Nöjd. Trots komplikationer. Det ni!

Tog mig ut i spåret idag. Igen. För andra dagen på raken. Det blir ju lite tokigt. När den enda motionsform som jag verkligen kan njuta av och som jag faktiskt utövar frivilligt, endast är möjlig att utöva ungefär två veckor om året. I dagsljus. På helgen. Då blir det lätt lite intensivt under en period. En intensiv träningsperiod på två gånger två dagar som efterföljs av ungefär femtio veckors vila. Det blir ju lite tokigt. Ändå är jag sjukt nöjd att jag faktiskt tagit mig ut i spåret två dagar på raken. Solsken och fina spår. Humöret i topp trots lite halvdåliga vallningsinsatser från vallateamet (läs: maken).

Den köttbulleliknande skuggfiguren mitt i spåret är jag. Här var turen fortfarande underbar. Det var eventuellt innan solen gick ner bakom grantopparna och eventuellt innan skuggfiguren bröt staven. Skuggfiguren har fortfarande två stavar på bilden. Det ser jag. Jag önskar att jag kunde säga att stavbrottet berodde på min aggressiva körstil och min kämparglöd, men det berodde nog snarare på lite halvdålig backteknik. Vi behöver inte gå in på några detaljer. Stavjäveln gick av. Ni fattar. Det ni kanske inte förstår är hur svårt och vingligt det blir för en köttbulle med en och en halv stav och bakhalt att ta sig tillbaka till bilen. Att ta sig i mål. Jättesvårt. Och jättevingligt. Men det gick. På något vis var det skönt att spåret var i det närmaste folktomt. Det var det. Faktiskt.

Nu måste jag skaffa nya stavar innan jag kan ge mig ut igen. Fan också. Jag som precis börjat min intensiva träningsperiod. Jag har ju säkert två träningsdagar kvar innan vilan börjar. Minst.