Dä ska va gött å leva...

Jag väntar på snön. Det kan jag inte förneka. Så här års är det liksom det jag har att se fram emot. Lite ljus i tillvaron. En anledning att ta sig ut. Sånt som det normalt sett finns väldigt lite av så här i oktober november. Därför måste jag säga att jag idag fick en positiv överraskning. En utomhusupplevelse som varken inbegrep snö eller frost. Den siste oktober. Idag satt vi nämligen ute på altan och fikade. Utan ytterkläder. Jag och Kråkungarna. Vi hade en sommarfika mitt i vintern. MammaMu solade. Och njöt. Det var helt okej. Helt okej. På åkern blommar blåklinten och i diket blommar klöver. I morgon är det november. Ska det inte vara snö så här års, typ...

I kväll får vi i alla fall leta upp långkallingarna. Ikväll blir det kallt. Ikväll värmer vi Glühwein och glögg på spisen. Det gör vi. För i kväll ska grannungarna göra grannskapet osäkert. Vi vuxna hänger på. Vem vill inte ha en anledning att dricka Glühwein, liksom...

Ett oväntat möte

MammaMu har varit på konferens. På ett slott. En ensligt beläget slott. Vår grupp på tio personer var slottets enda konferensgäster. Årstiden lockar väl kanske inte till slottsvistelse. Vad vet jag. Men det var helt okej. God mat. Det hjälper till. Men gissa hur förvånad jag blev när jag mitt i kafferasten sprang på en gammal lärare. På slottet. Hon var där på studiebesök med en grupp elever. Det som var ännu mer förvånande var att jag kände igen henne. Och kom ihåg hennes namn. Märkligt. Jag som aldrig kommer ihåg ett namn. Jag blandar till och med ihop namnen på katten och Lillebror. Ofta. Men jag kom ihåg det. Efter sexton år. Hon såg inte ut att ha åldrats en dag. Faktiskt. Då kan ju inte jag har gjort det heller. Det känns gött det, mina vänner.

Möss i mössan

Katten. Vår nya familjemedlem. Han har numera egen ingång och kommer och går som han vill. Det har sina nackdelar det där. Att han kan komma och gå som han vill. Han kan nämligen även ta med sig gäster in. När vi inte ser. I morse var det en mus. En högst levande mus. Storasyster, som i morse vaknade runt halv sju, informerade oss om läget. Hon börjar bli van vid möss. Även vid att inte blir trodd. För innan klockan sju en söndagsmorgon är föräldrarna inte mottagliga för den sortens information. Faktiskt inte. Men det var ju ändå bra. Att Storasyster var uppe med tuppen även denna söndag. Trodde aldrig att jag skulle säga det. Men okej. Det var bra att Storasyster vaknade halv sju den här söndagen. För då kunde jag sparka på pappan strax efter sju och be honom ta hand om problemet. Precis som jag brukar. Speciellt när det gäller musproblem. Därav kom det sig att pappan var ute på musjakt även denna morgon. Den här gången tillsammans med Storasyster och Katten. Det hela slutade med att den stackars skrämda musen försökte gömma sig i Storasysters mössa. Där tog jakten slut och pappan kunde bära ut musen i mössan. Man kan alltså säga att vi hade tur även här. Tur att Kråkungarna har för vana att slänga sina ytterkläder innanför dörren på golvet i hallen . Tur också att Kråkungarnas föräldrar för länge sedan har tröttnat på att hänga upp Kråkungarnas ytterkläder som ligger slängda innanför dörren på golvet i hallen. Det var riktig tur det. För annars hade vi kanske aldrig lyckats fånga den stackars musen. Tänk på det ni föräldrar som har väluppfostrade barn som hänger sina ytterkläder (och andra kläder) på därför avsedda krokar. Och tänk på det ni stackars föräldrar som fortfarande inte gett upp, utan fortfarande plockar undan efter era barn, om ni nu mot förmodan också skulle ha såna barn som slänger sina ytterkläder innanför dörren på golvet i hallen. Då skulle det faktiskt kunna vara så att ni inte lyckas fånga musen. Tänk på det ni!

Ännu ett tecken....

Att jag inte lär mig. Jag vet ju att det inte funkar. Ändå drack jag en liiiten kopp kaffe till middagen. Och nu ligger jag här. Klarvaken. Jag vrider och vänder på mig. Tankarna snurrar. Jävla kaffe. Jag bor på hotell. Jag borde sova som en lycklig gris precis just nu. Sedan länge. Men inte. Vad hände. Förr. När jag var ung kunde jag bälja i mig kaffe vid vilken tidpunkt som helst. Jag hade aldrig några problem att somna. Den tiden är förbi. Jag börjar bli gammal. Tydligen. Tecknen blir fler och fler. 

