Fick en hälsning från mitt 18-åriga jag!

Igår fick jag brev. Ett riktigt brev. Ett handskrivet brev på åtta A4-sidor. Från mig själv. Skrivet för tjugo år sedan. Det var en häftig känsla.

Inte ofta jag får handskrivna brev nu för tiden. Allra minst från mig själv. Från mig själv som 18-åring.

Jag gick sista året på gymnasiet. Skoltrött. Hade precis tagit körkort och skulle rösta för första gången i riksdagsvalet. Och i EU-valet. Jag var allmänt förvirrad över min framtid. Men det är jag ju fortfarande. Så det var ju inget nytt. Tydligen tog hösten och mörkret hårt på mig redan då. Det minns jag inte idag.Men så skrev jag. Att jag inte hade någon motivation, att allt kändes deprimerande, att ingenting går som det ska och att det troligtvis berodde på årstiden. Jag känner igen det på något sätt. Undrar varför jag inte har gjort någonting åt det på tjugo år. Ljusterapi. Lyckopiller. Någonting. Men det är väl så jag fungerar. Jag har tydligen en tendens att dra ut på saker. Skjuta upp. Förhala. Ignorera.

Det fanns saker jag glömt. Detaljer. Stora saker då. Mindre nu. Mycket mindre.

Jag var klok på den tiden. Jag skrev att jag hoppades att jag levde lycklig med en man och barn som jag älskar och har ett jobb som jag trivs med. Då skulle jag ha lyckats i livet. Men som tillägg lade jag till att om jag nu inte har fått allt det om tjugo år så skulle det inte vara försent. Livet är långt. Tydligen. Jag tror att det var ett försök till att trösta mitt framtida jag. Ifall jag nu inte hade hittat mannen i mitt liv och fått mina fina Kråkungar. Jag skulle bara vetat. Vem mannen i mitt liv verkligen var. Tänk om jag vetat. Men det kanske jag redan visste. Egentligen.

Jag måste få citera en favoritmening ur brevet från mig själv:

"Du får ursäkta alla virriga tankar och oläsliga kråkfötter, men det är ju faktiskt du själv som har skrivit det!"

Den meningen får man inte läsa ofta. Men tji fick jag. Liksom.

Just nu har jag bara en enda önskan. Jag önskar att jag kunde svara. Jag vill skicka ett lugnande svar till den förvirrade, höstdeppiga artonåringen som skrev ett brev till mig. Jag vill berätta att det faktiskt gick bra. Att polisen inte kom och tog det nyvunna körkorten från henne. Inte förrän 19 år senare. Jag vill berätta om alla roliga minnen från framtiden. Om den framtida resan till Cypern som väcker skratt än i dag. Om året i Österrike. Om Kråkungarna. Om att Lillebror springer på samma stigar som hans mormor gjorde som barn. Om att hon nu äntligen har hittat hem. Om allt som hon faktiskt inte hade en aning om. Tänk om hon visste.