igång nu. Flåset är nere i botten och vågen visar topprekord. På ett dåligt sätt alltså. Jag törs knappt titta mig i spegeln. Ryggen är sämre än någonsin. Det är hög tid att ta sig i kragen. Nu när allt är tillbaka till det normala är det dags att ta tag i det. Faktiskt.

Fredag morgon...

Klockan åtta. En fredagsmorgon. Det är precis då man vill stå hos fotografen. För att ta porträttbild till jobbet. Exakt då. Fredag morgon. Finns det NÅGON tidpunkt i veckan man ser tröttare ut än då. Jag tror inte det. Inte blev det bättre av att jag trodde att det bara skulle tas en bild av huvudet och ner i brösthöjd. Max. Klädde mig därefter och brydde mig inte särskilt mycket om outfiten från naveln och ner. Big mistake. Det skulle visst tas ett halvkroppsporträtt också. Det hade jag alltså inte haft med i beräkningen. Kul, kul. Bilringarna (modell traktordäck) hade väl inte gått att dölja i några kläder, men jag hade väl inte behövt ha jeans i alla fall. Skit samma. Jag hoppas att gästspelet på det här företaget blir kort. Jag vet inte hur. Men kort ska det bli. Alltså ska inte bilderna användas så länge. Jag har för övrigt fortfarande inte fått något att göra. Så jag fortsätter att surfa. Har dock övergått till mer personliga saker som semesterresor och sånt. Har liksom tröttnat lite på "självstudierna" nu.

En VIKTig fråga!

Hmmm... Är det verkligen meningen att man ska gå upp ett kilo vikt i veckan under semestern?!? inte riktigt va?! Det blir ju en hel del det. Speciellt om man ska vara hemma ända till september. Som jag. Inte för att jag ställt mig på vågen eller så. Oh no. Så dum är jag inte. Den skulle gå sönder. Men kläder som kunde knäppas förra veckan är oknäppbara idag. Typ. Och kläder jag faktiskt klämde ner mig i under försommaren är inte att tänka på. Inte alls faktiskt. Konstigt. Väldigt konstigt. Eller inte. Hmmm...

Det har visst gått lite långt. Semesternjutandet. Lite för långt.

Vikt(ig) högtid. Typ.

MammaMu äter godis. En hel del. Choklad, kola, brända mandlar och skumtomtar i en härlig (?) blandning. Dricker glögg. Äter lussekatter. Och vörtbröd med julskinka. Sen har det ju varit ett par julluncher med jobbet förstås.

Det är liksom ganska lätt att falla in på mat-och-godis-spåret så här inför jul. Särskilt lätt är det när man helt saknar karaktär. Vilket MammaMu alltså gör. Det blir lätt lite för mycket av det goda.

Vill bara informera om att MammaMu gått upp drygt ett kilo i vikt sedan Lucia. Innan julen ens har börjat.

Det blir nog bra det här. Jättebra.

Mörk choklad (riktigt mörk alltså)

Jag har försökt lära mig. Det går inte. Jag kan ju lika gärna tugga på en bit bark eller några kaffebönor. Det smakar säkert mycket bättre...

En tuttstorlek till på fredag..., eller panik i kubik!

MammaMu ska på fest. Midsommarfest. En tillställning där jag inte känner en enda människa. Visst, jag har hälsat på någon av dem. Det har jag. Men jag har aldrig träffat deras fruar. Eller barn. För varje normal människa låter det här säkert som en trevlig tillställning. För MammaMu är det inte riktigt så. Jag gillar inte fester. Definitivt inte fester med mycket folk och folk som jag inte känner. Fester där man inte har en aning om vad det är för människor man ska umgås med. Vilken klädkod som gäller. På ytan kan jag nog verkar självsäker och det ser säkert ut som att jag stortrivs. Jag kan nog emellanåt till och med framstå som en underhållande festprisse som skämtar och bjuder på mig själv. Men på insidan är det uppror. Jag känner mig malplacerad. Passar inte in. Jämför mig med andra. Har fel kläder. För många valkar. Pratar och garvar för högt. Det känns som att alla synar mig från topp till tå och undrar vad jag är för en idiot. Ungefär så. Allra värst är det innan. Innan man vet om man har valt helt fel kläder eller fel present. Jag kan gruva mig i veckor. MammaMu är knäpp i huvudet. Det bara är så. Tror att det kan kallas dålig självkänsla (eller är det självförtroende? Blandar alltid ihop de två) också.