Det konstiga är att jag sällan märker av koffeinets effekter på morgonen. Eller på eftermiddagen heller för den delen. Då hjälpen varken två eller tre koppar. På morgonen är jag alltid lika trött. Kaffe eller inte. 

Men nu börjar jag bli frustrerad. Jag måste sova för att orka med en tredje dag i skolbänken. Jag funderar på om inte en flaska rödvin från minibaren kan få önskad effekt. Det borde funka. Fast det är klart, det är ju inte fredag. Det är väl bara då ett glas vin har den där sövande effekten. Förstås. 

Fick en hälsning från mitt 18-åriga jag!

Igår fick jag brev. Ett riktigt brev. Ett handskrivet brev på åtta A4-sidor. Från mig själv. Skrivet för tjugo år sedan. Det var en häftig känsla.

Inte ofta jag får handskrivna brev nu för tiden. Allra minst från mig själv. Från mig själv som 18-åring.

Jag gick sista året på gymnasiet. Skoltrött. Hade precis tagit körkort och skulle rösta för första gången i riksdagsvalet. Och i EU-valet. Jag var allmänt förvirrad över min framtid. Men det är jag ju fortfarande. Så det var ju inget nytt. Tydligen tog hösten och mörkret hårt på mig redan då. Det minns jag inte idag.Men så skrev jag. Att jag inte hade någon motivation, att allt kändes deprimerande, att ingenting går som det ska och att det troligtvis berodde på årstiden. Jag känner igen det på något sätt. Undrar varför jag inte har gjort någonting åt det på tjugo år. Ljusterapi. Lyckopiller. Någonting. Men det är väl så jag fungerar. Jag har tydligen en tendens att dra ut på saker. Skjuta upp. Förhala. Ignorera.

Det fanns saker jag glömt. Detaljer. Stora saker då. Mindre nu. Mycket mindre.

Jag var klok på den tiden. Jag skrev att jag hoppades att jag levde lycklig med en man och barn som jag älskar och har ett jobb som jag trivs med. Då skulle jag ha lyckats i livet. Men som tillägg lade jag till att om jag nu inte har fått allt det om tjugo år så skulle det inte vara försent. Livet är långt. Tydligen. Jag tror att det var ett försök till att trösta mitt framtida jag. Ifall jag nu inte hade hittat mannen i mitt liv och fått mina fina Kråkungar. Jag skulle bara vetat. Vem mannen i mitt liv verkligen var. Tänk om jag vetat. Men det kanske jag redan visste. Egentligen.

Jag måste få citera en favoritmening ur brevet från mig själv:

"Du får ursäkta alla virriga tankar och oläsliga kråkfötter, men det är ju faktiskt du själv som har skrivit det!"

Den meningen får man inte läsa ofta. Men tji fick jag. Liksom.

Just nu har jag bara en enda önskan. Jag önskar att jag kunde svara. Jag vill skicka ett lugnande svar till den förvirrade, höstdeppiga artonåringen som skrev ett brev till mig. Jag vill berätta att det faktiskt gick bra. Att polisen inte kom och tog det nyvunna körkorten från henne. Inte förrän 19 år senare. Jag vill berätta om alla roliga minnen från framtiden. Om den framtida resan till Cypern som väcker skratt än i dag. Om året i Österrike. Om Kråkungarna. Om att Lillebror springer på samma stigar som hans mormor gjorde som barn. Om att hon nu äntligen har hittat hem. Om allt som hon faktiskt inte hade en aning om. Tänk om hon visste.

Måtte hösten bli kort

Urk! Jag är så trött. Hösten har, enligt gårdagens väderrapporter, inte ens börjat här i Östergötland och redan känner jag mig totalt höstdeprimerad. Ja är så trött. Å då skiner ändå solen. Men vad hjälper det när jag sitter inomhus. Det är mörkt när jag kliver upp. Det är kolsvart om kvällen. Det känns inte okej. Idag är det den första oktober. Nu väntar två slitmånader. De värsta på hela året. Förra året blev ju dessa månader tyngre än någonsin på grund av mitt oförlåtliga lagbrott. Jag tänker på det ibland på morgonen när jag sur, stressad och trött flänger iväg med Kråkungarna i bilen. Det är så lätt hänt. Speciellt i oktober. I år har jag istället skrapat hela bilen mot en garageport i infarten till ett klaustrofobiskt parkeringsgarage. Det var också just en sådan morgon. Lätt hänt. Tydligen. Det konstiga är att det inte har hänt en enda grej tidigare under mina tjugo år bakom ratten. Nu händer allt. Jag har väl blivit tant. Tanter kan inte köra bil. Har jag hört.

Nåväl. Såna här händelser gör mig inte direkt piggare. Inte alls faktiskt. Jag är så trött. Nu börjar gnället. Ni som följt mig ett tag kan se mönstret. När hösten kommer går MammaMu in i gnälltillstånd och kommer inte ur detta förrän snön kommer. Tidigast.