Att sitta löst

Det är jobbigt det här. Att ha ett jobb, men ändå inte ha något jobb. Det tär. Det är inte bara att det är tråkigt. Att inte ha något att göra. Att surfa sig igenom arbetsdagen när jag vet att jag gör bättre nytta hemma. Hos mina Kråkungar. Det är också påfrestande för psyket. Eftersom jag vet att jag sitter väldigt löst. En månads uppsägningstid är ingenting. Hittar de inga uppdrag till mig så är det bara att ge mig sparken. Så är det. Utan att jag gjort något fel. Utan att jag gjort något alls. Helt enkelt. Frågan är bara hur länge de väntar. Samtidigt betyder det här att jag heller inte kan vara kräsen. Det är också jobbigt. Det är inte läge att säga nej. Erbjuds ett uppdrag i övre Norrland är det bara att le och se glad ut. Eller att få sparken. Eller att säga upp sig. Så känns det just nu. Hittills har det varit aktuellt med uppdrag Lidköping, Katrineholm och Västerås. Dessa orter ligger inte på pendlingsavstånd från Linköping. Något som lovades vid anställningsintervjun. Jag håller alla tummar jag har för att de inte ska vara intresserade av mig för jag är absolut inte intresserad. Det funkar inte. Det är nackdelen med att vara anställd av ett litet obetydligt C-konsultbolag. Jag är dock inte förvånad. Jag visste mycket väl vad jag gav mig in i. Hade inga alternativ. Men jag hade väl ändå hoppats. Undrar när jag ska sluta med det. Att hoppas. Det leder ju tyvärr aldrig någonstans.