Alltså. Jag lever. Jag gör det. Även om det är svårt att tro. Jag har liksom bara inte haft någon blogglust. Det har jag fortfarande inte. Men nu vet ni i alla fall att jag lever.
Lusten tog slut efter vår underbara semester i Österrike. Som vanligt efterföljdes den underbara semestern av en "efter-semester-depression" där jag ältade de vanliga frågorna. De som ni hört mig älta så många gånger, men som jag aldrig hittar modet att hitta lösningen på. Den här gången gick det så långt att jag faktiskt börjar fundera på om det inte är enklare att hoppa över semestrarna framöver. Att harva på i samma limbo året runt. För att slippa känna efter. Tror dock att sommarsemestern lockar lite för mycket för att jag ska realisera den tanken. I vilket fall som helst hade jag ingen lust att älta det här med er ännu en gång. Tänkte att ni nog tröttnar snart. Därför blev det tyst.
Under våren har jag även fått tråkiga nyheter från en när och kär. Ovisshet. Ont i magen. Rädsla. Sånt som jag normalt behöver skriva om för att klara av att hantera. Men det känns inte rätt. Inte den här gången. Inte här.
Annars harvar livet på. Våren är här. Vi börjar forma en trädgård i tistelåkern. Det är ljust. Det är vackert. Ljuset gör mig gott. Men som vanligt är maj en hektisk månad. Allt ska hända. Lillebror ska sluta förskola och börja förskoleklass. Avslutningssamtal. Uppstartssamtal. Utvecklingssamtal. Föräldramöten. "Hälsa-på-dagar". Otaliga vårfester. Avslutningsfester. Födelsedagsfester. Och i helgen var vi på Legoland. Liksom i förbifarten. Det är precis som alltid i maj. Slutspurten mot semestern.
Jag känner att tonen i det här inlägget blev dyster. Även om jag inte känner mig särskilt dyster. Det rullar på. Jag har det bra. Jag trivs.
Jag har bara ingen lust att skriva. Inte just nu. Kanske i morgon. Kanske i övermorgon. Vi för se.
