Vart tog vintern vägen?

Hade vi någon vinter i år? Jag minns inte. Eller jo, jag minns att jag (återigen) var ute tre gånger på längdskidorna den här vintern. Då måste det ha funnits snö. I tre veckor. Ungefär. Men vad hände sedan? Nu börjar till och med MammaMu ge upp hoppet om vintern. Nog för att jag blev glad i går när det toksnöade utanför fönstret när jag vaknade, men jag förstod ju. Förstod att det var kört. Att all den härliga snön skulle förvandlas till vatten innan den ens nått marken. Och så blev det.

Nä, jag är besviken. En vinterälskare blir lätt det när vintern är tre veckor kort. I år har det varit extra tungt. I år hade vi våra skidresor inplanerade tidigt. Det betyder att vintern tog slut redan vecka åtta.  Vi brukar åka skidor i mars och inte allt för sällan under påsken i mitten eller slutet av april. Så blev det alltså inte i år. Tyvärr. Aldrig mer. Det blev jobbigare än jag trott. Vårens intensiva ljusterapi i snödrivorna uteblev. Likaså synintrycken och den friska fjälluften. Det känns.

Nu sätter vi punkt för vintern och siktar mot våren. Nu vill jag att den ska komma. På riktigt. Med full kraft. För MammaMu är trots allt en kossa som även älskar våren och sommaren. Helhjärtat. Men bara på sommaren. På vintern ska det vara vinter och på sommaren ska det vara sommar. Det är så jag tänker. Även om det inte alltid fungerar så...