Nya erfarenheter...

...är bra erfarenheter. Har jag hört. Idag har jag definitivt gjort något jag aldrig gjort förut. Men jag kan inte säga att det kändes bra. Inte alls. Arbetsförmedlingen är inget ställe jag tänker hänga på mer än nödvändigt. Eller längre än nödvändigt. Om man säger så.

Men visst. Jag är en erfarenhet rikare. Det är jag.

...din dumma sill (ko), jag kan lura dig vart jag vill!

Japp. Det blev ungefär som förutspått.

Låt oss säga att jag inte förväntar mig något samtal om anställning. I så fall skulle de övriga tre kandidaterna gjort ännu sämre ifrån sig än vad jag gjorde idag. Möjligheten finns. Men den är inte särskilt stor. Den bra känslan från första intervjuomgången infann sig inte. Inte alls faktiskt. Tror heller inte att "äuhmm" eller "eeh" kvalificeras som vettiga svar. Faktiskt inte. Förvisso ovettiga svar på ovettiga frågor. Men ändå.

Nej. Vi blickar framåt. Mot nya mål. Det är precis vad vi gör det.

April, april!

Bara det faktum att jag har en jobbintervju inplanerad den första april säger ju en hel del. Om hur det kommer att gå alltså. Ett stort skämt. Det ser verkligen inte bättre ut.

Till att börja med är jag förkyld. Just nu går jag på en stor cocktail av piller som både ska lindra ryggproblem och trolla bort förkylningsbesvär som halsont och allmän ruggighet. Det går sådär. Det positiva är att jag inte har någon feber. Ännu.

Jag skulle även ha förberett mig grundligt. Det skulle jag. Men planeringen hade inte tagit med i beräkningen att Kråkungar kan bli sjuka. Lagom till den första april. Inte alls faktiskt. Därför uteblev gårdagens förberedelser. Idag skickades Kråkungar till dagis och skola med fingrarna korsade bakom ryggen. Går det så går det. (Förlåt alla småbarnsföräldrar. De var feberfria. Båda två.) Det har liksom kört ihop sig lite. Storasyster har nämligen en tandläkartid (som redan ombokats tre gånger) precis samtidigt som MammaMu har intervjutid. Ungefär samtidigt måste även Lillebror hämtas från dagis eftersom han inte får vara när han behöver för tiden. Praktiskt. Dessa små krockar är tänkta att lösas genom hjälp av morföräldrar. Förutsatt att Kråkungarna är friska då alltså. Annars funkar det inte alls. Fast då finns en pappa på stand by. En pappa som precis börjat nytt jobb (igen!) och inte är jättesugen på att imponera med VAB redan andra veckan. Men måste han så måste han.

Egentligen borde även en tur till favoritstället arbetsförmedlingen hinnas med idag. Jag måste tydligen dit i egen hög person idag om jag planerar att få ut någon som helst ersättning för att gå hemma och läsa jobbannonser. Jag hinner inte dit idag. Det gör jag inte. Så jag får väl gå hemma och läsa jobbannonser alldeles gratis.

Och så var det ju den här lilla detaljen med arbetsintervjun. Den har liksom tappat fokus. Den som borde ha allt fokus. Men går det så går det. Det också. Det skulle vara fantastiskt roligt om det gick vägen. En ny väg. En väg som jag faktiskt har kompetens nog att vandra (i alla fall om ni frågar mig). Det skulle vara roligt. Det känns inte som mitt livs chans, något som jag dillat om i tidigare inlägg, när det tyvärr gick åt skogen. Nej, snarare mer som ett bananskal. Ingen arbetsplats som jag tidigare drömt om eller så. Men jag tror att det skulle kunna bli bra. Utvecklande. Roligt. Faktiskt.

Med de här förutsättningarna och förberedelserna förstår ni ju själva. Det lutar mer åt ett aprilskämt än succé. Men vem är jag att ta ut förlusten i förskott. Går det så går det.

Annars är jag ju tillbaka på ruta noll igen. Det verkar inte så roligt. Alls.

Byråkrati och blanketter

Det blev till slut oundvikligt. Idag har jag fått börja befatta mig med byråkratin. Det är intyg som ska införskaffas från både här och där. Kontaktuppgifter som ska spåras upp. Blanketter som ska fyllas i. Fritidsplatser som ska sägas upp. Omsorgstider som ska ändras.

Jag har bara börjat. Jag är redan trött.
Jag föredrar tvätthögen. Faktiskt.

Berg mot berg

Hemma.
Har bytt sagolika berg mot andra, mindre glamorösa berg. Alperna mot berg av smuts- och stryktvätt.
Då så. Då vet ni vad jag håller på med.

