Jag har inte somnat än...

...men jag har funderat på en sak. Borde inte ett av kriterierna för att få vara med i melodifestivalen åtminstone var att man kan sjunga? Hålla en ton? Jag bara undrar...

Felkalkulering

Idag har vi åkt skidor. Utförs. När det inte går att åka slättförs får man se till att njuta av en solig vinterdag i skidbacken istället. Helt fantastiskt. Den lilla anläggningen några mil från där vi bor duger alldeles utmärkt för en dag då och då när suget blir för stort. Kråkungarna njuter. Familjen njuter.

MammaMu och pappan hade även en hemlig agenda med dagens aktivitet. Så här i efterhand var planen eventuellt bättre i teorin än i praktiken. Planen var nämligen att köra slut på Kråkungarna med hopp om att de skulle somna gott före melodifestivalen. På så sätt skulle pappan och MammaMu slippa genomlida detta spektakel som tydligen blivit en obligatorisk del av familjens lördagskvällar. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna inte är mycket tröttare än efter en vanlig dag på skolan eller på dagis. Så här i efterhand kan vi konstatera att Kråkungarna med all sannolikhet inte kommer att somna före melodifestivalen drar igång. De enda personerna i den här familjen som kommer att sova gott klockan åtta är pappan och MammaMu. Faktiskt. Vi är banne mig inte pigga. Inte alls faktiskt. Så, så här i efter han kan vi väl säga att det slutade bra ändå. Vi vuxna kommer att sova och slipper på så sätt genomlida spektaklet i alla fall. Och Kråkungarna, de får väl vara uppe då...

Uppdatering av läget

Alltså. Nya stavar är visserligen inköpta, men de kommer väl antagligen inte till användning. Inte i år.  Jag får väl utgå ifrån att min årliga (läs: årslånga) viloperiod redan har startat. En vecka för tidigt. Den slutsatsen drar jag utifrån rådande väderförhållanden. Sex plusgrader. Sol. Lite regn. Ni förstår ju. Skidsäsongen verkar vara över för i år. Skidsäsongen som startade förra helgen. Typ...

Nöjd. Trots komplikationer. Det ni!

Tog mig ut i spåret idag. Igen. För andra dagen på raken. Det blir ju lite tokigt. När den enda motionsform som jag verkligen kan njuta av och som jag faktiskt utövar frivilligt, endast är möjlig att utöva ungefär två veckor om året. I dagsljus. På helgen. Då blir det lätt lite intensivt under en period. En intensiv träningsperiod på två gånger två dagar som efterföljs av ungefär femtio veckors vila. Det blir ju lite tokigt. Ändå är jag sjukt nöjd att jag faktiskt tagit mig ut i spåret två dagar på raken. Solsken och fina spår. Humöret i topp trots lite halvdåliga vallningsinsatser från vallateamet (läs: maken).

Den köttbulleliknande skuggfiguren mitt i spåret är jag. Här var turen fortfarande underbar. Det var eventuellt innan solen gick ner bakom grantopparna och eventuellt innan skuggfiguren bröt staven. Skuggfiguren har fortfarande två stavar på bilden. Det ser jag. Jag önskar att jag kunde säga att stavbrottet berodde på min aggressiva körstil och min kämparglöd, men det berodde nog snarare på lite halvdålig backteknik. Vi behöver inte gå in på några detaljer. Stavjäveln gick av. Ni fattar. Det ni kanske inte förstår är hur svårt och vingligt det blir för en köttbulle med en och en halv stav och bakhalt att ta sig tillbaka till bilen. Att ta sig i mål. Jättesvårt. Och jättevingligt. Men det gick. På något vis var det skönt att spåret var i det närmaste folktomt. Det var det. Faktiskt.

Nu måste jag skaffa nya stavar innan jag kan ge mig ut igen. Fan också. Jag som precis börjat min intensiva träningsperiod. Jag har ju säkert två träningsdagar kvar innan vilan börjar. Minst.

Bloggen är tillfälligt stängd pga VINTER!

Fantastiskt väder! Fantastiska spår! Härliga vinter!

 

Motion och Ljusterapi. Det är inte illa det!