Det känns bra!

Häromdagen flyttade de här kompisarna in i hagen.

Det känns bra. Mycket bra till och med. MammaMu gillar sina kompisar. Faktiskt. Idag finns absolut ingenting att klaga på. Absolut ingenting. Gräset är grönt. Det är värme i luften. Och fåglarna kvittrar så att det gör ont i öronen. Det är fina grejer det!

"MammaMu är det du? Muuu!"

Livstecken!

Alltså. Jag lever. Jag gör det. Även om det är svårt att tro. Jag har liksom bara inte haft någon blogglust. Det har jag fortfarande inte. Men nu vet ni i alla fall att jag lever.

Lusten tog slut efter vår underbara semester i Österrike. Som vanligt efterföljdes den underbara semestern av en "efter-semester-depression" där jag ältade de vanliga frågorna. De som ni hört mig älta så många gånger, men som jag aldrig hittar modet att hitta lösningen på. Den här gången gick det så långt att jag faktiskt börjar fundera på om det inte är enklare att hoppa över semestrarna framöver. Att harva på i samma limbo året runt. För att slippa känna efter. Tror dock att sommarsemestern lockar lite för mycket för att jag ska realisera den tanken. I vilket fall som helst hade jag ingen lust att älta det här med er ännu en gång. Tänkte att ni nog tröttnar snart. Därför blev det tyst.

Under våren har jag även fått tråkiga nyheter från en när och kär. Ovisshet. Ont i magen. Rädsla. Sånt som jag normalt behöver skriva om för att klara av att hantera. Men det känns inte rätt. Inte den här gången. Inte här.

Annars harvar livet på. Våren är här. Vi börjar forma en trädgård i tistelåkern. Det är ljust. Det är vackert. Ljuset gör mig gott. Men som vanligt är maj en hektisk månad. Allt ska hända. Lillebror ska sluta förskola och börja förskoleklass. Avslutningssamtal. Uppstartssamtal. Utvecklingssamtal. Föräldramöten. "Hälsa-på-dagar". Otaliga vårfester. Avslutningsfester. Födelsedagsfester. Och i helgen var vi på Legoland. Liksom i förbifarten. Det är precis som alltid i maj. Slutspurten mot semestern.

Jag känner att tonen i det här inlägget blev dyster. Även om jag inte känner mig särskilt dyster. Det rullar på. Jag har det bra. Jag trivs.

Jag har bara ingen lust att skriva. Inte just nu. Kanske i morgon. Kanske i övermorgon. Vi för se.

Pensionsplaner

Skidåkning i solförmörkelse. Det är inte något man får vara med om särskilt ofta. Det var häftigt. Även om vi inte kunde titta särskilt intensivt. Solen är ljus. Solen är farlig. Men vid en snabb blick gick det att se. Det kändes också. Det blev kallare.


Vi skämtade om att vi får se till att boka in en skidresa till nästa gång. Om 24 år. Vi insåg dock att vi troligtvis även blivit 24 år äldre innan dess så vi får väl se hur det blir med den saken...

Semester

MammaMu och Kråkungarna är i Österrike.
Pappan har också fått följa med. Faktiskt. Den här gången flög vi ner. Det gick också bra.


Nu sitter jag här på hotellrummet. Mätt och belåten efter en god trerättersmiddag. Benen värker och hela kroppen är trött efter två krävande skiddagar. Kråkungarna står verkligen på nu och nåde den som tar en för lång paus i backen. Den får med Lillebror att göra!


Det här är livet. Frisk luft, sol , snö och god mat och dryck. I mitt underbara Österrike. Vilka vyer. Vilka berg. Det kan inte bli mycket bättre. Just nu är livet väldigt lätt att leva. Väldigt lätt.


Funderar bara på hur jag ska ta mig ner för trapporna till frukosten i morgon bitti. Det kommer inte att bli lika lätt. Lårmusklerna känns nämligen några decimeter för korta just nu. Men vad gör väl det. Absolut ingenting.

By the way...

Vet ni. I morse när jag släpade mig ur sängen. Då sken solen.

Det var ljust. Jätteljust. Jättetidigt.

Helt fantastiskt.

Den mörka tiden är över. Jag överlevde. I år också.

Hur går det här då?!

