Pensionsplaner

Skidåkning i solförmörkelse. Det är inte något man får vara med om särskilt ofta. Det var häftigt. Även om vi inte kunde titta särskilt intensivt. Solen är ljus. Solen är farlig. Men vid en snabb blick gick det att se. Det kändes också. Det blev kallare.


Vi skämtade om att vi får se till att boka in en skidresa till nästa gång. Om 24 år. Vi insåg dock att vi troligtvis även blivit 24 år äldre innan dess så vi får väl se hur det blir med den saken...

Semester

MammaMu och Kråkungarna är i Österrike.
Pappan har också fått följa med. Faktiskt. Den här gången flög vi ner. Det gick också bra.


Nu sitter jag här på hotellrummet. Mätt och belåten efter en god trerättersmiddag. Benen värker och hela kroppen är trött efter två krävande skiddagar. Kråkungarna står verkligen på nu och nåde den som tar en för lång paus i backen. Den får med Lillebror att göra!


Det här är livet. Frisk luft, sol , snö och god mat och dryck. I mitt underbara Österrike. Vilka vyer. Vilka berg. Det kan inte bli mycket bättre. Just nu är livet väldigt lätt att leva. Väldigt lätt.


Funderar bara på hur jag ska ta mig ner för trapporna till frukosten i morgon bitti. Det kommer inte att bli lika lätt. Lårmusklerna känns nämligen några decimeter för korta just nu. Men vad gör väl det. Absolut ingenting.

By the way...

Vet ni. I morse när jag släpade mig ur sängen. Då sken solen.

Det var ljust. Jätteljust. Jättetidigt.

Helt fantastiskt.

Den mörka tiden är över. Jag överlevde. I år också.

Hur går det här då?!

Jo tack. Kråkungarna lever fortfarande. De har till och med fått näringsriktig mat. Det är inte illa. För en av de största riskerna när pappan åker iväg från den här familjen, det är att vi ska svälta ihjäl. Eller åtminstone att vi ska få skörbjugg. MammaMu är inte så bra på det där med matlagning. Framförallt inte på "efter-dagis-tid" när blodsockret är nere vid fotknölarna. Men idag överträffade jag mig själv. Tror inte ens att jag blev irriterad. Nu när jag tänker efter.

Storasyster är fortfarande förkyld. Det hänger på gärsgår'n. Så att säga. Det löser sig.

Det nya orosmolnet är avloppspumpen. Naturligtvis. Den tycker inte om när vi spolar i toaletten, duschar eller använder tvättmaskinen. Typ. Då larmar den. Det känns inte särskilt tryggt. Men jag gör mitt bästa att ignorera det hela. En bra lösning. Än så länge. För jag har inga planer på att gå ut i trädgården och öppna upp avloppet och undersöka pumpen. Det har jag faktiskt inte. Då går jag hellre oduschad fram till helgen. Det gör jag. Värre är det med tvättmaskinen. Den skulle behöva gå varm hela veckan. Faktiskt. Vi drar ju till Alperna på söndag och rena kläder i resväskan vore önskvärt. Vi får väl se hur det blir med det.

Men är det inte konstigt. Pumpen har inte krånglat en enda gång sedan vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Men när maken åker iväg, då händer det. Jag är inte förvånad. Det är jag inte.

(Inte för att jag är den som målar fan på väggen eller så, men...)

Maken flög iväg till Frankrike nu i eftermiddag.

Storasyster visar tydliga tecken på annalkande förkylning.
Katten har precis dragit in första musen i vardagsrummet.
Ska snart knöla mig ner sängen i ett ormbo av armar, fötter och rufsiga kalufser. Förväntar mig en hel del sparkar, knuffar och svettattacker under de kommande nätterna.

Bara så att ni vet.

Men ännu har jag absolut ingen anledning att klaga. Än så länge har hon ju ingen feber. Musen var för övrigt redan död. Och faktiskt somnade båda Kråkungarna inom en timme. I samma säng. Så nä, än har jag inte någon anledning att klaga. Ingen som helst.

Men det kanske kommer. Vi får se.