Skidåkande Kråkungar

Eftersom den här bloggen tillfälligt verkar ha blivit en bildblogg då bjuder jag på den här. Bloggens första (och enda?) bild på Kråkungarna. Så håll till godo. De har onekligen samma stil...

Schifoan!

Det går bra det här. Eventuellt skulle det kunna gå liiite bättre. Men bara om Lillebror kan acceptera att skidor blir snöiga i snön. Speciellt om det kommit en decimeter nysnö. Då blir skidor snöiga. Men det gillar inte Lillebror. Han vill ha rena och fina skidor. Faktiskt. Lösningen?! Jo, han svänger tre svängar och sätter sig sedan ner och putsar rent skidorna. Sen kör han tre svängar igen. Och sätter sig ner. Putsar. Om och om igen. Första tio gångerna kunde vi nästan tycka att det var lite charmigt. Nu driver det oss till vansinne. På riktigt. Vet inte riktigt hur vi ska få honom att komma över detta. Vi får hoppas på att sömn hjälper. Alplivet är ett hårt liv för en treåring. Nu ligger han bredvid mig och sover middag. Vi tog en tidig eftermiddag idag, jag och Lillebror. Storasyster och pappan njuter av en egen eftermiddag på berget. I strålande sol. Och utan att behöva vänta på en Lillebror som vägrar acceptera snöiga skidor. Att få Storasyster att erkänna att hon är trött är en omöjlighet. Så hon får väl hålla på tills hon stupar. Eller åtminstone tills hon sover längre än till klockan sex om mornarna. Det hade jag uppskattat.

Men det går bra det här. Bra väder. God mat. God öl. Fina vyer och fantastiska Kråkungar. Riktiga superhjältar. En toppensemester helt enkelt.

Käsknöpfle!!

Eller egentligen Tiroler Kasspazl'n och inte riktigt lika gott som Vorarlberger Käsknöpfle. Men nästan. Det är sån't här jag kan längta ihjäl mig efter där hemma.

Njuter...

En kall Zipfer smakar extra gott i solen!

Jahopp, men jovisst...

Ikväll gick Storasyter och lade sig med halsont. Tjoho. Bara det att hon somnade snabbt och utan trams kvällen innan en stor händelse tyder på att allt inte står rätt till. Inte alls faktiskt.

Fan, fan, fan. Inte nu. Hon har inte varit sjuk på hela våren. Inte nu. Snälla, snälla, snälla.

Äntligen semester!

Det var några tunga timmar på jobbet idag. Tiden gick så långsamt. Men nu. Nu är det ÄNTLIGEN semester. Som vi har väntat. MammaMu har varit lite hispig sista veckan. Lätt att bli det när man möts av "MAGSJUKA" med stora bokstäver innanför dörren på dagis. Väldigt lätt faktiskt. Det sista jag vill är att ha magsjuka barn på en bilresa genom Europa. Än är inte faran över. Långt ifrån. Den som (över)lever  får se. MammaMu har varit så hispig över (och övertygad om) att Kråkungarna (eller hon själv) ska bli sjuka att hon till och med varit på vårdcentralen med en (tydligen) frisk Lillebror. Den som följt den här bloggen ett tag vet att MammaMu inte är den som går till vårdcentralen i första taget och absolut inte i onödan. Förrän nu då. Jo, hon har som sagt varit lite nojjig den senaste veckan.

Äntligen semester. I morgon kör vi. Ska bara packa ordning "lite" saker först...!

Dagens tips!

Om du tänker tvätta två luddiga plagg tillsammans i tvättmaskinen, så är det en klar fördel om de luddiga plaggen har någorlunda samma nyans. Annars kan det bli lite luddigt.

Bara så att ni vet!