Jo tack. Kråkungarna lever fortfarande. De har till och med fått näringsriktig mat. Det är inte illa. För en av de största riskerna när pappan åker iväg från den här familjen, det är att vi ska svälta ihjäl. Eller åtminstone att vi ska få skörbjugg. MammaMu är inte så bra på det där med matlagning. Framförallt inte på "efter-dagis-tid" när blodsockret är nere vid fotknölarna. Men idag överträffade jag mig själv. Tror inte ens att jag blev irriterad. Nu när jag tänker efter.

Storasyster är fortfarande förkyld. Det hänger på gärsgår'n. Så att säga. Det löser sig.

Det nya orosmolnet är avloppspumpen. Naturligtvis. Den tycker inte om när vi spolar i toaletten, duschar eller använder tvättmaskinen. Typ. Då larmar den. Det känns inte särskilt tryggt. Men jag gör mitt bästa att ignorera det hela. En bra lösning. Än så länge. För jag har inga planer på att gå ut i trädgården och öppna upp avloppet och undersöka pumpen. Det har jag faktiskt inte. Då går jag hellre oduschad fram till helgen. Det gör jag. Värre är det med tvättmaskinen. Den skulle behöva gå varm hela veckan. Faktiskt. Vi drar ju till Alperna på söndag och rena kläder i resväskan vore önskvärt. Vi får väl se hur det blir med det.

Men är det inte konstigt. Pumpen har inte krånglat en enda gång sedan vi flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Men när maken åker iväg, då händer det. Jag är inte förvånad. Det är jag inte.

(Inte för att jag är den som målar fan på väggen eller så, men...)

Maken flög iväg till Frankrike nu i eftermiddag.

Storasyster visar tydliga tecken på annalkande förkylning.
Katten har precis dragit in första musen i vardagsrummet.
Ska snart knöla mig ner sängen i ett ormbo av armar, fötter och rufsiga kalufser. Förväntar mig en hel del sparkar, knuffar och svettattacker under de kommande nätterna.

Bara så att ni vet.

Men ännu har jag absolut ingen anledning att klaga. Än så länge har hon ju ingen feber. Musen var för övrigt redan död. Och faktiskt somnade båda Kråkungarna inom en timme. I samma säng. Så nä, än har jag inte någon anledning att klaga. Ingen som helst.

Men det kanske kommer. Vi får se.

Jag har inte somnat än...

...men jag har funderat på en sak. Borde inte ett av kriterierna för att få vara med i melodifestivalen åtminstone var att man kan sjunga? Hålla en ton? Jag bara undrar...

Felkalkulering

Idag har vi åkt skidor. Utförs. När det inte går att åka slättförs får man se till att njuta av en solig vinterdag i skidbacken istället. Helt fantastiskt. Den lilla anläggningen några mil från där vi bor duger alldeles utmärkt för en dag då och då när suget blir för stort. Kråkungarna njuter. Familjen njuter.

MammaMu och pappan hade även en hemlig agenda med dagens aktivitet. Så här i efterhand var planen eventuellt bättre i teorin än i praktiken. Planen var nämligen att köra slut på Kråkungarna med hopp om att de skulle somna gott före melodifestivalen. På så sätt skulle pappan och MammaMu slippa genomlida detta spektakel som tydligen blivit en obligatorisk del av familjens lördagskvällar. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna inte är mycket tröttare än efter en vanlig dag på skolan eller på dagis. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna med all sannolikhet inte kommer att somna före melodifestivalen drar igång. De enda personerna i den här familjen som kommer att sova gott klockan åtta är pappan och MammaMu. Faktiskt. Vi är banne mig inte pigga. Inte alls faktiskt. Så, så här i efter han kan vi väl säga att det slutade bra ändå. Vi vuxna kommer att sova och slipper på så sätt genomlida spektaklet i alla fall. Och Kråkungarna, de får väl vara uppe då...

Uppdatering av läget

Alltså. Nya stavar är visserligen inköpta, men de kommer väl antagligen inte till användning. Inte i år.  Jag får väl utgå ifrån att min årliga (läs: årslånga) viloperiod redan har startat. En vecka för tidigt. Den slutsatsen drar jag utifrån rådande väderförhållanden. Sex plusgrader. Sol. Lite regn. Ni förstår ju. Skidsäsongen verkar vara över för i år. Skidsäsongen som startade förra helgen. Typ...

Nöjd. Trots komplikationer. Det ni!