Inför årets Midsommarfest har jag inte hunnit fundera så mycket. Det var idag som tanken slog mig. Att det är Midsommarafton på fredag. Nu på fredag!! Vad ska jag ha på mig?? En tillställning med okända människor och en hel drös med barn. Troligtvis kommer det att vara storm och horisontellt regn. Klänning låter som en dålig idé. Å andra sidan kanske alla har klänning. Det är ju liksom Midsommarafton. I ren desperation provade jag de (två) klänningar som jag faktiskt äger (men typ aldrig använder). De passade förra sommaren. Chanserna är alltså inte jättestora att de passar den här sommaren. Mycket riktigt. Den ena gick bort direkt. Den andra passade. Nästan. Den gick att knäppa - utan BH. Med BH var den för trång. Gah. Jaha. Det blir till att minska en BH-storlek till på fredag alltså. Fast klänningen var ju å andra sidan ganska ful. Såg ut som en grillrig sopsäck. Faktiskt. Förstår inte att jag tyckte den var fin förra året. Men förresten kom jag ju precis fram till att klänning är en dålig idé. Kallt och opraktiskt. Kvällarna fram till fredag är fulltecknade så det finns inte utrymme för någon shoppingtur heller (shopping är å andra sidan en ännu större ångest). Tillbaka på ruta noll alltså.

Joggingdress kanske??

Vinterns roligaste lek: "Gissa storleken"

Jag förstår inte. Inte alls faktiskt. Varför vår-, och sommarkläderna säljs på vintern och vinterkläderna på sommaren. Om vårkläderna säljs på våren och sommarkläderna på sommaren skulle det ju vara så mycket enklare. Då hade jag inte suttit här med en hel hög nyinköpta (alltså i vintras) sommarkläder som fortfarande är för små. Ni vet när man står där i provhytten och tänker att det nog är bäst att ta en storlek mindre som nästan passar eftersom "jag kommer ha gått ner fem(ton) kilo innan plagget ska användas". Eller ännu värre, att man köper "rätt" storlek och plagget helt plötsligt krympt i garderoben. Ni fattar läget va?!

Å som om inte det är nog - förra årets kläder har definitivt krymt. Allihop...

Till och med jag fattar att det blir till att jobba jävligt hårt om jag ska komma i de där plaggen till sommaren (som började typ idag).

"Winter 2013"

MammaMu är lite tvärt emot. När andra kämpar som bäst mot "Beach 2012" satsar MammaMu på "Winter 2012/13". Det kommer att bli en kall vinter. Då är det bra med mycket underhudsfett har jag hört. MammaMu är redo för en mycket kall vinter.

Hur sommaren passar in i den här satsningen är inte helt klart...

Orgie i fett och socker

Avrundade den här i övrigt så fett- och sockerfria (yeh right) påskhelgen med våfflor. Frågor på det?

Därefter tryckte MammaMu ner grädden som stod henne upp i halsen med lite Xbox360 Kinect. Det kan ju nästan räknas som riktig träning. MammaMu blev helt svettig och flåsig. Egentligen alldeles för svettig och flåsig. Men nu känns det i alla fall liite bättre igen.

Fördelen med helgens (läs: veckans) orgie i fett och socker kan väl vara att jag för närvarande knappt vill se åt en godisbit. Känns mer som att jag är redo att leva på sallad och vatten i flera månader. (Eller åtminstone fram tills grillsäsongen börjar. Å det kan ju i och för sig vara ganska snart). Ska kanske försöka ta tillvara på den här känslan...

Jobba hemifrån - inte bra för figuren...

Hmmm. Vågen visar lite mer än vanligt. Det vill säga jätte, jätte, jättemycket. En bidragande orsak kan vara att jag har jobbat hemifrån två eftermiddagar den här veckan. En människa med dålig karaktär och godis i skafferiet (och lite annat smått och gott) bör inte jobba hemifrån. Det kan ju bara sluta på ett sätt...

Saker som behöver göras - hela tiden...

Det behöver plockas leksaker. Och kläder. Och kanske lite andra saker beroende på vad som hittas. Jag ser knappt golvet snart.

Det behöver dammsugas, men eftersom jag inte ser golvet så får det nog vänta.

Kök och badrum behöver saneras. Snarast.

Tvättberget behöver strykas, vikas sorteras. Besegras helt enkelt. Kommer snart inte in i tvättstugan längre. Inte finns det några rena (under)kläder i lådorna heller. De ligger troligtvis underst i tvättberget.

Fönstren behöver putsas. Vi ser inte ut. Solen hittar inte in. Frostat glas (efter saltstormar) hör hemma i badrummet.

Det behöver tränas. Verkligen. Faktiskt. Sommaren är snart här och jag har inte tagit tag i det. Heller.

Det behövs göras en massa saker. Hela tiden.