Helgens fynd i tvättmaskinen

I helgen har tvättmaskinen gått varm. Precis som alla andra helger. Och precis som alla andra helger hittar jag mindre önskade saker i trumman när jag plockar ur tvätten. Till helgens fynd hör bland annat en en tiokrona, en näve småsten, en pärla och en söndersmulad papperslapp (som först misstogs för frigolit).

Men det här är ju tydligen smågrejer, jämfört med vad Ylva kör i sin tvättmaskin...!

Vi har präglat dem väl, våra Kråkungar!

Kvällens fredagsmys var helt på initiativ av Kråkungarna. Planerat sedan flera dagar tillbaka. Popcorn, salta pinnar, päronjuice och naturligtvis höjdpunkten. Kvällens film.

"Sällskapsresan 2 - Snowroller"

En perfekt uppvärmning nu när nedräkningen äntligen kan börja!

Österrike i mitt hjärta!

Nu är det nära. Inte ens två veckor kvar. Som vi har väntat. I snart sju år faktiskt. Det är sju år sedan vi var där sist, maken och jag. Precis innan jag blev gravid med den första Kråkungen.

Österrike är speciellt för oss. För mig och maken. Av flera olika skäl.

För ganska precis tjugo år sedan åkte jag och några tjejkompisar på en skidresa till just Österrike. En bussresa. Första gången i Alperna och den roligaste resan i mitt liv. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde den veckan. Kvällen då vi kom ner fyllde jag sjutton år. Det var också den kvällen som vi träffades för första gången. Jag och maken. Min första riktiga kärlek. Ni kan kanske förstå att det här är en resa vi minns och att vi har skapat speciella band till landet där vi träffades.

För er som undrar så höll inte förhållandet så länge den gången för tjugo år sedan. Men vi förblev vänner och sju år senare blev vi tillsammans igen. På riktigt. Nu har vi varit tillsammans i över tretton år. Men det är egentligen en helt annan historia.

Det var nog där och då. För tjugo år sedan som jag utvecklade någon sorts besatthet av det underbara landet och språket med de förtrollande dialekterna. Vem kan inte bli besatt av ett land med hisnande vita alptoppar. En syn som kan få vem som helst att tappa andan. Kanske beror min besatthet på det lilla pensionat som vi bodde på. Det hade ladugården i bottenvåningen och gästrummen på övervåningen. Hela pensionatet luktade ko och när vi glömt nyckeln en kväll smög vi fnittrandes in via lagårn. Helt underbart. Kanske beror den på de kilometerlånga pisterna med mysiga små Hütter som genom en uställd solstol bjuder in till en välbehövlig paus för trötta ben. Kanske beror det på den kalla, läskande Zipfern eller den värmande Glühweinen. Två drycker som alltid smakar bäst i Alperna. Kanske beror den på något annat. Eller alltihop.

Efter gymnasiet åkte de flesta av mina vänner som au-pair till USA. Själv åkte jag till Österrike. Till Vorarlberg. I ett år bodde jag i en familj och tog hand om deras fina barn. På helgerna åkte jag skidor. Varje morgon när tittade jag ut genom mitt sovrumsfönster kunde jag på håll se de snötäckta bergen. Långt in på våren. En fantastisk utsikt att vakna till. Jag lärde känna ett land och ett språk och kärleken växte.

Maken och jag har återvänt till Österrike flera gånger. Innan Kråkungarna kom till världen åkte vi ner på skidsemester varje år. Alltid till Österrike. Nu har vi inte varit där på sju år. Som vi längtar. Vi längtar efter att få inviga Kråkungarna i vår kärlek till landet. Vi vill visa dem ett alplandskap som flödar i sol. Spännande gondoler och backar som aldrig tar slut. Vi vill dansa pjäxdans till Österrikisk schlager och visa dem hur riktig kälkåkning går till. En spännande rodeltur ner för berget en mörk kväll. Vi vill inviga dem i Knödelns, Späzlens och Käsekuchens värld. Och vi hoppas. Vi hoppas att de ska gilla det. Lika mycket som vi.