Tog mig ut i spåret idag. Igen. För andra dagen på raken. Det blir ju lite tokigt. När den enda motionsform som jag verkligen kan njuta av och som jag faktiskt utövar frivilligt, endast är möjlig att utöva ungefär två veckor om året. I dagsljus. På helgen. Då blir det lätt lite intensivt under en period. En intensiv träningsperiod på två gånger två dagar som efterföljs av ungefär femtio veckors vila. Det blir ju lite tokigt. Ändå är jag sjukt nöjd att jag faktiskt tagit mig ut i spåret två dagar på raken. Solsken och fina spår. Humöret i topp trots lite halvdåliga vallningsinsatser från vallateamet (läs: maken).

Den köttbulleliknande skuggfiguren mitt i spåret är jag. Här var turen fortfarande underbar. Det var eventuellt innan solen gick ner bakom grantopparna och eventuellt innan skuggfiguren bröt staven. Skuggfiguren har fortfarande två stavar på bilden. Det ser jag. Jag önskar att jag kunde säga att stavbrottet berodde på min aggressiva körstil och min kämparglöd, men det berodde nog snarare på lite halvdålig backteknik. Vi behöver inte gå in på några detaljer. Stavjäveln gick av. Ni fattar. Det ni kanske inte förstår är hur svårt och vingligt det blir för en köttbulle med en och en halv stav och bakhalt att ta sig tillbaka till bilen. Att ta sig i mål. Jättesvårt. Och jättevingligt. Men det gick. På något vis var det skönt att spåret var i det närmaste folktomt. Det var det. Faktiskt.

Nu måste jag skaffa nya stavar innan jag kan ge mig ut igen. Fan också. Jag som precis börjat min intensiva träningsperiod. Jag har ju säkert två träningsdagar kvar innan vilan börjar. Minst.

Bloggen är tillfälligt stängd pga VINTER!

Fantastiskt väder! Fantastiska spår! Härliga vinter!

 

Motion och Ljusterapi. Det är inte illa det!

Ännu en gång slår profetian in

Jag vet inte. Någon skulle kanske kalla mig pessimist. Det finns en del som gör det. Det finast jag har hört är att jag i alla fall alltid gnäller med glimten i ögat, så att det liksom inte upplevs som jobbigt. De är positivt. Tror jag. Men i alla fall. Själv skulle jag hellre presentera mig som realist. Jag har nog gått igenom det där någon gång här i bloggen tidigare så vi behöver inte gå in så mycket närmare på det. I alla fall så anser jag att det är lika bra att förbereda sig på det värsta för då är man i alla fall beredd. När det väl inträffar. Det är nog därför jag har gått omkring de senaste veckorna och stressat muttrat över att maken skulle åka till Frankrike i slutet av januari. Jag såg framför mig hur han åkte iväg precis när jag har som mest att göra på jobbet, samtidigt som Kråkungarna insjuknade i något suspekt dagisvirus. Jag har muttrat om det i veckor. Jag har haft lite ont i magen över scenariot och sanningen att säga så är det lite halvjobbigt när maken åker iväg även utan att Kråkungarna är sjuka. Nu rör det sig visserligen bara om tre dagar. Den här gången. Men visst. Jag var förberedd. Därför blev jag inte särskild förvånad när jag fick ägna hela måndagen åt att boka om och hitta ställföreträdare för alla aktiviteter i min jobbkalender de närmaste dagarna. För visst blev Kråkungarna sjuka. Båda två. Då är det lätt att haspla ur sig ett "vad var det jag sa". Men jag ska bespara er det. Det räcker att jag tänker tanken. För är det inte konstigt. De har inte varit sjuka på hela hösten. Jo någon enstaka dag. Men vi har varit ovanligt förskonade från VAB den senaste tiden. Så därför tycker jag att det är lite märkligt att de ska pricka in just de här tre dagarna. Det tycker jag faktiskt.

Å andra sidan har vi det ju ganska mysigt här hemma, Kråkungarna och jag. Mycket mysigare än på jobbet. Faktiskt.

Det gäller att passa på...

MammaMu och Kråkungarna är lite mysigt trötta i kväll. Sådär trött som man bara kan bli av frisk luft och motion. Idag har vi nämligen;

Åkt spark - check
Åkt skidor - check
Åkt skridskor - check
Åkt pulka - check
Byggt snögrotta - check

Jorå. Det gäller att passa på. Ingen vet ju hur länge det varar.

