Allt hänger på katten...

Pappan och Lillebror är på benen. Väskorna är nästan packade och tanken är att vi ska åka mot Arlanda i natt. Det är bara ett problem. Kattskrället. Jag råkade visst nämna för honom i går att han skulle få vara hos mormor och morfar när vi var bortresta. Jag råkade visst också nämna att han inte skulle få gå ut på en vecka. Det skuller jag alltså inte ha gjort. Han är smart vår misse. I natt försvann han ut och har inte kommit tillbaka. Detta trots snöfall. Hans rundor utomhus har snittat tio minuter förut i vinter. Han avskyr snö. Men alltså inte idag. Idag har han försvunnit ut på obestämd tid. Lite jobbigt det. Han borde ha varit levererad till mormor och morfar nu. Jag känner ett visst behov av en plan B och plan C just nu. Bara så att ni vet.

En av de bästa kvällarna i hans liv...!

"Mamma, det här var en av de bästa kvällarna i mitt liv", säger Lillebror som just spenderat fredagskvällen med Storasyster och MammaMu i stallet. Han fick en alldeles egen lagom liten Shetlandsponny att sköta om. Han hjälpte Storasyster att mocka skit och fylla på höpåsar. Kvällen avlutades med en mysig vinterpromenad med den lilla Shetlandsponnyn i ett grimskaft tillsammans med Storasyster, den lurviga lilla bruna, MammaMu och Älgen. En ganska bra fredagskväll alltså. En av de bättre, enligt Lillebror.

Och MammaMu kan bara hålla med. Om man bortser från att Lillebror och den (bångstyriga) lilla Shetlandsponnyn höll på att bli överkörda av en bil. På riktigt. Om man bortser från det, så var det en bra kväll.

Det går nog bra...

Om tre dagar åker vi. Då är skidorna packade. Då lyfter planet. Tanken är att vi ska följa med. Planet alltså. Tråkigt bara att Lillebror hostar och snorar som en tok och att pappan ligger nerbäddad med feber och halsont. Jättetråkigt. För även om de hinner bli friska så är det troligtvis så att jag och Storasyster hinner bli sjuka. Men vem är jag att måla fan på väggen. Ingen alls. Jag är bara vis av erfarenhet. Men om tre dagar åker vi. I alla fall om jag får bestämma. Det här har vi sett fram emot länge nu.

Italien - here we come!

(Jo, ni läste rätt. Jag överger mitt älskade Österrike. Men språket är det samma och troligtvis kommer jag typ se över gränsen in i Österrike. Men visst. Rent tekniskt är det Italien. Vi provar det i år. Det gör vi faktiskt.)

Lillebror behöver hjälp..., eller åtminstone MammaMu!

Lillebror är sex år. Lillebror är av den lite intensivare typen. I alla fall på somliga områden. Han går all in. Alltid. Å då menar jag all in. Önskar bara att han kunde använda sin enorma hjärnkapacitet och sin otröttliga energi till något vettigt. Eller åtminstone till något uthärdligt. För mamman att lyssna på. Idag har vi varit hemma, jag och Lillebror. En snorig och hostig Kråkunge behövde en dags vila. Men han var inte så sjuk. MammaMu däremot. Hon har både hjärnbrus och öronsus efter den här dagen. Lillebror är nämligen besatt. Av StarWars. Må någon hjälpa honom ur detta. Från tidig morgon till sen kväll är StarWars det enda han tänker på. Det enda han pratar om. Det enda han associerar till. Han kan namnet på varenda ful legogubbe som någonsin dykt upp i sammanhanget. Han kan varenda replik från LegoStarWars-filmerna. Han kan allt. Och det han inte kan det tar han reda på. Han övar moves. Han fightas. Han är i sin egen lilla StarWars-värld som på skolan delas av alla andra sexåriga pojkar. Han är besatt. Och MammaMu är galen. Om MammaMu fått bestämma hade han fortfarande levt ovetandes om den världen. Då hade han fortfarande tittat på Saltkråkan och Bullerbyn och antagligen varit hur nöjd som helst. Antagligen hade han då istället lagt sin energi på att lära sig rabbla alfabetet baklänges och på att uppfinna en bil som går på luft. För det ska han göra. Har han sagt. Men det sa han innan han blev besatt av fula legogubbar och värdelösa rymdskepp. Finns det något som MammaMu inte är intresserad av så är det StarWars. Jag vill bara poängtera det. För då kanske ni förstår hur lång den här dagen har varit. För MammaMu. Alltså. Lillebror har försökt lära mig allt om Jedi-riddare och oavbrutet rabblat alla robotars olika bokstavskombinationer. Han har inte lyckats särskilt bra. På det här området är mamman obildbar.

