Ännu en gång slår profetian in

Jag vet inte. Någon skulle kanske kalla mig pessimist. Det finns en del som gör det. Det finast jag har hört är att jag i alla fall alltid gnäller med glimten i ögat, så att det liksom inte upplevs som jobbigt. De är positivt. Tror jag. Men i alla fall. Själv skulle jag hellre presentera mig som realist. Jag har nog gått igenom det där någon gång här i bloggen tidigare så vi behöver inte gå in så mycket närmare på det. I alla fall så anser jag att det är lika bra att förbereda sig på det värsta för då är man i alla fall beredd. När det väl inträffar. Det är nog därför jag har gått omkring de senaste veckorna och stressat muttrat över att maken skulle åka till Frankrike i slutet av januari. Jag såg framför mig hur han åkte iväg precis när jag har som mest att göra på jobbet, samtidigt som Kråkungarna insjuknade i något suspekt dagisvirus. Jag har muttrat om det i veckor. Jag har haft lite ont i magen över scenariot och sanningen att säga så är det lite halvjobbigt när maken åker iväg även utan att Kråkungarna är sjuka. Nu rör det sig visserligen bara om tre dagar. Den här gången. Men visst. Jag var förberedd. Därför blev jag inte särskild förvånad när jag fick ägna hela måndagen åt att boka om och hitta ställföreträdare för alla aktiviteter i min jobbkalender de närmaste dagarna. För visst blev Kråkungarna sjuka. Båda två. Då är det lätt att haspla ur sig ett "vad var det jag sa". Men jag ska bespara er det. Det räcker att jag tänker tanken. För är det inte konstigt. De har inte varit sjuka på hela hösten. Jo någon enstaka dag. Men vi har varit ovanligt förskonade från VAB den senaste tiden. Så därför tycker jag att det är lite märkligt att de ska pricka in just de här tre dagarna. Det tycker jag faktiskt.

Å andra sidan har vi det ju ganska mysigt här hemma, Kråkungarna och jag. Mycket mysigare än på jobbet. Faktiskt.

Det gäller att passa på...

MammaMu och Kråkungarna är lite mysigt trötta i kväll. Sådär trött som man bara kan bli av frisk luft och motion. Idag har vi nämligen;

Åkt spark - check
Åkt skidor - check
Åkt skridskor - check
Åkt pulka - check
Byggt snögrotta - check

Jorå. Det gäller att passa på. Ingen vet ju hur länge det varar.

Älgar, lösa hästar och hysteriska ungar

I måndags var det terminsstart på ridskolan. En efterlängtad stund. Storasyster hade fuskat lite under jullovet med en ridlägerdag, men för MammaMu var jullovet långt. Alldeles för långt. Jag såg verkligen fram emot att få kravla mig upp på hästryggen igen.

Vägen till stallet var igensnöad. Minst sagt. Snöstorm och rodelbana. Vi har ett par mil till stallet. Det snöade så mycket att det inte gick att ha helljus. Trots tappra försök. Och mitt i ett sådant försök fick vi en uppenbarelse. Framför oss på vägen tornade siluetten av en jättestor älg upp. Den stod mitt i vägen. Skogarnas Konung. Snöfallet och den märkliga belysningen gjorde att vi bara såg en svart skugga. En stor svart skugga. Med lugna steg lunkade älgen över vägen. In i skogen. Det var en mäktig syn. På lagom avstånd. Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om vi kommit närmare. Eller kört fortare. Vi kom i alla fall fram helskinnade till stallet, Storasyster och jag.

Ridlektionen började bra. Eftersom det är en nybörjargrupp med flera yngre barn skulle vi ta det lugnt för att försöka komma igång efter lovet. Det kändes jättebra att äntligen vara tillbaka i sadeln. Storasyster verkade också trivas. Även om hästarna var lite väl pigga efter sitt jullov. En kvart in i lektionen är läget annorlunda. Någon slår i en dörr. En häst blir skrämd och hoppar till vilket leder till att alla hästar blir skrämda. Helt plötsligt ligger fem hysteriska småtjejer i sågspånet och fem lösa hästar springer runt i ridhuset. För hästarna är det en lek. För tjejerna är det en mardröm. För MammaMu som sitter kvar på hästryggen och som har en gråtande Kråkunge på marken är det också en jobbigt situation. MammaMu vill såg gärna fortsätta att rida, men hon inser ju att hon nog borde prioritera sin Kråkunge. Så resten av lektionen agerar hon ansvarsfull mamma och leder runt sin något skakiga Kråkunge på en av de mer stabila hästarna. Huvudsaken är att Storasyster vågar sig upp igen. Det blev en minst sagt märklig kväll. Tydligen är det vanligt att det blir kaos de första lektionerna för terminen. Hästarna är alldeles för pigga och busiga. Uppenbarligen. Jag har varit med om det förr. I min ungdom.

Efter den något märkliga lektionen var det dags att sladda hem i snöyran. Det gick bra. Storasyster klarade sig undan kvällens strapatser med ett skrapsår på benet. MammaMu fick några nya gråa hår. De märks knappt bland alla de andra gråa håren som dominerar på mitt huvud. Jag kan ändå tyckaändå att det var liiiite tråkigt att jag inte fick rida mer än en kvart, men vi gör väl ett nytt försök igen nästa måndag...

Felprioriteringar

Det blir inte mycket skrivet här. Det blir det faktiskt inte. Anledningen är att jag jobbar. Mest hela tiden. Däremellan kippar jag efter luft. Som en vilsen guldfisk som hoppat ur sitt akvarium. Och sover. Dock alldeles för lite. Det finns alltså inte så mycket roligt att skriva om. Det händer inte så mycket. Mer än att det vanliga grubblet sätter fart. Det som alltid sätter fart efter en tids ledighet. Det ständiga grubblet. Det som aldrig leder till några handlingar. Felprioriteringarna.

Är det verkligen meningen med livet. Att i januari ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet inför den stora deadlinen på jobbet i mars. När maken är dessutom beordrad utomlands i två och en halv vecka. Och att i mars ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet fram till semestern. Den hektiska perioden i april och maj. Är det meningen med livet att jobba livet ur sig fram till semestern och sedan starta hösten med att få ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet under hösten. För att inte tala om hur man ska få ihop det under de överjävliga månaderna november och december med alla sina måsten. Ska det vara så att man går med knutna tummar och rabblar besvärjelser i hopp om att ens Kråkungar inte ska bli sjuka. För i vabruari finns inte något utrymme i livspusslet för att vabba. Det går bara inte. Det kommer troligtvis inte funka i maj eller december heller. Är det så det ska vara. Hela livet.

Visst, jag kanske överdriver en smula. Men i det stora hela är det just precis så här det känns. För både mig och maken. Då kanske det är dags att omprioritera.