Älgar, lösa hästar och hysteriska ungar

I måndags var det terminsstart på ridskolan. En efterlängtad stund. Storasyster hade fuskat lite under jullovet med en ridlägerdag, men för MammaMu var jullovet långt. Alldeles för långt. Jag såg verkligen fram emot att få kravla mig upp på hästryggen igen.

Vägen till stallet var igensnöad. Minst sagt. Snöstorm och rodelbana. Vi har ett par mil till stallet. Det snöade så mycket att det inte gick att ha helljus. Trots tappra försök. Och mitt i ett sådant försök fick vi en uppenbarelse. Framför oss på vägen tornade siluetten av en jättestor älg upp. Den stod mitt i vägen. Skogarnas Konung. Snöfallet och den märkliga belysningen gjorde att vi bara såg en svart skugga. En stor svart skugga. Med lugna steg lunkade älgen över vägen. In i skogen. Det var en mäktig syn. På lagom avstånd. Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om vi kommit närmare. Eller kört fortare. Vi kom i alla fall fram helskinnade till stallet, Storasyster och jag.

Ridlektionen började bra. Eftersom det är en nybörjargrupp med flera yngre barn skulle vi ta det lugnt för att försöka komma igång efter lovet. Det kändes jättebra att äntligen vara tillbaka i sadeln. Storasyster verkade också trivas. Även om hästarna var lite väl pigga efter sitt jullov. En kvart in i lektionen är läget annorlunda. Någon slår i en dörr. En häst blir skrämd och hoppar till vilket leder till att alla hästar blir skrämda. Helt plötsligt ligger fem hysteriska småtjejer i sågspånet och fem lösa hästar springer runt i ridhuset. För hästarna är det en lek. För tjejerna är det en mardröm. För MammaMu som sitter kvar på hästryggen och som har en gråtande Kråkunge på marken är det också en jobbigt situation. MammaMu vill såg gärna fortsätta att rida, men hon inser ju att hon nog borde prioritera sin Kråkunge. Så resten av lektionen agerar hon ansvarsfull mamma och leder runt sin något skakiga Kråkunge på en av de mer stabila hästarna. Huvudsaken är att Storasyster vågar sig upp igen. Det blev en minst sagt märklig kväll. Tydligen är det vanligt att det blir kaos de första lektionerna för terminen. Hästarna är alldeles för pigga och busiga. Uppenbarligen. Jag har varit med om det förr. I min ungdom.

Efter den något märkliga lektionen var det dags att sladda hem i snöyran. Det gick bra. Storasyster klarade sig undan kvällens strapatser med ett skrapsår på benet. MammaMu fick några nya gråa hår. De märks knappt bland alla de andra gråa håren som dominerar på mitt huvud. Jag kan ändå tyckaändå att det var liiiite tråkigt att jag inte fick rida mer än en kvart, men vi gör väl ett nytt försök igen nästa måndag...

Felprioriteringar

Det blir inte mycket skrivet här. Det blir det faktiskt inte. Anledningen är att jag jobbar. Mest hela tiden. Däremellan kippar jag efter luft. Som en vilsen guldfisk som hoppat ur sitt akvarium. Och sover. Dock alldeles för lite. Det finns alltså inte så mycket roligt att skriva om. Det händer inte så mycket. Mer än att det vanliga grubblet sätter fart. Det som alltid sätter fart efter en tids ledighet. Det ständiga grubblet. Det som aldrig leder till några handlingar. Felprioriteringarna.

Är det verkligen meningen med livet. Att i januari ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet inför den stora deadlinen på jobbet i mars. När maken är dessutom beordrad utomlands i två och en halv vecka. Och att i mars ha ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet fram till semestern. Den hektiska perioden i april och maj. Är det meningen med livet att jobba livet ur sig fram till semestern och sedan starta hösten med att få ont i magen över hur man ska få ihop livspusslet under hösten. För att inte tala om hur man ska få ihop det under de överjävliga månaderna november och december med alla sina måsten. Ska det vara så att man går med knutna tummar och rabblar besvärjelser i hopp om att ens Kråkungar inte ska bli sjuka. För i vabruari finns inte något utrymme i livspusslet för att vabba. Det går bara inte. Det kommer troligtvis inte funka i maj eller december heller. Är det så det ska vara. Hela livet.

Visst, jag kanske överdriver en smula. Men i det stora hela är det just precis så här det känns. För både mig och maken. Då kanske det är dags att omprioritera.