I morgon tror jag han är redo för skolan igen.

En bra start på dagen!

Dagar som startar på det här viset, kan bara bli bra! Så det så!

Blå himmel och ett tunt, vitt snötäcke.
MammaMu på en hyperpigg Älg och Storasyster på en glad liten Lurvboll. MammaMu gillar sin nya hobby! Måste kanske snart döpa om bloggen till "MammaMu, Kråkungarna och Älgen"

Jag har troligtvis sagt "aldrig"...

Jaha. Det är ju lätt att vara efterklok. De senaste veckorna har jag övertygat deklarerat åt både höger och vänster att "sedan jag började rida för ett och ett halvt år sedan har jag inte haft ont i ryggen en enda gång". Jag har faktiskt sagt det. Och trott på det. För det har varit sant. Jag som haft kronisk ryggvärk i över tio år, blev bra när jag tog upp ridningen igen. Jag tränade upp muskler som inte varit aktiva sedan långt innan Kråkungarna kom till världen.Helt fantastiskt. Faktiskt. Därför är jag nu lite irriterad. Jag kunde ju hållt denna halleluljakänsla för mig själv. Jag hade ju inte behövt basunera ut den till så många. Det är ju ändå bara en teori. En otestad hypotes. Och det är därför, därför som jag nu i två dagar har vaknat med den molande värken i svanken. I går gick den att mota bort med en rejäl pillercoctail. Idag känns det värre. Den välbekanta känslan av stelhet och total orörlighet är tillbaka. Tack så jävla mycket.

Man ska aldrig säga aldrig. (Eller så ska man kanske inte sova allt för många veckor med en sexårig elvisp i sängen, men det är en helt annan oprövad teori).

Liten skvätt av livskvalité!

Idag klarade vi oss utan missöden. Inga vildsvin. Inga jägare. Inga skott. Inga älgar. Bara en och annan ilsken hund, men de skrämmer oss inte. Idag hade vi en härlig långtur i skogen. I dagsljus. Äntligen. Nästan två timmar på hästryggen. Frisk luft. Avslappning. Mor- & dottertid utan tjafs. Två timmars härlig uteritt följt av lite hederligt kroppsarbete - ett ganska bra sätt att spendera en lördagsförmiddag. Så det så.

Jag ska aldrig mer säga aldrig...

Vabruari är här. Den här familjen brukar inte lida av vabruari. Jag har alltid lite stolt hävdat att våren är den här familjens friskaste årstid. Att all lek i snön och ljuset gör oss motståndskraftiga mot alla vårens baciller. Eller nåt sånt. Det är lite vad jag intalat mig själv i alla fall. På samma sätt som jag lite förvånat hittills alltid konstaterat att den här familjen verkar vara immun mot vinterkräksjukan. Under de snart tio år som vi varit småbarnsföräldrar har vi lyckats hålla oss undan den fruktade kräksjukan. Inte underligt att man tror att man är skyddad när Kråkungarna stått starka medan dagiskompis efter dagiskompis fallit ifrån. Den fruktade influensan har vi också varit förskonade från. Faktiskt. Fram till nu. Jag ska aldrig mer säga aldrig. Vabruari har drabbat oss. Återigen är det stackars Lillebror som råkat illa ut. Hög feber. Ont i halsen. Jag fruktar influensan. Ynkliga stackars Lillebror. Det var även han som drabbades värst när han tog hem kräksjukan till familjen för några veckor sedan. Det lotteriet var det Storasyster som gick vinnande ur. Endast Storasyster. Vi får väl se hur det blir den här gången. Om två veckor åker vi på semester. Jag säger bara det. Den semestern ska vi bara iväg på. Två veckor har vi på oss att gå igenom influensan. Varken mer eller mindre.

Jag ska aldrig mer säga aldrig. Inte ens tänka aldrig.

Löss. Jag bara väntar på lössen. De har vi i och för sig haft förr. Så där säger jag inte någonting. Jag bara väntar.