Fyrtioårskris?!

Några börjar cykla, åka skidor, springa och simma. Långt. Andra skaffar MC-kort. Eller husvagn. Alla verkar vi ha olika sätt att hantera det faktum att vi kommer närmare och närmare fyrtioårsdagen. Själv ska jag börja rida. Tydligen. Tillsammans med min dotter. Efter drygt tjugo år är det åter dags att klättra upp i sadeln. Det lär behövas både stege och lyftkran, men upp i sadeln det ska jag. Jag fick tydligen en sådan idé någon gång i våras. Den lät bra. Då. När jag efter något års tjat från Storasyster kollade upp möjligheterna. För henne att börja rida. Helt plötsligt var vi båda anmälda. I samma grupp. Det ska bli otroligt roligt. Tror jag. Finner det ganska skönt att börja om från början. I en riktig nybörjargrupp. Då kanske den fega mamman kan komma ikapp mental och bli lite modig. Och kanske håller den trasiga ryggen om jag börjar lugnt och fint. Kanske. Vi får väl se. I morgon kväll är det dags. Då ska MammaMu och Storasyster börja på ridskola. Det blir minsann en syn för gudarna när den tjocka kossan ska upp på hästryggen. Men roligt, det ska vi i alla fall ha. Jag och Storasyster.

Reaktionen

Jag känner inte igen Lillebror.

Han vägrar lyssna. Han trotsar. Han slåss. Han skriker. Han gråter.

Vi skriker. Vi tjatar. Vi trugar. Vi pratar. Vi frågar. Vi skriker ännu mer.

Lillebror mår dåligt.

En ganska sund reaktion på att bli bortlämnad. På omställningen. Från ett underbart sommarlov till höst, ekorrhjul och den eviga längtan efter mamma, pappa och storasyster.

Jag önskar bara att jag kunde hjälpa honom.

Jävla förbannade skitcancer!!!

Det är för många nu. Alldeles för många.

Förbannade jävla skitcancer.
Fuck You!!

Fem år har gått. Fort.

Fem år.

Idag är det fem år sedan Lillebror kom till världen.

Fem år.

Hans första levnadsvecka var aningen dramatisk. För alla inblandade.
Hans första levnadsår var aningens ansträngande. För föräldrarna. Han gillade att klättra.
Hans första fem levnadsår har varit alldeles underbara. Helt fantastiskt underbara.
Tack för att du finns!

Grattis på födelsedagen, Lillebror.

Ibland går det snabbt

En vecka. En vecka på dagis. Det var allt som behövdes. Tydligen. Efter en vecka har vi en snorig och hängig Kråkunge som behöver vara hemma från dagis. Ibland går det i alla fall snabbt.

Helg

Så kom helgen. Äntligen. Den som vi längtat till hela veckan. Och mantrat som jag upprepat om och om igen varje jobbig vardagsmorgon. "Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är det helg. På lördag för vi sova så länge vi vill. Snart är...."

Jo men oj så bra vi var på det då. Att sova ut. Inte alls bra faktiskt. Och mamman fick visst inte sova så länge hon ville. Inte på långa vägar. Jag förstår inte vad någon levande varelse ska göra uppe före klockan sju en lördagsmorgon. Jag förstår det verkligen inte.

Dessutom har det pissregnat hela eftermiddagen. Det har det förövrigt gjort varje eftermiddag hela veckan. Det har börjat precis lagom till familjen kommit hem. Varje eftermiddag. Hösten kom fort. Alldeles för fort. Det är bara att konstatera.

Som ni hör är humöret på topp hos MammaMu. Ekorrhjulet, dåligt väder och för lite sömn verkar ha den effekten hos MammaMu. Det är också bara att konstatera.

Jaha, då var det dags igen...

Nu sitter jag här. Sista kvällen på semestern. Och grubblar över meningen med livet. Samma visa varje år. För det kan inte vara meningen att livet. Att inte få spendera tiden med sina nära och kära. Med sin familj. Att lämna bort det käraste man har och stressa sig igenom tillvaron dag ut och dag in. Det kan inte vara meningen. Jag drar samma slutsats varje år. Ändå forsätter jag. Det är väldigt märkligt. Jag hittar liksom inte lösningen. Jag kan i alla fall konstatera att den här familjen mår som bäst när vi är tillsammans. När vi får ta det lugnt. Tillsammans. Familjen mår bra nu. Det är bara att försöka hålla fast vid den känslan. Försöka behålla lugnet när hela familjen ska försöka komma iväg före klockan åtta i morgon bitti. Det kommer inte gå så bra. Det vet jag. Men jag ska försöka behålla lugnet och inte tänka på hur trötta och griniga alla kommer att vara i slutet av veckan. Det blir svårt. Men jag ska i alla fall försöka...

Men alltså...!

Det går ju inte att ägna sig åt bloggande när den ena medelhavsvarma dagen återföljs av en till. Och en till. Och en till. Det går bara inte. Särskilt inte när även kvällarna är härligt ljumma. Då kan man inte sitta inne och blogga. Det har ni säkert märkt. Att jag inte bloggar alltså. Nej, istället hänger jag mig helt och fullt åt vår underbara sommar. I år finns ingenting att klaga på. Absolut ingenting. Vi har haft en helt fantastisk sommar. Jag njuter. Vi njuter.

I morgon är det den sista dagen på semestern. Snart är de lata dagarna över. Det är absolut ingen njutning. Ingenting jag vill tänka på. Så jag gör mitt bästa att ignorera. Jag ska försöka ignorera ända fram till söndag kväll. Det är precis vad jag ska göra.

Vi hörs igen på andra sidan.