Jag blir så trött.
Jag är så trött.

Jag behöver sova.

Nya vanor och gamla ovanor

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Eller?! Jag hoppas det. För i så fall har jag skaffat mig en ny vana. Och en bra sådan! Nu återstår bara att göra sig av med några gamla ovanor också. Sen förstår ni, sen är jag på banan igen. Då kör jag i alla fall åt rätt håll. Sen gäller det bara jag håller mig i från alla diken och farthinder, så ska det nog gå bra det här!

Jag ska bara göra en sak i morgon först...

Det här är ingen viktblogg

Det här är ingen viktblogg och kommer aldrig att bli en viktblogg. Däremot är det här ett viktinlägg.

Jag är överviktig och behöver gå ner i vikt. Jag mår inte bra i min kropp. Utan att gå in på några detaljer kan jag säga att jag har ett BMI på 29 (det bör helst ligga under 25), så jo, jag är överviktig och behöver gå ner i vikt. Kort, tjock och utan ork, så kan jag summera det hela. Om jag lyckas gå ner tio kilo så får jag en vikt som jag trivs med. Då kommer jag i storlek 38/40 igen. Helst skulle jag vilja gå ner 13 kg, men hey - don't push it!

Problemet är inte att jag inte kan. Jag vet att jag kan. Är jag bara är tillräckligt motiverad och ger mig sjutton på att klara det, så kan jag. Jag har gjort det förr. "I min ungdom" gick jag ner runt 14 kg och under en period hade jag storlek 36. Fatta! Sen flyttade jag till en annan stad och började jobba, blev sambo och gick långsamt upp igen pga feta middagar, jobbluncher och utebliven träning och vardagsmotion. Sedan kom två graviditeter. Jag gick upp lika mycket efter graviditeterna som under dem. Hemmalivet bjöd på många fikapauser och tillfällen för frestelser. Ett problem är att jag äter i alla sinnestämningar. Jag äter när jag är glad. Jag äter när jag är ledsen. Jag äter när jag har tråkigt. Och jag äter alldeles mycket. Det andra problemet är att jag är lat och rör på mig alldeles för lite. Inte heller finns tiden till att springa på gym eller åka och simma. Jag är för sjutton en yrkesarbetande småbarnsmamma...!

Förra våren bestämde jag mig. Då gick jag ner tio kilo. Kände mig riktigt nöjd till sommaren. Kom i gamla kläder som inte använts på länge. Köpte många nya sommarkläder. Sen kom sommaren. Semester. Glass. Öl. Grillkvällar. Vikten ökade. Några kilo i taget. Till hösten fanns inte orken att ta tag i det. Några motgångar gjorde att jag intalade mig själv att jag lika gärna kunde sitta framför tv:n med en godisskål i knät istället för på motionscykeln. Och här är jag nu. Allt jag gick ner i våras är tillbaka. Jag är tillbaka på ruta noll. Jag är inte stolt. Snacka om jojobantning.

Jag fattar att jag måste göra någonting. Att jag måste ta tag i det här igen. Inte för mitt utseende eller för att jag typ inte har några byxor som går att knäppa. Utan för att mitt humör ska bli bättre. För att jag ska börja må bra igen och för Kråkungarnas skull - för att jag ska orka leka med dem och kunna njuta av deras spring i benen. Jag vet ju att det går. Jag gjorde det för ett år sedan. Jag mådde ju såå mycket bättre då...

Problemet är att jag saknar motivation, ork och jävlaranamma. Jag tycker bara synd om mig själv. Jag har tusen ursäkter och tänker att det är ogjort arbete att jag kämpa som en tok för att gå ner till sommaren om jag sen lägger på mig allt igen på hösten... Sund inställning va?! Det blir jobbigt med familjen som ska äta som vanligt. De har absolut ingent behov av att lägga om kosten. Min man har en ämnesomsättning som kan få vem som helst att bli avundssjuk. Efter en semesterresa, säg en vecka i Grekland, så har han vanligtvis gått ner ett kilo och jag gått upp två. Så är det alltid. Jag ber till gudarna att Kråkungarna ärvt pappas ämnesomsättning! Det blir jobbigt med luncherna på jobbet. Jag kommer behöva stå och laga särskilda matlådor. Det blir jobbigt att få in tid för motion. Allt känns just nu jobbigt och oövervinnerligt helt enkelt...

Jag var på väg att börja mina nya vanor för två veckor sedan. Kvällarna blev kaotiska och träningen uteblev. Förra veckan blev jag förkyld. Behöver jag säga att mina planer gick helt i stöpet?

Men. Jag ska ta tag i det. Snart. Måste bara samla ihop lite jävlaranamma först...