Jag har sagt det förr och jag säger det om och om igen. Jag har världens finaste Kråkungar. I går tillbringades större delen av dygnet, nämligen tjugoen timmar, på vägen. I bilen. Totalt har vi åkt över 310 mil den här veckan. Inte en enda gång har någon av Kråkungarna bråkat, gnällt eller tjatat. Jag skojar inte. De har haft humöret på topp hela tiden. Tålmodiga. Glada. Inte ett enda "är vi framme snart". Jag är sååå imponerad. De klarade den här bilturen bättre än MammaMu.
Själv har jag tillbringat dagen som i koma. Jag känner mig jetlaggad och bakfull. Tankarna måste bearbetas seriellt för att hjärnan inte ska överhettas. Igår streckkörde vi hem från Österrike. Tjugoen timmar på vägen. Klockan fem i morse kom vi hem. Då hade jag inte sovit någonting på över ett dygn. Dessutom fick vi motorstopp precis när vi kört ner från rampen på tysklandsfärjan i Rödby. Det är inget drömscenario att få motostopp klockan tolv på natten i ett ödsligt färjeläge på danska landsbygden. Dessutom med två trötta Kråkungar i lasten. Ingen dröm alls. Men vi fick igång bilen och körde hem med felindikerande motorlampa. Det gick vägen. Men den incidenten tog hårt på kraftreserven kan jag lova. Nästa gång tar vi nog flyget.
Men nu är vi hemma. Välbehållna. Armar och ben är hela och bilen står i garaget. Den får vi (läs: maken) ta itu med i morgon. Nu är det "bara" uppackning och tvätten som ska tas omhand. I morgon väntar vardagen och jobbet. Och de närmaste veckorna ska stora beslut tas. Det är dags nu. Nu är det dags att sätta fart. På riktigt. Vågar inte ens tänka på det. Det har varit så skönt med semester. Jag har verkligen lyckats koppla bort alla tankar och jag har bara fokuserat på ha semster och att njuta av mitt älskade Österrike. Semester var precis vad jag behövde just nu.
Nu skulle jag förstås bara behöva en veckas semester till för att vila upp mig efter den här bilresan.
Välkommen hem! :)
SvaraRadera