Där rök femton år av mitt liv

Det gick snabbt. På några få sekunder fick två kråkungar MammaMu att åldras femton år. Minst. På riktigt. Det är nämligen det som händer när två kråkungar åker alldeles för snabbt i en livsfarlig skicrossbana och gör kvadrupla saltomortaler och landar i två oformliga högar medan skidor och stavar sprutar åt alla håll. Står man då som mamma till dessa två kråkungar och tittar på, lite vid sidan av, då hinner många tankar fara genom huvudet medan man kastar sig genom terrängen för att samla ihop spillrorna. Alla ben och armar som måste sättas tillbaka. De måste ju bli hela igen.

Jag åldrades femton år på dessa sekunder. Minst.

Benen satt kvar. Armarna också. Det kunde vi konstatera när chocken lagt sig. Storasyster hade landat olyckligt på huvudet och fick ont i huvudet. Och nacken. Men i övrigt var hon hel. Vi får hoppas att det inte blir några komplikationer. Lite otäckt när nacken är inblandad. Hon verkar rätt okej nu i kväll. Lillebror klarade sig helt oskadd. Han verkar klara det mesta den kråkungen.

Det kunde gått illa det där. Men det gick bra. Den här gången. Jag antar att det kommer fler krascher. Fler fall. Men just nu vill jag bara låsa in dem i ett vadderat rum.

I morgon åker vi hem. Hundrasjuttio mil. Troligtvis kommer jag åldras ytterligare femton år av den resan. Autobahn är inte direkt något ställe för vila och rekreation. Nä, där gäller det att vara med. Bäst att krypa ner under täcket nu så att jag är en pigg åldring i morgon.

Jag tar tillbaka't

Jag hade fel. Om att hemma är hemma. Vardagen kan visst hälsa på även i himmelriket. Tydligen. Idag har hela familjen varit ur fas. På dåligt humör. Detta kan tydligen hända även i på semestern. Antagligen beror det på bristen på sömn i kombination med en överdos av frisk luft och fysisk aktivitet. Väderomslaget kan också spela roll. I alla fall i mammans fall. Halvmeter höga berg av snömos är lättare att forcera när solen skiner och sikten är god. Helt klart. Idag sken inte solen. I alla fall har dagen innehållit en hel del vardagliga inslag som exempelvis tjat. Tjat om toalettbesök, tjat om mat, tjat om det mesta. Tjat på Lillebror som börjar bli övermodig och lägger iväg som en pil i alldeles för hög fart. Utan att lyssna. Tjat på Lillebror om sömn. Det är inte helt lätt att övertyga en övertrött fyraåring att det är en bra idé att sova middag. Eller åtminstone vara stilla. I fem minuter. Vi förlorade den striden. Trots våld. Om han får bestämma ska han vara i ständig rörelse. Det är det säkraste sättet att hålla sig vaken. Om han fick bestämma skulle han åka skidor tills han stupade. Utan paus. Utan stopp. Dessvärre är det mer än en fyraåring klarar av. Det är definitivt mer än en mamma klarar av. Därför måste vissa inslag av mat, dryck och vila förekomma. Till Kråkungarnas stora förtret.

Nåväl. Dagen har även innehållit en del ovardagliga saker. Det har den. Skidåkning, alper och gluhwein till exempel. Det är ju inte helt fel det.

Nä, i morgon tar vi nya tag. I morgon är alla pigga och glada igen. I morgon sägs det att solen ska komma tillbaka. Det låter bra. Mycket bra.

Angenäma problem

Just nu är livet väldigt lätt att leva. Hemma är hemma. Nu har vi semester. Och vilken semester sen. I två dagar har solen skinit från en himmel med en så intensivt blå färg, att jag sällan sett något liknande. Vårt största huvudbry i denna tillvaro är hur lite kläder man egentligen kan ha på sig. Skalkläder med samtliga ventilationsluckor öppna med endast t-shirt under är uppenbarligen för mycket. Vi har haft sommarvädrt här idag. En man körde iväg från lunchrestaurangen i backen endast iklädd shorts. Skidåkningen blir ju därefter, men vi njuter ändå. Kråkungarna ramlar mjukt i de stora, sockriga vallarna.

För att tona ner inlägget något kan jag faktiskt erkänna att vi hade ett riktigt skitväder första dagen. Spöregn. Vi blev dränkta som katter. Kråkungarnas så kallade funktionskläder och goretex-vantar gick att vrida ur. Efter den skiddagen hängde det dyngsura skidkläder från golv till tak i hela hotellrummet. Det var som att sova i en ångbastu. På morgonen fick vi paniktorka klädet med hjälp av hårtorken (som blev överhettad). Detta är dock helt glömt. Nu har vi bara sol i minnet.

Vi har det bra. Fantastiskt bra. Faktiskt.

Ombytta roller

Förra året var det fortfarande Storasyster som fick vänta på Lillebror i backarna. I år är det Lillebror som får vänta på Storasyster. I alla fall när han är pigg. Oj vad det händer grejer på bara ett år. I år kör de tillsammans. De kör fort. De har roligt. Vi har roligt.

I am in heaven!

Världen blir så mycket vackrare i solsken. Å det här är vackert i vanliga fall. Jag kan inte få nog.