Nu är det nära. Inte ens två veckor kvar. Som vi har väntat. I snart sju år faktiskt. Det är sju år sedan vi var där sist, maken och jag. Precis innan jag blev gravid med den första Kråkungen.
Österrike är speciellt för oss. För mig och maken. Av flera olika skäl.
För ganska precis tjugo år sedan åkte jag och några tjejkompisar på en skidresa till just Österrike. En bussresa. Första gången i Alperna och den roligaste resan i mitt liv. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde den veckan. Kvällen då vi kom ner fyllde jag sjutton år. Det var också den kvällen som vi träffades för första gången. Jag och maken. Min första riktiga kärlek. Ni kan kanske förstå att det här är en resa vi minns och att vi har skapat speciella band till landet där vi träffades.
För er som undrar så höll inte förhållandet så länge den gången för tjugo år sedan. Men vi förblev vänner och sju år senare blev vi tillsammans igen. På riktigt. Nu har vi varit tillsammans i över tretton år. Men det är egentligen en helt annan historia.
Det var nog där och då. För tjugo år sedan som jag utvecklade någon sorts besatthet av det underbara landet och språket med de förtrollande dialekterna. Vem kan inte bli besatt av ett land med hisnande vita alptoppar. En syn som kan få vem som helst att tappa andan. Kanske beror min besatthet på det lilla pensionat som vi bodde på. Det hade ladugården i bottenvåningen och gästrummen på övervåningen. Hela pensionatet luktade ko och när vi glömt nyckeln en kväll smög vi fnittrandes in via lagårn. Helt underbart. Kanske beror den på de kilometerlånga pisterna med mysiga små Hütter som genom en uställd solstol bjuder in till en välbehövlig paus för trötta ben. Kanske beror det på den kalla, läskande Zipfern eller den värmande Glühweinen. Två drycker som alltid smakar bäst i Alperna. Kanske beror den på något annat. Eller alltihop.
Efter gymnasiet åkte de flesta av mina vänner som au-pair till USA. Själv åkte jag till Österrike. Till Vorarlberg. I ett år bodde jag i en familj och tog hand om deras fina barn. På helgerna åkte jag skidor. Varje morgon när tittade jag ut genom mitt sovrumsfönster kunde jag på håll se de snötäckta bergen. Långt in på våren. En fantastisk utsikt att vakna till. Jag lärde känna ett land och ett språk och kärleken växte.
Maken och jag har återvänt till Österrike flera gånger. Innan Kråkungarna kom till världen åkte vi ner på skidsemester varje år. Alltid till Österrike. Nu har vi inte varit där på sju år. Som vi längtar. Vi längtar efter att få inviga Kråkungarna i vår kärlek till landet. Vi vill visa dem ett alplandskap som flödar i sol. Spännande gondoler och backar som aldrig tar slut. Vi vill dansa pjäxdans till Österrikisk schlager och visa dem hur riktig kälkåkning går till. En spännande rodeltur ner för berget en mörk kväll. Vi vill inviga dem i Knödelns, Späzlens och Käsekuchens värld. Och vi hoppas. Vi hoppas att de ska gilla det. Lika mycket som vi.
