Jaha, då var det dags igen...

Nu sitter jag här. Sista kvällen på semestern. Och grubblar över meningen med livet. Samma visa varje år. För det kan inte vara meningen att livet. Att inte få spendera tiden med sina nära och kära. Med sin familj. Att lämna bort det käraste man har och stressa sig igenom tillvaron dag ut och dag in. Det kan inte vara meningen. Jag drar samma slutsats varje år. Ändå forsätter jag. Det är väldigt märkligt. Jag hittar liksom inte lösningen. Jag kan i alla fall konstatera att den här familjen mår som bäst när vi är tillsammans. När vi får ta det lugnt. Tillsammans. Familjen mår bra nu. Det är bara att försöka hålla fast vid den känslan. Försöka behålla lugnet när hela familjen ska försöka komma iväg före klockan åtta i morgon bitti. Det kommer inte gå så bra. Det vet jag. Men jag ska försöka behålla lugnet och inte tänka på hur trötta och griniga alla kommer att vara i slutet av veckan. Det blir svårt. Men jag ska i alla fall försöka...