Alltså...

Jag älskar min nya hobby. Jag vill bara säga det. Alla borde skaffa sig en hobby i fyrtioårspresent. Det tycker jag. Faktiskt. Den här hobbyn är extra mysig när kvällarna blir ljusare och värmen ligger i luften. På riktigt. Den tar lite tid bara. Lite jättemycket tid. Och ändå kan jag inte få nog. Vill bara ha mer. Det ger energi. Det ger glädje.

Jösses vad jag har saknat detta. Djuren. Närheten. Avkopplingen.

Nu har jag dragit in Lillebror också. Då tar det extra mycket tid. Men shit va kul!

Jag ville bara säga det.

Hoppas det sköter sig självt!

Vi har en ny torktumlare. Och tvättmaskin. Torktumlaren la av lite lägligt i samband med att vi hade magsjuka i huset. Den pallade tydligen inte trycket. Att gå på högvarv i flera dygn. Så den la av. Det var ett tag sedan, och tvättstugan har varit ett enda stort kaos sedan dess. Lagom till att vi kom hem från Italien bestämde sig även tvättmaskinen att den fått nog. Toppen. Verkligen. Att stå med två stora resväskor fyllda med svettiga skidkläder. Utan tvättmaskin. Paniken steg ganska snabbt hos MammaMu. Men som tur är så är pappan i huset en händig man. Han lagade den. Provisoriskt. Och sedan dess har varje tvättad tvätt kunnat vara den sista tvättade tvätten. Så att säga. Tydligen har maskiner av ett ganska känt märke en begränsad livslängd. Fem år. Sedan är de programmerade att lägga av. Det är rätt tydligt, eftersom de är inköpta samtidigt. För fem år sedan. Ungefär. Vi har även en frys av samma märke och inköpsår som sjunger på sista versen. Så det så. Köpa nytt. Det är tydligen det som gäller. Och det har vi gjort. Men maskiner av ett helt annat märke. Med 10 års motorgaranti. Så nu står alltså två helt nya maskiner i tvättstugan. Det känns bra. De går för fullt. Lass efter lass. Nu återstår bara att se om dessa fantastiska maskiner även viker, stryker och parar ihop sockor. Jag hoppas på det. Det gör jag verkligen...

Var ska jag börja?

Jag fick visst skrivkramp här ett tag. Då är det svårt att komma igång igen. Det är liksom svårt att fånga alla händelser i ett inlägg. I flera också för den delen.

Jag skulle exempelvis kunna blogga om den helt fantastiska semesterresan till Italien. Om skidåkning på soldränkta alptoppar och femrättersmiddagar. Om Kråkungar som har mer ork och energi än både mamman och pappan tillsammans. Kanske lägga in lite lockande bilder.

Eller så kan jag skriva ett inlägg om Storasysters första mordhot i mobilen och blev upptryckt mot väggen i skolan. Jag skulle kunna berätta om hur en rasande MammaMu reagerade på det. Det skulle bli en ganska stark kontrast mot den blåa himmelen i alpreseinlägget.

Jag skulle även kunna skriva ett väldigt långt inlägg om sjukvården i Sverige. Om kränkande behandling och försenade diagnoser. Om felbehandligar. Och om hur det är att ha en multisjuk mamma med obotlig skelettcancer. Det blir kanske en extra nerv i inlägget om jag vinklar det utifrån att jag själv arbetar inom den organisation som jag så starkt misstror och inte har det minsta förtroende för. Det kan funka. Som inlägg alltså. I övrigt funkar det ganska dåligt. Faktiskt.

Fyrtionårsdagen kan jag ju inte glömma. MammaMu har ju fyllt år. FYRTIO. 40. Nu har ingen missat det. Jag försökte få dagen att passera som vilken födelsedag som helst. Och lyckades. Nästan.

Ja ni, jag skulle kunna skriva en massa saker. Men jag orkar inte riktigt. Orkar inte gräva i djupet. Inte nu. Så ni får nog hålla till godo med små vardagliga uppdateringar om mysiga ridturer och annat ointressant. Vi börjar så. Så får vi se sen...

Alltså...

Vi kom iväg.
Hade en helt underbar semester.
Vi kom hem.

Och nu befinner jag mig i limbo. Typ.

Ungefär som vanligt alltså.
Om ni undrar...

Men jag kommer igen.
Snart.

Jag lovar.